Bieber Cash

"Absolut!"

svarade jag och gick före mot det lilla kaféet. Förhoppningsvis var det inte så mycket folk, så att vi blev lämnade ifred, men den önskan var något jag kunde glömma. Så fort vi kom innanför dörrarna började tre tjejer skrika då de fick ögonen på Justin.

---

---

"Okej, tjejer. Det var jättekul att träffa er, men nu ska vi äta lite." hörde jag hur Justin sa från hopen av tjejer som nu omringat honom. Något som också fick mig att komma ihåg Atlanta, när vi gått in på Donken för att jag skulle få någonting i mig.

"Dezzie, gå fram och hjälp honom, han kommer hinna odla skägg annars." mumlade Jasmine till mig. Jag rynkade ihop ögonbrynen mot henne.

"Varför måste jag göra det? Hur mycket mer ska jag lyckas undvika att svara på frågor om vi dejtar, eller om vi är tillsammans? Jag är otroligt dålig på att ljuga, det vet ni." påpekade jag men jag såg att slaget redan var förlorat. De andra stod bredvid varandra och tittade snabbt på varandra innan de vände blicken mot mig igen.

"Varför du måste göra det? För vi röstade, och du förlorade." flinade Christian och jag lipade åt dem. Så typiskt de att gadda ihop sig. Muttrandes vände jag på mig, tog ett djupt andetag och gick lugnt fram till hopen av tjejer.

"Ursäkta mig, jag är ledsen hörni, men Justin behöver få äta någonting. Han har inte ätit på hela dagen, utom en extremt äcklig pizza på min skola. Kan jag få låna honom?" frågade jag mjukt och tjejerna mötte min blick. De stirrade på mig i några sekunder, säkert en halv minut, innan frågor överöste mig. Inom mig suckade jag. Bra, nu skulle inte jag heller komma därifrån. Inte förrän jag skulle få skägg, vilket aldrig skulle hända.

"Tjejer, får jag säga en sak? Om jag skapar en tumblr, och delar med mig länken till er alla på Twitter. Kan ni då överösa mig med alla era frågor där då? Om ni vill kan jag gå in på typ ustream eller något och besvara dem. Jag vill gärna svara på alla frågor, men just nu har jag liksom inte tid. Är det okej?" frågade jag hoppfullt till dem. Några tjejer, de som såg ut att vara de äldsta av dem alla, såg ut att överväga det mellan sig innan de vände sig mot mig igen.

"Menar du det? Besvarar du alla frågor vi ställer? Helt sanningsenligt? Inga lögner eller indvikande svar?" frågade en blond tjej, vars utväxt var mörkt brun. Håret var helt klart färgat, och antagligen behövde färgas om för att det inte skulle räkna som randigt. Jag drog ett djupt andetag, jag var väl medveten om att jag skulle få ångra det hela, men sedan nickade jag.

"Ja, jag menar det. Alla frågor, inga lögner. Allt jag svarar kommer vara sant." instämde jag och i ögonvrån såg jag hur Justin suckade lågmält. Jag förstod att jag skulle bli ställd mot väggen, men Justin var faktiskt ledig, och jag var extremt hungig.

"Okej, jag tror dig. Du är ju dessutom en av de få kändisar som verkligen svarar alla som kontaktar dig." fortsatte tjejen och jag skruvade på mig.

"Jag räknas inte som kändis, men ja, jag svarar alla som kontaktar mig. Både på facebook, Twitter och vart som helst annars." svarade jag medan Justin började ta sig genom hopen med tjejer.

"Skojar du eller? Klart du räknas som kändis! Är du medveten om att du typ har fått 10 000 nya followers de senaste dagarna? Vet du om att bilder på dig och Justin är med i nästan varenda tidning? Gå in i en tidningsaffär så kommer du med största säkerhet se minst 30 tidningar som har någonting med dig att göra. Antingen är du med på framsidan eller så är det något faktablad om dig. Du är mer känd än vad du tror, Deztiny!" pratade tjejen på och jag blinkade förvirrat. Vad snackade hon om egentligen? Jag vände blicken mot Justin som ryckte på axlarna och såg minst lika förvånad ut som jag kände mig.

"Vadå? Visste du inte om det?" frågade tjejen osäkert och jag svalde hårt innan jag långsamt skakade på huvudet. Jag hade faktiskt ingen aning om vad hon precis sagt. Hon log mjukt mot mig innan hon drog upp två tidningar ur axelväskan hon hade med sig. Lugnt räckte hon fram en av dem till mig. En av mina egna bilder dekorerade framsidan. Det var sommaren innan då jag och Ellie hade åkt till stranden en lugn kväll. Mitt hår var utsläppt, men luggen var flätad och fäst bakom örat på mig. Jag låg på mage i det gröna gräset och vinden blåste i mitt hår. Jag tittade inte in i kameran, jag hade inte ens vetat om att Ellie tagit bilden, utan jag såg ut över vattnet som någonstans på mitten möttes av himlen. Den mörka himlen pryddes av ett par stjärnor och den starka, nästan helt vita fullmånen.

"Wow! Jag hade nästan glömt bort den bilden." sa jag för mig själv medan jag granskade den vita klänningen jag hade på mig på bilden, och även den ljusblåa blomman som satt i mitt hår, i den flätade luggen.

"Du är jättevacker! Hade jag inte vetat om att det var en privat bild hade jag varit rätt säker på att det var en proffsfotograf som fotat dig. Bilden är helt fantasisk." sa en annan tjej, med långt brunt hår uppsatt i en halvimbakad fläta. Hennes ögon lös, som om hon var otroligt exalterad över någonting.

"Det är min kompis som tagit den, förra..." började jag förklara.

"Förra sommaren, jag vet. Det är Ellie som tagit bilden. Ni har varit kompisar i jättemånga år och det var genom henne och hennes pojkvän, Sky, som du och Christopher träffades." babblade hon på och jag såg förvånat på henne. Hur kunde hon veta allt det här?

"Wow, någon har läst på." svarade jag och blinkade till. Hennes kinder fick en rosa nyans då hon insett vad hon sagt. Det verkade som om hon var väldigt blyg och nu hade pratat utan att ha tänkt sig för först.

"Jo, jag vet det mesta om dig faktiskt." började hon försiktigt. "Du föddes 1994, lördagen den 13 Augusti klockan 03:38 på morgonen. Du föddes inte på ett sjukhus utan i din pappas bil, en gammal Ford, utanför den lilla verkstaden en bit ifrån din skola. Verkstaden är nu nedlaggd och istället är det en tygaffär där. Du har inga syskon, men när du var liten hade du en Ragdoll-katt vid namn Simon. En dag försvann han bara, då var du fem år gammal. Du ville inte ha någon ny eftersom att Simon inte gillade andra katter och du var fast besluten att han skulle komma tillbaka en dag. När du var åtta år gammal började din pappa skicka iväg dig till din farmor och farfar för att kunna jobba ordentligt. Där retade du gallfeber på den genom alla dina upptåg. Natten till juldagen lyckades du klättra upp på taket. Du ville vänta på tomten. Ambulans, brandkår och polis var där för att hjälpa dig ner, men du vägrade. Det var mycket snö det året, så männen som skulle hjälpa dig ner hade svårt för att komma upp till dig. Till slut tröttnade du på dem och åkte rushkana nerför taket och hamnade i en snödriva." berättade tjejen och jag kände att jag var på väg att svimma. Hur exakt kunde hon veta allt sådant här? Det var ju sådant som knappt jag själv kom ihåg. Jag hade ju varit liten.

"Det låter faktiskt lite som du, det sista i alla fall." flinade Justin men jag visste inte hur jag skulle göra för att le tillbaka. Allt hon radat upp hade hänt, allting var sant, men hur kunde hon veta allt det där? Knappt Ellie visste allt det där.

"Hur kan du veta allt det här?" frågade jag oförstående. Tjejen skruvade på sig medan färgen på kinderna blev ännu starkare.

"Du är min idol, Dezzie! Jag driver en egen blogg om dig och jag har alla tidningar som du är med i. På Twitter kommer du även märka att du har en egen fanclub. Detsamma gäller facebook." pratade tjejen på, men det kändes som om jag knappt hörde någonting av vad hon sagt. Det registrerades bara i bakhuvudet på mig.

"Vad heter du?" log jag mot henne för att försöka samla tankarna. Tjejen log mjukt tillbaka, det såg ut som om hon även slappnade av lite.

"Alexandra. Alexandra Hopkins heter jag." svarade hon och jag nickade mot henne.

"Hej Alexandra, trevligt att träffa dig. Hur mår du?" frågade jag henne och försökte tvinga mig själv att andas med jämna andetag.

"Trevligt att träffa dig, måste jag säga! Jag mår bra. Eller ja, det verkar som om jag har gjort dig upprörd, vilket inte är bra... Det ber jag om ursäkt för." sa hon ångerfyllt och skruvade på sig.

"Du har inte gjort mig upprörd, jag blev bara lite förvånad. Jag skulle gärna vilja veta vad du mer vet, fast inte nu. Jag och Justin måste gå till de andra för att äta. Kan jag få länken till din blogg?" frågade jag Alexandra och log mot henne. Hon nickade snabbt innan hon drog fram ett skrivhäfte ur väskan och började kladda ner ett par bokstäver på ett randigt papper. När hon var klar rev hon loss just det bladet och gav det till mig.

"Kan jag få din autograf?" frågade hon när jag stoppat ner pappret i väskan. Hon räckte osäkert fram skrivblocket och pennan till mig, som om hon trodde att jag skulle neka henne. Vänligt nickade jag och tog emot skrivblocket för att skriva en autograf.

"Okej, tjejer, nu ska vi äta lite. Det var trevligt att träffa er alla." log jag mot dem när jag gett tillbaka blocket till Alexandra. Hon tog glatt emot det igen och nickade sedan till mina ord.

"Glöm inte bort tumblr!" sa en annan, lite yngre tjej, och jag skakade på huvudet.

"Självklart inte! Jag fixar det när jag kommer hem och sen delar jag med mig utav länken på Twitter! Ha en bra dag!" log jag innan jag snabbt drog med mig Justin till bordet där de andra satt och väntade.

"Jag kommer snart." muttrade jag innan jag gick iväg och gick ut på baksidan av kafét. Jag var väl medveten om att det var personalingången, men jag struntade blankt i det om jag skulle vara ärlig. Utanför satte jag mig ner med ryggen mot väggen för att försöka samla mig ordentligt. Frågorna vällde upp inom mig. Hur kunde folk få tag på sådan information om mig? När knappt ens Ellie vet om de grejerna, bortsett från min katt, hur kan då en helt random tjej rabbla upp saker som om det lika gärna skulle kunnat stå punktat på stora torget? Jag förstod det inte, och en del av mig ville inte heller förstå. Allting var bara så överraskande. Det var nästan lite creepy att jag var någons idol. Det var ännu mer creepy att jag var ett stort ämne i tidningar. Snabbt drog jag upp mobilen ur fickan och klickade in det osparade numret.

"Hallå?" svarade en mörk röst som var allt annat än främmande.

"Hej, det är Dezzie! Har du tid att prata en stund?" frågade jag och suckade hopplöst. Han var någon som förstod mig, trots att jag inte träffat honom särskilt mycket, eller egentligen pratat med honom särskilt mycket.

"Absolut Dezzie! Det vet du! Vad har min knasboll till son gjort nu då?" skrockade han och jag skrattade till svar. Så typiskt honom att tro att det var Justin's fel.

"Ingenting faktiskt. Han är lika perfekt som alltid. Nej, det här har med... ehm... typ... fans... att göra. Jeremy, honestly, jag vet inte riktigt vad jag ska göra!" erkände jag och suckade frustrerat.

"Det är okej, ta det bara från början så ska jag försöka hjälpa dig." svarade han och jag kunde svära på att han satt på helspänn där han nu var. Som om han trodde att jag blivit slagen eller något liknande.

---

---

Oj, någon mer än jag som skulle bli förvånad om någon visste så otroligt mycket om mig? O.o

Roligt att ni gillade förra kapitlena! :)
Och jag skrattade extremt mycket när jag skrev förra xD
Det var extremt roligt när jag tänkte mig deras miner! ^^

I alla fall, tack för kommentarerna sötnosar <3

(Btw, designen muppar sig och den vill inte ALLS som jag vill -.-'  Ska försöka lösa det, men tills vidare så får ni tyvärr nöja er med den här tråkiga saken! <3)