Where are you now - Kapitel 136
"Inte mig emot, men jag förstår din poäng. Okej, jag ska vara glad inför det här." log jag mot honom. Han verkade godkänna mitt svar för han nickade nöjt. För att slippa fler kommentarer eller jobbiga överraskningar vred jag upp ljudet på stereon. Basen dunkade i bilen medan kapplöpningen nu började. Justin gasade och vi var redan om dem. Det här skulle bli en enkel match, och jag insåg att min bil även skulle få agera turistattraktion senare. Alla killarna skulle vilja köra den, och säkert Jasmine och Caitlin också. Det var däremot någonting jag bjöd på, med stort nöje.
Vi satt allihop inne på mitt rum. Tydligen var det inte tid för överraskningen ännu, så vi satt mest och slog ihjäl tid kändes det som. När jag inte kunde skjuta på det längre startade jag datorn för att göra som jag lovat. Fixa en tumblr och sedan lägga ut länken på Twitter. Det var alltid svårt att välja namn, men till slut lyckades jag med det. Det gick fort att lägga in länken på Twitter, och jag gjorde allt för att inte läsa några mentions, då skulle jag bara fastna. Istället klickade jag mig in på Alexandra's blogg och häpnade över hur utvecklad den var. Olika privata bilder av mig fanns överallt på designen, och den var ljust blå med mörkt blå text. Jag läste igenom några inlägg och såg att hon redan tagit bild på autografen jag gett henne, och lagt in bild på den. Under bilden skrev hon hur glad hon var och att jag var den bästa som fanns. Hon skrev också att hon var otroligt stolt över att ingå i DH. Snabbt scrollade jag ner lite för att se om jag kunde hitta någon förklaring till varför just Deztination Happiness. I mitt huvud gick det liksom inte riktigt ihop, Happiness var ju ingen destination...
Svar på tal!
"Hej Alexandra! Mitt namn är Elena och jag älskar din blogg! Men jag har en fråga, varför heter Deztiny's fanclub just Deztination Happiness? Tacksam för svar!"
Svar: Hej Elena! Deztiny's fanclub heter Deztination Happiness, förkortas DH, för att det är just vad Deztiny är. Hon gör folk glada bara genom att hon finns. Bara kolla på hennes YouTube-videor, hon får en alltid att skratta.
Jag har dessutom skrivit till henne typ 100 gånger på Twitter, och hon svarar på varenda Tweet. Hon bryr sig om folk och i hennes ögon är alla lika mycket värda. Deztiny är en av de mest underbara personer som jag vet om, och enda sedan den dagen jag hittade hennes YouTube har jag alltid älskat henne. Hon är fantastisk och förtjänar bara det bästa.
Alla har sin egen typ av "Destination Happiness", och Dezzie är min. Jag började använda det för ett par dagar sedan, och tydligen är det fler som höll med mig, för nu använder de flesta den benämningen.
Vad kul att du gillar bloggen förresten!
Här kommer jag alltid lägga upp allt jag fått reda på, och en dag kommer hon se den här.
Som en fantastisk stjärna en gång lärde mig, Never Say Never!
Kram på dig!
Alexandra Hopkins!
Jag läste igenom texten två gånger. Det var svårt att förstå att det handlade om mig, med undantag för det sista då.
"Biebs, du är med här också." mumlade jag fram utan att vända blicken från datorskärmen. Det verkade ta ett tag innan han reagerade, han satt och spelade lite på min gitarr, innan han slutligen satte sig bredvid mig i sängen.
"Vad pratar du om, sötnos?" frågade han och la en arm om min midja. Jag scrollade snabbt upp så att han fick se själva designen först innan han fick läsa vad jag läst två gånger. Han satt blixtstilla, men han drog mig närmare sig ibland, antagligen som en reaktion på något han hade läst.
"Deztination Happiness? Det var en annorlunda en..." påpekade han och jag nickade instämmande. Jag lutade mig emot honom så jag nästan låg mot honom. Han höll om mig ännu hårdare och kysste min panna. Trots att jag hade mycket i huvudet, så gjorde Justin mig otroligt lugn. Hjärtat hoppade dock över ett slag när Justin's telefon ringde, högt. Han log ursäktande mot mig medan han drog upp den ur fickan för att svara.
"Hej! Jodå, det är bra. Åh, det låter bra. Japp! Hej då!" pratade han på och jag hörde en manlig röst i andra änden. Jag kände dock inte igen den alls. Under tiden Justin la ner telefonen i fickan igen granskade jag hans ansikte. Han såg menande på de andra i rummet, men när hans blick mötte min såg han bara finurlig ut. Jag skulle kunna känna igen den blicken lång väg.
"Låt mig gissa, överraskningen som spökar eller?" muttrade jag och Justin skrockade lågt innan han böjde sig över mig för att ge mig en kyss. På något sätt kändes det som om den här överraskningen egentligen inte var en överraskning, bara det att det inte fanns något bättre ord för det. Dessutom började jag bli extremt nervös för vad som väntade. Vad kunde de ha hittat på för någonting?
Jaaa....
Vad kan dem ha hittat på?
Och är det en "vanlig" överraskning?
Behöver hon vara nervös egentligen?
Finns det någonting att vara nervös för?
Tack så mycket för kommentarerna :) <3
Jag önskar verkligen att jag skulle kunna svara er alla över era egna bloggar, mejler o.s.v., men det är så många som är anonyma eller inte har någon adress i kommentaren =/
I alla fall, tack till er alla <3
Live, Laugh, Love
Kommentarer
Postat av: Jussan :)
AWESOME! :D längtar till nästa kapitel ;)
Postat av: Grymt längtar till nästa !
Hehe namnet blev ordet.
Postat av: sara
Längtaaaar till nästaa!
Postat av: Gabbi
du är verkligen duktig på att skriva och fast det är så många kapitel delar är jag absolut inte trött på novellen! :D
Postat av: Johanna
mer mer :D
Har börjat & läsa om novellen igen ;)
Trackback
