Bieber Cash

"Låt mig gissa, överraskningen som spökar eller?" muttrade jag och Justin skrockade lågt innan han böjde sig över mig för att ge mig en kyss. På något sätt kändes det som om den här överraskningen egentligen inte var en överraskning, bara det att det inte fanns något bättre ord för det. Dessutom började jag bli extremt nervös för vad som väntade. Vad kunde de ha hittat på för någonting?

När Justin kom tillbaka in i mitt sovrum, med ett upprymt leende på läpparna, kände jag hur hjärtat återigen stannade. Allt hade kommit som en stor överraskning, det allra sista jag kunnat gissa, och dessutom något av det läskigaste jag gjort.

"Glöm inte att andas, Shawty." log Justin varmt och det syntes i hans ögon att han höll inne en stor del av entusiasmen. På ett sätt förstod jag honom, varför han var så energisk och liksom varför han fixat det här, men genom mina ögon så blev allting jobbigt, väldigt snabbt.

"Ehm, gå före ni. Jag måste hämta andan en stund bara." mumlade jag till Chris, Caitlin, Jaz, Ryan och Chaz som stod och väntade på mig. Caitlin vände blicken mot Justin och i ögonvrån såg jag hur han nickade mot henne. Det tog inte lång tid innan de var ute ur rummet och dörren var stängd igen.

"Justin, jag tror inte jag kommer klara det här." erkände jag och sjönk ner i sängen. Justin kom och satte sig bredvid mig och tog min hand.

"Det är väl klart att du gör. Det här är ju ingen stor sak." lugnade han mig men jag fnös åt honom och vände blicken mot hans lugna, glada och framför allt vackra ögon.

"Ingen stor sak? Justin, vad händer om de inte gillar mig? Vad gör jag då? Vad händer med oss då? Det är ju jättemycket som står på spel just nu." utbrast jag lågt. Han la en hand på min kind och beröringen brände till.

"Baby, för det första, så kommer de älska dig! Och om de mot förmodan inte skulle tycka om dig, så spelar det ingen roll! Det är mitt liv, mina val, och det blir alla andra tvungna att acceptera! Du är en stor del av mitt liv nu, och det är dags att du får träffa den andra halvan av mitt liv!" log han mjukt och jag kände hur lugnet spred sig genom kroppen likt en tjock dimma som inte tänkte stanna för något eller någon.

"Vi får väl se. Och jag måste ju träffa dem någon gång. Så varför inte idag?" mumlade jag och gjorde en ansats till att resa mig upp igen. Justin's hand släppte min kind, men istället tog han tag i min hand för att sedan fläta samman våra fingrar. Det var något som gjorde mig lite besvärad. Vad skulle dem säga om det var de första de fick se?

"Kom igen nu, innan mina tankar kväver mig." muttrade jag och började gå mot dörren. En bit ifrån stannade Justin och vände sig emot mig. Jag skulle precis fråga vad han höll på med när han snabbt gav mig en kyss. Det lätta trycket från hans mjuka läppar fick dimman inom mig att tyna bort, men den tog med sig större delen av oron och nervositeten.

"Är du redo?" frågade han efter att han tagit ett steg tillbaka. Jag rättade till tröjan jag hade på mig innan jag svalde och nickade.

"Bra! Nervositeten är rätt söt på dig, men självsäkerheten klär dig bättre. Du kommer fixa det här. Var bara dig själv. Ingen jag känner skulle tycka illa om dig, tro mig!" log han innan han öppnade dörren. Ett sorl av röster nådde mina öron, trots att alla var ute på baksidan. Jag koncentrerade mig på att andas djupt och melodiskt medan jag lät Justin leda mig ut genom den lilla korridoren, förbi hallen, vidare genom vardagsrummet och slutligen ut på verandan där folk inte verkade ha hört eller sett oss framträda. Det var till min fördel då jag inte trott att dem var så många. Snabbt slöt jag ögonen, drog in ett djupt andetag och andades ut långsamt innan jag öppnade ögonen igen och log lugnt.

"That's my girl." viskade Justin till mig och jag himlade roat med ögonen åt honom. Någon dag skulle jag bli tvungen att räkna hur många gånger jag humlade med ögonen på grund av Justin. Det kändes nämligen som om jag gjorde det väldigt ofta. Tanken fick mig att le lite bredare, och medan Justin drog med mig ner till gräsmattan och in i klungan av folk, kände jag mig väldigt normal igen.

"Dezzie! Jag sa ju att vi skulle se tidigare än du trott." hörde jag en röst jag mer än väl kände igen. Jeremy kom smidigt fram till oss och gav mig en hård kram.

"Ja, och du har rätt som vanligt." skrattade jag medan jag besparade kramen. Bredvid mig harklade sig Justin och Jeremy vände uppmärksamheten mot sin son.

"Åh, nej men hej. Jag är din son, Justin. Du kanske har något minne av mig?" muttrade Justin och jag skrattade roat åt honom. Jeremy skrockade djupt innan han gav honom en hård kram. Jag hörde hur de viskade någonting till varandra, men jag var artig nog att vända bort blicken för att de skulle få viska i fred. Istället mötte jag Caitlin's blick en bit bort. Hon log mot mig och jag besvarade mjukt leendet.

"Kommer du Dezzie?" frågade Justin och tog återigen min hand. Jag vände förvånat blicken mot honom eftersom att jag först inte kopplade vad han hade sagt.

"Var ska vi?" frågade jag, utan att jag antagligen behövde. Det syntes i hans ögon. De bruna, fina ögonen brukade ofta lysa naturligt, men nu lös de mer än någonsin.

"Mamma." sa han bara, precis som jag hade misstänkt. Jag drog ett djupt andetag innan jag följde efter Justin mot en kvinna i utkanten som jag mycket väl kände igen. Nu skulle jag träffa Justin's mamma för första gången och nervositeten kom genast tillbaka. Det fanns ingen i Justin's liv som betydde mer för honom än vad hans mamma gjorde. Så om hon inte gillade mig, då var jag säker på att vi hade enorma problem, vad Justin än sa för att lugna ner mig. Vi kom allt närmare och närmare, och när vi var ett par meter ifrån så vände hon blicken mot oss. Hon log brett mot Justin innan hennes blick mötte min, och blev genast varma och nyfikna. När vi var framme svalde jag diskret och sneglade på Justin i ögonvrån. Nu såg han också lite nervös ut, men inte alls lika nervös som jag kände mig.

"Mamma, det här är Deztiny. Dezzie, det här är min mamma." presenterade han artigt och hon räckte lugnt fram sin högra hand. Jag gjorde detsamma och våra händer möttes på mitten och övergick i en skakning.

"Hej Deztiny. Mitt namn är Pattie." log hon varmt. Varmt och moderligt på något sätt.

"Hej Pattie. Deztiny, fast de flesta kallar mig för Dezzie." hälsade jag tillbaka och hon nickade mjukt innan hon släppte min hand.

"Jag har hört mycket om dig. Hur är det med revbenen?" frågade Pattie mjukt och jag la instinktivt min lediga hans över de vänstra revbenen som faktiskt höll på att läka bra.

"Jodå, de har börjat läka ordentligt faktiskt. Jag har hört väldigt mycket om dig också." svarade jag och log. Pattie skrattade lätt innan hon nickade och gav Justin en enarmad kram.

"Vad har du ljugit om nu då?" frågade hon sin son och jag skrattade mjukt. Det märktes att Justin var hennes son.

"Det vanliga bara." flinade han och Pattie himlade med ögonen åt honom. När de släppte varandra tog han min hand igen och det verkade inte bekymra Pattie alls, vilket kändes väligt lättande.

"Var är Scooter någonstans?" frågade han sin mamma och hon pekade som svar på en man en bit ifrån oss som stod och pratade med min pappa. De såg ut att vara mitt uppe i en livlig diskussion och det syntes lång väg att de kom överrens.

"Vi ska gå och hälsa på lite fler. Ses snart mamma." sa Justin innan han gav mig en puss på kinden.

"Gör så ni. Det var trevligt att träffa dig Dezzie." sa hon och jag nickade till svar.

"Detsamma Pattie." log jag innan Justin drog iväg mig åt samma håll vi kommit från. Därefter presenterade han mig för alla vi mötte och alla vi gick förbi. Min bakgård var fylld av Justin's crew och det var lika roligt att träffa allihop. Alla var väldigt jordnära och de flesta liknade Justin när det handlade om sinnet för humor. Han jävlades med några av dansarna som stod och pratade om någon dans till en av Justin's låtar. Det var en lyckad dag kändes det som. Först hade jag fått träffa alla mina underbara vänner, och nu fick jag också träffa Justin's stora familj. Alla var väldigt snälla och trevliga. De fick mig att känna mig som en i gänget och, om de inte hade väldigt bra pokerface, så verkade de acceptera mig. Inte bara som person, utan också som Justin's flickvän.

Hur kommer det nu gå för Dezzie och Justin under de två månader som han är på turné?
Nu när hon har träffat resten av hans familj, och de inte verkar ha något emot att de är ett par?
Jaa, vad tror ni? :P

Tack för kommentarerna sötnosar, nu är extremt underbara! <3
Det är alltid lika uppmuntrande att läsa vad ni skrivit, och nu när det verkar som om jag inte kan sova så får det mig att bli gladare :)
Man blir lätt lite tjurig när man inte sovit på två och ett halvt dygn ^^

Jag tänkte på en sak, om ni vill så kan ni alltid få adda mig på facebook, om det skulle vara något ni vill :)
Det är bara att söka på Madelene Zeus Morén så lär ni hitta mig ;)

Puss på er era underbara sötnosar <3

Live, Laugh, Love