Bieber Cash

"Detsamma Pattie." log jag innan Justin drog iväg mig åt samma håll vi kommit från. Därefter presenterade han mig för alla vi mötte och alla vi gick förbi. Min bakgård var fylld av Justin's crew och det var lika roligt att träffa allihop. Alla var väldigt jordnära och de flesta liknade Justin när det handlade om sinnet för humor. Han jävlades med några av dansarna som stod och pratade om någon dans till en av Justin's låtar. Det var en lyckad dag kändes det som. Först hade jag fått träffa alla mina underbara vänner, och nu fick jag också träffa Justin's stora familj. Alla var väldigt snälla och trevliga. De fick mig att känna mig som en i gänget och, om de inte hade väldigt bra pokerface, så verkade de acceptera mig. Inte bara som person, utan också som Justin's flickvän.

---

---

"Baby! Det är dags att vakna nu." hörde jag en ängels röst viska i mitt öra. Sömndrucket suckade jag men öppnade inte ögonen.

"Jag vet baby. Jag vill inte heller, men du måste." viskade han tyst innan jag kände hans lätta andhämtning mot min hud. När jag insåg varför min kropp inte ville gå upp ur sängen, inte ens vakna, så stönade jag besvärat innan jag tog en kudde och la över huvudet. Kudden försvann snabbt och jag såg förvånat upp.

"Jag har timmar på mig att få vara med dig, och du tänker gömma ditt ansikte för mig? Är du inte klok?" frågade Justin förfärat och jag log mjukt mot honom innan jag satte mig upp. Jag var fortfarande enormt trött, och jag ville verkligen inte att det skulle vara onsdag. Hur mycket jag än skulle försöka kämpa emot det, så skulle det ändå inte göra någon skillnad. Det var onsdag och idag var sista gången jag träffade Justin innan han stack på en två månaders lång turné.

"Förlåt sötnos. Jag tänkte inte på det." ursäktade jag mig innan jag gav honom en mjuk kyss. Han la sin hand vid min hals och smekte den långsamt medan han besvarade kyssen. Jag skulle kunna mysa med honom hur länge som helst, men någonting i mitt bakhuvud vägrade lämna mig ifred. Tanken på att Justin's crew sov i turné-bussen utanför huset. Tanken på att Christopher, Chaz och Ryan sov nere på soffan i vardagsrummet. Tanken på att Caitlin och Jasmine låg i min pappas säng, medan pappa åkt till kontoret för att ta hand om något arbete. Den största tanken var dock fortfarande att Justin snart skulle vara borta, och ovetenskapen om vi skulle klara det eller inte brände enda in i ryggraden på mig.

"Hur mycket är klockan?" mumlade jag tyst när Justin avslutade kyssen. Han log lite oskyldigt mot mig, men leendet nådde inte ögonen. Han verkade ta det hårdare än vad jag gjorde, fast han var kanske mest trött.

"Klockan är fyra. Planet går halv tio." svarade han mjukt innan han la sig bredvid mig. Försiktigt kurade jag ihop mig bredvid honom och kramade om honom. Mitt huvud låg på hans bröstkorg och jag hörde hans jämna hjärtslag.

"Går inte flyget från Atlanta?" frågade jag efter en stund när jag legat och tänkt ett tag. Justin skrockade till lite innan jag kände hur han skakade på huvudet.

"Nej, Scooter bokade om det så vi tar planet från Kanada istället. Trots att det låter helt konstigt, så förstod han mig faktiskt när jag sa att jag inte ville lämna dig tidigare än nödvändigt." svarade han och skrattade lågt igen. Jag log mjukt för mig själv innan jag såg upp i hans ansikte.

"Så konstigt är det väl inte? Jag menar... Nej, jag tycker inte det är konstigt." svarade jag och log mot honom. Han himlade smått med ögonen, men inte alls lika mycket som han brukade, han var nog också väldigt trött.

"Jag tror du förstår vad jag menar när du lär känna honom bättre. Det är bara jobb som cirkulerar i hans huvud." svarade han och jag fnös smått. Jag hade faktiskt sett videor på Justin och Scooter. Jag hade sett båda twittra om varandra. Det var knappast som han sa.

"Justin, du har inte tänkt på att du är som hans lillebror och att han i vanliga fall avfärdar dig för att retas med dig?" frågade jag och höjde ett ögonbryn mot honom. Han blinkade lite innan han ryckte på axlarna till svar. Jag orkade inte säga någonting mer så jag lämnade det och la mig ner över hans bröst igen. Efter ett par minuters tystnad satte jag mig försiktigt upp i sängen och vände mig mot Justin.

"Ska vi gå ut?" frågade jag lugnt och Justin la huvudet på sned innan han nickade lugnt. Jag klev ur sängen och tassade bort till garderoben för att ta på mig kläder. Efter att ha slängt en blick ut genom fönstret insåg jag att det inte var supervarmt, så jag tog på mig ett par gråa mjukisbyxor och en svart t-shirt.

"Är du klar?" frågade Justin bakom mig och jag vände mig om mot honom medan jag nickade. Han hade på sig ett par svarta jeans och en vit t-shirt som det stod I ♥ Haterz! på med svart text, bortsett från hjärtat som var lila.

"Vad tycker alla haters om dina vackra kläder?" frågade jag och log mot honom medan jag tog hans hand. Han skrattade lågt åt min fråga innan han svarade.

"Det retar dem extremt mycket, det är därför det är så kul." skrockade han och jag log mjukt för mig själv. Han var så underbar. Jag förstod inte riktigt hur de här två månaderna skulle gå, det skulle bli plågsamt då Justin faktiskt blivit en enormt stor del av mitt liv numera.

"Var ska vi gå?" frågade Justin tyst när vi lyckats smyga ut genom dörren utan att väcka någon. Bussen var helt nedsläckt och det hördes inte ett ljud i området. Det märktes att det var tidigt på morgonen, allting var så stilla.

"Det är inte särskilt mycket folk ute så här tidigt, så det spelar egentligen ingen roll, men jag vet ett ställe vi kan gå till, som jag gärna vill visa dig." svarade jag lugnt och började gå ut från tomten bort mot nästa kvarter. Det var ett ställe som betydde en hel del för mig, och även ett ställe som jag inte visat för någon, än.

"Var åker ni först?" frågade jag under tiden vi gick. Justin hoppade till lite när jag bröt tystnaden, men sen tog han min hand i ett fastare grepp.

"Vi ska först till Kalifornien, sen runtomkring i USA lite. Sen efter det åker vi till Spanien, sen frankrike och sen till New York. Turnén avslutas med en konsert i Stratford." svarade han medan han såg sig omkring på alla de tysta och släkta husen.

"Var ser du mest fram emot att åka?" frågade jag medan jag koordinerade Justin att han skulle svänga av på den lilla stigen samtidigt som jag gjorde det.

"Hem." svarade han och när jag såg på honom log han mot mig. Jag skrattade lågt.

"Vad söt du är." sa jag mjukt till honom och gav honom en puss på kinden.

"Det är sant." mumlade han tillbaka utan att släppa mig med blicken. Vi båda stannade samtidigt och jag la mjukt mina händer på hans kinder och drog honom intill mig för att ge honom en kyss. Han la sina händer om min midja för att dra mig närmare sig. Hans läppar var lika mjuka som de alltid va, och så välbekanta. Han kysste mig med saknad, som om jag redan var hundra mil bort. Det skrämde mig lite, då kyssen var så laddad, men jag förstod honom, för antagligen kände han detsamma.

"Vi borde gå bort från vägen..." viskade jag mot hans läppar och han mumlade instämmande, men rörde sig inte ur fläcken. Jag visste bättre än att stå kvar, så jag avslutade försiktigt kyssen innan jag återigen tog hans hand för att fortsätta gå.

"Glädjedödare." hörde jag hur Justin mumlade bredvid mig och jag log roat för mig själv. Det var ju för hans skull, även om han hade svårt för att se det så. Skogen lät så lugn och fridfull, så jag brydde mig inte om att svara på hans kommentar. Den tysta melodin av skogens naturliga ljud spred sitt lugn i mig likt vatten som forsade genom dalar under regnperioderna.

"Dezzie? Var är vi på väg, hjärtat?" frågade Justin efter en stunds promenerande mellan träden. Vi hade redan lämnat stigen vid min mentala markering och tog oss nu lugnt över pinnar, små stenar, lite stockar och mossbevuxen mark. Efter alla gånger jag gått hit var det ingen utmaning att lokalisera sig var man var någonstans.

"Jag vill visa dig ett ställa sa jag ju." svarade jag bara innan jag medvetet började gå långsammare. Drog djupa andetag och kunde riktigt känna dofterna som omgav oss. Jag stod stilla så en liten stund, med slutna ögon, innan jag kände Justin's hand på min kind. Jag mötte nyfiket hans blick, som speglade någon form av glädje.

"Du är den mest annorlunda tjej jag har hittat, Deztiny Wallie, men det är också därför jag tycker väldigt mycket om dig." viskade han till mig och kysste min panna. Jag log mjukt mot honom innan jag tog ett steg till mot platsen vi var på väg till.

"Vi är snart framme." påpekade jag när jag märkte att han började bli otålig igen. I ögonvrån såg jag hur han nickade lugnt utan att säga någonting. Han var inte världens tålmodigaste kille, men han kunde när han ansträngde sig, vilket jag uppskattade. Med ett leende på läpparna tog jag äntligen det lilla steget över den osynliga gränsen till vad som jag kallade mitt. Det var en liten glänta, inte alls stort, men det var en plats där träden inte alls var lika tätvuxna som i resten av skogen, och grenarna verkade medvetet söka sig mot kanterna för att kunna släppa in solljuset under de soliga dagarna.

"Är det här vad du ville visa mig?" frågade Justin oförstående när vi slutligen stannat. Jag vände mig mot honom och log medan jag nickade. Hans blick förändrades och blev nyfiken. Han verkade se någonting i min blick som jag själv inte var riktigt medveten om.

"Tell me!" kommenderade han och jag höjde ett ögonbryn mot honom.

"Vad menar du?" frågade jag oförsående och han himlade mjukt med ögonen åt min fråga.

"Jag ser det i dina ögon, den här platsen är speciell för dig. Så berätta för mig är så snäll, jag vill veta." log han och jag funderade en stund på om det verkligen var så lätt att se saker på mig. De flesta andra tyckte ju att jag va extremt svår att se saker på eftersom att jag var duktig på att gömma undan det. Något svar kom jag däremot inte fram till eftersom att Justin såg ut att när som helst börja hoppa framför mig för att få reda på vad jag hade att säga.

"Jag hittade den här platsen för väldigt många år sen, närmare bestämt så var det min födelsedag då jag fyllde 6. Jag var jättearg av någon anledning och sprang ut i skogen för att bli av med ilskan. Jag sprang och sprang tills jag inte orkade längre och då var jag här, där du står nu. Det var sen eftermiddag och jag satt väl ute väldigt länge antar jag, för det hann bli mörkt och månen hann komma upp. Det var då jag insåg att månen syntes perfekt från den här platsen och månljuset lös upp hela gläntan. Sen dess har jag kommit hit nästan varje fullmåne." förklarade jag lugnt och Justin's blick förändrades från nyfikenhet till förståelse.

"Åh, nu förstår jag, det här är alltså platsen du kommer till när det är fullmåne. Jag kan förstå det, det måste bli en enormt mäktig effekt!" svarade han medan han såg sig omkring och sedan lät blicken söka sig upp mot skyn. Jag satte mig lugnt ner i gräset och Justin satte sig snabbt bredvid mig. Våra händer var fortfarande sammanflätade och jag såg mjukt in i Justin's söta ögon.

"Det bästa med den här platsen är inte bara att man ser månen bra, under soluppgången försätts hela skogen i ett rosa/lila ljus medan det sprider sig upp över himlen." log jag mot honom och han vände instinktivt blicken upp över trädtopparna igen, där det nu börjat synas en rosa/lila nyans över himlen. Soluppgången hade börjat, och jag skulle få se den med världens underbaraste person någonsin.

---

---

Kapitel 138 ;)
Trodde att ni redan hade fått det här kapitlet, men när jag gick in och kollade idag insåg jag att det inte alls var upplagt, trots att det var klart O.o
Måste varit någonting fel på blogg.se för jag minns att jag la upp det.

I alla fall, I have some great news! :D
Are you ready for it? Are you sure? Really??? Hmm... Okej :P
JAG HAR INTERNET IGEN! :D
Är ni lika glada som jag (typ omöjligt)?

I alla fall, tack för kommentarerna, jag ska överväga vad ni skrivit :)

Nästa kapitel kommer upp imorgon, om ingenting oplanerat kommer ivägen. :)

Puss på er sötnosar <3

Live, Laugh, Love