Where are you now - Kapitel 10
Nu får ni en till del bara för att ni är så söta ;)
Puss på er och fortsätt kommentera! :)
Förra Delen:
”Vad fan har du gjort?” frågade Christian och jag flinade lite mot honom. Sedan ställde jag mig upp igen och tog av mig t-shirten helt. Först fick jag några förvirrade blickar på mig men sedan visade jag hela blåmärket och sen när jag vände mig om visade jag ett stort blåmärke, som blivit rödaktigt de senaste dagarna, som gick över större delen av ryggen. När jag vände mig om såg det ut som om Caitlin var på väg att börja gråta. Jag satte snabbt på mig tröjan och satte mig ner. Sen började jag berätta.
”Det var i skolan allting hände. Jag har aldrig varit en typisk tjej som söker bråk eller reagerar särskilt mycket. Däremot kan jag inte bara stå och titta på när något händer eller när någon bråkar med personer som jag tycker om. Tre killar som går i klassen över min och Ellie började bråka med en kille som går i klassen under oss. Han är inte särskilt populär, eller ja, han är väl mobbad skulle man kunna säga. Sådant är något jag inte accepterar och den här dagen puttade de in honom i ett skåp. Jag fick nog av att de hela tiden höll på med honom så jag gick fram till en av killarna, Sebastian, heter han. Han är väl typ ”ledaren” i deras gäng, eller vad man ska kalla det. Han är i alla fall den som alla är rädda för, de flesta alltså. Jag bad honom lägga av och han skrattade bara åt mig och sedan fortsatte dem. Det slutade med att den mobbade killen, jag tror han heter Elias, hamnade på golvet och då började de sparka på honom. Det är dessutom en annan sak som jag inte tål, när folk dels är elaka mot de som är mindre, men ännu värre är det när de sparkar på någon som ligger ner.” började jag och fick några nickningar från killarna. Caitlin såg mest förvirrad ut medan Christian såg förbannad ut. Det såg ut som om Ryan var på väg att säga någonting men jag höll upp ett finger åt honom och fortsatte snabbt.
”Ellie bad mig strunta i dem, hon är en sådan tjej som inte tycker om att göra så mycket ljud av sig, men jag ignorerade henne. Jag gick fram till dem och puttade bort Sebastian. Han såg på mig med stora ögon och jag började skälla ut honom för att han sparkade på en svagare och på någon som låg ner. Jag tror att han sa något om att han inte tänkte bråka med mig för att jag var tjej. Det är något annat som jag inte tycker om, när folk behandlar tjejer och killar olika. Jag klappade till honom med knytnäven rakt i ansiktet. Han blev nog förvånad och det blev nog de andra också för de slutade hålla på med Elias. Sebastian tog tag i mig och slängde in mig i väggen bakom mig, det var så jag fick blåmärket på ryggen, han lyckades få in mig i en tavla som hängde där av någon avgångsklass eller något så jag fick en massa glassplitter i ryggen. Jag hade bara en vanlig t-shirt på mig eftersom att det var varmt ute. Efter allting det här så sa någon i närheten att mina blåa ögon inte riktigt var blåa längre, de var svarta. Jag minns hur jag flög på honom och gav honom ännu ett slag i ansiktet och sen kände jag hur en arm höll i mig, det var en av Sebastians kompisar. Jag har ingen aning om vad han heter, och jag struntar i det också. Jag tycker inte om att folk håller fast mig eftersom att jag lider av seriös klaustrofobi så jag tog tag i honom och slängde honom över axeln.” jag såg hur killarnas uttryck förändrades och nu såg de på mig med stora ögon, antagligen trodde de mig inte. Jag tittade på Caitlin som fortfarande såg helt förvirrad ut.
”Inte för att underskatta dig eller så, men han kan inte varit stor.” kläckte hon ur sig och jag log mot henne medan jag skakade på huvudet.
”Nej, han är lite längre än vad jag är och sen lite bredare så klart. I alla fall så måttade Sebastian en spark mot mig och satte den i revbenen på mig, ja ni såg ju blåmärket. Jag minns inte ens om det gjorde ont. Antagligen för adrenalinets skull. Hur som helst så såg det ut på honom som om han trodde att det räckte för mig men jag stirrade bara på honom och sen gav jag honom en serie sparkar. Jag minns hur han hamnade på marken och då tyckte jag att det räckte. Jag började gå därifrån men sen kände jag hur en hand tog tag i mig och drog mig ner på golvet. Jag fick ännu en spark i revbenen, det var då jag kände hur de knäcktes. Ganska läskig känsla för jag kände ingenting, jag hörde och såg bara. Jag vände på mig och fällde honom. Nu låg vi båda på golvet och jag vet inte hur jag lyckades men jag knäckte hans ben. Mer hann jag inte göra innan en lärare kom och drog undan mig. De fick bort mig därifrån och sen kom två ambulanser. Återigen spelade hela tjej och kille saken upp igen för alla ambulansmännen, de var fyra stycken, kom först mot mig. Jag sa åt de att ta hand om Sebastian eftersom att han låg och skrek på golvet. Jag klarade mig, jag hade bara lite ont i ryggen och revbenen. Sen tog de oss till sjukhuset där de röntgade mig. Då fick jag veta att jag hade två brutna revben på vänster sida och fruktansvärt mycket glassplitter i ryggen. De satt i över två timmar och blockade glas.” jag log lite mot de men ingen sa någonting. Det såg inte ut som om de trodde mig överhuvudtaget.
”Vad hände med Sebastian. Du sa att han såg värre ut än du?” stammade Caitlin fram och jag suckade.
”Ja, jag hade lyckats ge honom en spricka i käken bland annat, sen hade han en sprucken läpp också. De sa något om att hans högra ben var brutet på två ställen och han hade dessutom blåmärken lite överallt. När jag bad om ursäkt till honom senare så sa…” sa jag men blev avbruten av en fnysning från Justin.
”Varför bad du om ursäkt för? Det var ju han som gjorde fel.” sa han sedan. Jag log lite mot honom, han såg otroligt arg ut.
”För att jag inte är den som skadar folk om det inte gäller något allvarligt. Jag kan inte säga att han inte förtjänade slagen i ansiktet och alla blåmärken. Det jag bad om ursäkt för var hand ben. Han hade haft problem med det tidigare tydligen och jag gjorde det inte bättre för att jag lyckades få av det på två ställen.” förklarade jag och då nickade Justin lite. Det såg ut som om han skulle säga någonting mer men jag hann före honom.
”När jag bad om ursäkt så skrattade han bara lite, sa att det var lugnt och sen så sa han att jag nog hade en liten vildkatt i mig som kom ut när folk minst anade det. Sen bad han om ursäkt för det han gjort mot mig.” flinade jag nöjt. Jag tittade på Caitlin som nickade gillande till mig. Jag drog fram kameran ur fickan och såg sen hur alla tittade på den med förvånade blickar.
”Filmade du allting?” hörde jag Christian flämta och jag skrattade lite medan jag skakade på huvudet.
”Nej, jag filmade inte, men en tjej på skolan gjorde. Hon ville ha det som bevis när någon lärare kom. Hon antog att han skulle göra mig väldigt illa och då filmade hon som bevis på att han misshandlat mig. Däremot gick det inte som hon tänkte, eller som någon tänkt, så hon visade den inte för någon annan än mig och Ellie. Ni får se om ni vill, det syns i era ansikten att ni inte riktigt tror på mig.” log jag och gav kameran till Justin eftersom att han var en av de som satt i mitten, men han var ändå närmare än vad Christian var. Caitlin flyttade sig snabbt och ställde sig bakom killarna. Jag hade redan sett filmen så jag satt kvar och såg deras ansiktsuttryck. Det var roligt att se. När filmen var slut tittade de på mig och jag såg envist tillbaka.
Oj oj oj då! Deztiny verkar vara en riktig liten fighter, men på ett bra sätt kanske?
Hon slåss ju för det hon tycker är rätt, eller hur?
Det blev en lång del, men jag hoppas det inte gjorde något? :)
Anyway, kommentera!
Del 11 är färdigskriven, men jag vet inte om den kommer upp ikväll eller imorgon, det får vi se :)
XoXo
Kan knappt vänta snälla lägg ut 11 nú snälla, bara älskar den här novellen! <3
Meer!!
