Where are you now - Kapitel 11
FÖRRA DELEN!
”Nej, jag filmade inte, men en tjej på skolan gjorde. Hon ville ha det som bevis när någon lärare kom. Hon antog att han skulle göra mig väldigt illa och då filmade hon som bevis på att han misshandlat mig. Däremot gick det inte som hon tänkte, eller som någon tänkt, så hon visade den inte för någon annan än mig och Ellie. Ni får se om ni vill, det syns i era ansikten att ni inte riktigt tror på mig.” log jag och gav kameran till Justin eftersom att han var en av de som satt i mitten, men han var ändå närmare än vad Christian var. Caitlin flyttade sig snabbt och ställde sig bakom killarna. Jag hade redan sett filmen så jag satt kvar och såg deras ansiktsuttryck. Det var roligt att se. När filmen var slut tittade de på mig och jag såg envist tillbaka.
”Jösses! Dig skulle inte jag vilja möta i en mörk gränd. Ursäkta mig, sis, men du ser helt galen ut!” sa Christian och jag log lite oskyldigt. ”Såg ni hennes ögon. Kolla på henne nu, de är helt klarblåa, här är de ju helt svarta.” hörde jag hur han pratade med de andra. De tittade in i mina ögon och sen tillbaka på filmen som de spelade om. Jag log överseende och väntade tills de var klara. Jag hoppades bara att de inte skulle reagera fel på allt det här. Jag hade visat Christopher och Sky dagen efter för de undrade varför jag varit på sjukhuset, men de reagerade inte som jag hoppats. Så fort jag blev irriterad backade de som om jag var farlig.
”Dezzie, var har du lärt dig slåss sådär? Det ser ut som om du hör hemma på en fightklubb!” det var Caitlin som drog mig tillbaka till verkligheten från mina funderingar. Jag brast ut i skratt.
”Jag har aldrig lärt mig något någonstans. Jag menar, jag har aldrig haft några bröder eller någon annan att slåss och bråka med. Jag lät instinkten ta över helt enkelt. Sen antar jag att det hjälpte lite att jag dansat i hela mitt liv.” förklarade jag och såg hur hon nickade instämmande.
”Ja det ser nästan ut som om du dansar, retas med honom.” skrattade hon när hon vänt blicken mot kameran igen. Jag instämde i hennes skratt och sedan fick jag tillbaka kameran. Jag väntade spänt på vad de skulle säga men efter ett tag slappnade jag av då de istället såg på mig med beundrade blickar, istället för rädda.
”Ja ska jag vara ärlig så var det inget jag trodde om dig. Du är tuffare än vad du ser ut att vara!” nickade Chaz gillande och jag log mot honom.
”Hur är det med revbenen nu?” frågade Caitlin och såg orolig ut. Jag ställde mig upp igen och drog upp tröjan medan jag vinkade henne till mig. Hon kom lugnt fram till mig och stirrade på det.
”Känn, det är ömt fortfarande, men det har ju ändå gått nästan två veckor. Om du tittar noga så ser du att två revben inte är hela och känner du på dem så kan du känna det också.” förklarade jag och såg hur hon bet sig i läppen medan hon försiktigt kände. Jag ryggade ofrivilligt undan och hon drog hastigt bort handen.
”Förlåt! Gjorde jag dig illa?” frågade hon förtvivlat men jag log bara åt henne.
”Nej du var kall bara. Försök igen.” sa jag och kände hur hon la handen över. Hon kände en stund och sen rätade hon på sig. Jag såg hur killarna såg på mitt ansikte hela tiden, antagligen för att se om jag reagerade på hennes beröring, men jag rörde inte en min. Jag hade lärt mig att handskas med smärtan.
”Gör det inte ont alls?” frågade Ryan som stirrade på Caitlin’s hand. Jag flinade mot honom och nickade.
”Jo det gör det, men jag förtränger smärtan. Det måste man om man är som jag och skrattar så mycket. I början var det en riktig plåga, men jag är en sådan som håller inne med mina smärtor så jag lärde mig snabbt att ha kontroll över mitt ansikte. Skulle jag visa hur ont det faktiskt gör, så skulle ni nog bli oroliga. Varje gång jag skrattar känns det, hela tiden jag sätter mig ner, när jag äter, när jag andas. Det känns men jag förtränger det och struntar i det. Jag gnäller inte över det, för det gör det inte bättre. Däremot vill jag inte att folk ska ha medlidande med mig så då gömmer jag smärtan istället.” förklarade jag och de tittade fortfarande på mig. Det såg ut som om jag överraskade dem hela tiden i takt med att jag berättade. Caitlin ställde sig rakt igen och log beklagligt mot mig. Hon satte sig ner i fåtöljen på den andra sidan av bordet och jag skulle precis sätta mig ner så jag kände mig iakttagen. Jag tittade upp mot soffan och alla killar såg på revbenen. Jag flinade lite.
”Vill ni också känna?” frågade jag roat och jag kunde se hur Christian och Chaz nickade. De andra två satt bara tysta. Jag vinkade de till mig och alla fyra resta sig upp. För att underlätt det för mig, och de som var längre än jag själv, la jag mig ner på golvet, med huvudet mot Caitlin. De kände länge och jag såg hur Caitlin hela tiden stirrade på mitt ansikte. Hon log sen mot mig och blinkade.
Tell me your thoughts about it! :)
Hoppas ni gillar det!
Vad tycker ni om Deztiny? Lite av en badass, isn't she? ;)
Kommentera vad ni tycker ;) Eftermiddagen är ännu ung så ju mer ni kommenterar, ju fler kapitel kommer upp idag ;)
XoXo
”Nej, jag filmade inte, men en tjej på skolan gjorde. Hon ville ha det som bevis när någon lärare kom. Hon antog att han skulle göra mig väldigt illa och då filmade hon som bevis på att han misshandlat mig. Däremot gick det inte som hon tänkte, eller som någon tänkt, så hon visade den inte för någon annan än mig och Ellie. Ni får se om ni vill, det syns i era ansikten att ni inte riktigt tror på mig.” log jag och gav kameran till Justin eftersom att han var en av de som satt i mitten, men han var ändå närmare än vad Christian var. Caitlin flyttade sig snabbt och ställde sig bakom killarna. Jag hade redan sett filmen så jag satt kvar och såg deras ansiktsuttryck. Det var roligt att se. När filmen var slut tittade de på mig och jag såg envist tillbaka.
”Jösses! Dig skulle inte jag vilja möta i en mörk gränd. Ursäkta mig, sis, men du ser helt galen ut!” sa Christian och jag log lite oskyldigt. ”Såg ni hennes ögon. Kolla på henne nu, de är helt klarblåa, här är de ju helt svarta.” hörde jag hur han pratade med de andra. De tittade in i mina ögon och sen tillbaka på filmen som de spelade om. Jag log överseende och väntade tills de var klara. Jag hoppades bara att de inte skulle reagera fel på allt det här. Jag hade visat Christopher och Sky dagen efter för de undrade varför jag varit på sjukhuset, men de reagerade inte som jag hoppats. Så fort jag blev irriterad backade de som om jag var farlig.
”Dezzie, var har du lärt dig slåss sådär? Det ser ut som om du hör hemma på en fightklubb!” det var Caitlin som drog mig tillbaka till verkligheten från mina funderingar. Jag brast ut i skratt.
”Jag har aldrig lärt mig något någonstans. Jag menar, jag har aldrig haft några bröder eller någon annan att slåss och bråka med. Jag lät instinkten ta över helt enkelt. Sen antar jag att det hjälpte lite att jag dansat i hela mitt liv.” förklarade jag och såg hur hon nickade instämmande.
”Ja det ser nästan ut som om du dansar, retas med honom.” skrattade hon när hon vänt blicken mot kameran igen. Jag instämde i hennes skratt och sedan fick jag tillbaka kameran. Jag väntade spänt på vad de skulle säga men efter ett tag slappnade jag av då de istället såg på mig med beundrade blickar, istället för rädda.
”Ja ska jag vara ärlig så var det inget jag trodde om dig. Du är tuffare än vad du ser ut att vara!” nickade Chaz gillande och jag log mot honom.
”Hur är det med revbenen nu?” frågade Caitlin och såg orolig ut. Jag ställde mig upp igen och drog upp tröjan medan jag vinkade henne till mig. Hon kom lugnt fram till mig och stirrade på det.
”Känn, det är ömt fortfarande, men det har ju ändå gått nästan två veckor. Om du tittar noga så ser du att två revben inte är hela och känner du på dem så kan du känna det också.” förklarade jag och såg hur hon bet sig i läppen medan hon försiktigt kände. Jag ryggade ofrivilligt undan och hon drog hastigt bort handen.
”Förlåt! Gjorde jag dig illa?” frågade hon förtvivlat men jag log bara åt henne.
”Nej du var kall bara. Försök igen.” sa jag och kände hur hon la handen över. Hon kände en stund och sen rätade hon på sig. Jag såg hur killarna såg på mitt ansikte hela tiden, antagligen för att se om jag reagerade på hennes beröring, men jag rörde inte en min. Jag hade lärt mig att handskas med smärtan.
”Gör det inte ont alls?” frågade Ryan som stirrade på Caitlin’s hand. Jag flinade mot honom och nickade.
”Jo det gör det, men jag förtränger smärtan. Det måste man om man är som jag och skrattar så mycket. I början var det en riktig plåga, men jag är en sådan som håller inne med mina smärtor så jag lärde mig snabbt att ha kontroll över mitt ansikte. Skulle jag visa hur ont det faktiskt gör, så skulle ni nog bli oroliga. Varje gång jag skrattar känns det, hela tiden jag sätter mig ner, när jag äter, när jag andas. Det känns men jag förtränger det och struntar i det. Jag gnäller inte över det, för det gör det inte bättre. Däremot vill jag inte att folk ska ha medlidande med mig så då gömmer jag smärtan istället.” förklarade jag och de tittade fortfarande på mig. Det såg ut som om jag överraskade dem hela tiden i takt med att jag berättade. Caitlin ställde sig rakt igen och log beklagligt mot mig. Hon satte sig ner i fåtöljen på den andra sidan av bordet och jag skulle precis sätta mig ner så jag kände mig iakttagen. Jag tittade upp mot soffan och alla killar såg på revbenen. Jag flinade lite.
”Vill ni också känna?” frågade jag roat och jag kunde se hur Christian och Chaz nickade. De andra två satt bara tysta. Jag vinkade de till mig och alla fyra resta sig upp. För att underlätt det för mig, och de som var längre än jag själv, la jag mig ner på golvet, med huvudet mot Caitlin. De kände länge och jag såg hur Caitlin hela tiden stirrade på mitt ansikte. Hon log sen mot mig och blinkade.
Tell me your thoughts about it! :)
Hoppas ni gillar det!
Vad tycker ni om Deztiny? Lite av en badass, isn't she? ;)
Kommentera vad ni tycker ;) Eftermiddagen är ännu ung så ju mer ni kommenterar, ju fler kapitel kommer upp idag ;)
XoXo
Kommentarer
Postat av: julia.
meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeera :D
Postat av: Emma
Haha Skit Bra! Mer idag ? Snnäällla!
Trackback
