Bieber Cash

FÖRRA DELEN:

”Tack för att du bryr dig om henne! Jag vet att vi ofta bråkar och så, men jag har märkt att något är fel med henne, hon verkar upprörd eller ledsen över någonting, och det är inte många hon faktiskt berättar för, inte när något precis har hänt. Så, vi är ute ur huset om typ fem minuter. Slå en pling när vi kan komma hem igen, jag uppehåller de andra så länge med något.” babblade han på och sedan gick han, han lämnade mig kvar inne i rummet med ett blandat ansiktsuttryck.

---

---

”Så, nu har dem åkt iväg. De kommer inte hem igen förrän vi ringer.” berättade jag snabbt när jag kom in i rummet igen. Jag satte mig ner bredvid Caitlin och hon såg på mig med en tacksam blick, hon hade lugnat ner sig lite nu.

”Vad är det som har hänt?” frågade jag tyst efter en stund då hon inte sa någonting själv. Hon skruvade på sig innan hon suckade.

”Förlåt Deztiny! Det är bara jag som är löjlig.” hörde jag henne säga innan hon såg på mig igen. Jag hade ingen som helst aning om vad hon pratade om.

”Caitlin, vad är det som har gjort dig så ledsen?” envisades jag och la återigen min hand på hennes. Hon tittade ner på den och sen tog hon min hand i sin och kramade den.

”Det är… Eller asså, jag bara… Liksom… Jag är bara löjlig!” hon snubblade över orden och såg mig fortfarande inte i ögonen. Jag väntade tills hon tittade på mig innan jag pratade.

”Caitlin! Du är allt annat än löjlig! Av alla människor jag träffat i hela mitt liv så har jag inte träffat någon så underbar som du. Du är någon jag verkligen tror att jag kan prata om allt med, och som jag vet skulle ställa upp för mig om något hände mig. Så låt mig nu ställa upp för dig, för du behöver det! Du är allt annat än löjlig!” sa jag lugnt och släppte henne inte med blicken. Hon log hastigt mot mig innan hon vände bort blicken igen.

”Saken är den, att jag saknar att ha ett förhållande, som det jag hade med Justin. Jag har kommit över honom, så klart, vi är bästa kompisar nu och så, men jag saknar ändå att ha någon som bryr sig om mig på det sättet. Förstår du hur jag menar?” frågade hon ledsamt och jag nickade bara, jag förstod precis vad hon menade. När jag tänkte på det så var jag inte säker på vad jag skulle göra om det skulle ta slut mellan honom och mig, han var en så pass stor del av mitt liv.

”För det mesta tänker jag inte på det, eftersom att jag är ensam tjej i vårt lilla gäng, men sen kom du, inte för att det har något med dig att göra, och då insåg jag hur mycket jag saknar det, hur mycket jag vill ha ett förhållande där jag kan dela allt med den killen och uppleva en massa underbara stunder tillsammans med.” fortsatte hon och log lite ursäktande mot mig.

”Klart jag inte tar illa upp tjejen, jag förstår dig, det gör jag verkligen!” svarade jag snabbt och besvarade hennes leende.

”När jag såg dig och Justin imorse, började jag fundera ännu mer på det och frågade mig själv hur det skulle se ut idag om jag och Justin fortfarande var tillsammans. Det är svårt att tänka sig numera, eftersom att vi är så bra kompisar och jag verkligen inte ser på honom på det sättet, men det får en ändå att vackla till lite. Ni var så fruktansvärt söta ihop, förlåt, och jag tror verkligen att ni skulle lyckas ta er igenom det han och jag inte klarade. Du är så mycket starkare än vad jag är!” babblade hon på och det syntes att hon hade skuldkänslor för sina tankar. Jag böjde mig fram och kramade om henne hårt.

”Ha inte skuldkänslor, det är ganska naturligt att tänka så här, jag menar, han och jag sov i samma säng, han höll, tydligen, armen om mig och så. Jag skulle börjat tänka detsamma om jag såg dig i samma säng som någon annan kille, vem spelar ingen roll egentligen. Det är naturligt och jag klandrar dig inte. Och jag är inte starkare än du, det kanske bara ser så ut. Skenet bedrar helt enkelt.” viskade jag till henne. Vi satt så en stund innan jag kysste henne på kinden och rätade på mig.

”Bra! Och tack för att du förstår Dezzie! Jag tror knappast att någon annan skulle förstå det här precis lika lätt som dig. Du är annorlunda, det har jag insett från första stunden, på ett bra sätt så klart. Eller det är inte bara jag som insett det, killarna har också insett det, och de har pratat om det, när de trott att jag inte hört.” svarade hon tillbaka och log tacksamt mot mig. Jag besvarade hennes leende och drog tummen över hennes kind, där en ensam tår var kvar.

”Jag har alltid varit annorlunda, och det har inte alltid setts som en bra sak kan jag säga, men jag vet vem jag är och jag står för det. Jag är inte den svartsjuka tjejen som inte låter sin pojkvän göra någonting, och det är något jag kräver när jag går in i ett förhållande. Jag måste få ha frihet, att få fortsätta vara jag, även om jag är tillsammans med någon. Hittills är det bara Christopher som har gått med på det. Jag har varit med om katastrofala relationer då jag nästan glömt bort vem jag är för att jag inte fått göra någonting och leva ut som jag gör i vanliga fall.” förklarade jag och hon log mot mig och nickade. Hon förstod vad jag menade, vilket det inte var många som förstod. Jag märkte hur hon granskade mig och jag följde hennes blick.

”Hey, du kanske ska klä på dig, du kan ju inte sitta i underkläder hela dagen.” flinade hon och jag skrattade lätt innan jag reste mig från sängen och gick bort till väskan som fortfarande stod på golvet.

”Caitlin, ska vi göra någonting speciellt idag? Jag vet inte vad jag ska ha på mig.” påpekade jag när jag satt och plockade bland kläderna. Hon skrattade lätt åt mig.

”Vad jag vet så ska det inte bli så mycket sol idag, så ta på dig ett par jeans eller något. Jag vill visa dig en plats sen, nu när vi ändå är ensamma.” sa hon innan hon gick ut ur rummet. Några sekunder senare hörde jag hur toalettdörren stängdes och låstes. Efter att ha funderat en stund drog jag fram mina svarta jeans och en vit t-shirt som det stod ”Music is my Life” på, den passade mig perfekt, texten alltså. Jag drog på mig kläderna och ställde mig sen utanför badrumsdörren för att vänta på att Caitlin skulle bli klar.

”Det där blir skitbra, skynda dig nu så drar vi sen.” sa hon när hon kommit ut igen och granskat mig. Jag log lite mot henne innan jag sprang in på toan och borstade mitt nu torra hår. Mina ögonfransar var så mörka, så jag använde nästan aldrig något smink, det behövdes helt enkelt inte och för det mesta tyckte jag att det var i vägen. När man var som jag, och gjorde vad som föll en in, så kunde man inte förvänta sig att smink skulle sitta kvar, eller att en speciell frisyr skulle hålla sig en hel dag, det var bara någonting man fick stå ut med helt enkelt.

---

---

Vad tycker ni om det här kapitlet, dagens första kapitel?!
Eftersom att jag vet att det är många som har skola och så, så vore jag väldigt orättvis om jag skriver att si och så många kommentarer behövs för nästa del... Men om ni läser, skriv gärna en kommentar! Jag ser att det kommer in nya besökare hela tiden, jag håller nämligen koll på statistiken (haha vad stört egentligen) och så. Så lämna gärna en kommentar om vad just du tycker!

Älskar era kommentarer! NI får mig verkligen att skriva hur mycket som helst! Jag ligger nu fyra kapitel före, och jag har inte slutat skriva ännu! :)

Puss & Kram

XoXo