Where are you now - Kapitel 42

FÖRRA DELEN:

”Då drar vi!”
ropade hon, men fick inget svar tillbaka. De satt säkert och spelade igen. Jag hade aldrig förstått det där med att spela så mycket. Visst kunde det vara roligt ibland, men att sitta flera timmar var inget som intresserade mig. Jag sneglade mot Caitlin som himlade med ögonen, tydligen hade hon tänkt samma sak.


”Caitlin, säg någonting!” skrattade jag. Hon såg ut att vara närapå att spricka. Hon tog en klunk av sin choklad, men sa fortfarande ingenting. Jag himlade lätt med ögonen innan jag skrattade igen och tog en klunk ur den varma latten.

”Så ni har kyssts tre gånger. Första gången trodde du inte att han skulle våga, andra gången puttade du bort honom och tredje gången tog du initiativet?”
frågade hon efter att hon ställt ner koppen på bordet. Jag suckade och nickade. Hon såg däremot inte ut att dela min smärta, hon såg så glad ut.

”Caitlin, vad är det du är så förbaskat glad över?”
muttrade jag efter en minuts stirrande på henne. Hon flinade, om möjligt, ännu bredare.

”Jag gillar det! Än så länge har det inte funnits en enda tjej som jag tyckt varit bra nog åt Justin, men du är det. Ni passar så otroligt bra ihop!”
sa hon glatt och jag himlade med ögonen mot henne.

”Caitlin, du har inte typ glömt bort någon?”
frågade jag henne men hon gav mig bara en oförstående blick tillbaka. Jag suckade.

”Jo du förstår, jag har berättat det för dig ett antal gånger. Jag råkar ha pojkvän! Eller har du glömt bort honom helt?”
frågade jag torrt och såg hur hon himlade med ögonen.

”Nej, jag har inte glömt bort honom. Inte såsom du påminner mig ständigt.”
flinade hon och jag himlade återigen med ögonen men kunde inte hindra mig själv från att le svagt.

”Precis. Jag har pojkvän, jag älskar honom, jag skulle vilja dela resten av mitt liv med honom.”
förklarade jag och såg hur hon suckade.

”Om du nu älskar honom så mycket, och verkligen vill dela ditt liv med honom. Varför kysste du då Justin?”
frågade hon och log triumferande, som om hon vunnit ett slag eller något. Jag öppnade munnen för att säga något men stängde den sen igen. Vare sig jag gillade det eller inte, så hade hon rätt.

”Precis!”
sa hon nöjt och lutade sig tillbaka med koppen i handen. Jag skulle inte kunna säga att jag inte kände någonting, för det vore att ljuga. Jag kände visst någonting, men en sak var säker, det jag kände för Justin, var inte alls lika starkt som det jag kände för Christopher. Vi var som gjorda för varandra. Jag suckade och sjönk ihop lite.

”Åh Caitlin, varför ska livet vara så jävla komplicerat?”
mumlade jag trött och till min förvåning började hon skratta.

”That’s life baby!”
svarade hon och jag suckade djupt innan jag tog en klunk av min varma latte.


Tack så OTROLIGT mycket för era söta och bästa kommentarer! Man kan ju nästan tro att jag är bra på det här... >.< xD

Men vad tycker ni? Känner Caitlin henne bättre än hon tror? Har Caitlin kanske rätt i det hela? Vem vet...?

Kommentera vad ni tyckte <3

Jag ska på övernattning imorgon och kommer hem på Lördag kväll (då jag ska till Stockholm och se Never Say Never i 3D med min lillasyster), men jag ska försöka slänga in ett inlägg till... Vet inte hur bara, men det löser vi ;) <3

Pussisar <3

XoXo

Kommentarer
Postat av: Anonym

Meeer

2011-03-24 @ 22:08:54
Postat av: emma

mer du skriver så sjukt bra!!! <33

2011-03-25 @ 07:08:09
Postat av: Stephanie

GAAAAAAAAH! OMG VAD GRYMT! Shit... asså. Omg. Snälla säg att hon väljer Justin förre Christopher i slutändan!!! Snälla, snälla, snääääälla!!!

2011-03-25 @ 21:57:24
URL: http://sstteepphhiiss.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0