Bieber Cash

FÖRRA DELEN:

”Åh Caitlin, varför ska livet vara så jävla komplicerat?” mumlade jag trött och till min förvåning började hon skratta.

”That’s life baby!” svarade hon och jag suckade djupt innan jag tog en klunk av min varma latte.

---

---

”Vi är hemma!” ropade Caitlin när vi kom innanför dörren. Nu svarade killarna i alla fall, de ropade hej allihop och jag kunde inte låta bli att le. Jag var glad över att Caitlin gått med på att inte säga någonting till någon, jag visste att jag kunde lita på henne.

”När sa du att planet gick?” frågade Caitlin när hon vände sig mot mig. Jag drog upp mobilen ur väskan, det stod uppskrivet över skärmen.

”Kvart över fem. Klockan är nu halv tre, och vi måste nog se till att åka så att vi är där typ en halvtimme innan. Vilket betyder att vi har två timmar och en kvart att slå ihjäl.” informerade jag henne och hon nickade. Jag hade pratat med Ellie och pappa, så de visste precis när vi skulle åka och anlända hemma.

”Ja men vad ska vi hitta på då?” frågade jag efter att vi kommit in i köket. Caitlin ryckte på axlarna och jag suckade. Vi satte oss ner vid köksbordet under tystnad.

”Jag springer upp och packar ner mina grejer på en gång. Jag kan lika gärna byta om också så att du får tillbaka din klänning.” sa jag efter en stund och reste mig upp från stolen för att sedan börja gå mot trappan.

”Min klänning? Du fick den ju! Sa inte killarna det?” hörde jag Caitlin efter mig, hon hade också rest sig upp från sin stol och var nu precis bakom mig. Jag vände mig om och såg på henne.

”Vad menar du? Ska du inte ha den?” frågade jag och granskade den. Den var hur snygg som helst, och såg ut att vara dyr dessutom. Caitlin skakade på huvudet.

”Jag kan inte ha den. Den sitter inte bra på mig, jag trodde den var konstigt sydd, men när jag ser att du kan ha den så inser jag att det bara är så att den inte passar mina former. Behåll den. Den sitter superbra på dig och det är bättre att den kommer till användning istället för att ligga i min garderob och ta plats.” förklarade hon och jag kramade om henne hårt.

”Tack! Du är en underbar vän Caitlin! Inte bara för att jag fick klänningen såklart, utan för att du alltid finns till hands när man behöver prata och du förstår mig bättre än vad jag själv gör nästan. Jag hatar att jag ska behöva åka hem redan, jag trivs otroligt bra här hos er! Du är min bästa vän, och jag känner mig otroligt välkommen här hos er, även om jag inte träffat dina föräldrar ännu.” viskade jag i hennes öra medan jag höll om henne hårt. Hon kramade mig hårt tillbaka och jag kände hur det spände till över revbenen. Utan att kunna hålla det inne stönade jag till och Caitlin flög bort från mig med ett förfärat ansiktsuttryck.

”OMG! Förlåt! Jag tänkte inte på det! Förlåt!” utbrast hon och höll sig för munnen. Jag log mot henne innan jag satte mig försiktigt ner i trappan för att andas ut.

”Det är lugnt. Sådant här händer hela tiden, jag måste bara få andas en stund.” förklarade jag plågat. Revbenen hade blivit mycket värre, det kändes nu. Jag kände efter med fingrarna och fick nästan panik. Ena revbenet stack ut, på ett onaturligt sätt. Det var som om det var uppe på kanten av det andra. Jag samlade mig och log mot Caitlin, som fortfarande såg förfärad ut.

”Nu är det bra igen, det var inte ditt fel, det var jag som pressade mig mot dig, och inte tvärtom! Jag springer upp och packar nu bara så kommer jag ner sen.” sa jag och log mot henne. Jag såg hur hon nickade sakta, skeptiskt, innan jag vände mig om och försvann upp för trappan. När jag kom upp för trappan skyndade jag mig in på toaletten för att sedan stänga och låsa efter mig. Väl därinne, isolerad, ensam, kom paniken smygandes med en väldig fart. I takt med att jag sjönk ner på golvet kände jag hur tårarna brände och det tog inte lång tid innan den första tåren rullade ner över kinden. Egentligen ville jag dra av mig klänningen, för att ta en närmare titt, men jag var för rädd för att se hur illa det var. Ljudlöst lät jag tårarna falla nerför mina kinder samtidigt som jag försökte hålla paniken borta. Lät jag paniken, och chocken, komma innanför mitt försvar så var det kört, då skulle jag vara farlig för både mig själv och de andra. Nej, det var mycket bättre att försöka lugna ner sig, gråta ut och sedan samla sig för att sen fundera på vad jag skulle göra åt det.

Jag vet inte hur länge jag satt och grät, men till slut kändes det som om jag inte hade några tårar kvar. Kinderna var fortfarande fuktiga, så jag tog en pappersbit och drog över dem för att få bort alla spår på att jag gråtit. När jag försiktigt reste mig upp och tog en titt i spegeln blev jag inte förvånad, smärtan syntes i mina rödgråtna ögon och kinderna var alldeles rosiga från det blöta. Jag satte på vattenkranen och tvättade sedan av ansiktet, långsamt och grundligt, i kallt vatten. När jag var klar torkade jag mig försiktigt och mötte sedan min spegelbild, jag såg mycket bättre ut. Dock kunde man se att jag gråtit. Jag skulle ju ändå in på Caitlin’s rum och packa ihop mina saker, det var ju ingen som skulle se mig ändå på en stund. Efter en sista blick i spegeln tog jag necessären från sidan av handfatet och låste upp dörren. Jag såg mig omkring för att försäkra mig om att jag var ensam och sen smet jag in i Caitlin’s rum och stängde dörren efter mig.

”Gömmer du dig för någon?”

---

---

Oj oj oj då! Vem är det? Skrämmer personen henne? Eller vet hon kanske redan att någon är där? Jaa... Vad tror ni? ;)

Vad tycker ni om detta? Bra? Dåligt? något jag ska förbättra? Ändra på? Ba' säga till vett ni sötnosar! <3

Love you all!

XoXo