Bieber Cash

FÖRRA DELEN:

"Gömmer du dig för någon?”
”Fy fan vad du skräms Justin! Gör aldrig om det där igen!” utbrast jag och höll mig över hjärtat. En vacker dag var jag säker på att jag skulle få en hjärtattack eller något. Han log besvärat mot mig från där han satt på sängkanten.

”Varför har du gråtit?” frågade han efter att ha granskat mitt ansikte. Jag suckade, vad fick mig att tro att han skulle gå på min fasad?

”Nej det är inget.” sa jag undvikande och vände bort blicken innan jag skyndade bort till väskan och började organisera om i den för att allt ska få plats.

”Dezzie, det syns att du har gråtit!” påpekade han försiktigt och jag suckade. Sedan vände jag mig mot honom.

”Jag vill inte lämna er bara…” ljög jag medan jag vek ner kläderna i väskan. Det skulle bli problematiskt att få plats med allting, men så svårt kunde det ju inte vara. Annars fick jag väl helt enkelt lämna kvar lite av kläderna hos Caitlin, det var ju inte precis sista gången jag åkte hit. När jag satt och valde mellan kläder att lämna kvar, kände jag en arm om min axel och jag hoppade till. Jag såg in i ögonen på Justin innan han kramade om mig.

”Varför ljuger du för? Jag ser att det är något annat. Berätta istället!” viskade han i mitt öra och jag rös, samtidigt som jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jasså, de var påfyllda igen, muttrade jag inom mig. Förrädare, tänkte jag bitskt samtidigt som jag kröp in mer i Justin’s famn. Vi satt så länge, han höll bara om mig, drog handen över ryggen på mig, medan jag grät ännu mer. Varför visste jag inte, visserligen hade jag ju ont, och var antagligen på väg in ett chocktillstånd eller på väg att få panik, men så farligt var det ändå inte, jag hade varit med om värre. Ju mer jag grät, ju svårare hade jag att andas. Till slut rätade jag mig upp, men vände undan ansiktet så att han inte skulle se mina tårar. Jag försökte dra djupa andetag, men det var svårt, det kändes som om något höll tillbaka lungorna så att de inte längre rymde samma mängd som förut.

”Dezzie! Vad är det som hänt? Du håller på att hamna i chocktillstånd! Dezzie? Hör du mig? Snälla, lyssna på vad jag säger! Ta det lugnt. Försök lugna ner dig. Försök andas djupt, inte snabbt.” Justin’s röst lät orolig, som om han var på väg att få panik. Jag vände blicken mot honom, men jag såg så dimmigt. Först trodde jag att det berodde på tårarna, men sen insåg jag att jag slutat gråta, och att jag bara såg suddigt, som om Justin var långt borta.

”CAITLIN!” Justin’s skrik var det sista jag hörde innan öronen, hörseln stängde av totalt. Det tog inte lång tid innan jag såg hur någon kom in i rummet, det såg ut som Caitlin, men jag insåg snabbt att de andra också kommit. Jag försökte fokusera blicken på deras ansikten, men jag såg dem inte. Jag försökte fokusera hörseln för att höra vad de sa, vad de var så oroliga över, men jag hörde dem inte. Det var först när jag försökte känna efter vart smärtan fanns, som jag insåg att jag var på väg bort, på väg neråt, ner i ett djupt mörker. Jag försökte tvinga ögonen att förbli öppna, försökte tvinga mig själv att stanna kvar vid medvetande, men det var omöjligt, jag var inte tillräckligt stark. Det sista jag såg var Justin’s oroliga ansikte, hans läppar när han uttalade ord som jag inte hörde och hans blick som tvingade mig att stanna kvar, innan jag släppte efter för mörkret och försvinner ner i en avgrund utan botten.