Bieber Cash

FÖRRA DELEN:

”CAITLIN!” Justin’s skrik var det sista jag hörde innan öronen, hörseln stängde av totalt. Det tog inte lång tid innan jag såg hur någon kom in i rummet, det såg ut som Caitlin, men jag insåg snabbt att de andra också kommit. Jag försökte fokusera blicken på deras ansikten, men jag såg dem inte. Jag försökte fokusera hörseln för att höra vad de sa, vad de var så oroliga över, men jag hörde dem inte. Det var först när jag försökte känna efter vart smärtan fanns, som jag insåg att jag var på väg bort, på väg neråt, ner i ett djupt mörker. Jag försökte tvinga ögonen att förbli öppna, försökte tvinga mig själv att stanna kvar vid medvetande, men det var omöjligt, jag var inte tillräckligt stark. Det sista jag såg var Justin’s oroliga ansikte, hans läppar när han uttalade ord som jag inte hörde och hans blick som tvingade mig att stanna kvar, innan jag släppte efter för mörkret och försvinner ner i en avgrund utan botten.

---

---

”Caitlin, kan du trycka på knappen? Det ser ut som om hon är på väg att vakna!” hörde jag en röst, långt borta. Jag kände igen den, men kunde inte placera den. Jag försökte slå upp ögonen men jag kunde inte styra över min kropp, den lydde mig inte. Något, eller någon, kramade min hand och jag försökte krama tillbaka men det gick fortfarande inte.

”Hej doktorn, jag tror hon håller på att vakna.” hörde jag samma röst igen. Det var fler som pratade nu, jag kunde inte urskilja orden tillräckligt för att höra vad de sa eller vilka det var. Istället för att bry mig om vad rösterna sa, försökte jag tvinga min kropp att lyda mig. Det var inte det lättaste, och hur jag än gjorde kändes det som om signalerna från hjärnan blev ignorerade av resten av kroppen.

”Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan hon vaknar ordentligt, det var ett ganska ordentligt chocktillstånd hon försattes i, men det dröjer nog inte lång tid. Ni kan ju tala om för henne varför hon är här och vad det är som hänt när hon vaknar, jag måste gå ronden nu med mina andra patienter. Det är bara att ringa i klockan om det är något.” sa en röst, jag gissade på att det var doktorn efter vad som sades. Jag hörde även på rösten att det var en man.

”Justin, jag springer ut och ringer Dezzie’s pappa igen, han ville veta när någonting förändrades. Jag kommer snart. Skicka ett sms eller ring om hon vaknar!” hörde jag nu en tjejröst. Det var Caitlin. Det ryckte till i min mungipa och jag blev förvånad över det. Jag hade inte tvingat kroppen till det, den hade gjort så automatiskt. Vad var det för namn hon hade sagt? Jag kunde inte komma ihåg.

”Ja, man, vi drar ner och käkar en sväng. Chaz är hungrig, som vanligt, och jag börjar också bli hungrig.” hörde jag nu en annan röst, när jag tänkt efter så lät det som om den tillhörde Ryan. Ryan, Chaz och Caitlin. Då borde ju…

”Är det okej om jag också springer iväg en sväng? Jag måste verkligen kissa!” la Christian till och jag log inombords. Ryan, Chaz, Caitlin och Christian. Varför kunde jag inte komma på vad den andra personen hette? Vem det var?

”Det är lugnt, dra ni. Jag stannar här och jag hör av mig om något förändras. Ey, Chaz, har du lust att köpa med dig lite godis till mig?” frågade rösten som tillhörde personen jag glömt bort. Varför kunde jag inte komma ihåg honom? Vad var det för fel på mig? Någon skrattade i närheten av mig.

”Ja visst. Jag fixar det.” svarade Chaz och inte långt därefter hörde jag hur en dörr stängdes försiktigt. Ett par minuters tystnad fick mig rastlös så jag återgick till att försöka tvinga mig själv att röra på mig. Jag började med munnen, eftersom att det var där min enda reaktion förekommit. Jag kände mig så hjälplös, var det såhär det kändes att vara förlamad? Var jag förlamad? Det kunde jag väl inte vara? Eller kunde jag det? Vad var det som hade hänt egentligen?

”Deztiny? Jag vet att du hör mig! Varför sa du ingenting från början? Allt hade varit så mycket lättare då! Du hade sluppit ligga här! Och jag hade inte behövt försöka lugna ner din pappa, och Christopher, och Ellie.” rösten skrattade vid det sista orden, som om det var ett skämt. Återigen kände jag hur det ryckte i mungipan. Bra att jag gjorde framsteg. Han pratade om Christopher, Ellie och min pappa. Hade dem blivit oroliga? Vad skulle jag ha berättat? Jag kom inte ens ihåg vad som hänt.

”Jag antar att det kommer ta ett tag innan det här har läkt. Vi får helt enkelt pausa vårt lilla krig tills du mår bra igen. Shit, hur ska jag klara mig? Inte få putta ner dig i poolen, inte få slänga dig över axeln, jag är antagligen inte ens tillåten att få dig att skratta. Hur ska jag klara mig?” skrattade rösten och då kände jag det, allt som hänt bara rasslade ner i huvudet på mig. Jag kom ihåg vad som hänt innan jag vaknat upp här, vem den sista jag såg var och varför jag låg härinne. Jag mindes även vem som satt och pratade med mig, vem som varit orolig för min skull redan från början. Min kropp började kännas igen, jag vickade lite på fingrarna för att försäkra mig om att jag hade känsel och sedan kramade jag tillbaka handen i min hand. Mottryck kändes nästan direkt och jag log för mig själv innan jag öppnade ögonen och satte mig upp.

”JUSTIN!” utbrast jag och kramade om honom hårt då han tydligen satt på sängkanten. Han skrattade lite innan han kramade tillbaka lite lätt.

”Tjena tjejen! Jag sa ju att du hörde mig!” skrattade han och sedan slingrade han sig lätt ut från mitt grepp och rätade på sig för att granska mig. Jag mötte hans blick och till min förvåning var den allvarlig, nästan hård.

”Gör aldrig, aldrig, om det där! Du får inte skrämmas så! Förstår du hur oroliga vi har varit? Och för att inte tala om din pappa, Christopher och Ellie!” sa han torrt och stirrade på mig. Jag himlade med ögonen innan jag suckade.

”Du låter som den mamman jag aldrig hade…!” muttrade jag och granskade honom när han stirrade förvånat på mig. Jag log lite oskyldigt och han besvarade till slut mitt leende.

”Jag borde antagligen kontakta resten, annars får jag väl en massa skit för det!” mumlade Justin medan han drog upp mobilen. Jag tog den ifrån honom.

”Kan inte jag få göra det? Jag vill veta deras reaktioner!” flinade jag och han himlade med ögonen.

”Du har varit vaken i högst fem minuter och du ska redan spela folk spratt och jävlas med dem. Jag kanske borde hälsa från doktorn att du ska ta det lugnt!” flinade han och nu var det min tur att himla med ögonen.

”Hey, jag kan fortfarande pranka folk utan att göra illa mig själv!” muttrade jag och slog in Caitlin’s nummer.

”Så du tänker inte försöka vara en normal tonåring?” frågade han, men jag var ganska säker på att han redan visste svaret.

”Inte en sekund!” flinade jag och tryckte på grön lur.

---

---

Så, vad tyckte ni om det här? Bra? Dåligt? Nice? Tråkigt? Tell me :D

Jag mår bättre nu i alla fall, febern är borta, för den här gången, och just nu hostar jag bara en massa och snorar lite, men de försvinner snart också hoppas jag :D

Anyways så tror jag att alla era UNDERBARA kommentarer är den största anledningen till att jag känner mig glad och friskt, så tack allihopa! :) Ni är fantastiska! <3

Aja, kommentera vad ni tycker, jag ska sova nu, men jag tror de kommer upp ett kapitel imorgon (alltså måndag) :)

Puss på er och godnatt <3

XoXo