Bieber Cash

"Jag är Deztiny Wallie! Resten kan du nog räkna ut själv." sa jag och motstod lusten att släppa fram skrattet. Det var kul att för en gångs skulle faktiskt kunna skoja med någon på det här sättet, det gick inte att göra med Ellie eller någon annan av mina kompisar. Det komiska i det här sammanhanget var att även om det hela var på skoj, så fanns det fortfarande ett allvar i det som låg djupt under ytan. Men det allvaret hade ingenting med att stjäla någons fans eller något liknande att göra. Det allvaret handlade om vem som skulle vinna vårt lilla pranking krig, vilket vi fortfarade var oense om.

---

---

"Nej, vad säger du sötnos? Ska vi åka hem till pappa igen kanske?" frågade Justin och gäspade medan han gned sig i ögonen. Vi hade suttit vid köksbordet hemma hos hans mormor och morfar och spelat kort i flera timmar. Under tiden hade vi pratat om allt möjligt, och det kändes som vilken hemmakväll som helst. En hemmakväll med mycket skratt. Jag fick även höra en massa gamla minnen, som var gulliga, sorgliga och fina.

"Ja, det börjar ju bli sent. Du behöver nog sova, så att du inte skäller på mig imorgon när du vaknar." skrattade jag trött. Han log mot mig med sömndruckna ögon, han var mycket tröttare än vad jag var, det var i alla fall ett som var säkert.

"Ja det är nog bäst det, han kan ha ett ordentligt morgonhumör ibland, lillpojken." log hans mormor mot mig. Jag hade berättat för henne tidigare på dagen om hur Justin startade sin morgon, och hon hade bara skrattat åt honom.

"Okej, nu räcker det med historier! Dags att åka!" utbrast Justin och reste sig hastigt från bordet. Han ställde sig bakom mig och la sina händer på mina axlar.

"Ja, ni kanske borde åka så att ni kommer i säng någon gång!" log Justin's morfar och reste sig upp han också. Han log vänligt mot oss innan han gick ut ur köket. Jag vände blicken mot Justin och nickade mot honom. Han behövde inte säga någonting, men det syntes lång väg att han ville vara själv med sin morfar en stund. Jag förstod honom. Min farfar hade stått väldigt nära mig tills han hade gått bort några år tidigare. Han gav mig ett taksamt leende och gav mig en snabb kyss innan han gick ut ur köket han också.

"Har du lust att hjälpa mig med det här Deztiny?" frågade hans mormor och drog mig tillbaka till verkligheten. Jag log mot henne och nickade innan jag reste mig upp och började plocka ihop glasen som vi fyra hade druckit ur. Vid sidan av bordet stod det fyra till glas, som Caitlin, Chaz, Ryan och Christian hade använt för några timmar sedan, innan de gick hem tillbaka till Ryan igen.

"Deztiny stavat med Z, det är ganska så ovanligt." hörde jag hans mormor säga ner jag ställde ner glasen på diskbänken. Först blev jag förvånad över att hon visste att jag stavade med Z, men när jag vände mig mot henne såg jag att hon tittade på en lapp som låg på bordet. Jag gissade på att det var lappen som Justin hade kluddat på medan han pratat i telefon med sin mamma några timmar tidigare. Däremot visste jag inte att han hade skrivit mitt namn.

"Eller är det bara Justin som stavar det med Z?" frågade hon när jag kom fram till bordet där pappret låg. Nog hade han skrivit mitt namn alltid, i olika storlekar på nästan hela pappret. Jag log för mig själv innan jag plockade ihop kortleken vi använt.

"Nej, det är inte bara Justin. Jag stavar med Z och ja, det är väl rätt ovanligt skulle jag tro. Jag har aldrig träffat eller sett någon som stavar likadant." svarade jag medan jag drog en gummisnodd runt de 52 korten med blåa baksidor.

"Är det din mamma som valt att stava det så?" frågade hon medan hon tog med sig tillbringaren med saft till diskbänken. Jag hade fått många liknande frågor under mitt liv, och aldrig riktigt reakerat över dem eftersom att jag ändå aldrig hade träffat henne, men nu var det annorlunda. Det gjorde ondare än vad jag hade föreställt mig, men jag ignorerade det.

"Nej, jag har ingen mamma. Min pappa valde namnet, men han har aldrig talat om varför. Han säger att han alltid har tyckt om namnet, fast gillade det bättre med den annorlunda stavningen eftersom att det var unikt." svarade jag och ryckte på axlarna. Jag hoppades verkligen att hon inte skulle fråga någonting mer om min mamma, och som tur var avbröt Justin oss.

"Dags att åka nu, Shawty! Är du klar?" frågade Justin och log. Jag mötte hans blick och nickade.

"Jag ska bara hämta alla kassar från ditt rum." svarade jag och gick ut ur köket men Justin tog tag i min hand och stannade mig.

"Det behöver du inte göra, dem ligger redan i bilen. Följer du med oss till dörren mormor?" log han och utan att vänta på svar drog han med mig till dörren. När vi kom ut i nattluften rös jag av kylan. Det var verkligen kallt om nätterna nu och jag hade fortfarande de korta shortsen och linnet på mig som Justin köpt. Han verkade inse att jag frös så han la sin arm om mina axlar och drog mig intill sig. Nere vid bilen stod Justin's morfar och väntade. Hans mormor var barkom oss, så vi gick ner till min älskade bil som alltid tjänat mig extremt bra.

"Jag hoppas vi ses snart igen, Justin! Annars hörs vi på telefon!" log hans morfar när han kramade om honom. Justin såg ut att vara nära till tårar, och detsamma gällde hans morfar. Jag klandrade inte någon av dem, och jag förstod dem mer än vad jag trodde Justin visste om.

"Ha det bra, Deztiny! Det var roligt att träffa dig och jag hoppas verkligen att vi ses snart igen!" sa hans mormor medan hon kramade om mig. Jag blev lite förvånad av kramen, men besvarade den vänligt. När hon släppte mig gav hon Justin en kram, som nu släppt sin morfar. Hans morfar kom fram till mig och gav mig en varm kram.

"Ta hand om dig Deztiny! Och ta hand om lillkillen, han behöver någon som ser efter honom." sa han och jag log medan jag nikade mot honom när han släppte mig. Jag hatade att se på folk som sa hej då, så för att slippa det, och dessutom ge Justin lite egen tid, så gick jag och satte mig framför ratten och slog på värmen, detvar ju ändå kallt ute. Efter inte lång stund alls öppnade Justin passagerardörren och satte sig ner.

"Är du säker på att du hittar?" frågade Justin medan han spände fast sig och drog ner värmen lite. För att protestera huttrade jag till lite. Han log överseende innan han drog upp mätaren lite, men det var väldigt lite.

"Ja, det är väl klart att jag hittar. Så svårt är det ju inte!" påpekade jag medan jag svängde ut på stora vägen och gasade upp bilen lite. Vi åkte under tystnad men det var ju inte särskilt långt så vi var ganska snabbt framme. När jag parkerade bilen framför huset så var det mörklagt i fönsrena. Jag vände osäkert blicken mot Justin som ryckte på axlarna innan han klev ur bilen med händerna fulla med klädkassarna.

"Justin, lämna dem där i bilen! Vi kan ta dem imorgon! Du kommer ju prassla som fan och väcka hela huset!" sa jag åt honom och han såg ut att vilja protestera men jag skakade bara på huvudet. Han slängde motvilligt in kassarna i bilen igen och stängde sen dörren så att jag kunde låsa bilen.

"Du ser lite trött ut, babe!" påpekade jag när han kom runt bilen och slöt upp vid min sida. Han log sömnigt mot mig medan han nickade lugnt.

"Det har ju hänt en del idag." log han och drog mig närmare sig. Han hade ju helt rätt i vad han sa, det gick ju inte att undgå.

"Tjena ungar, dags att komma nu?" frågade någon till höger om oss och vi båda hoppade till. Det kändes som om jag nästan skulle hoppa upp i Justin's famn eftersom att jag var närmast den som pratat.

"Shit pappa! Måste du skrämmas så förbannat?" utbrast Justin när en mörk gestalt hade rest sig upp, som då verkade vara Jeremy. Han skrattade lugnt medan han gick fram till dörren och öppnade den. Inne i huset var det kolsvart, men han tände lampan i hallen och sen lampan i köket.

"Vad gjorde du ute såhär sent?" frågade jag när vi kommit in i huset och stängt ytterdörren. Justin gick in på toaletten direkt utan att säga någonting, medan Jeremy gick mot köket.

"Det är rätt skönt ute, så jag bestämde mig för att sitta där en stund medan jag väntade på er." svarade han när han gick runt hörnet. Jag följde efter honom in i köket och satte mig på stolen jag suttit på imorse.

"Skojar du med mig? Det är ju svinkallt ute!" påpekade jag och stirrade på honom. Han skrattade bara medan han satte sig ner mitt emot mig med ett glas vatten som han ställde ner framför sig.

"Du tycker det är kallt för att du inte har tillräckligt med kläder på dig, fröken." sa han och tog en klunk vatten. Jag himlade med ögonen men log samtidigt.

"Det är din sons förtjänst!" förklarade jag roat och det syntes på Jeremy att han inte var förvånad. Han öppnade munnen för att säga någonting, men avbröt sig och vände en blick mot köksvalvet.

"När man talar om trollen!" log Jeremy och jag följde hans blick för att se Justin stå och le mot mig.

"Jag tänkte gå och lägga mig nu, kommer du eller stannar du uppe en stund?" frågade han och log mjukt mot mig. Efter en stunds tänkande log jag mot honom.

"Jag kommer snart." svarade jag och besvarade hans söta leende. Istället för att svara kom han fram till mig och gav mig en öm kyss.

"God natt pappa!" sa han innan han vände om och gick ut ur köket. Jag tittade efter honom en stund innan jag vände blicken tillbaka till Jeremy, som log mot mig med ett nyfiket leende.

"Så jag antar att du har bestämt dig?" frågade han utan att släppa mig med blicken. Jag log generat mot honom och nickade.

"Det är bra! Han ser glad ut." sa han bara innan han reste sig upp och gick med det halvtomma vattenglaset till diskbänken. Trött sträckte jag på mig och reste mig upp från stolen.

"Nej, om man ska gå och lägga sig lite. Man vet ju aldrig när man får en smäll i ansiktet imorgon." skrattade jag medan jag sköt in stolen. Borta vid diskbänken skrattade Jeremy också innan han vände sig mot mig med ett roat leende.

"Tro mig, imorgon kommer du vakna av något mycket behagligare än ett slag i ansiktet. Sov sött, hjärtat!" sa han och kramade om mig. Jag skrattade tyst innan jag lämnade köket och gick in på toaletten för att fixa i ordning mig för natten. Det kändes som om jag var på väg att somna när jag gick tillbaka med sömndruckna steg mot Justin's sovrum. När jag kom in i rummet hörde jag hans djupa andhämtning, sötnosen sov redan. Det var tur att det inte var så stökigt i rummet, för då hade jag omljöjligt hittat tröjan jag fått låna av Justin att sova i. Snabbt drog jag av mig allt utom underkläderna och drog sen på mig den svarta, stora tröjan. Med första försiktighet kröp jag ner hos Justin i den lilla sängen. Det var ju inte en dubbelsäng direkt, men det var inte pytteliten heller. Vi fick plats båda två, men det var lättare att lägga sig i den om han inte hade brett ut sig så mycket. När jag väl kommit ner under täcker låg jag och tittade på honom. Han var så söt när han sov, det borde nästan vara olagligt att se så underbart söt ut. Även om jag försökte hålla blicken fäst vid hans ansikte kunde jag till slut inte hålla ögonen öppna längre, utan föll in i en djup, drömlös sömn.

---

---

Inte världens roligaste och bästa kapitlet kanske, men mja, det blev som det blev!
Tack för era underbart söta kommentarer, ni är helt underbara! :')

Som ni kanske insett så har jag gjort nya "Last Chapter" och "XoXo Bieber Cash" grejser! :D
Vad tycker ni om dem? :P

Puss & Kram på er Shawties

Live, Laugh, Love