Bieber Cash

"Aye, tänk inte på det! Jag kommer vänja mig! Det var inte så farligt egentligen, jag blev bara förvånad." sa jag och log mot honom. Han besvarade leendet, men såg fortfarande skeptisk ut. För att få honom att se lite glad ut kysste jag honom snabbt innan jag reste mig upp ur sängen.

"Jag går och duschar, du kan väl välja ut något som du tycker passar att ha på sig, för vad vi nu ska göra idag? Och du, tänk inte så mycket på det!" frågade jag och han nickade med ett svagt leende på läpparna. Utan att säga något mer dansade jag ut ur rummet och in på toaletten för att ta en efterlängtad dusch.

---

---

Det kändes skönt att duscha. Även om det var varmt ute, så var den bedövande värmen helt fantastisk. Jag stod där lite längre än vad jag egentligen tänkt från början, men till slut stängde jag motvilligt av vattnet och gick ut ur duschen för att vira in mig i en mörkblå, stor handduk.

"Babe? Är du klar? Jag tänkte också duscha!" hörde jag utanför dörren så jag gick och låste upp. En kylig vind fick mig att rysa, men det var det andra jag älskade med att duscha varmt, när man kom ut ur badrummet till den "verkliga" temperaturen.

"It's all yours!" besvarade jag hans fråga medan han lät sin blick glida över min kropp.

"Det vet jag väl att det är! Men var duschen ledig eller?" flinade han och jag himlade med ögonen innan jag kysste honom mjukt. Han var allt söt med sina små kommentarer. Såna här kommentarer fanns alltid med i filmer, och vem som helst som skulle säga det skulle nog få det att låta kopierat, men inte Justin. Han fick allting att låta som om det var hans ord från början.

"Ja den är ledig!" log jag innan jag gick iväg till Justin's sovrum för att se vad han hade plockat ihop för kläder till mig. Jag visste ju inte vad vi skulle göra, och då var det otroligt svårt att välja ut någonting. Särskilt eftersom att Justin verkade ha sin egen uppfattning om vad som passade ihop. Det första mina ögon fastnade på när jag kom in i rummet var en zebra-randig BH som låg på sängen med ett par hotpants till. Jag hade inget minne av att jag hade sett honom köpa det, men sen insåg jag ju att han gick i väg en stund när jag testade de sista kläderna, och han hade inte visat vad han kom tillbaka med. När jag tog upp dem och granskade dem så log jag för mig själv, materialet var helt underbart och de var otroligt snygga. Utan att tänka så mycket på det hela så torkade jag mig snabbt och tog sedan på BH:n och trosorna. Efter att ha granskat mig själv i spegeln ett tag så insåg jag vilken bra smak Justin faktiskt hade. Själv hade jag aldrig kommit på att jag skulle köpa zebra-randiga underkläder, men det såg rätt så bra ut på mig.

"Looking good!" hörde jag honom säga en bit bort ifrån mig och såg sen i spegeln hur han kom upp och ställde sig bakom mig. Det var ett under att jag lyckats hålla mig lugn. Han hade skrämt mig igen, han verkade ha den tendensen, men av någon anledning hade jag inte reagerat så mycket, inte kroppsligt i alla fall. Hjärtat hade hoppat till när han börjat prata.

"Har du redan duschat?" frågade jag och granskade hans spegelbild innan jag rättade till BH:n så att den satt rakt. Han skrattade innan han öppnade sin garderob.

"Nej verkligen inte, jag skulle bara hämta min handduk." log han och tog fram en svart handduk med vita kanter. Det förvånade mig att den inte var lila, men han kunde väl inte ha allt i lila antog jag.

"Jag har en lila också!" sa han bara och log innan han gick ut ur rummet. Jag var inte säker på hur han bar sig åt, men ibland verkade det som om han såg på mig vad jag tänkte på. Jag tittade på dörren ett tag innan jag skakade på huvudet och gick fram till sängen för att se vad jag skulle ha på mig. Det låg två olika outfit's på den, så jag antog att jag fick välja själv. I den ena högen låg det en svart, kort volangkjol med ett nitskärp till och en svart t-shirt som det stod Love Never Dies på. Den andra högen bestod bara av en sak, nämligen en ljusblå klänning. Efter en stund valde jag den svarta kjolen och den svarta t-shirten. Även om klänningen verkligen var snygg, så kände jag mig inte särskilt somrig för att ha klänning, så då fick det bli svart. När jag kände att jag nu utan problem skulle möta världen, åtminstone när det gällde kläderna, gick jag ut ur sovrummet och vidare in i köket för att ta ett glas vatten. Utan att lägga alldeles för mycket uppmärksamhet på det sneglade jag ut genom fönstret när jag gick förbi, för att se om det var några paparazzi's kvar. Först såg jag ingen, tills jag insåg att dem satt ner på gräsmattan. När jag stod och drack vatten suckade jag djupt, jag skulle behöva gå ut dit igen.

"Justin, har du någon borste eller något?" ropade jag genom dörren efter att jag knackat på. Han stängde av vattnet precis och inte långt efter det öppnade han dörren, som inte var låst.

"Va?" frågade han medan han rättade till handduken han virat runt kroppen. Jag fick tvinga mig själv att inte titta på hans mage, men det var extremt svårt.

"Jag frågade om du har någon borste eller något. Annars måste jag gå ut till bilen och hämta min, och dem har inte gått ännu." sa jag lugnt och nickade mot dörren. Han följde min blick, utan att det egentligen fanns något att se, innan han vände sig mot mig med en förvirrad min.

"Jag tror inte vi var någon... Eller vänta, Jazzy måste ju ha en!" sa han och vände sig in till badrummet igen. Han rotade runt lite i några lådor innan han gav upp ett triumferande skratt. Han behövde inte säga någonting för det var så tydligt, han hade hittat den. Nöjt gav han mig den och jag log mjukt.

"Aww, en Hello Kitty borste!" skrattade jag och vände lite på den. Justin himlade med ögonen men log roat mot mig.

"Jazzy är helt kär i Hello Kitty! Hon ska ha allt i rosa och Hello Kitty. Jag förstår inte grejen med det hela, men det gör henne glad så jag brukar köpa med mig något när jag är utomlands." berättade han medan han granskade borsten. Jag log överseende mot honom när han vände blicken mot mig. Han la huvudet på sned men jag skakade bara på huvudet innan jag vände mig om och gick tillbaka till hans sovrum. Där stod jag och borstade håret en stund, den var så liten, så det var svårt, men min mobil avbröt mig av den höga standard-signalen när jag fick sms. Nyfiket gick jag bort och satte mig i sängen för att sen ta upp mobilen som låg på nattduksbordet. Det var ett sms från Jaz.

Jaz: Hej babe! Jag såg twittermeddelandet, är det som jag tror? :* <3

Dezzie: Hej på dig också! :P Vilket twittermeddelande? O.o <3

Jaz: Det på Justin's twitter, silly! Kom igen, är det som jag tror? :D <3

Dezzie: Jag är ledsen gumman, men jag har inte varit inne på Twitter på ett tag så jag har ingen aning om vad det är du pratar om! ^^ <3

Jaz: Men skojar du eller? :O Det är ju värsta kalabaliken på hela Twitter på grund av hans tweet! ;O <3

Dezzie: Men vad är det då? O.o Det låter som något superallvarligt, som om något har hänt eller något... ;O <3

Jaz: Ja men det är ju det jag undrar om det har ^^ Annars skulle jag väl inte fråga? xD <3

Dezzie: Haha man vet aldrig med dig ;) <3

Jaz: Hmm... Sant.... Men det hör inte hit för tillfället ^^ :P <3

Dezzie: Men säg vad det står bara då? Haha jag har fortfarande ingen aning om vad det är du snackar om :P <3

Jaz: Det är väl bara att du loggar in på Twitter i mobilen och kollar? Det går ju fort... ;) <3

Dezzie: Ja eller så besparar du mig besväret genom att säga vad det står :* <3

Jaz: Inte en chans! Kolla nu så smsar du sen för jag vill veta! Är ju värsta hyper här borta ju! (a) <3

Dezzie: Haha fine! Jag smsar när jag kollat! :* <3

"Jösses alltså!" skrattade jag för mig själv medan jag klickade ner vår konversation och letade rätt på Twitter-ikonen. Det var första gången jag var in på Twitter med just den här telefonen, men det var inte så olikt mitt. Däremot märktes det snabbt att det var som Jaz sa, det var kaos på hela sidan. Den var superseg på grund av alla tweets och det var inte tal om att jag skulle klicka på mentions. Den var nog överfull. Medan jag skrollade neråt på sidan för en snabb update insåg jag att nästan alla jag följde hade twittrat till Justin. Alla skrev dessutom liknande, de frågade om vad eller vem det gällde. De verkade dessutom dra in mig i det hela. Nu tog nyfikenheten över totalt så jag klickade mig in på hans sida och fick se att han hade twittrat senast för en timme sen. Då hade jag varit utanför huset, omringad av alla kameror. Jag tittade runt lite, för han hade tweetat lite allt möjligt, men det var två som jag fastnade för.

(8) Baby you're my destiny! You and I were meant to be! With all my heart and soul! I'll give my love to have and hold! (8)

(8) And as far as I can see! You were always meant to be,
my destiny! (8)

Jag log mjukt när jag läste dem båda. Det var refrängen ur låten som han sjungit för mig dagen innan. Dagen då vi blev tillsammans. När jag var på väg att klicka bort Twitter så föll min uppmärksamhet på en annan tweet, något som jag först inte trodde var något speciellt, tills jag började tänka efter lite. Kunde det kanske vara vad Jaz menade?

Had an amazing day yesterday! Got happier than u can expect! "My Destiny" isn't just the title of a great song anymore! It's what I can call u! <3

Efter att ha funderat en stund klickade jag ner Twitter och letade upp konversationen jag hade med Jaz.

Dezzie: Är det där han snackar om att han hade en bra dag igår? Det där med den där låten, My destiny? O.o <3

Jaz: Jaa... :D <3

Dezzie: Okej... Så, vad är det du har för misstankar gällande den? Jag kan inte se något annat än ett fel med den... ;O <3

Jaz: Vad menar du? Är ni inte tillsammans? :( <3

Dezzie: Hur lyckades du få ut något sånt ur bara den texten? O.o <3

Jaz: Tjaa... Han skrev ju faktiskt refrängen på låten... Och det är ju än kärlekslåt så jag la liksom ihop... <3

Dezzie: Aha, jaa jag såg det också ^^ <3

Jaz: Men vad var det för fel med vad han twittrade? :O <3

Dezzie: Haha, jag stavar med Z och inte med S ^^ <3

Jaz: Huh? O.o Jag fattar inte ;O <3

Dezzie: Klura lite på det du en stund :P <3

Jaz: Men vadå? Jag vet att du stavar med Z! Det är lite annorlunda, men då... Aye, menar du vad jag tror att du menar? ;D <3

Dezzie: Hahaha det beror helt på vad du menar ^^ <3

Jaz: Det är dig han pratar om va? Du är hans Destiny? :P :D <3

Dezzie: Som sagt så finns det ett fel i den texten; jag stavar med Z ;) Men ja, det är mig han syftar på! ^^ <3

Jaz: Damn! Jag visste det! Hahaha grattis! :* <3

Dezzie: Haha tack sötnos! :* <3

Jaz: Tänker ni gå ut med det in public? :) <3

Jag skulle precis svara när Justin kom in i rummet med handduken runt midjan. Han log mot mig och jag flinade bara tillbaka.

"Vad ser du så nöjd ut för då?" log han förvånat medan han gick bort till garderoben.

"Jag smsar med Jaz..." svarade jag och granskade honom. Han vände lugnt blicken mot mig och log innan han vände blicken mot garderoben igen och plockade fram ett par ljusa shorts och en vit t-shirt.

Dezzie: Jag vet inte :S Jag är inte rädd för att gå ut med det eller så, men jag tror Justin är lite skeptisk åt det... Han hade en rätt missnöjd min imorse när jag kommit in efter att ha blivit attackerad av papz ;O <3

Jaz: Åh stackare! Uppehöll dem dig länge? =/ <3

Dezzie: Haha asså nej det var inte så farligt. När jag nämnde att jag hade svår klaustrofobi så backade dem faktiskt och gav mig lite space! ;) Jag svarade på deras frågor, tills dem började prata om mamma, då sa jag att jag var tvungen att gå in. <3

Jaz: Ofta dem backade? ;O Det var verkligen något nytt! Annars brukar dem ju sätta sig fast som iglar! Vad frågade dem då? <3

Dezzie: Haha ja, det var vad jag förväntade mig när jag blev omringad av dem ^^ De frågade verkligen om allt möjligt! Som att jag hade skrivit min första autograf för några dagar sedan, att jag åkt in på sjukhuset, att jag slagits för ett par månader sen och en massa till! Hur får dem reda på allting? O.o <3

Jaz: Det är ett mysterium för mig fortfarande kan jag ju säga! Det är ju nästan som om dem har satt sändare på en ibland! ;O <3

Det fick mig att börja skratta. Justin vände förvånat blicken mot mig och jag log bara mot honom.

"Vad smsar ni om som är så roligt då?" frågade han roat medan han hängde upp sin blöta handduk på garderobsdörren.

"Dig så klart! Nej men vi smsar om när jag stod och pratade med paparazzierna." svarade jag lugnt och såg honom haja till. Jag klappade på sidan om mig så att han skulle sätta sig. Han såg fortfarande besvärad ut när han satte sig ner.

"Justin! Jag klarar av det här! Hade jag inte klarat det, så hade jag aldrig valt som jag valde igår! Du har ditt liv, och det är någonting jag kommer acceptera och vänja mig vid! Både du och jag vet att jag inte är som alla andra, och både du och jag vet att att jag aldrig kommer tvinga dig att välja mellan mig och din musik! När jag valde det här igår, så valde jag inte bara dig! Jag valde att ingå i ditt stora liv också, och på så sätt valde jag också hela världen, eftersom att som vi såg imorse så är jag tydligen inte vem som helst längre." började jag och han log mot mig.

"Du har aldrig bara varit vem som helst! Kolla bara på din youtube!" svarade Justin och jag himlade med ögonen men log sen mjukt mot honom.

"Du vet vad jag menar! När jag valde att gå in i ett förhållande med dig, så hade jag allt sånt här i bakhuvudet! Bara för att du är Justin, tonårskillen för mig, så är du fortfarande världskändisen Justin Bieber för alla andra! Du har dina konserter, vi bor på olika ställen och du har alla dina miljontals fans! Och jag kommer aldrig ställa mig emellan det! Även om vi blev tillsammans igår så har jag redan accepterat din livsstil för vad det är, och gått med på allt vad det gäller att stå ut med! Därför ber jag dig att inte tänka så mycket på om jag har några obetydliga paparazzi's efter mig, eller kanske blir stannad på stan av några tjejer för att de vill prata om dig. Förstår du vad jag menar?" sa jag lugnt utan att släppa honom med blicken. Han såg lite fundersam ut en stund innan han nickade kort, men fortfarande utan att le.

"Frågan är om du är redo att låta mig ta vara på mig själv när det gäller det här! Frågan är om du är redo att låta mig göra mitt val ordentligt!" fortsatte jag utan att släppa honom med blicken. Han reste sig upp ur sängen och gick ut ur rummet. Förvånat reste jag mig upp och följde efter honom till köket där han slutligen stannade vid fönstret.

"Titta ut över det här! Det här är inte ens en liten del av vad som brukar vara efter mig! Du har klaustrofobi, seriös klaustrofobi! Du skulle med lätthet få panik i ett hav av såna här människor!" började han torrt och blängde ut genom fönstret. Jag följde inte hans blick utan tittade hela tiden på honom.

"Det har du också!" påpekade jag bara lugnt. Han himlade med ögonen och tittade sen på mig.

"Jag har Kenny och alltid folk omkring mig! Det har inte du!" muttrade han och såg surt på mig. Jag blinkade en gång innan jag slängde en blick ut genom fönstret.

"Går jag ut med att vi är tillsammans så kommer du ha miljontals galna tjejer efter dig! Du kommer inte kunna gå någonstans utan att ha folk efter dig som antingen vill lyckoönska dig eller göra dig illa!" fortsatte han innan jag hunnit svara på vad han sagt innan.

"Jag har redan accepterat det!" svarade jag bara, fortfarande lika lugnt. Han såg ut som om han när som helst skulle spricka.

"Tänk om någon gör dig illa då! Hur tror du att jag kommer känna mig då?" frågade han lågt. Hans ansiktsuttryck förändrades och jag förstod plötsligt vad allting handlade om. Det handlade inte om paparazzierna som stod utanför, det handlade inte heller om hans fans. Vad han pratade om var att han inte kunde skydda mig från någonting för att han inte alltid skulle vara i samma stad som jag, ibland inte ens i samma land. Försiktigt la jag en hand på hans kind och såg in i hans ögon.

"Justin. Kan du lyssna på mig en stund?" frågade jag försiktigt mot honom. Han tvekade en stund innan han med en suck nickade.

"Bara för att du har ett annorlunda liv, så betyder inte det att du inte kan finnas på samma sätt som vilken annan kille som helst! Det enda som skulle skada mig är om någon jag verkligen tycker om skulle fara illa ut. Dina fans skulle aldrig skada mig, för om dem skulle det så skulle det betyda att dem gjort dig illa på något sätt! Jag tycker jättemycket om dig Justin, och hade jag vet vad jag har gett mig in på! Mitt val kommer inte ändras på något sätt. Ingen kan ändra på mina känslor för dig! Jag vet att du är orolig, men va inte det! Ingenting kommer hända!" sa jag lugnt och log slutligen mot honom. Han såg ut som om han ville säga någonting, men till min förvåning drog han ut mig ur köket och in i hallen istället. När han såg min förvirrade blick log han svagt innan han kysste mig mjukt. Kyssen blev allt starkare och det pirrade till i hela mig när hans lena tunga försiktigt letade sig in i min mun.

"Vi kan klara det här!" viskade jag mot hans läppar när kyssen minskat igen.

"Jag vet." svarade han och lutade sin panna mot min. Hans ord verkade uppriktiga, han menade det han sa och det gjorde mig glad. För det betydde att jag kanske var värd att gå igenom allting med, för vad han än sa så visste jag mycket väl vad jag hade gett mig in på. Det hade cirkulerat i mitt huvud enda sen konversationen med Jeremy hade ägt rum.

---

---

Låååångt kapitel! :)
Söwtnosar :*

Haha jag har kommit fram till att jag älskar att skriva sms-konversationer xD
Det är ju askul! ^^
Hahaha :P

Tack för alla kommentarer!
Det går inte ens att beskriva hur glad ni gör mig!! <3

Puss på er! <3

Kommer upp minst ett till kapitel idag! :) <3

Live, Laugh, Love