Bieber Cash

"Är du nervös?" viskade jag lågt i örat på honom när jag stod så nära honom det gick. Återigen hörde jag hur han svalde innan han stötigt skakade på huvudet. Jag log lite för mig själv innan jag lät läpparna få kontakt med huden på hans hals. Medan jag kysste honom på halsen, ner mot hans bröst, kände jag hans hand om min midja. Han la ett finger under min haka och vände den uppåt för att sedan trycka sina läppar mot mina. Han kysste mig mjukt, försiktigt, vördnadsfullt. Återigen kände jag de elektriska stötarna som for genom kroppen. Utan att kunna förhindra det så flög det tankar kors och tvärs i huvudet på mig. Det var då jag insåg, jag kunde inte förbise mina känslor. För mig, just nu, vid den här tidpunkten i mitt liv, var Justin det bästa för mig. Jag var säkert inte det bästa för honom, men han var det bästa jag någonsin kunde få. Jag var fortfarande ung, allt skulle ju förändras, så varför inte förändra det på mitt sätt? Jag fick en känsla av att jag bestämt mig, och som om jag bestämt mig för rätt dessutom. Justin var vad jag behövde, och han var vad jag valde.

---

---

Jag la en hand bakom han nacke och drog honom närmare mig. Hans grepp om min midja blev fastare och innan jag visste ordet av det så var det jag som stod pressad mot väggen, och inte han. Efter att ha lagt en hand över hans bröst, kunde jag känna hans snabba hjärtslag. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom, jag kunde känna rytmen i hela min kropp, så nära stod vi. Han la sin hand över min och pressade den närmare sitt hjärta.

"Känner du?" viskade han mot mina läppar. Jag log lite innan jag försiktigt nickade. Han lutade sin panna mot min och tryckte lite på min hand. 

"Det slår för dig!" viskade han och tittade in i mina ögon. Dem glänste, så vackra, så fantastiska, och de tillhörde en helt otrolig kille, som nu stod framför mig och gjorde mig gladare än någonsin, med hjälp av fyra små ord. Jag kom på mig själv med att le, brett och lyckligt. För nu, var det bara vi två. Vi två mot alla andra. Jag förflyttade min hand från hans nacke till hans kind, så varm. Jag visste inte vad jag skulle säga, orden blev aldrig tillräckligt fina för att kunna besrkiva vad jag just då kände. Istället drog jag honom lite närmare och kysste honom mjukt. Han besvarade kyssen och jag kunde känna hur han log mot mina läppar. Det var omöjligt att inte le tillbaka, vilket gjorde det lite mer komplicerat att fortsätta kyssa honom. Det hela slutade med att både jag och Justin stod och skrattade, fortfarande tätt intill varandra. 

"Tror du de andra saknar oss?" frågade Justin mjukt och log lätt mot mig. Jag tyckte jag kunde urskilja en rosa ton på hans kinder. Det skulle inte göra mig förvånad om mina kinder också var lite rosa, eller kanske till och med röda.

"Det gör dem säkert, men jag har fortfarande en uppgift att utföra." log jag mot honom. Han flinade lite och blinkade. 

"Så du är inte klar ännu?" frågade han retsamt utan att släppa mig med blicken. Jag spelade fundersam.

"Nej, det var någon som distraherade mig." påpekade jag och motstod lusten till att le brett. Han flinade oskyldigt mot mig samtidigt som han drog mig närmare sig.

"Jaså du, ja jag undrar vem det kan ha varit." sa han lugnt och la sin hand på min kind och drog mitt ansikte närmare sitt.

"Du gör det va?" skrattade jag innan jag kysste honom. I bakhuvudet insåg jag att det här var på väg att bli riktigt allvarligt, och jag visste att jag skulle bli tvungen att prata med Christopher, idag. Jag var tvungen att åka hem.

---

---

Hur ska det gå att prata med Christopher?
Hur kommer han ta det?
Han och Justin är ju inte världens bästa vänner direkt...

Äntligen får ni kapitel 80!
Och vilket kapitel då, myspys!
Inte supernöjd riktigt, men det duger nog tror jag :)

Tack för alla kommentarer, helt seriöst, ni får mig att må så sjukt bra!!! :) <33