Bieber Cash

"Nej, det var någon som distraherade mig." påpekade jag och motstod lusten till att le brett. Han flinade oskyldigt mot mig samtidigt som han drog mig närmare sig.

"Jaså du, ja jag undrar vem det kan ha varit." sa han lugnt och la sin hand på min kind och drog mitt ansikte närmare sitt.

"Du gör det va?" skrattade jag innan jag kysste honom. I bakhuvudet insåg jag att det här var på väg att bli riktigt allvarligt, och jag visste att jag skulle bli tvungen att prata med Christopher, idag. Jag var tvungen att åka hem.

---

---

"Så, får vi se nu då?" frågade Christian entustiastisk när vi kom in i Caitlin's rum igen. Caitlin granskade mig nyfiket och jag log nöjt mot henne. När jag vände mig mot Justin så hade han dragit av sig tröjan, för tredje gången. Christian gick fram till honom och granskade märkena Justin nu hade på kroppen. Ett hade han precis under det högra nyckelbenet, ett annat satt under halsen på vänster sida, skyddad av t-shirten, så den skulle inte synnas. Det tredje hade han på halsen, sjukt synligt tyvärr. Det var Justin som sa att han ville ha det tredje där. Han påstod att han skulle kunna säga att det var ett blåmärke från när han kastade frispie med sina vänner. Jag hoppades verkligen att folk skulle gå på det, för hans skull.

"Wow, ja, tre stycken. Du är godkänd!" erkände Christian och log mot mig. Jag flinade tillbaka mot honom innan jag satte mig ner på sängen. Jag kände i fickan efter min mobil när jag insåg att jag inte hade någon för tillfället, den var ju trasig.

"Damn, Caitlin! Vi måste åka till något ställe där jag kan köpa en ny mobil." utbrast jag och tittade på henne. Hon såg lite förvånad ut, tills hon slappnade av och log.

"Det är väl inte så bråttom? Jag menar, den funkar ju fortfarande. Vi kan väl leka klart först?" frågade hon, men tittade oförstående på mig när jag började skratta. Jag vände blicken mot Justin som skrattade lite medan han tog på sig tröjan.

"Den är död, Cailtin!" berättade han och flinade oskyldigt mot henne. Jag såg hur han sneglade på mig i ögonvrån och jag vände undan ansiktet för att försäkra om att ingen såg om jag rodnade eller inte.

"Kan vi åka då Caitlin? Pappa kanske försöker få tag på mig." frågade jag och reste mig ur sängen. Caitlin reste sig snabbt och började gå mot dörren. Jag vände en blick tillbaka mot killarna och log mot dem.

"Vi ses sen pojkar!" log jag och blinkade till dem. Christian fnös ljudligt och blängde på mig.

"Pojkar? Så små är vi inte!" muttrade han och lipade åt mig. Jag skrattade och skulle precis svara, men Justin hann före.

"Tala för dig själv, plutten!" skrattade han och knuffade till Christian lätt på armen, som genast flög på den garvande Justin, som snabbt låg på golvet. Jag skrattade innan jag gick ut och stängde dörren efter mig och Caitlin.

"Jag vill inte bli indragen i något, så nu åker vi!" flinade jag och gick in i mitt och Justin's rum för att hämta min plånbok. Jag hörde hur Caitlin fnissade instämmande bakom mig och när jag kom ut ur rummet igen, men plånboken, granskade hon mig men en blick jag hade förvånansvärt svårt att tyda.

"Klar? Då åker vi!" sa hon undvikande innan hon studsade nerför trappan. Jag ryckte på axlarna innan jag följde efter henne. Hon hade något på hjärtat och det skulle antagligen komma i bilen sen, när vi var ensamma.

Jag hade naturligtvis rätt, vi hade knappt kommit utanför kvarteret med bilen innan Caitlin saktade ner lite och lät bilen smyga fram över gatan.

"Cailtin, säg ingenting! Jag har något att berätta först!" sa jag snabbt, innan hon ens hunnit öppna munnen. Hon nickade kort innan hon svängde ut på stora vägen.

"Du vet att vi pratade om det där om att jag var osäker på hur jag skulle göra när det gäller Christopher och Justin? När vi var inne i dina föräldrars sovrum så, ja, vi gjorde lite mer än bara det jag skulle göra. Under hela tiden kändes det som om det var precis rätt för mig. Som om Justin verkligen var rätt för mig. I bakhuvudet bestämde jag mig för att jag skulle välja Justin av de två. Däremot vet jag inte hur jag ska säga det till Chris på bästa sätt. Dem är redan osams, och jag vill inte förstöra mer för Justin. Jag bestämde också att jag åker hem idag, så att jag kan prata med Christopher så fort som möjligt. Jag vill inte gå och hålla det för mig själv längre, det tar kol på mig! Justin betyder mer för mig än vad jag trodde från början, och från vad han sa inne i rummet, när vi var ensamma, så är det samma för honom. Jag behöver en ny mobil rätt fort så att jag kan meddela pappa om att jag kommer hem idag." babblade jag på medan jag såg ut genom fönsterrutan. När jag vände blicken mot Caitlin igen så log hon brett, nästan nöjt. Hon vände blicken mot mig och log varmt mot mig.

"Då är det väl bäst att vi fixar det här snabbt då!" svarade hon och gasade lite.

Det tog inte lång tid innan vi var framme vid gallerian vi shoppat vid ett par dagar tidigare. Det gick fort att hitta rätt affär och folket i affären verkade vara på bra humör för något, för de var trevliga och det gick fort att få hjälp. Efter en stunds velande valde jag en iPhone 3. Jag hade hört av många att det var en bra telefon, så det var väl bara att testa den då. Då jag skulle betala, och drog upp det guldiga kortet, blev de genast ännu trevligare. Tydligen hade de på något sätt hört talas om min pappa. Jag hade ingen aning om hur, eller varför. Men jag fick erbjudande om att få en massa tillbehör, som skulle ingå i priset. Vänligt tackade jag nej, men köpte ett SIM-kort med nytt nummer. Personalen som hjälpt mig såg väldigt nöjd ut när jag och Caitlin gick därifrån, och det är alltid trevligt. De ropade efter oss att vi snart skulle komma tillbaka, och varken jag eller Caitlin kunde hålla oss för skratt. Vi gick förbi någon kiosk och gick in för att köpa en varsin dricka. Cailtin tog Coca Cola och jag tog Sprite. Killen i kassan såg lite skum ut, inte på ett dåligt sätt, men han tittade på oss med en konstig blick. När vi gått ut därifrån så sneglade jag snabbt på honom, och då pratade han i telefon. Det var säkert bara en tillfällighet, det var jag nästan säker på, men samtidigt fick jag en aning om att det inte var något oviktigt. Innan jag hunnit tänka på något mer var både jag och Caitlin omgiven av paparazzi's.

"Ehm, Cailtin, vad är det här?" frågade jag förvånat och stirrade på alla som nu stod med riktade kameror mot oss. Eftersom att jag länge varit instresserad av kändisvärlden och många gånger sett hur kändisar gjort när de blev anfallna av paparazzi's så visste jag vad jag borde göra och inte. Jag satte på mig solglasögonen som jag haft uppe på huvudet, och sen log jag glatt mot kamerorna som blixtrade överallt runtom oss.

"Jag har helt ärligt ingen som helst aning!" erkände hon och följde mitt exempel. Alla ropade i mun på varandra så jag hörde inte vad någon sa, eller frågade. Vi började försiktigt försöka ta oss till Cailtin's bil, som stod löjligt nära. Efter fem minuter hade vi knappt kommit någonstans. Både jag och Caitlin var på väg att tappa humöret, min klaustrofobi var på väg att vända till det värre, när paparazzi'sarna tystnade och vände blickarna bortåt, förbi oss. Det tog en stund innan jag såg vad, eller snarare vem de tittade på.

---

---

Oj, kan inte vara roligt att bli omringad när man lider av klaustrofobi!
Och vem är det egentligen som tagit över den ofrivilliga uppmärksamveten från Dezzie och Caitlin?
Vad tror ni?
Vem kan det vara? :P

Ledsen för det här kapitlet, det blev inte alls lika bra som jag verkligen hoppats på!
Jag tror det har med att jag inte har min egen dator, man tappar liksom lite, om ni förstår vad jag menar?
I alla fall, så ska jag försöka skriva kapitel 82 också ikväll innan jag går och lägger mig, men jag ska duscha en snabbis först!

Puss och Kram på er alla <3