Bieber Cash

"Ja, du har en liten speciell charm du också märker jag." skrattade jag medan jag fortfarande låg i hans famn. Han flinade oskyldigt innan han försiktigt släppte ner mig.

"Jag vet! Kanske därför vi passar så bra tillsammans." viskade han innan ha kysste mig. Framför Caitlin, Chaz (som satt kvar ute vid Caitlin), Ryan, Christian och Jasmine. Nu fanns det inte längre något att gömma. Det fanns ingen att gömma det för. De enda som var ovetande nu var Ellie, Sky, pappa och så klart Christopher, som jag skulle behöva ta itu med så snart som möjligt.

---

---

Jag blinkade till när Justin avslutade kyssen. Det hade kommit så oväntat, och jag visste heller inte vad vi skulle få för konsekvenser av att vi inte sagt något till Chaz eller Ryan. Nervöst vände jag blicken mot Chaz, som till min djupaste förvåning bara satt och log. Jag var på väg att säga något, men Ryan hann före.

"Det var på tiden." skrattade han bakom mig och när jag vände blicken mot honom så flinade han bara. Jag vände blicken mot Justin, som bara ryckte på axlarna, och såg minst lika förvånad ut som jag.

"Vad menar du? Har jag missat någonting här eller?" frågade jag oförstående och följde Ryan med blicken när han och Christian gick och satte sig bredvid Chaz. Jaz gick och satte sig på handduken Caitlin lagt fram åt henne medan Justin stod kvar och höll om mig.

"Chaz, Ryan, inte ens jag har någon aning om vad ni snackar om, och jag har känt er typ hela mitt liv." medgav Justin bakom mig. Både Chaz och Ryan himlade med ögonen, de idiotförklarade oss big time, men mest Justin, det var jag rätt säker på.

"Det är just det, Justin! Vi känner dig utan och innan! Du behöver inte säga någonting för att vi ska veta vad du tänker på. Vi har bara gått och väntat på att ni ska göra någonting." förklarade Ryan och log överseende mot mig.

"Sorry bro, men jag hänger fortfarande inte med." erkände Justin efter en stunds tystnad och utbytande av blickar. Återigen himlade Ryan och Chaz med ögonen, men den här gången hängde Christian på också.

"Jösses Justin, och du ska vara klipsk! Det har synts på dig att du gillar Dez, och det har synts på er att det har varit något mer mellan er än bara enkel vänskap." förklarade Chaz och ryckte på axlarna. Ryan nickade instämmande och log mot oss. Det kändes som om det var alldeles för mycket för att jag skulle lyckas få in det i mitt huvud, så jag gled ur Justin's grepp och gick in i huset igen. När jag kom ut i köket tog jag snabbt fram ett glas från skåpet för att kunna fylla det med vatten. Efter ett tag hade vattnet spolats tillräckligt mycket, för när jag kände efter med fingret så var det iskallt.

"Hur är det?" frågade Jasmine bakom mig och jag hoppade till när jag hörde hennes röst. När jag vände mig om log hon ursäktande mot mig.

"Jadå, jag är okej! Det är lite mycket att tänka på bara, men det är ingenting att bry sig om riktigt." svarade jag och log mot henne innan jag började dricka av vattnet. Hon såg dock inte helt övertygad ut. Hon såg snarare lite orolig ut.

"Kom så går vi ut på baksidan en sväng." sa hon bara och log mjukt medan hon sträckte fram handen mot mig. Jag tvekade lite innan jag tog hennes hand i min och vi båda gick ut på baksidan, där vi var själva. Vi satte oss ner i en varsin solstol utan att säga något. För ett par minuter satt vi bara och blickade ut över gräsmattan och den molnfria, blåa himlen.

"Jaz? Hur vet man vem som är bäst för en? Och hur vet man vad man ska tro?" frågade jag tyst utan att släppa himlen med blicken. Det var inte de lättaste frågorna att få svar på, det visste jag, men jag kunde inte hålla mig längre, jag var tvungen att försöka få svar på dem, åtminstone någon av dem.

"Man vet väl inte riktigt vem som är bäst för en, inte med 100% säkerhet i alla fall. Det är väl bara att försöka känna efter vem man trivs med bäst, vem som får en att må bra, och vem som gör en lycklig. Vem man älskar mest helt enkelt." började Jasmine lugnt och jag nickade kort medan hon pratade. Det lät ju vettigt det hon sa, men det gav ju ändå inte mig svar.

"Hur ska jag kunna veta vem som gör mig lyckligast när det finns komplikationer hos båda, fast på olika sätt?" frågade jag, utan att egentligen vänta på ett svar tll frågan. Det var ju inga 1+1 frågor direkt.

"Innan du listar ut vem som gör dig lyckligast, tror jag du måste tänka efter vem av dem som är värda att ta itu med komplikationerna för. Det finns alltid problem, av något slag, det har ingenting med vem som gör dig lyckligast, utan frågan är vem du är redo att bekämpa problem med." svarade hon och jag häpnade över hennes svar. Hur kunde hon ens tänka på såna här grejer? Hon fick allting att låta så lätt på något sätt, men det var väl kanske för att hon hade rätt, och dessutom verkade veta vad hon pratade om.

"När det gäller den andra frågan, vad man ska tro på och inte, så finns det ingen som kan tala om för dig vad du ska tro på och inte. Det är upp till dig och ingen annan. Det är något du själv måste ta reda på, djupt inom dig. Sen, om du tvivlar, så får du försöka se till att få reda på hur det ligger till." fortsatte hon innan jag hunnit kommentera det hon sagt innan. Det hon sa hjälpte verkligen.

"Tack Jaz! Jag förstår inte riktigt hur du kan veta allt sånt här, men jag tror jag förstår allting bättre nu!" sa jag och vände blicken mot henne. Hon mötte min blick och log mot mig innan hon återigen vände huvudet upp mot himlen.

"Så, jag gissar på att den ena killen är Justin, men vem är den andra?" frågade hon försiktigt utan att titta på mig. Jag log för mig själv, hon var allt annat än dum, så självklart visste hon att Justin var inblandad. Det skulle vara väldigt konstigt om hon inte visste om det.

"Den andra killen heter Christopher. Han är liksom... min pojkvän." suckade jag och såg hur Jasmine hastigt vände huvudet mot mig med en frågande blick. Jag nickade förstiktigt, skamset. För det gjorde jag, jag skämdes på ett sätt. Nog för att Chris kunde bete sig som ett svin ibland, så var vi fortfarande tillsammans och jag var nästan på G med Justin.

"Okej, jag är inte en person som dömmer någon förän jag hört hela historien, så fortsätt." log hon svagt mot mig och gjorde en gest med handen som visade att jag skulle fortsätta. Jag log tacksamt mot henne innan jag började berätta allting, helt från början.

---

---

Hur tror ni att Jaz kommer reagera när hon fått veta hela historien då?
Kommer hon dömma Dezzie?
Och hur kommer allting lösa sig mellan henne och Christopher?
Tror hon på vad hennes pappa och Justin sagt om honom?
Eller kommer hon skydda honom?
Vad hände med att hon älskade honom och litade på honom?
Och vad händer med hennes biologiska mamma?

Mjaa :P
Kapitel 87 har ni precis läst då....
Vad tycker ni?
Tack för alla mysiga kommentarer!
Verkligen underbara!

Och besöksrekord hade bloggen idag också!
Över 534 sidvisningar och 153 olika besökare!
Det värmer verkligen sötnosar!

Live, Laugh, Love