Bieber Cash

"Gärna, men jag ska visa Dezzie runt först bara!" log han innan han tog min hand och började dra iväg mig mot huset. Sam sprang om oss och sprang glatt in i huset före oss.

"Haha, Justin, ta det lugnt!" skrattade jag när vi kom in i huset. Han log ett glatt leende mot mig och jag såg hur överlycklig han var, och insåg att han än en gång hade minskat ner sina känslor, han var överlycklig och upprymd, det syntes lång väg nu. Om sanningen skulle fram, så var det smickrande och om han var lycklig, så kände jag mig lycklig. Han fick mig lycklig.

---

---

När Justin hade visat mig hela huset, med stor entusiast, hade han vi slutligen satt oss ner i köket med en varsin bit citronpaj i handen. Han satt och verkade uppdatera sin morfar om vad som hänt sen de pratade sist, och det verkade vara rätt mycket. Hans mormor stod ute och hängde tvätt på baksidan medan hon med jämna mellanrum kastade en boll till Sammy som sprang runt överallt. Jag förstod inte riktigt var han fick all energi från, eftersom att det var otroligt varmt ute, men han verkade inte ens trött.

"Justin, har du lust att gå med det här till ditt rum, dem är färdigtvättade." sa hans mormor när hon kom in i huset igen. I armarna hade hon en hög med kläder, som jag antog var Justin's. Han gav henne en ledsam blick så jag reste mig upp och log mot honom.

"Jag kan göra det, det verkar som om Justin har mycket att berätta för er." log jag mot hans mormor, som besvarade mitt leende, och tog emot högen. Justin reste sig upp och gjorde en ansats till att ta högen ifrån mig men jag skakade bara på huvudet och väjde undan.

"Lägg av Justin! Jag tar det." log jag och började gå ut ur köket mot hans rum. Jag visste att han inte gillade det, men från vad jag hade hört så träffade han inte sin mormor och morfar särskilt ofta, så då kunde jag lika gärna göra det här. När jag kom in i rummet la jag ner högen på skrivbordsstolen innan jag vände mig mot hans bilder han hade på väggarna. De flesta var foton från när han var yngre, men det fanns nyare foton också. Det var mycket gruppbilder. På honom och hans crew, på honom och hans mamma. På honom, Jeremy, Jazmyn och Jaxon.

"Hittar du något roligt?" frågade Justin bakom mig och jag hoppade till. När jag vände mig mot honom stod han lutad mot väggen och log mjukt mot mig.

"Shit! Måste du alltid skrämmas?" frågade jag och tog mig över hjärtat. Han kom fram till mig och ställde sig vänt mot fotona jag precis tittat på.

"Det var inte meningen." svarade han lugnt utan att släppa bilderna med blicken. Vi stod bredvid varandra en stund utan att säga någonting. När jag tittade upp på honom såg jag hur det glittrade till på hans kind. Grät han?

"Justin?" fick jag fram tyst. Han vände blicken mot mig och log ursäktande. Jo, han grät. Jag vände mig mot honom och omfamnade honom en stund. Han kramade mig hårt tillbaka medan han borrade in sitt ansikte i mitt hår och jag kände att det blev blött mot min axel. Jag vet inte hur länge vi stod så, men till slut förändrades hans grepp om mig. Det blev mjukare och sen släppte han mig och gick bort till sin säng och satte sig ner. Utan att egentligen tänka mig för gick jag och satte mig bredvid honom och tog hans hand i min.

"Hur är det?" frågade jag lugnt. Han log lite mellan tårarna, han hade inte slutat gråta än, men jag hade ingen aning om varför han grät.

"Förlåt." sa han sen utan att titta på mig. Jag kollade förvånat på honom, vad bad han om ursäkt för? Han hade väl inte gjort något fel?

"Ibland går det inte att hålla allting inne." fortsatte han och vände blicken mot mig. Han log ursäktande innan han torkade tårarna som envisades med att komma tillbaka.

"Varför försöker du hålla det inne?" frågade jag och svalde. Det gjorde mig osäker att han sa så. Dels för vad Jeremy sagt, men sen kanske det var något mer han försökte hålla inne, något som verkligen inte var positivt. Han vände blicken framåt igen och verkade se rakt ut i rummet, utan att egentligen titta på något speciellt.

"Mitt liv är inte det lättaste. Jag kan inte gå vart som helst utan att ha folk runtomkring mig. Jag kan inte träffa min familj eller mina vänner så mycket som jag skulle önska. Ingen kan komma in i mitt liv utan att få koncekvenser för det, allra helst tjejer. Jag älskar musiken, jag älskar mina fans och det jag håller på med, men ibland känns det som om jag håller på att förlora mig själv på grund av allting. För det mesta har jag bara mamma och mitt crew omkring mig, och det är vuxna människor. Visst kan dem vara på min nivå ibland, men jag har inte vilket tonårsliv som helst, och dem kommer inte alltid ända ner. När jag får träffa min familj och mina vänner så är det som om jag inte alls är den stora tonårssensasionen längre, då känns det som om jag återigen är sportkillen Justin som bara sjunger hemma framför spegeln. Även om jag bara träffar alla för ett par få dagar, så kan jag livnära mig på det ett tag, men jag träffar dem mer sällan än vad jag egentligen skulle behöva. Även om jag håller kontakten med till exempel mormor och morfar, så är det lika överväldigande varje gång att träffa dem igen. Detsamma gäller med Chaz, Ryan, Caitlin och Christian. Dem ser det kanske inte, men det betyder enormt mycket för mig att dem fortfarande finns här vid min sida, fastän jag nästan aldrig har tid för dem." berättade han genom tårarna, som bara blev fler och fler. Det var då det gick upp för mig att han höll undan en hel del för folk, för hans egen och för andras skull. Han hade inte ett lätt liv, det hade jag redan förstått, men nu gick det upp för mig hur svårt han faktiskt kunde ha det ibland.

"Jag kan inte ens träffa någon utan att vara osäker på om de faktiskt vill vara med mig för att jag är jag, eller om det har med mitt kändisskap att göra. När jag väl träffar en trevlig tjej, så kommer det alltid vara något som kommer emellan. Antingen är det galna fans som misstycker extremt mycket, eller så är det rädslan för att allting ska gå åt helvete. Jag kan inte dejta som andra tonåringar, det skulle bara inte fungera, och det skulle bli svårt att försöka jobba på ett förhållande med någon när jag nästan aldrig kan träffa henne och därför inte ge henne vad hon förtjänar." fortsatte han, fortfarande utan att titta på mig. Vid vissa ord blev trycket i min hand hårdare, men sen släppte han efter lite igen.

"Justin, det finns andra sätt att visa kärlek på än att vara omkring den personen hela tiden. Jag menade vad jag sa för ett par dagar sen, ingen skulle förtjäna din kärlek, för du är det bästa en tjej kan få. Du har ett så komplicerat liv, men du tar dig ändå tid till att bry dig om folk. Även om du inte träffar din pappa särskilt ofta, så håller ni fortfarande kontakt på andra sätt. Det är detsamma med din mormor och morfar. Alla tre avgudar dig för vad du gör, det syns på dem. Chaz, Ryan, Caitlin och Christian kommer aldrig vända dig ryggen! Dem vet vad du står ut med, och dem vet att du bryr dig om dem, även om du inte alltid är kontaktbar. Skulle någonting hända dem, så skulle du åka miljontals mil för att vara vid deras sida, och det vet dem om. Det är inte alla som skulle göra det, men du skulle det. Inte bara för att du har råd till det, utan för att du bryr dig. Jag är säker på att du skulle kunna ställa in en konsert för att åka och besöka någon av dina vänner, eller någon ur din familj, ifall dem råkat illa ut och ligger på sjukhus. Det är inte för att du kan eller har råd till det, det är för att du älskar dem och för att du bryr dig om dem. Det vet dem om, det är jag helt säker på. Dem finns där för dig, för att dem bryr sig om dig och för att dem älskar dig. Dem kommer alltid finnas här för dig, varesig du är på andra sidan jorden eller om du är på andra sidan väggen." sa jag och vände hans ansikte mot mitt. Han log tacksamt mot mig medan tårar fortfarande rann nerför hans kinder. Jag gissade på att det var länge sen han grät ut ordentligt, och det verkade vara något han behövde.

"Och när det gäller tjejer, och dejtandet, så kommer det när du minst anar det. Du kommer hitta någon som förstår dig och som förstår vad du står ut med. Du kommer hitta någon som är redo att stå ut med tio gånger så mycket som hon egentligen behöver stå ut med, när det gäller dina fans. Du kommer hitta en tjej som inte begär att du ska vara hos henne varje dag, för hon kommer veta att du älskar henne ändå, genom vetskapen att du bryr dig och finns så ofta du kan. Hur det än känns nu, så kommer du hitta henne tids nog. Någon som faktiskt förtjänar din kärlek." fortsatte jag och log varmt mot honom. Även om det var få tjejer som faktiskt var som jag beskrev så visste jag att det inte var helt omöjligt för honom att hitta en sån tjej. Nog för att alla inte hade samma uppfattningar och inställningar som jag hade, men det fanns fortfarande några.

"Vet du vad det värsta med allting är? Att jag redan har valt en tjej som jag faktiskt tycker om, och som jag skulle kunna göra vad som helst för." sa han lugnt medan han drog sin lediga hand genom håret. Jag svalde hårt men försökte se oberörd ut.

"Så vad är problemet?" frågade jag men insåg att rösten knappt bar. Det var svårt att låta oberörd efter mitt och Jeremy's samtal, för om han inte pratade om någon annan, så var det mig han pratade om, och jag behövde fortfarande göra ett val.

"För jag vet inte vad hon känner." svarade han bara och ryckte lätt på axlarna. Han tittade ut genom fönstret, där vinden lekte med löven i trädet. Jag följde hans blick och såg på när löven dansade i takt med vindens rörelser.

"Varför frågar du henne inte då?" frågade jag lugnt och vände slutligen blicken mot honom. Hans uppmärksamhet vändes mot mig och han granskade mig en stund innan han öppnade munnen för att säga någonting. Efter ett antal försök suckade han och vände blicken ner på våra sammanlänkande händer.

"Jag vill inte göra det mer komplicerat för henne än vad det redan är." svarade han till slut utan att vända tillbaka blicken mot mig. Det kändes som om mitt hjärta var på väg ut ur kroppen, så hårt dunkade det till över hans ord. Jeremy hade haft helt rätt, jag behövde göra mitt val snabbt, innan det knäckte Justin totalt. Frågan var ju bara om jag var redo för allting han hade att erbjuda, och om jag förtjänade vad han hade att erbjuda.

---

---

Aww!
Någon annan än jag som tycker Justin är sötnosen själv? :')
Vad tror ni nu då?
Vad kommer Dezzie göra för val?
Är hon redo för att ta emot allt som Justin har att ge?
För när hon väl sträckt ut handen mot honom, så finns det inte mycket till återvändo.

Tack för era gulliga kommentarer, som vanligt! :) <3
Oj oj oj, kapitel 99 nu...
Nästa kapitel är det 100:e kapitlet!
SHIT säger jag bara!
Helt sjukt!
Men allt är er förtjänst, kom ihåg det! :') <3

Live, Laugh, Love