Where are you now - Kapitel 163


Det var väl som alla sa, jag betraktades som en kändis, något jag egentligen hade väldigt svårt för att ta in och acceptera. Jag hade länge följt mina favoritkändisar i deras kamp genom olika saker och så vidare. Nu var jag i samma situation som dem. Det var så osannolikt. Som att jämföra sig själv med Dolly Parton, Elvis Presley eller Madonna. Det var osannolikt och svårt att tänka sig. Svårt var kanske en underbedrift, det var snarare omöjligt.


”Baby är du säker på det här?” frågade Justin och jag drog ett djupt andetag innan jag nickade åt honom med ett mjukt leende på läpparna. Han besvarade mitt leende innan han gav mig en mjuk puss för att sedan ta min hand. Vi tog några steg in i det söta lilla kvarteret och vi hittade snabbt till rätt hus. Det var ju inte så svårt eftersom att vi visste husnumret och dessutom var det bra skyltat. När vi stod framför dörren så drog jag ännu ett djupt andetag innan jag höjde handen för att knacka på. Jag avbröt mig mitt i handlingen och vände blicken mot Justin som tittade på mig med en oförstående blick.

”Är du säker på det här?” frågade jag honom. Som så många gånger innan så himlade han med ögonen åt mig innan han knackade på dörren. Jag väntade spänt på att ett ljud skulle komma inifrån, jag hade nog aldrig varit så nervös någonsin som jag var nu. Jag bannade mig själv för att jag öppnat dörren till nervositeten, det var inte ofta det hände, men nu knöt det sig i magen och jag fick känslan av att det kanske inte var någon bra idé trots allt. Precis när jag öppnade munnen för att bekänna min rädsla för Justin så hördes springande steg i hallen. Jag svalde nervositeten och klistrade fast ett leende på läpparna. Dörren flög upp och framför oss stod en smal tjej med blont, kort hår. Hon blinkade till innan hon tog ett steg bakåt. För att inte visa mina verkliga känslor tryckte jag Justin’s hand hårt. Hans grepp om min hand blev också hårdare, men han var betydligt lugnare än jag var.

”Hej! Du måste vara Melanie. Är Nina hemma?” log jag mot henne och hon nickade stötigt. Hon släppte oss inte med blicken när hon vände huvudet lite och i nästa sekund ropade hon över axeln.

”Nina! De är… Två personer som frågar efter dig!” skrek hon in i huset innan hon vände huvudet mot oss igen. Sedan vändes hennes blick ut mot gatan utanför innan hon snabbt gick åt sidan och vinkade in oss i hallen. Justin knuffade mig diskret framför sig för att jag skulle gå in över huvud taget. Annars hade jag nog stått kvar utanför. Det kom mer eller mindre som en chock att hon bad oss komma in. Jag hade inte planerat mötet särskilt mycket, och egentligen borde jag väl inte bli förvånad över att bli insläppt, men samtidigt kändes det så annorlunda mot om det varit ett random fan som vi överraskade på födelsedagen.

”Åh, är det Stephanie och Rebecca? Ni är sena tjeje…” hördes en annan röst som kom emot oss. Hon avbröt sig när hon kom in i hallen och antagligen insåg så fel hon hade. Hon lät blickarna glida mellan mig och Justin utan att sluta. Till slut vände hon blicken mot sin syster, som diskret nickade tillbaka. Under tiden de utbytte blickar så tog jag tillfället i akt till att granska henne. Hon var också smal, precis som sin syster, men hon var inte blond utan mörkhårig. Hennes hårfärg liknade min, och Vanja’s lite grand. Däremot hade hon gröna ögon medan Melanie hade bruna.

”Grattis på åtta-årsdagen Nina.” sa jag för att avbryta tystnaden. Nina svalde lätt innan hon flinade brett.

”Tack Deztiny.” svarade hon och hon såg plötsligt blyg ut. Jag log glatt mot henne innan jag smått blinkade till henne.

”Vad står ni och skriker härute för? Ni kan ju inte bara lämna de andra…” Hördes Vanja’s röst innan hon också kom in i hallen. När hennes blick hamnade på mig och Justin där vi stod vid dörren så blinkade hon till innan hon log varmt mot oss. ”Åh, hej Dezzie, hej Justin! Vilken överraskning! Vad gör ni här?” frågade hon innan hon gick fram och gav mig en kram. Jag besvarade den lätt och när jag släppte henne gav hon Justin en snabb kram också.

”Hej Vanja. En liten fågel viskade i mitt öra för några dagar sedan att det är en viss liten prinsessa som fyller åtta år idag, så vi tänkte svänga förbi och säga grattis.” svarade jag lugnt innan jag log mot Nina igen, som lös upp och hon log med hela ansiktet.

”Vem då? Vadå för en fågel? Mamma vet du ens vilka det här är?” frågorna vällde upp ur henne och jag skrattade mjukt.

”Ja Nina, även om varken du eller Melanie vet om det, så har jag känt er mamma väldigt länge. Däremot kan jag inte avslöja mina källor sötnos.” svarade jag henne och såg hur hon såg mer och mer förvånad ut för varje ord. Hon verkade vara väldigt mogen för sin ålder, för att fylla åtta liksom, men jag var säker på att det inte var någonting dåligt.

”Älskling, du har tre tusen frågor, det ser jag på dig. Ska vi inte bjuda in dem istället för att stå här ute och prata? Om jag inte minns helt fel så har du ett gäng kompisar här på kalas, och Mel, du har kompisar inne på ditt rum också.” sa Vanja och trots att det var en mjuk ton så var den fortfarande… befallande… på något sätt.

”Men…” började Melanie men Vanja tystade henne genom att avbryta hennes ord.

”Nej, vi kan prata senare. Just nu skulle jag vilja ha ett par ord med Dezzie och Justin för mig själv.” sa Vanja korthugget och både tjejerna suckade lågt innan de nickade och började gå ut från hallen. Nina kastade en snabb blick över axeln innan hon stannade.

”Ni försvinner inte va?” frågade hon och jag log mot henne. Justin skrattade mjukt innan han vinkade henne till sig. Hon vände och jag mot oss igen. Han släppte min hand och böjde sig ner mot henne när hon nu stod framför oss. Kylan i handen var bitande, och det kändes som om någonting fattades hos mig när våra händer inte längre var sammanlänkande.

”Vi försvinner inte utan att först säga hej då, men du, gå in till dina kompisar och säg att du har en stor överraskning till dem. Vi kommer nog om en stund, så säg ingenting till de andra. Okej?” viskade han till henne. Han viskade tillräckligt högt för att jag skulle höra, men av Vanja’s nyfikna blick så gissade jag på att hon inte hörde vad han sa. Nina nickade entusiastiskt innan hon sprang ut ur hallen. Justin rätade på sig och tog min hand igen innan han vände blicken mot Vanja. Jag tittade på honom en stund innan jag följde hans blick och såg på min biologiska mamma där hon stod en bit bort.

”Kom så går vi in i köket. Vi behöver ju inte stå härute. Ungarna är i vardagsrummet, och det ligger i andra änden av huset, så dem kommer nog inte komma in i köket. De sitter och äter lite tårta just nu, om de inte har matkrig vill säga.” skrattade hon innan hon gick före ut från hallen. Justin och jag följde efter hand i hand. Köket låg precis efter hallen och det var inte ett litet kök direkt. Det såg ut som om det nyligen var omgjort för till skillnad från hallen så såg det så otroligt nytt och modernt ut. Skåpluckorna var svarta, eller om de hade en mörkt brun nyans, med en matchande köksö i mitten. Köksbordet var ljusbrunt och gick ihop fint med de mörka luckorna, de svarta vitvarorna och de gula gardinerna. Det var ett hemtrevligt kök. Hemtrevligt och smakfullt.

”Vill ni ha någonting? Kaffe? Läsk?” frågade Vanja när vi satte oss ner vid bordet. Jag tittade på Justin, som tittade på mig, innan jag vände mig mot henne där hon stod vid kylskåpet.

”Läsk om du har.” svarade jag och hon skrattade lågt.

”Det är barnkalas Dezzie, klart att vi har läsk hemma.” svarade hon och jag log åt svaret. Hon verkade väldigt avslappnad, något jag var tacksam över på något sätt. Det kändes som om det bara var jag som var nervös över allt, och jag kände mig genast mesig. Varför skulle jag bli nervös över det här? Vad var det som var farligt eller skrämmande med att träffa sin mamma man inte träffat på hur många år som helst? Eller att träffa sina halvsystrar man inte ens visste fans? Jag behövde inte ens ställa mig den frågan för jag visste redan svaret; det var enormt skrämmande.



Tidsinställt då :)

Får se om jag har haft tid att lägga till fler, jag hoppas det i alla fall <3

Jag vill tacka er allihop för allt ert stöd!
Ni är bland det bästa som man kan önska sig, och jag förtjänar er inte det minsta!!! <3

Puss på er alla ! <3

Love you all <3

Dream, Scream, Believe



Kommentarer
Postat av: Johanna

2011-10-07 @ 15:41:37
URL: http://johana
Postat av: Johanna

gryymt :D

2011-10-07 @ 15:42:29
URL: http://johannaviveca.blogg.se/
Postat av: Calla.

Åh, love it!

2011-10-07 @ 15:46:55
URL: http://callas.blogg.se/
Postat av: Jojjo

Awesome

Vill ha mer nu 

2011-10-07 @ 16:14:27
Postat av: Anonym

meeeeeeeeeeeeer!

2011-10-07 @ 17:07:24
Postat av: Cherry

Spännande och se vad som händer i nästa (; ♥

Jättebra skrivet också :D ♥♥

2011-10-07 @ 19:23:50
Postat av: Becca♥lollo

Jätte bra!!

när jag såg att kapitlet hade kommit så skrek jag så högt att jag tror att min familj blev döva... xD



xxBecca

2011-10-07 @ 19:54:51
URL: http://beccaochlollo.blogg.se/
Postat av: Verona

Det här var det bästa jag har läst på länge, kan knappt bärga mig tills nästa kapitel kommer! Hur får du all fantasi ifrån? ;)

2011-10-07 @ 22:17:57
Postat av: melina

jätte bra :)

2011-10-08 @ 14:04:22
Postat av: Smurfen

Älskar denna (och alla andra också) jag tycker att det är bra att du skriver när du kan! Kramar Smurfen

2011-10-09 @ 21:18:34
URL: http://thejustinbiebernovell.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0