Bieber Cash

"Det där klarade du bra, Deztiny!" log Scooter mot mig och jag nickade tacksamt. Det var en härlig känsla att få svara på det jag ville på. Det var sådant som var viktigt, och sånt som borde Justin, hans fans och alla behövde veta.

---

---

"När du sa första gången att du aldrig skulle tvinga mig välja mellan dig och mina fans, så trodde jag att du menade att du aldrig skulle ställa mig inför det valet!" påpekade Justin när vi satt i soffan inne på vårt hotellrum. Vi satt och tittade på CSI: NY och det var paus när han började prata. Jag visste att han skulle ta upp det någon gång under kvällen då vi var själva, jag hade bara gått och väntat.

"Det menade jag också, men framför allt menade jag att skulle det visa sig att jag på något sätt stod i vägen för dig, din karriär eller någonting annat så kommer jag inte ställa dig inför det valet, jag kommer göra det åt dig och därför backa." förklarade jag enkelt utan att vända blicken mot honom. Även om det var någonting jag redan bestämt mig för så tyckte jag inte om smärtan som speglades i Justin's ögon, och säkerligen i mina ögon också. Det var ingenting jag någonsin hoppades på, jag ville inte lämna honom, absolut inte. Varken han eller jag verkade klara oss särskilt helskinade och glada genom två månader utan varandra, hur skulle det gå helt och hållet.

"Då får jag helt enkelt se till att du inte ställs inför det valet." svarade han och jag vände förvånat blicken mot honom. Hade han sagt vad jag trodde han sagt? I hans blick syntes det fortfarande smärta, men även någon sorts förståelse. Jag granskade honom en stund, för att se om han tänkte fortsätta prata, men han förblev tyst och mötte min blick. När jag insåg att han var allvarlig och inte hade någonting mer att säga så nickade jag accepterande och log prövande mot honom. Han besvarade leendet innan han gav mig en snabb puss på nästippen, en handling som genast fick mig att börja skratta. Vi sa ingenting mera utan lutade oss tillbaka i soffan och fortsatte titta på kriminalprogrammet, tills Justin's telefon ringde. Han slängde en blick på displayen och himlade med ögonen innan han gav den till mig.

"Jag tippar på att det är till dig." påpekade han och jag tog förvånat emot den. På displayen var det en flummig bild på Justin och Caitlin och över bilden stod det Caitlin <3.



"Hej Caitlin!" svarade jag lugnt i luren.

"Justin, ge telefonen till Dezzie!" svarade hon och jag skrattade mjukt. Hon var nog tankspridd om hon trodde att det var Justin, för jag tyckte inte att vi lät ett dugg lika alls, men jag hade kanske fel.

"Caitlin det är jag!" påpekade jag till henne och det blev tyst en stund innan hon verkade förstå vad jag sagt.

"Hej babe! Förlåt! Jag hade siktat in mig på att det var Justin. Var är han? Eftersom att du svarar menar jag." pratade hon på och jag skrattade lätt.

"Han sitter bredvid mig, men när han såg att det var du så gav han telefonen till mig och sa att det var till mig." förklarade jag och hörde hur Caitlin suckade lite. Jag kände henne tillräckligt bra för att vara rätt säker på att hon himlade med ögonen också.

"Han känner mig alltför bra... I alla fall! Jag såg precis på The Ellen Show... Åh jag vet inte ens vad jag ska säga, det är svårt att få ut någonting utan att folk missuppfattar det jag tänk få fram." började Caitlin och jag trodde nog aldrig att jag hört henne hoppa mellan så mycket ord för att få fram ett budskap.

"Ja du kan ju börja med att andas Caitlin, det är avsevärt mycket lättare då, trust me. Sen kan du ju ta det från början. Det är mig du snackar med, jag kommer inte missförstå dig, och om jag gör det så behöver du bara förklara vad du menar. Det löser sig baby!" log jag och hörde hur hon andades ut.

"Okej. För det första, så kom det som en chock att han gav med sig sådär lätt. Kan du snälla ge honom en smäll från mig sen när vi pratat klart? Han borde ha sagt någonting till dig innan, för det syntes att du var lika förvånad som jag kände mig. I alla fall, det var modigt av dig att säga någonting sådant! Du är väl medveten om att Justin's fans kommer vända det du sagt emot dig va? Och förresten så vill jag tacka dig för att du gav mig en obetalbar bild av Justin. När han öppnar munnen för att säga emot Ellen och du ber honom hålla käften. Det var extremt underhållande, just sayin'! Men i alla fall, du är medveten om det va?" frågade hon och jag skrattade lätt åt hennes olika områden hon pratat om.

"Det första behöver du inte ens fråga om, det ska jag helt klart göra. Du är ju ändå inte här liksom... Ja, det är mycket möjligt att dem kommer göra det, men åh andra sidan så är det en komplikation som jag får ta mig igenom då, och jag tänker inte stressa upp mig i onödan. Som jag sa till Ellen så kommer jag inte direkt be för att alla ska älska mig, det är någonting omöjligt, vad Justin nu har för åsikt om det hela!" la jag snabbt till när jag kände hur han tittade på mig. När jag vände blicken mot honom så himlade han med ögonen innan han tog min hand och flätade samman våra fingrar. "Däremot så kommer jag inte backa för att några fans anser att Justin inte bryr sig om dem längre, för dem kommer spela på det och låtsas om att hna behandlar dem illa när han är med mig. Jag vet själv när jag kommer backa, och ingen kommer att kunna ändra det beslutet utom jag själv och möjligtvis Justin. Men det är någonting som vi får gå igenom då, om det skulle hända, vilket jag knappast tror. Och vad gäller det sista så ville jag besvara kommentaren då det verkligen inte är sista av den sorten som jag får." besvarade jag henne och hon var tyst i luren meda jag pratade. När jag var klar och inte gjorde någon ansats för att säga någonting mer tog Caitlin över.

"Jösses, mina förhoppningar om er två stärks bara mer och mer för var dag som går. Justin är verkligen gjord för att gå långt inom musiken, och du är gjord för att följa honom på den resan. Ni är som gjorda för varandra! Ni är liksom inte två olika människor, ni är en." svarade hon och jag blinkade till innan jag började skratta. Hon frågade varför jag skrattade, men det tog ett tag innan jag ens kunde börja prata.

"Vad poetisk du låter gumman! Du är allt bra söt du! Vi får allt ta och ses när vi kommer hem igen! Jag saknar dig loca!" sa jag vänligt. Hon skrattade åt mitt ordval innan hon sa att vi fick planera någonting senare. Innan vi la på så påminde hon mig om min uppgift jag hade att uträtta och jag svarade att det inte var någon risk att jag skulle glömma bort den. När jag la på och la telefonen till Justin igen så tittade han på mig med en frågande blick.

"Hon ville varna mig för mina ord tidigare idag." svarade jag bara och ryckte på axlarna. Han nickade åt mig, precis som om han redan visste det, men han sa ingenting utan vände slutligen blicken mot tv:n igen, där programmet visade eftertexterna då det var slut. Varken jag eller Justin orkade sträcka oss fram till bordet för att få tag på kontrollen så vi tittade på programmet som kom efteråt, ett reprisprogram från American Funniest Home Videos. Ett program som det nästintill beräknades omöjligt att inte skratta till. Det slutade med att vi båda två satt och skrattade och kved när vi såg på någonting som hände någon av de som visades på skärmen. När han minst anade det slog jag honom lagom hårt på armen. Han vände förvånat blicken mot mig och jag hoppade ur soffan, ifall han skulle få för sig någonting.

"En hälsning från Caitlin." flinade jag och han såg ut att överväga tanken ett par sekunder innan han hoppade ur soffan och kom efter mig då jag sprang in i sovrummet. Väl därinne stod jag på andra sidan sängen och såg hur han funderade på om han skulle gå runt sängen eller klättra över den för att ta sig till mig. Till slut verkade han välja det förstnämnda och kom mot mig med ett hotfullt leende på läpparna. Jag kände mig smart som kastade mig över sängen, men han hade redan räknat med att jag skulle tillta den flyktvägen så han slängde sig i sidled och tryckte ner mig på mage. Han satte sig över mig så att jag inte kom upp igen. Hade jag inte skrattat så mycket så hade jag antagligen muttrat för mig själv, men ibland kändes det som om Justin kunde läsa mina tankar. Antagligen var jag bara väldigt förutsägbar, men ändå. Han verkade inte riktigt förstå vad det var som var så roligt för han instämde inte i mitt skratt. Efter en stund fick jag grepp om mina muskler igen och gjorde en kraftanställning så att jag åtminstone kunde vända mig om för att se på honom. Han underlättade det inte för mig alls, men trots det lyckades jag vända mig om så att jag nu låg på rygg istället för på mage.

"Hej." flinade jag och han stirrade på mig med en uttryckslös min. Även om jag låg i underläge så slutade jag inte stirra på honom, och till slut gav han vika för min envishet och log roat. Han bet sig i läppen för att inte släppa fram leendet, men det funkade inte för fem öre.

"Hur kan man vara seriös i din närhet? Jag förstår inte att folk inte skrattar så fort dem ser dig med dina söta blickar." skrockade han och jag flinade nöjt till svar.

"Du har varit extremt seriös en gång, fast då var du mest på dålig humör." flinade jag mot honom och hans leende försvann. Han visste precis vad jag pratade om, och minnet av det verkade inte underhålla honom på samma sätt som det underhöll mig.

"Pappa vägrar ta bort bilden från sin Twitter... Har du någonting att göra med det beslutet?" frågade han och höjde ett ögonbryn. Han såg så seriös ut att det var komiskt. Alldeles nyss hade han frågat hur någon kunde hålla sig för skratt i min närhet, medan han nu minsann inte behövde kämpa emot skrattet särskilt mycket.

"Du ser, det är inte så svårt att hålla sig för skratt när jag är i närheten. Du ser inte det minsta road ut." flinade jag mot honom och han himlade med ögonen innan han böjde sig ner för att kyssa mig lätt på läpparna. Jag besvarade mjukt kyssen och stannade lydigt kvar liggandes i sängen när han avslutade den. Han stod nu på alla fyra över mig och granskade mitt ansikte. Han öppnade munnen för att säga någonting när det knackade högt på dörren. Han suckade och såg en stund ut att överväga tanken på att strunta i det, men sen knackade det igen, och igen.

"Att man aldrig får vara ifred nuför tiden!" muttrade han när han kröp ner från sängen och ut ur sovrummet. Jag la mig på mage för att se efter honom och jag kände precis samma sak. Var han inte övervakad av sina fans så hade hans crew koll på honom, och hade inte dem 'ansvaret' för honom så var Pattie mån om att han inte var borta för länge. Han hade till och med bekräftat mina tankar om det när jag lagt fram det lite fint. Så länge jag var där, och delade hotellrum med honom, så såg Pattie helst till att vi inte var ensamma för länge om vi inte skulle sova. Justin försäkrade mig dock om att det inte berodde på att hon misstyckte med förhållandet eller mig, utan det berodde på att hon brydde sig om oss, och ville skydda oss från att göra någonting dumt. Hur stolt hon än var över Justin och hon skulle verkligen inte ångra att hon fick honom så tidigt, så ville hon ändå skydda oss från det då vi var så unga. Hon visste däremot inte att det inte var någonting att vara orolig över då planer på barn aldrig skulle bli annat än drömmar.

---

---

Förlåt luvies!
Långt och tråkigt kapitel =/

Men jag ska försöka fixa till det sen!
I alla fall så har jag fått ett par extremt gulliga kommentarer av er alla!
Ni är så underbara att det nästan är läskigt!!! <3

Love you all!
You always make me smile, and you guys are the brightest light in my life <3

Dream, Scream, Believe