Bieber Cash

"Nej, det skulle ju vara någonting hemskt." skrockade jag och hon sneglade på mig över axeln med ett mjukt leende på läpparna. Hon var en speciell person, någon som jag skulle ha otroligt tråkigt utan.

---

---

”Kom igen Dezzie! Det blir säkert jättekul! Du behöver komma ut lite, och säg inte emot mig för du vet att det stämmer!” bad Ellie och jag suckade. Hon hade försökt övertala mig att följa med henne och Sky på den årliga avslutningsfesten som hölls hos någon av eleverna. En tillställning som jag aldrig följde med på eftersom att jag inte fann det intressant för fem öre.

”Ellie! För några månader sedan så hade du säkert kunnat övertala mig med den frasen, för då var jag oftast hemma, om jag inte jävlades med någon stackare, men det stämmer inte nu och det vet du! Jag har varit hemma i tre dagar, och jag har varit runt en massa. Jag har varit i Frankrike, New York och Kalifornien. Du vet mycket väl att jag inte är intresserad av att gå på fester, det har inte förändrats. Dessutom så är det knappast troligt att jag får vara ifred heller. Hur många tror du inte kommer försöka vara min bästa kompis? Hur många tror du inte kommer misstolka allt jag säger och gör för att sprida det vidare över tidningar och internet? Att gå på fest är ännu mindre intressant nu än vad det var för månader sedan.” förklarade jag och hon suckade innan hon la sig ner på rygg i sin säng. Jag släppte henne med blicken och vände uppmärksamheten mot datorn som jag hade i knät. Vi satt i Ellie’s rum och väntade på att Sky skulle komma förbi med någonting att äta. Hennes mamma var inte hemma och ingen av oss hade någon lust till att laga egen mat så Sky hade snabbt föreslagit att vi skulle äta kina-mat.

”Åh, varför ska du vara så envis för? Justin skulle inte vilja att du stängde in dig på grund av den anledningen! Jag känner honom inte, men tillräckligt för att veta att han vill att du ska fortsätta leva ditt liv.” muttrade hon och jag himlade med ögonen för mig själv. Roat vände jag blicken mot henne och såg att hon blängde på mig.

”Det är sant, du har en poäng där. Ledsen att göra dig besviken, men jag har en poäng som överglänser din. Nog för att han vill att jag ska fortsätta med mitt liv, men jag tänkte inte fortsätta med någonting som jag inte ens har börjat med. Acceptera det E, jag kommer inte gå på festen!” sa jag lugnt och såg hur hon kokade. Innan jag visste ordet av det så fick jag en av hennes kuddar i ansiktet. Hon hade alltid varit angelägen om att jag skulle komma ut mer, och att jag skulle hänga med på allt som hon gjorde. Det var en av sakerna som skiljde oss åt så otroligt mycket. På vissa sätt var vi så otroligt olika, men samtidigt så otroligt lika. Det var kanske därför vi trivdes så bra med varandra, oftast.

”Älskling? Dezzie? Jag är hemma!” ropade Sky från hallen. Ellie ropade tillbaka att han skulle ta med sig allting upp till rummet och det tog inte lång tid innan han kom in genom dörren släpandes på två kassar.

”Försiktigt, det är varmt som fan!” mumlade han när han räckte oss en varsin kasse. Jag gissade vilt på att han hade bränt sig när han varit på väg att smaka lite under bilresan tillbaka. Det skulle inte förvåna mig ett dugg, och antagligen hade jag rätt också. Trots försiktigheten vad gällde värmen så fick vi snabbt upp maten och högg genast in. Jag satt tyst och åt med pinnarna medan Ellie gjorde ytterligare försök till att övertala mig att följa med dem. Vad hon sa gick in genom ena örat och ut genom det andra. Jag hade redan bestämt mig, och vad hon än sa skulle inte få mig att ändra mig.

”Ellie, baby, det räcker nu. Hon vill inte, acceptera det är du snäll.” muttrade Sky medan han tog en tugga kyckling. Jag gav honom en tacksam, men samtidigt nyfiken blick. Vissa saker förvånade mig så otroligt mycket även om Sky förändrats extremt på sistone. Förut när samma fråga kom upp så var han antingen tyst eller så hängde han på Ellie och Christopher när de försökte övertala mig.

”Varför ställer du dig på hennes sida för? Det har du aldrig gjort förut!” påpekade Ellie torrt och granskade Sky med en genomträngande blick. Även jag granskade honom, fast utav nyfikenhet.

”För att vad hon än gör numera får oväntade konsekvenser som hon måste ha i åtanke. Säg att hon skulle följa med oss ikväll och hon mot förmodan får i sig någonting att dricka och gör någonting helt galet, tror du inte att det skulle stå i varenda tidning? Det finns många på vår skola som har skilda åsikter om hennes förhållande med Justin, och vad hon än gör så kommer folk försöka vända det till hennes nackdel och antagligen deras fördel om de betyder att de får synas lite. Förstår du nu varför hon kanske inte borde följa med oss? Men du ska veta det Dezzie, om du bestämmer dig för att följa med så finns det folk som finns på din sida! Du är inte ensam, någonsin.” förklarade han för sin flickvän innan han slutligen vände sig mot mig för att uttala sina sista ord. Jag log tacksamt mot honom men sa ingenting. Ellie öppnade munnen för att säga någonting när ett högt ljud kom från skrivbordet. Det var min mobiltelefon som ringde och jag sträckte mig snabbt för att svara. Det var dolt nummer, någonting som utgjorde majoriteten av telefonsamtal till mig nuförtiden.

”Hallå?” svarade jag, på min vakt. Jag var förvrängde inte rösten helt, inte som Justin gjorde, men jag svarade kort för att folk förhoppningsvis inte genast skulle inse att det var mig de ringde till. Jag förstod aldrig hur folk fick tag på mitt nummer eftersom att jag bytt och bara gett det till mina närmaste. Ibland kunde jag få sms, både av den snälla och den mindre snälla sorten. Oftast var det tjejer som påstod sig vara mitt number one fan, men det hände även att jag fick hot sms eller bara sms från folk som försökte trycka ner mig.

”Deztiny? Är det du?” frågade en ljus röst, en röst jag inte kände igen, vilket inte var så förvånansvärt med tanke på omständigheterna. Jag bestämde mig för att den här gången medge att det var jag. Dels för att jag inte orkade spela en roll, men också för att rösten var annorlunda. Det lät inte som vanliga fans, eller haterz (eller vad man nu skulle kalla dem), utan den var snarare avvaktande, försiktigt på något sätt.

”Ja det är jag, vem är det jag pratar med?” frågade jag och hörde hur rösten andades ut i andra änden.

”Det är jag… Vanja…” svarade rösten, nu starkare än innan. Först kopplade jag inte ihop namnet med rösten, som jag kände igen nu när den var starkare. Ljudet av rösten var inpräntat i huvudet på mig och när jag kopplade ihop dem båda två så rynkade jag på näsan i avsmak.

”Vad vill du?” frågade jag kallt. Vanja suckade i luren och jag väntade tålmodigt på svar.

”Jag skulle vilja prata med dig, förklara ett och annat.” sa hon tyst efter ett tag. Jag himlade med ögonen, vad fick henne att tro att jag var intresserad av hennes förklaringar? Nog för att jag inte gillade det, så bestämde jag mig för att ge henne en chans, en enda chans, någonting som alla förtjänar.

”Prata på.” sa jag bara och lutade mig tillbaka mot skrivbordets låd husch. Jag kände Sky’s och Ellie’s blickar bränna i sidan på mig men det struntade jag i. Vanja hade en chans på sig, och det var hennes val vad hon skulle göra med den. Andra behövde inte lägga sig i mitt val, inte när det gällde det här.

”Det var inte så jag menade. Jag skulle vilja prata med dig ansikte mot ansikte.” mumlade hon till svar. Jag öppnade munnen för att svara, men stängde den sen igen. Jag hade ju sagt till mig själv att hon skulle få en chans, men jag var inte helt övertygad om jag ens ville se människan igen. Samtidigt så kändes det som om jag inte bara kunde radera ut henne, igen.

”Låt mig åtminstone bjuda dig på fika så kan vi, eller ja, jag prata. Ge mig åtminstone en chans att förklara mig, sen får du göra som du vill. Snälla?” frågade hon innan jag hunnit svara på föregående ord. Jag suckade innan jag nickade för mig själv.

”När och var?” frågade jag och jag var rätt säker på att jag kunde höra en utandning från den andra änden i telefonen.

”På Wilton’s utanför stan. Om en timme?” frågade hon och jag övervägde det en stund innan jag återigen nickade, för mig själv eftersom att hon knappast kunde avgöra det.

”Wilton’s blir bra. Vi ses där om en timme.” svarade jag innan jag la på utan att vänta på svar. När jag vände blicken mot Sky och Ellie så satt de och granskade mig med nyfikna blickar. Jag log mjukt mot dem innan jag tog upp byttan med maten för att ta en till tugga innan jag skulle åka.

”Jag måste åka hem och byta kläder.” sa jag medan jag reste mig upp. Jag hade fortfarande avslutningskläderna på mig, ingenting som jag hade någon lust att ha på mig mer.

”Vad ska du göra?” frågade Ellie medan hon följde mig med blicken där jag gick runt i rummet och samlade ihop mina grejer för att stoppa ner i min väska. Jag log mjukt mot dem båda innan jag svarade på hennes fråga.

”Jag ska träffa min mamma.”

---

---

Oj oj oj då...
Hur ska det här sluta??? O.o
Vad tror ni?

Vad har Vanja för förklaring?
Och vad kommer Dezzie svara på det?
Hur kommer hon reagera?
Kommer hon ta tillbaka sin mamma in i sitt liv igen, eller kommer hon fortsätta leva tillsammans med sin pappa bara?

Sorry för att det tagit sådan tid =/
Vet fortfarande inte hur jag ska göra med internet :(
Är för nuvarande sjuk, något jag skulle byta bort mot i princip vad som helst för jag mår verkligen skitdåligt :(

Internetuppkopplingen jag har nu är en liten telia-sticka som kostar shortan att använda, just därför kommer jag inte kunna använda mig av den mer än ibland, väldigt sällan.
Men fått så dåligt samvete över att ni inte får några kapitel, så underbara som ni är, så det är värt det.
Ska se om jag kanske kan använda stickan fler gånger, men jag ska skriva en massa kapitel och tidsinställa, på så vis kan ni få kapitel utan att jag behöver betala arslet av mig, om ni förstår vad jag menar ^^

Iaf, hoppas ni gillar det!
Och tack för alla söta kommentarer på föregående kapitel och i den lilla chatmojängen till vänster <3

Love you all <3

Dream, Scream, Believe