Where are you now - Kapitel 206
”Nej, bara du och jag. Thanks man.” sa jag och hörde hur han muttrade bittert som svar till mina ord innan han klickade bort mitt samtal. Med ett roat uttryck svängde jag in på parkeringen till studion medan jag gav upp ett roat skratt. Skrattet förvånade mig smått, men jag kände mig på bättre humör nu än vad jag känt tidigare. Nu var det dessutom dags att få någonting gjort.
När jag kom in i Dezzie’s rum fick jag en chock och möttes av en syn som förvånade mig. Dezzie var borta. Hon låg inte i sin säng längre. Med ett dunkande hjärta gick jag ut i korridoren igen och gick till väntrummet. Just den här dagen hade jag struntat i att gå förbi där och valt att gå raka vägen till Dezzie. När jag kom dit tittade Caitlin och pappa upp på mig.
”Var är Dezzie?” frågade jag innan någon av dem hunnit öppna munnen för att säga någonting. Caitlin log mjukt mot mig.
”Dem undersöker henne, ta det lugnt. Hade du tittat in här som du brukar göra hade du inte behövt jaga upp dig.” log hon och jag kände hur hela min kropp slappnade av. Det kändes både bra och dåligt att hon bara var på undersökning. Hon kunde ha vaknat, eller så kunde det vara åt andra hållet. Med ett frustrerande andetag sjönk jag ner i soffan bredvid pappa, som satt och läste i en bok. Det var inte samma som han hade läst dagen innan, men jag antog att han hade läst ut den redan, så mycket som han läste.
”Dem är klara nu. Åh, hej Justin.” hörde jag Selena’s röst och jag tittade upp mot henne. Hon såg lite bättre ut nu än dagen då jag kom hit, om man jämförde. Hon hade mer färg i ansiktet, och det såg ut som om hon faktiskt hade sovit mer än vad hon hade sist.
”Hej Sel. Vad undersökte dem då?” frågade jag nyfiket och såg hur Sel och Caitlin utbytte blickar med varandra.
”Det var bara en rutinundersökning.” svarade Selena innan hon satte sig bredvid pappa på andra sidan. Jag höjde ett ögonbryn mot henne innan jag skakade på huvudet. Jag orkade inte pressa dem på information så istället reste jag mig upp och gick ut från väntrummet för att gå in till Dezzie. Jag blev inte lika förvånad över synen jag möttes av längre. Det hade gått en vecka med dagliga visiter hos henne så jag hade börjat vänja mig. Det var ingen bra sak intalade jag mig själv, samtidigt som jag försökte tvinga mig själv att verklige tro att hon skulle vakna igen.
”Hej baby.” hälsade jag innan jag satte mig ner i stolen och tog hennes hans. Den var lika livlös som vanligt, men den var inte lika kall. Antagligen berodde det på att dem hade undersökt henne, tagit en massa prover och vad mer dem nu hade gjort med henne. Som vanligt visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Det var svårt att prata med någon som inte kunde svara, och antagligen inte ens hörde vad man sa heller.
”Vet du, jag kommer inte ens ihåg din röst längre. Den tynar bort varje dag, precis som du gör älskling. Jag har inte hört din röst på över en månad. Jag är ledsen för allt du behövt utstå Dezzie! Jag är ledsen för att du blivit illa behandlad av mina fans! Jag är ledsen att jag trodde på dig! Hade jag inte gjort det hade inte du legat här nu. Hade jag inte trott på dig så hade jag suttit uppe på berget med dig och låtit dig prata ut. Jag älskar dig Deztiny Wallie! Jag älskar dig över allting annat! Snälla du, jag ber dig! Vakna upp igen! Jag vill se dina skimrande ögon lysa av djävulskap. Jag vill se ditt uppriktiga leende. Jag vill få en diskborste upptryckt i ansiktet av dig. Snälla, bara vakna! Jag saknar dig. Come back to me!” pratade jag på medan jag flätade samman våra fingrar. Monitorn pep i bakgrunden, precis som den brukade göra, och jag insåg först då att jag blivit immun mot den. Jag registrerade ljudet undermedvetet, men jag hörde det inte. Kanske var det samma sak för Dezzie. Hon kanske registrerade det, men lyssnade inte på det. Ett nytt hopp tändes inom mig och jag fortsatte prata lugnt med henne.
”Kommer du ihåg sista gången du var här? När du hade skrämt mig så otroligt? Du hamnade i chocktillstånd och blev helt blek. När du vaknade upp igen så var du på jättedåligt humör och du skällde på allt och alla. Du somnade i mitt knä, och sen somnade jag. När jag vaknade hade din kusin, Daniel, kommit in i rummet och pratade med dig. Kommer du ihåg att du frågade hur länge jag varit vaken? Jag var vaken hela tiden. Jag vaknade till när Caitlin kom in i rummet och frågade om jag aldrig gjorde som hon sa. Sen låg jag bara och lyssnade på när ni pratade. Sen när du sa att du inte hade gjort någonting så kunde jag inte hålla mig längre.” jag log åt minnet från den dagen. Dezzie hade haft ordentliga humörsvängningar, olikt för att vara henne, men hon hade varit lika bedårande som alltid. Det var knappt att man kunde hindra sig från att skratta åt henne när hon var på dåligt humör, för allt hon sa var extremt underhållande.
”Kommer du ihåg när du förklarade vad fontäner betydde för dig? Och den gången när du berättade om månen? Jag tror inte du riktigt förstod hur mycket jag beundrade dig då. Du har sådan annorlunda syn på allting, och du ser de små sakerna. Du lägger uppmärksamheten vid detaljerna, och ser det viktiga i dem. Jag blev lite förvånad om jag ska vara ärlig. Du är annorlunda mot vad andra är, men jag trodde inte du var annorlunda i precis allt. Du är djupare än andra människor. Du ser skönheten i saker och ting, men också i människor. Som när du träffade på mina fans första gången. Du tacklade allting så enormt bra och jag var så stolt över dig.” sakta tårar började smyga sig ut ur mina tårkanaler. Vi hade så många minnen tillsammans. Alla olika sorters minnen.
”Baby, hade jag varit smart nog hade jag nog inte förklarat krig mot dig där i början. Jag blev imponerad över dina kunskaper, och jag kan lova dig, jag har många gånger funderat på om du inte skulle kunna slå mig med hästlängder, om du ville.” skrattade jag fram och drog sen ena handen under ögat för att torka bort tårarna.
”Kommer du ihåg den första låten jag sjöng för dig? När vi satt i Caitlin’s bil allihop och skulle åka till stan då ni två skulle shoppa. Du slog i huvudet när Caitlin körde på en sten eftersom att du satt i mitt knä. Den låten betyder mycket för mig, men jag har aldrig berättat för dig vad den betyder. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var jätteliten. Sen har jag inte haft så mycket kontakt med honom emellanåt. Så jag skrev den låten till honom. Det var så jag kände då. Down To Earth handlar också om det, den betyder också mycket för mig.” berättade jag medan jag granskade hennes ansikte. Efter en stunds tystnad började jag nynna på melodin innan jag sjöng orden som jag sjungit för henne förut, men som passade in så oändligt bra trots att den inte var skriven till henne.
Where are you now
When I need you the most
Why don't you take my hand
I wanna be close
Help me when I am down
Lift me up off the ground
Teach me right from wrong
Help me to stay strong
Take my hand and walk with me, yeah
Show me what to be
I need you to set me free
Where are you now?
Where are you now?
Now that I’m half grown
Why are we far apart?
I feel so alone
Where are you now?
When nothing is going right?
Where are you now?
I can’t see the light
So take my hand and walk with me
Show me what to be
I need you to set me free, yeah
I need you to need me
Can’t you see me
How could you leave me?
My heart is half empty
I'm not whole,
when you're not with me
I want you here with me
To guide me
hold me and love me now
Where are you now?
Ohhhhh
Where are you now?
Ohh
So take my hand and walk with me
Show me what to be
I need you to set me free
Ohhhhh
Where are you now? Oh
Yeahhh, Yeah
Ohhh, Ohh. Yeah
Jag sjöng ut mina känslor och ignorerade det faktum att tårarna forsade nerför mina kinder. Hon rörde sig inte, hon sa ingenting, hon öppnade inte ögonen och hennes hand var fortfarande lika livlös.
“When I cry, I just wipe away the tears. When I fall, I will rise again. When someone let me down, I'll just move on. When my life falls apart, I'll just build it again. But if I lose you Dezzie, my tears will continue to fall down my cheek. I will not move on, and my life will fall apart!” sa jag till henne och kysste hennes kalla hand såsom jag brukade göra. Tårarna rann nerför kinderna ordentligt nu och jag reste mig med en hopplös känsla i bröstet. Det smärtade att släppa hennes hand, men jag gjorde det i samband med att ännu fler tårar rann nerför mina kinder. Med ett tryck över bröstet la jag handen över dörrhandtaget och tryckte ner det.
”You won’t lose me Justin. Ever.” hörde jag en tunn, svag röst bakom mig. Jag vände mig om mot ljudet och möttes av blicken där Dezzie låg i den neutrala sjukhussängen, men det var inte helt och hållet som det brukade. Nu låg hon inte längre med sitt tomma uttryck i ansiktet, med hennes ögon slutna utan att röra på sig. Synen jag hade framför mig fick mina tårar att rinna allt kraftigare i samma veva som jag log. I sängen låg Dezzie med huvudet vridet mot mig. Hennes läppar visade ett mjukt, svagt leende och hennes blick mötte min.
SHE'S AWAKE!!! :D
Our princess is awake! :'3
Kommer ni ihåg Justin's lilla minnessumering?
Något som ni kanske glömt bort? :)
Vad tyckte ni om Justin's lilla tal där på slutet? :) <3
Tack så mycket allihop för alla kommentarer och allting!
Det känns som om jag inte har tillräckligt med ord för att tacka er!
Era underbara änglar!!! #BieberCashFamily! <3
Hmm... Något mer jag ska skriva här?
Det här är antagligen det sista kapitlet för idag...
Jag behöver sova om jag ska orka med engelskan imorgon, och dessutom måste jag skriva en massa kapitel för att ni inte ska bli utan hela helgen... <3
Anyways, återigen ett STORT tack till er alla <3
Jag ska se till att svara tillbaka på alla kommentarer snart, samt att jag planerar en överraskning åt er :) <3
I LOVE YOU <3
Oh my GOSH !!! Hon e vaken jaaaaaaa!!! Har längtat efter detta jätte bra <333
Läste alla de sista kapitlerna och kände hur tårarna fanns där, jag kände dom, men jag grät inte... och så kom jag till detta, såg att han sjöng WAYN och sen läste jag från början och visste att hon skulle vakna(eftersom han sjöng WAYN) och tårarna bara rinner! <3 ååh! det spelar ingen roll hur mycket du har sagt att hon kommer vakna, eller att det kommer hända eller det! Att läsa det är en helt annan sak! Att se det, att ta in det!
Alla kapitlerna var helt underbara! Jag älskar det när han säger till fansen på konserten, pratar allvar med dom! Och när fansen står nedanför sjukhuset och sjunger pray! <3 Underbart! Och när han läser anteckningen på hennes mobil och sen rusar iväg till studion och spelar in en låt, får inspiration ifrån henne, även när hon inte ens är vid medvetandet! <3 Sååå.... åååh!
Och i detta kapitlet när han berättar om alla underbara moments, och sjunger för henne och sen berättar att han inte klarar av att förlora henne och hon svarar, :'), jag har inte ord! Så helt underbart! <3<3<3
Underbart! Jag har sagt det förut och kommer fortsätta säga det tills du tar det till dig och förstår, du är GRYM på att skriva! Du skriver så sjukt bra att det är läskigt! Man verkligen känner känslorna de känner och känner sympati, glädje, sorg med dom! Helt jävla underbart! Man förstår vad de menar, det känns som man känner personerna! Som man är en del av dom och inte bara någon som sitter och läser om dom! <3 Jag tror att även när du har tagit till dig att du är en badass på att skriva så kommer jag fortsätta berätta det, för du förtjänar att höra det! Du förtjänar höra hur grymt bra du är! Snälla, sluta aldrig att skriva! Spelar ingen roll vad du skriver på, sluta inte skriva! <3
Jag glömde nämna en sak som är helt otrolig!!! <3 När han skiter i sina egna sånger och sjunger My destiny! <3 SÅ OTROLIGT FINT! <3 jag älskar den låten, jag älskar att föreställa mig att han sjunger den!, jag älskar att föreställa mig att HAN sjunger den till HENNE! <3 Jag älskar att han sjöng den på konserten! <3<3<3 Så mycket kärlek!
Äntligen är hon vaken! :D
Grymt bra!
Vad ska man säga? Jag ÄLSKAR det. :) fyfan vad bra du är!! <3
Sitter i bilen påväg bort med tårar i ögonen.
Vet inte vad jag ska säga. Så sjukt bra.
Den här novellen har betytt så otroligt mycket för mig. Den har gjort mig glad när jag har mått som sämst. Jag trodde faktiskt att hon skulle dö mitt liv skulle vart förstört då dezzie betyder så mkt för mig och på ett sätt är vi ganska lika! Men ville typ bara berätta vad novellen betyder för mig och hur duktig jag tycker att du är!<3
Jag tror den här novellen betyder lika mkt för oss som den gör för dig. Den är anourlunda på ett bra sätt och det känns verkligen som att man känner personerna nästan som att man är med i berätelsen... det är helt otroligt. Man blir alltid så glad av att läsa här, du skriver så man kan se allt framför sig och det älskar jag. Du borde verkligen göra en bok av den här, jag skulle köpa den och läsa den om och om igen. Much love to you and all in the #BieberCashFamily ♥
Överrasking! Jag älskar överraskningar!!! <3 haha ;)
HON ÄR VAAAAAKEN! :DDDDDDDD ...vet inte riktigt vad jag mer ska nämna..? JUSTE!! Jag tycker vi borde ge dig fler såna här klickar..DE ÄR AWESOME!! ;) <3 <3<3<3 Muchlöööv
looooooooove it! Du anar inte hur mycket jag gråter :(
Gaah vad känslig man ska vara! Läser ju om din novell om & om igen - så gick & läste i skolan & gick in i rektorn -.- Pinsamt ;)
Den här novellen är så himla speciell! När man läser andra noveller känns det som alla bara läser lite hur som helst, men när man läser här vet man att man inte bara vill snabbläsa allt för att få komma till slutet!
Vi är en enda stor...
#BieberCashFamily<3
Har inga ord. I'm speechless! Jag kommer fortfarande ihåg de allra första kapitlen, och jag beundrar varenda en du har skrivit. Sättet du skriver på är bara så, så obeskrivligt bra! Call me cheesy, men jag har gråtit floder till de senaste kapitlen. Det känns som om jag har vuxit med denna novell, liksom ända ifrån början - och har aldrig och kommer aldrig att lämna denna novell! #BieberCashFamily #4real #4ever <3
Vet faktiskt inte vad jag ska säga, är helt stum! Den här novellen är så speciell och du skriver verkligen så att det går in i hjärtat på en <3 Och jag älskar den här novellen massor, den är så bra :) Och det här kapitlet var verkligen, grymt bra skrivet :) <3 Du är riktigt begåvad, det ska du veta :) <3
jag har precis suttit i två dagar och inte gjort annat än att läsa hela novellen! det kan ha tagit kanske ett dygn, sträck läsning! jag skojar inte. jag läser då relativt snabbt!
Jag avgudar din ork och hur du skriver, jag får inte ut det i ord hur mycket jag ville läsa när jag var tvungen att sova, eller stänga av datorn för att den behövdes laddas när jag inte hittade laddaren direkt. Men en sak är säker. det här är helt klart den novellen som har fått mig intresserad ifrån allra första början. Redan dom första meningarna inpräntades och jag kunde inte slita mig från datorn. Jag känner ett stort behov av den här novellen, (som jag tycker är otroligt lång! men på ett otroligt bra sätt) det är som luft, mat och vatten för mig. det har vart underbart att du har delat det här med oss alla, och jag beundrar dig verkligen för att ha gjort det. Jag tror inte att någon mer skulle kunna komma upp i din nivå gällande novell-skrivande! jag har älskat varenda stund och ångrar verkligen inte den tiden jag lagt ner på att läsa. under de sista kapitlerna rullade tårarna ner, det var så sjukt vackert och jag såg verkligen allt framför mig. Jag glömmer snabbt bort händelser i böcker, serier, noveller osv. men inte i den här. den här har något speciellt och jag kan garanterat säga att när den här är slut, kommer det en ny novell som är minst lika bra, om inte bättre!
love you and your work! / Big Fan Of BieberCash aka Amanda :')
