Bieber Cash -

Where are you now - Kapitel 212

”Jag vet att du hatar det här älskling, men det går fort att bygga upp musklerna igen, om du bara gör det på rätt sätt.” påpekade han och kysste mig innan han snabbt lyfte upp mig i famnen. Jag visste att han hade haft rätt, men det var inte mindre plågsamt för det. Jag ville bara att allting skulle gå tillbaka till det vanliga igen. Jag var otålig, otåligare än vanligt och mitt tålamod bara sjönk allt mer och mer. Det kändes som om jag aldrig riktigt skulle få till musklerna helt igen. Inte som dem en gång varit i alla fall. Jag hoppades dock att jag hade fel, något jag haft väldigt mycket den senaste tiden.

”Det ser bra ut Dezzie!” hörde jag Caitlin’s välbekanta röst bakom mig och jag vände snabbt blicken bakåt där den stannade på henne där hon stod i dörröppningen till den lilla salen fylld med grejer.

”Det är fortfarande lång väg kvar.” muttrade jag till svar och Caitlin skrockade lite. Bakom henne dök ytterligare en gestalt upp i dörren och jag log fånigt brett, Christian.

”Koman har gjort dig mer otålig. Vad har hänt med ditt oändliga tålamod bruden?” frågade han och jag ryckte på axlarna.

”Jag har ingen aning faktiskt. Tror den är kvar i djupet.” svarade jag och log svagt mot dem. Att se två av mina bästa vänner stå och se på mig med samma blickar som innan koman, det var mäktigt för mig. Särskilt eftersom att jag hade sårat Justin så fruktansvärt mycket att det var galet. Ändå pratade alla fortfarande med mig, precis som om jag inte gjort någonting.

”Klar att åka?” frågade Caitlin och drog mig tillbaka från min djupa sjö av tankar. Jag vände en vädjande blick mot sjukgymnasten, Mr. Lawrence, som nickade.

”Du har varit duktig idag, så givetvis. Vi ses imorgon, Deztiny.” sa Mr. Lawrence och jag nickade tacksamt. Han hjälpte mig lugnt upp till stående och jag satte mig sen försiktigt ner i rullstolen igen. Justin hade haft rätt, muskler gick rätt snabbt att bygga upp igen, i alla fall grunden.

”Behöver du hjälp med någonting Dezzie?” frågade Christian vänligt när jag använde mina nyfunna muskler till att komma ut från rummet och sedan även ut ur huset där Caitlin’s bil stod och väntade på oss. Han var bara snäll, det visste jag, men jag kunde inte låta bli att himla med ögonen och muttra lågt för mig själv.

”Nej jag klarar mig just nu. Jag kan behöva en hjälpande hand för att ta mig in i bilen sen.” medgav jag medan jag rullade i riktning mot den upplåsta bilen. Caitlin gick före och öppnade passagerardörren åt mig men lät mig ta mig fram för egen maskin. Det var jobbigt, det kunde jag erkänna, och jag visste mycket väl att jag skulle ha träningsverk dagen efter, men det var nödvändigt.

”Okej, jag klarar mig inte själv längre. Du har tillåtelse till att hjälpa mig bro.” mumlade jag till Christian och i ögonvrån kunde jag skymta att han nickade. Det gick smidigare än vad jag vågat hoppas på och jag vände ett höjt ögonbryn mot Christian.

”Har du börjat träna…?” frågade jag och såg hur han stirrade på mig en stund innan han skrockade roat.

”Jag har tränat länge Dezzie, tack så mycket för att du ser det först nu.” påpekade han ironiskt och jag rynkade pannan mot honom. Någonting kändes annorlunda. Det kändes som om jag hade missat någonting, viktigt.

”Alla händer och fötter inne i bilen?” frågade Caitlin och drog mig tillbaka till framsätet igen. Jag nickade och insåg att Christian redan stängt dörren om mig, och till och med hunnit hoppa in i baksätet. Caitlin svängde ut från parkeringen och började köra tillbaka samma väg som Justin hade åkt när han släppt av mig några timmar tidigare.

”Caitlin? Ska du skjutsa hem mig?” frågade jag efter några minuters tystnad. Hon vände sig mot mig och nickade innan hon återigen vände blicken mot vägen igen.

”Ja det var tanken, vadå då?” frågade hon och vände blicken mot mig med jämna mellanrum. Hon såg så förvånad ut, och jag kunde inte riktigt förstå varför.

”Jag vill inte vara hemma själv, kan inte jag få åka med till skolan?” bad jag och hon vände sig mot mig och gav mig ytterligare en blick jag inte kunde tyda.

”Dezzie, jag har en direkt order från Justin att jag skulle hämta dig från sjukgymnasten på lunchen, köra hem dig och sen åka tillbaka till skolan i tid till lektionen.” påpekade hon och jag höjde ögonbrynen åt henne.

”Sen när tar du order från honom? Och sen när lyder du honom?” frågade jag förvånat och hon log svagt åt mina ord.

”Sen Deztiny Wallie låg i koma i tre veckor. Dezzie, jag skojar inte, jag har aldrig någonsin sett Justin så uppriven som då.” påpekade hon allvarligt och hugget av dåligt samvete kom tillbaka som en blixt.

”Caitlin, jag vet att jag sårade Justin. Jag vet att jag gjorde honom orolig. Tro mig, jag vet. Jag kommer att få leva med det för all framtid. Men jag vill åka till skolan, med er. Inte till berget, själv! Justin dör inte av att jag åker till skolan och faktiskt bevisar för folk att jag lever och mår bra, eller hur?” frågade jag och Caitlin skruvade på sig.

”Caitlin, hon har en poäng. VI åker till skolan. Jag kan ta det med Justin sen om han blir sur.” hörde jag Christian säga från baksätet och jag log tacksamt mot honom i backspegeln. Caitlin suckade där hon satt bakom ratten innan hon saktade ner bilen för att svänga.

”Fine, men du får ta det med Justin om han inte tycker om det.” muttrade hon medan hon körde mot skolan istället för hemåt. Jag log glatt för mig själv. Jag hade saknat skolan, jag hade saknat Rebecca och Laura. Jag hade smsat med dem båda rätt mycket sedan jag vaknat igen, och båda hade varit oroliga för min skull. Tydligen hade dem besökt mig på sjukhuset så ofta dem kunde också.

”Är du säker på det här nu då?” frågade Caitlin och jag ryckte förvånat till. När jag tittade omkring mig insåg jag att vi redan stod på parkeringen utanför skolan. Jag nickade mot henne och hon suckade. Dörren på min sida öppnades och Christian stod där med ett tålmodigt leende. Jag suckade hjälplöst medan jag nickade. Med försiktiga händer förflyttade han mig från bilen till rullstolen, som dem på något sätt fått in i bagageluckan. Eftersom att jag var trött sen jag kämpat med mina muskler i runt två timmar så tillät jag till och med att han puttade mig fram.

”Säg till om du vill att jag ska släppa dig.” sa han och jag suckade.

”Jag tror inte det kommer hända, Christian, jag har knappt någon kraft kvar. Det är jobbigt att bygga muskler.” påpekade jag och han skrattade roat åt min kommentar medan han fortsatte putta mig framåt för att ta oss närmare och närmare skolbyggnaden som för tillfället var helt öde på folk. Antagligen hade alla gått in på lektion igen efter lunchen, vilket betydde att både Caitlin och Christian var försenade. Caitlin verkade ha insett samma sak för hon tog över från Christian innan hon schasade iväg honom.

”Gå på lektion du så ses vi sen, jag tar med mig Dezzie till lektionen. Vi slutar ju samtidigt, och du lär ju hur som helst hitta oss.” sa hon till sin lillebror som nickade. Han kastade en leende blick mot mig innan han satte iväg genom korridoren för att ta sig till sin lektion. Jag hoppades att han inte hamnade i trubbel eller någonting.

”Vi har Emily, så förbered dig på en timme med oändligt många frågor.” sa Caitlin innan hon knackade på dörren för att sen öppna den smått.

”Nej men hej Caitlin, så du bestämmer dig för att göra oss sällskap?” hörde jag Emily’s varma och vänliga röst inifrån klassrummet.

”Ja, jag har en liten gäst med oss idag som inte kunde hålla sig borta härifrån.” skrattade hon innan hon öppnade dörren så att blickarna föll på mig. Emily’s ansikte bröt upp i ett enormt leende och hon kom fram till mig för att ge mig en försiktig kram.

”Nej men hej Dezzie! Herregud, hur är det med dig?” frågade hon när hon släppt mig igen. Jag ryckte på axlarna mot henne medan Caitlin rullade in mig i klassrummet.

”Trött efter sjukgymnasten. Det är jobbigt att bygga upp muskler igen. Sen är jag allmänt seg i huvudet också, men hjärnkontoret har nog inte kommit igång än bara.” log jag till svar. Hon nickade moderligt mot mig och jag kunde se Pattie i hennes ansikte. Pattie som alltid var så omtänksam och bryende. Emily var precis som hon.

”Caitlin sa att du inte skulle komma tillbaka förrän om ett par veckor.” påpekade hon oförstående och jag log roat.

”Det var väl tanken, men jag tänkte visa för er att jag faktiskt lever.” skrockade jag och jag hörde fnissningar från några andra i klassen. Det var skönt att se dem le och skratta igen. Jag hade saknat skolan förvånansvärt mycket, men jag kunde inte se två av dem jag saknat mest, Laura och Rebecca. Dem kanske inte var i skolan idag.

”Det är bra. Jag antar att du inte har slängt en blick i ditt skåp, i sånt fall skulle du nog ha varit fast där borta en stund.” log Emily och jag tittade på henne med förvirrad blick. Vad var det med mitt skåp?

”Caitlin, ta med henne och visa. Hon behöver ändå inte vara med på lektionen och du har jobbat mycket på sjukhuset har jag sett, så ni kan få ta det lugnt den här lektionen.” log Emily och Caitlin nickade tacksamt mot henne. Jag lät Caitlin köra mig ut från lektionssalen och sen vidare genom korridoren för att sedan stanna framför mitt skåp. Min första tanke var att det var alldaglig klotter på skåpet, men sen insåg jag att det var små korta meddelanden till mig. Med ett leende på läpparna läste jag igenom dem alla och vände mig sen mot Caitlin så att hon kunde köra mig tillbaka till klassrummet igen.

”Öppna skåpet Dezzie, du är inte klar än.” skrattade hon och skakade på huvudet åt mig. Jag slog in kombinationen till låset innan jag försiktigt öppnade skåpsdörren. Mängder av papperslappar föll ut och bredde ut sig över golvet runt mig. Jag hade tydligen inte bara fått brev hemskickade, jag hade fått meddelanden i skolan också. Hastigt lät jag blicken glida mellan alla meddelandena men stannade vid ett som jag läste igenom ordentligt, mer än en gång.

Deztiny!

Vi hoppas verkligen att du kryar på dig snart! Hela världen är i uppror verkar det som, och inte nog med det, hela skolan har en sorgsen dimma över sig. I alla fall, hoppas att du vaknar upp :)

P.S. Vi är ledsna över det som hände inne på toaletten =/ D.S.

//Josephine & Sophie

Damn! Nu fick hon en ursäkt från tjejerna också...
Tycker ni hon ska godta deras ursäkt?
Josephine och Sophie är ju blondinen och brunetten som snackade med henne inne på toaletten under hennes första skoldag... När brunetten (Josephine) slog henne....

Det var meningen att de här kapitlet skulle kommit upp igår, men jag lyckades somna :S
Nästa kapitel kommer snart i alla fall :D

Tack för era underbara kommentarer, och alla era röster på Blog Awards ^^ <3

Love you all <3