Where are you now - Kapitel 173
Till slut stod jag i rummet med bara underkläder, och ringen jag fått utav Justin, som jag lyckats övertala dem om att få ha kvar. Det var inte lätt, och jag fick en förvånad blick av Carin, men hon sa ingenting. Det skulle väl komma senare gissade jag på. Det var bara en tidsfråga innan folk skulle märka att jag hade en ring på vänstra handens ringfinger, men antingen så tänkte inte folk på det, eller så kände dem att de inte behövde fråga. Hur det än var, så fick jag behålla den på mitt finger medan de plockade om med andra smycken och kläder för att få allting att matcha. Jag kände mig som en skyltdocka.
Justin’s perspektiv
”Justin, chilla lite va?! De är snart här så ta det lugnt.” muttrade Chaz bakom mig medan jag gick fram och tillbaka och väntade på att den välbekanta bilen skulle rulla in på uppfarten. Det började bli svalare i luften, vilket betydde att dem varit borta i flera timmar. I och för sig så förstod jag dem, Ryan hade ju ett finger med i spelet, men jag var så uppspelt att jag knappt visste var jag skulle ta vägen någonstans. Till slut hörde jag hur en bil svängde in på uppfarten och jag kände med lätthet igen den enorma bilen. Kenny satt i framsätet på den nattsvarta limousinen och han nickade diskret mot mig. Jag gick lugnt fram till den högra bakdörren och öppnade den snabbt. Jasmine klev ur bilen med ett mjukt leende på läpparna. Hon såg riktigt bra ut. Hon hade en svart rätt så tight klänning på sig och ett par svarta högklackade skor. Hon var lika vacker som vanligt och leendet lika fint. Efter henne kom Caitlin ut och hon såg minst lika fantastisk ut hon. Hon bar en vit klänning som gick i volanger och i olika lager. Den följde hennes kropp perfekt och hon var också extremt vacker, precis som vanligt.
”Justin, du ler bredare än man tror är möjligt.” påpekade Ellie när hon kom ut ur limousinen. Jag skrattade mjukt innan jag granskade henne diskret. Hon hade en ljust rosa klänning på sig som satt tight runt hennes smala kropp. Under klänningen hade hon ett par svarta nylonstrumpbyxor och över axlarna hade hon en vit liten tröja, som jag hade något minne av att det kallades bolero. Hon gick och ställde sig bredvid Sky som såg på henne med kärleksfulla ögon. Det syntes att han älskade henne, det kunde nog vem som helst se.
”Justin? Väntar du på någonting?” frågade Jasmine bakom mig. Jag vände blicken oförstående mot henne och såg hur hon log roat mot mig.
”Dezzie är inte med oss. Det har blivit ändrade planer.” förklarade Caitlin och jag tittade på tjejerna. Vad i all världen snackade dem om nu? Vi hade ju varit överens om hur vi skulle genomföra det här. Varför skulle det ändras nu?
”Ledsen bro, men de här kör vi på vårt sätt nu.” flinade Ryan och jag granskade alla som stod framför mig. Var Ryan, Chaz, Christian och Sky också med på det här? Det verkade så. Jag älskade att överraska folk, och planera överraskningar, men att råka ut för det när man inte planerat det, det var inget jag var van vid.
”Okay, let’s do this your way!” svarade jag med ett flin på läpparna. Till skillnad från Dezzie tyckte jag om överraskningar, men jag blev väldigt sällan överraskad, som Dezzie kunde bli. Hon var bra söt när hon blev överraskad. Jag log mjukt för mig själv när jag tänkte på hennes reaktioner, hennes leende, hennes ögon, hela henne. Dezzie var det bästa som fanns, och ingen skulle någonsin kunna ersätta henne. Tyvärr verkade inte vissa beliebers se samma sak som jag såg, för det fanns mycket hat mot henne överallt. Jag hoppades dock att hon skulle slippa råka ut för någonting otrevligt den här dagen. För även om hon inte hade samma inställning till allt som vi hade, så var det fortfarande hennes födelsedag. En dag att fira och ha roligt på, inte en dag att vara ledsen på. En födelsedag var någonting som man skulle komma ihåg för de bra sakerna som händer, och jag hoppades, trots att de verkade ha ändrat planerna i sista sekunden, att den här dagen skulle göra Dezzie glad och att det skulle bli en dag hon sent skulle glömma. Hon förtjänade bara det bästa, och det här var en liten bit på vägen.
Vi klev ur limousinen vid den enorma festlokalen och blixtarna började genast omringa oss. Det var tur att vi hade planerat allting noga så Scooter hade sett till att det fanns vakter som höll alla paparazzis på avstånd.
”Here we go.” log jag mot Jasmine medan vi gick mot ingången till lokalen. Vi hade rullat ut en lång, mörkblå matta som skulle representera den röda mattan, men för en mer ledig och speciell tillställning. Jag var otroligt stolt över vad vi kommit fram till, och jag var helt säker på att allting skulle bli fantastiskt. Jasmine stannade innan vi var framme vid dörren och fick mig att vända mig om. En vit limousin hade ersatt den svarta som vi åkt med och en lång man stod vid dörren och hade precis öppnat den. Först trodde jag att det skulle vara Dezzie som skulle kliva ur bilen, men det var det inte. Det var Selena. Jag gick lugnt tillbaka och mötte henne. Hon såg helt otrolig ut. Hon hade en beigeaktig klänning på sig som glittrade svagt när ljus reflekterades i materialet och hennes långa bruna hår var mjukt lockat. Hon log mot mig och jag gav henne en hård kram. Jag hade inte träffat henne sen MTV Music Awards i Kalifornien, när jag var där med Dezzie.
”Wow, jag visste inte att du skulle komma.” log jag mot henne och hon skrattade åt mitt förbryllade uttryck.
”Jasmine ringde för bara några dagar sedan och bjöd in mig. Jag är glad att jag kom, jag har saknat dig.” svarade hon och gav mig en snabb puss på kinden. Jag blinkade till henne innan hon började gå över den blåa mattan mot dörrarna, där Jasmine stod och väntade tillsammans med Caitlin, Ellie, Sky, Christian, Chaz och Ryan. Jag tog ett steg mot dem men stannade tvärt när jag såg någonting i ögonvrån. Jag vände mig mot dörren igen och såg hur Deztiny klev ut ur den vita limousinen. Hon hade på sig en otroligt vacker klänning som skiftade mellan blått och svart. Hennes ögon var mjukt sotade och hennes mjuka hår var flätat till en snedfläta. Klänningen gick nästan ner till knäna och på fötterna hade hon ett par svarta högklackade skor som var tillräckligt höga för att hon nästan skulle bli lika lång som jag var. Hon log mjukt när hon mötte min blick och jag besvarade automatiskt hennes leende. Försiktigt tog jag hennes hand och gav henne en mjuk kyss. Kamerorna blixtrade runtomkring oss och Dezzie tryckte sig lite närmare mig, som om hon ville försöka undvika att bli fotograferad. Hon flätade samman våra händer ordentligt och jag förstod genast varför hon kände sig obekväm med att bli fotograferad, hon hade ringen på sig.
Jag hoppas att ni kan tänka er hur de ser ut... Jag har inte haft några bilder att gå efter, bara utifrån mitt eget huvud...
Ledsen för att det är lite tråkigt just nu, men det är lugnet före stormen som väntar <3
Keep it real luvies ;)
Live, Love, Believe
Where are you now - Kapitel 172
”Japp, det är det som är meningen. Du fyller 17 och självklart ska man ha kul då.” svarade hon och flinade upprymt. Jag himlade med ögonen åt henne men kunde inte låta bli att le. Jag fick en känsla av att jag sent skulle glömma den här födelsedagen. Sen om det var någonting positivt eller negativt, det var jag osäker på, men det var väl bara att vänta och se.
”Vad gör vi här Jaz?” frågade jag förvirrat när vi stod utanför en port som antagligen ledde till ett trapphus. Jasmine log bara mot mig innan hon slog in en sju-siffrig kod och dörren öppnades. Jag följde försiktigt efter henne medan Caitlin och Ellie kom efter oss. Efter att ha gått fyra trappor upp stannade Jasmine vid en dörr och knackade hårt på den. Hon väntade inte på svar innan hon öppnade den och gick in i lägenheten. Jag tvekade en stund innan Caitlin puffade lite på mig för att jag skulle följa efter Jasmine in. När vi kommit in allihop stängde Ellie dörren efter oss och låste den. Jag såg mig skrämt omkring, men kände samtidigt att nyfikenheten började bubbla upp inom mig.
”Grattis på födelsedagen Shawty!” hörde jag någon skrika bakom mig när vi kommit in i ett stort vardagsrum som var fyllt med grejer av olika slag. Jag snodde runt, trots att jag kände igen rösten. Ryan Good stod i öppningen till köket och log brett mot mig. Han kom fram och gav mig en hård kram.
”Tack du.” skrattade jag när han hade släppt mig. Han fick en alltid på bra humör, det spelade ingen roll hur ledsen eller arg man än var, det var omöjligt att inte skratta i hans närhet.
”Så tjejer, är ni redo?” frågade han och blinkade till Jasmine. Jag tittade på honom med ett förvånat uttryck i ansiktet men han log bara brett.
”Absolut! Nu sätter vi fart. Vi har mycket att göra innan det är dags.” svarade Caitlin och log brett. Ryan nickade innan han försvann ut i köket. Efter ett tag kom han tillbaka med sin BlackBerry i handen. Han klickade lika snabbt som han brukade när han slog in ett nummer eller sms:ade. Han var helt klart beroende av sin telefon, ingen kunde påpeka någonting annat.
”Sms ivägskickat, dem borde dyka upp snart. Jag har några klädförslag, men vi väntar tills tjejerna kommer tror jag.” sa han och i ögonvrån såg jag hur Caitlin, Ellie och Jasmine nickade till svar. Jag kände mig lika bortkommen som vanligt, och förstod ingenting av vad de pratade om. Man borde ju tycka att jag borde vara van vid det här laget, men tydligen inte. Jag var alltid lika förvirrad när mina galna kompisar hittade på någonting. De var verkligen någonting alldeles extra, allihop.
Jag hälsade på de fem tjejerna som kommit in i lägenheten. Carin kände jag ju redan så klart, men de andra fyra hade jag ingen aning om vilka det var. De presenterade sig i alla fall som Elena, Sarah, Angelique och Esmé.
”Okej, Sarah, du ansvarar för Jasmine. Elena, du får ansvara för Caitlin. Angelique tar Ellie och Esmé får ta hand om födelsedagsbarnet. Carin, du hjälper mig.” beordrade Ryan snabbt med ett filurigt leende på läpparna. Jag hade börjat förstå lite vad som skulle hända, men att bli nedtryckt i en stol framför en enorm spegel var något som förvånade mig. Esmé började snabbt borsta igenom mitt hår innan hon formade det med sina händer, antagligen för att komma underfund med hur hon skulle fixa det. Jag visste att det var onödigt att invända, och jag var helt säker på att vi skulle göra någonting mer än att gå ut på en restaurant och äta middag. Jag tvivlade inte överhuvudtaget på att Justin låg bakom allting heller.
”Så, Dezzie, kan du följa med mig en snabbis?” frågade Ryan och drog mig upp ur mina tankar. Mitt undermedvetna påpekade mjukt för mig att han stått och granskat mig rätt länge, medan han pratat med Carin och Esmé, bara att jag inte hade varit så pass uppmärksam för att märka det.
”Absolut.” svarade jag bara innan jag reste mig upp ur stolen och följde med Ryan, Carin och Esmé ut från vardagsrummet vidare in i ett lite mindre rum, men som var fyllt till bredden med kläder, skor och accessoarer av olika slag. Innan jag träffade Justin så hade jag blivit extremt förvånad och uppslukad av att gå in i ett sådant här rum, men numera var det inget som överhuvudtaget överraskade mig. Inte när Ryan dessutom var i farten.
”Okej, låt oss se. Vi ska gå efter blått har jag fått order om, men inte för blått, och inte heller för ljust. Vad sägs om den här? Eller den här tillsammans med det här?” började Ryan och jag log för mig själv innan jag drog upp min mobil ur fickan och såg att jag fått ett sms från Justin. Det var ju ändå ingen idé att vara med i diskussionen Ryan hade tillsammans med Carin och Esmé. Jag hade ju inte direkt någonting att säga till om.
Hej älskling!
Ni är antagligen hos Ryan nu, och jag ber för din skull ^^
Hoppas att dem inte irriterar dig för mycket J Det är meningen att du ska ha det bra, inte vara irriterad.
Det vill jag be om ursäkt för. Det har inte gått många timmar och jag har redan fått dig att gråta OCH fått dig arg på din födelsedag… Bra pojkvän? Inte direkt!
I alla fall, jag hoppas att du gillar allt det här i slutänden. Jag vet att du inte tycker om födelsedagar, men jag hoppas verkligen att du kommer uppskatta det här, det tror jag nog att du kommer J
Jag älskar dig baby! <3
”Okej, bring it on!” log jag och han skrattade högt innan han gick ut ur rummet med ett knippe kläder. Jag såg efter honom en stund innan jag vände blicken mot Carin och Esmé som båda två stod och log mot mig. Jag himlade med ögonen innan jag nickade till dem. De skrattade innan de kom fram till mig och började plocka av mig smyckena och kläderna jag hade på mig. Till slut stod jag i rummet med bara underkläder, och ringen jag fått utav Justin, som jag lyckats övertala dem om att få ha kvar. Det var inte lätt, och jag fick en förvånad blick av Carin, men hon sa ingenting. Det skulle väl komma senare gissade jag på. Det var bara en tidsfråga innan folk skulle märka att jag hade en ring på vänstra handens ringfinger, men antingen så tänkte inte folk på det, eller så kände dem att de inte behövde fråga. Hur det än var, så fick jag behålla den på mitt finger medan de plockade om med andra smycken och kläder för att få allting att matcha. Jag kände mig som en skyltdocka.
Oj oj oj, vad har Justin och de andra planerat?
Och kommer det kommentaren om ringen senare?
Någon gång kommer ju folk upptäcka den...
Vad tror ni Luvies? :) <3
Det här var tidsinställt, men tack för allt stöd och allt ni gör! <3
Det finns inte tillräckligt med ord som beskriver det luvies! <3
Love ya all!
Aye, om ni har twitter, skriv ner era namn i en kommentar, eller i chatrutan till vänster, så ska jag följa er med mitt personliga account :)
Är mycket inne på Twitter på mobilen, men @BieberCashBlogg vill inte riktigt fungera helt ordentligt tyvärr :S
Anyways, keep it real :)
Nästa kapitel blir tidsinställt tills imorgon, runt 11-tiden :)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 171
”Börja med att vända dig om.” sa hon sen i telefonen och jag blinkade oförstående. Varför skulle jag vända mig om? Där skulle ju Justin sitta, eller stå, eller ligga, och det skulle ju knappast göra mig gladare. Med en suck gjorde jag som hon sa och trodde nästan att jag skulle tappa telefonen i backen. Framför mig stod nu Justin, precis som jag förutspått, men han var inte ensam längre. Jasmine, Caitlin, Ryan, Chaz, Christian, Ellie och Sky stod framför mig och skrattade glatt. Det var väl en sak som jag kunde medge var bra med födelsedagar, man träffade alla sina vänner.
Jag kramade om Jasmine hårt medan hon skrattade åt min reaktion. Jag hade kastat mig över henne, eftersom att hon var den som jag inte träffat på längst tid. Att prata i telefon och sms:a var absolut inte samma sak, det hade jag redan märkt när Justin hade varit på turné.
”Happy birthday, baby!” sa hon till mig när vi släppte varandra. Jag himlade med ögonen men kunde inte sudda ut leendet på mina läppar. Efter Jasmine kramade jag om de andra också för att till sist blänga på Justin, som såg högst oskyldig ut.
”Planerade du att göra mig sur, eller var det bara ett lyckoslag?” frågade jag honom och han log mjukt mot mig.
”Nej, jag hade inte planerat det, men det visade sig ju att det var rätt bra ändå, eller tycker du inte?” svarade han och jag himlade med ögonen mot honom. Han hade verkligen gjort mig sur, även om jag antagligen överreagerade en hel del, och han hade skrämt mig också. Jag skulle precis öppna munnen för att fortsätta prata, men jag hann inte innan det blev kolsvart framför ögonen.
”Aye! Vad gör ni?” utbrast jag när jag insåg att jag fått en ögonbindel över ögonen. Sen försvann den igen lika snabbt. Caitlin och Jasmine stod bredvid mig och blängde på Chaz och Ryan.
”Det där var väl onödigt? Den där behövs knappast, hon skulle ändå känna igen sig överallt. Hon har ju bott här hela sitt liv.” påpekade Caitlin och jag hörde hur både Sky och Justin skrattade. Det var tydligt att dem hade planerat allting, men att de inte var helt och hållet överens om detaljerna.
”Guys, vi drar nu. Jaz, Ellie och Caitlin tar med sig Dezzie sen. C’mon!” sa Justin och vinkade med sig Chaz, Ryan, Christian och Sky. Jag tittade på Justin med ett höjt ögonbryn och han kom fram till mig med lugna steg. När han kom fram till mig så la han händerna vid min midja och såg in i mina blåa ögon. Min blick mötte hans och vi stod så ett tag utan att säga någonting. Jag väntade på att han skulle säga någonting, men det kom inga ord. Istället sökte jag igenom hans ögon efter svar, och upptäckte till min rädsla att han såg extremt kluven ut. Hans blick påminde om den glada Justin, som hade någonting planerat och var uppslukad av överraskningar, men den påminde samtidigt om hans tomma blick innan han gick på turnébussen för att åka iväg i två månader. Det var som om vi inte skulle ses på en lång stund, och intensiteten i hans blick skrämde mig lite. Jag öppnade munnen för att invända mot vad det nu var som skulle hända, men han la snabbt ett finger över mina läppar för att tysta ner mig.
”Jag älskar dig.” viskade han mjukt medan hans varma ögon tittade in i mina. Han log svagt innan han kysste mig, djupt. Kyssen var laddad, och den förvånade mig. Jag kände hans hand på min rygg som tryckte mig närmare honom. Hans andra hand vilade mjukt vid min kind medan kyssen bara växte och växte. Till slut backade han undan några centimeter och jag antog att han tittade på mig. Jag stod kvar och blundade ett par sekunder innan jag tittade upp på honom.
”Jag älskar dig också.” viskade jag tillbaka och gav honom en mjuk kyss. Han log snett innan han gav mig en snabb kyss på kinden för att sedan släppa mig och gå iväg efter de andra killarna. Jag blundade en stund för att samla mig ordentligt innan jag gick till tjejerna, som stod vid Ryan’s bil och väntade på mig. Killarna hade tagit Jeremy’s bil och Ryan hade lämnat sin bil kvar för att vi antagligen skulle någon helt annanstans. Jasmine la huvudet på sned när jag kom fram till dem. Jag skakade bara på huvudet innan jag öppnade bakdörren och hoppade in i baksätet. Ellie hoppade in i förarsätet och Caitlin på passagerarsidan. Jasmine satte sig snabbt bredvid mig, hon såg nästan orolig ut.
”Vad är det?” frågade hon lågt, precis som om hon inte ville att Caitlin eller Ellie skulle höra. Inte för att de verkade lyssna så mycket på något annat än varandra just nu. Jag var glad över att de hade lyckats komma närmare varandra, och de såg verkligen ut att trivas tillsammans.
”Jag vet inte hur jag ska förklara det.” svarade jag bara utan att titta på henne. Istället lät jag blicken svepa ut genom fönstret och registrerade att Ellie körde in mot centrum.
”Jag kan förklara sen istället, för jag antar att vi är på väg någonstans där det är menat att vi ska ha kul.” sa jag innan Jasmine hunnit inflika någonting. Hon tittade på mig en stund innan hon nickade med ett snett leende på läpparna.
”Japp, det är det som är meningen. Du fyller 17 och självklart ska man ha kul då.” svarade hon och flinade upprymt. Jag himlade med ögonen åt henne men kunde inte låta bli att le. Jag fick en känsla av att jag sent skulle glömma den här födelsedagen. Sen om det var någonting positivt eller negativt, det var jag osäker på, men det var väl bara att vänta och se.
Sorry luvies!
Det tog längre tid än vad jag hoppats på =/
Här har ni dock kapitel 171, och fler kommer, believe me ;)
Har varit extremt duktig och skrivit till kapitel 174, sen halva 175 också :)
Anyways, jag hoppas ni gillar det! :) <3
Tack för alla era underbara kommentarer luvies! <3
As I keep say, I have the best luvies in the world <3
Nästa blir tidsinställt :) <3
Love you guys <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 170
”Justin, varför kan vi inte bara vara hemma? Jag kan laga middag, vi behöver inte gå ut och äta bara för något sådant här.” försökte jag och såg på honom med hoppfulla ögon. Han fnös ljudligt utan att vända blicken mot mig när han svängde ut på vägen utanför mitt kvarter.
”Ja, som om jag skulle låta dig laga middag på din egen födelsedag! Vilket universum lever du i egentligen?” muttrade han åt mig medan han växlade upp. Jeremy’s bil var enormt skön att åka i, till och med bättre än min egen, även om jag älskade min bil. Jag tyckte dock att det var onödigt att han lånade sin pappas bil när jag hade en fullt fungerande bil som stod på uppfarten och var avundsjuk. Jag kunde nästan lova till hundra procent att det skulle bli problem med att starta den nästan gång jag skulle åka någonstans.
”Jag vill vara hemma bara. Måste vi verkligen åka? Jag är på mys- och tv-humör, inte restaurant- och fira-min-onödiga-födelsedag-humör!” svarade jag tillbaka och sjönk ner lite i sätet. Justin skrattade lågt innan han tog min hand och kysste den. Jag tittade på honom och han mötte min blick med ett roat uttryck i ansiktet.
”Ja, vi måste åka vännen. Vi ska ut och ha lite trevligt, kanske ge alla paparazzi’s något att skriva om, ge världen någonting att prata om.” svarade han och log innan han vände blicken framåt igen. Han var tydligen på gott humör, vilket i och för sig var bra, men något fick mig att känna mig väldigt ovetande. Jag var inte dum, så det syntes på honom att han och jag inte bara skulle till en vanlig restaurant och äta middag. Han hade rört ihop någonting mer, någonting som jag inte hade någon aning om vad det var. Jag tänkte inte ens försöka lista ut det heller, han gjorde mig ju ändå alltid förvånad.
”Vad tänker du på?” frågade han efter ett tag. Antagligen hade jag sett djupt fundersam ut utan att egentligen fästa någon uppmärksamhet över att jag satt i mina egna tankar.
”På hur stor chans jag har att undkomma dina hemskt läskiga planer om jag hoppar ur bilen vid nästa rödljus och springer för mitt liv…” svarade jag efter att ha vänt blicken mot honom. Justin skrattade högt bredvid mig och det var den typen av skratt som fortsatte, och fortsatte, och fortsatte.
”Glad att jag roar dig.” muttrade jag åt honom efter tre minuter, när han fortfarande skrattade. Mina ord fick honom att skratta ännu mer och jag höll ett vakande öga på honom. Han borde kanske inte köra i det här tillståndet?
”Justin, stanna bilen är du snäll.” mumlade jag lågt åt honom men han verkade inte höra vad jag sa. En tår rullade nerför hans kind och medan han höll blicken halvhjärtat på vägen.
”Justin! Stanna bilen!” höjde jag rösten till honom. Han hoppade till lite innan han lydigt svängde in till kanten av vägen. Jag ryckte loss säkerhetsbältet och öppnade bildörren för att sedan kliva ut ur bilen. Snabbt gick jag runt på förarsidan och öppnade dörren.
”Flytta på dig. Jag kör!” morrade jag åt honom, men han såg inte ut att vara med riktigt, så han verkade inte uppfatta mitt sura tonfall. Skrattande gjorde han som jag sa och knäppte loss sig för att sen hoppa över växelspaken för att sätta sig i passagerarsätet. Snabbt satte jag mig bakom ratten och stängde dörren efter mig. Utan att tänka mig för tog jag på mig säkerhetsbältet innan jag la i ettan och gasade upp lite. Under sommaren som nu gått hade Justin kört hårdkörning med mig när det gällde kopplingen och den manuella växellådan. Varför visste jag inte, men han syftade på att han ville att jag skulle kunna köra hans bil när jag var hos honom. Nu hade jag blivit hyffsat duktig på att köra med manuell låda. Bortsett från att Justin var hundra procents säker på att jag varit racerförare i mitt tidigare liv för jag växlade tydligen lika snabbt och vant som en. Jag hade ingen aning om vad han snackade om, men han visste säkert var han pratade om.
”Sväng in här, jag måste ha luft.” skrockade Justin och pekade mot en parkering mot ett av de gamla klubbhusen som fanns i området. Det var ett av de största, och det var verkligen enormt. De brukade ha olika insamlingar till olika organisationer där och för några år sedan hade till och med Britney Spears haft en liten konsert där. Det var dock många år sedan och nu användes huset allt mer sällan. Det var lite synd egentligen, för det var vackert och väldigt fint invändigt. När jag stannade på den gamla parkeringen så öppnade Justin lugnt dörren och knäppte loss sig.
”Tack, jag kommer tillbaka snart.” mumlade Justin medan han fortfarande skrattade, trots att han försökte dölja det för mig. Jag suckade och knäppte loss mig själv också. Som om jag skulle sitta i bilen och vänta på honom, jag behövde lika mycket luft som han gjorde. Smidigt klev jag ur bilen och drog upp min mobil ur fickan. Jag slog snabbt in ett välbekant nummer och lät signal efter signal gå fram. Precis innan jag skulle klicka bort samtalet så svarade hon.
”Hej Honeybee. Jag höll på att missa ditt samtal för jag hade på ljudlös.” svarade Jasmine och jag log för mig själv. Det var nästan knäppt hur hon alltid kunde få mig att le.
”Hej Bumblebee! Jag märkte det. Du hann precis svara innan jag la på. Vad gör du?” frågade jag och lutade mig mot den mörka huven. En bit bort satt Justin och skrattade. Vad var det med honom egentligen? Vad hade han fått för infall egentligen? Hade han inte sovit någonting de senaste veckorna? Det verkade inte bättre än så.
”Sitter i bilen och tråkar. Ska till något ställe och sjunga. Det kommer nog bli kul tror jag. Vad gör du själv?” frågade hon och hon lät verkligen uttråkad. Både uttråkad och uppspelt på samma gång. Jag förstod henne, det gjorde jag verkligen.
”Just nu är jag enormt sur på Justin. Han sitter en bit bort och asgarvar och ja, jag står på en helt öde parkering medan folk som går förbi pekar och viskar saker mellan varandra. Jag är extremt förvånad över att inga kommer fram och attackerar vare sig mig eller Justin. Damn! Jag hatar födelsedagar! Och klockan är inte ens 12 ännu! Usch vad jag hatar det här!” muttrade jag till svar och hörde hur Jasmine fnissade lite i andra änden.
”Ledsen babe, men det låter som om du har världens sämsta dag just nu.” svarade hon medlidande. Jag suckade djupt innan jag instämde i hennes påstående.
”Jag kan kanske muntra upp dig.” sa hon se efter en stund.
”Bring it on, luvie.” svarade jag och det lät som om hon försökte hålla sig för skratt.
”Börja med att vända dig om.” sa hon sen i telefonen och jag blinkade oförstående. Varför skulle jag vända mig om? Där skulle ju Justin sitta, eller stå, eller ligga, och det skulle ju knappast göra mig gladare. Med en suck gjorde jag som hon sa och trodde nästan att jag skulle tappa telefonen i backen. Framför mig stod nu Justin, precis som jag förutspått, men han var inte ensam längre. Jasmine, Caitlin, Ryan, Chaz, Christian, Ellie och Sky stod framför mig och skrattade glatt. Det var väl en sak som jag kunde medge var bra med födelsedagar, man träffade alla sina vänner.
Aw, det slutade lite bra iaf ^^
Men it's just the beginning of the day ;)
Och ja, Justin fick verkligen ett skrattanfall ^^
Och ja, Dezzie got pissed ! ^^
Hihihihi
Förhoppningsvis kommer nästa kapitel upp på Måndag eller Tisdag...
Men det är inte säkert för jag flyttar i veckan och jaa... Mjaa.. Vi får se helt enkelt :) <3
Hoppas att ni gillade det :) <3
Love you guys! <333
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 169
”Here we go.” mumlade jag för mig själv innan jag slet av snöret och sedan började ta bort pappret. Paketpappret la jag bredvid mig i sängen och stirrade skrämt på den lilla lådan jag hade i handen. Försiktigt öppnade jag ena hörnet för att kika in i den. När jag såg vad det var andades jag in dramatiskt. I lådan låg det en silvrig ring med en röd sten formad som ett hjärta.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Utan att släppa ringen med blicken tog jag upp telefonen och tryckte bort de tre missade samtalen jag hade fått. Snabbt ringde jag upp Justin, som svarade på andra signalen den här gången.
”Justin…” började jag skeptiskt innan han hunnit säga någonting. Han hade tydligen väntat sig att jag skulle reagera såhär, för han avbröt mig genast.
”Vänta, låt mig få förklara! Det är inte alls som du tror, Deztiny!” sa han och jag tvingade mig själv att andas lugnt. Det här lät mycket allvarligare än jag trott. Han sa aldrig Deztiny, om han det inte var på skoj och han la till Wallie efter det. Det kanske till och med var värre än jag stålsatt mig inför från början.
”Jag vill inte att du ska tro att jag inte lyssnar på vad du säger, för det gör jag, alltid! Jag vet att du inte ser något värde i äktenskap, och jag accepterar din åsikt om det för alla vill helt enkelt och så är det liksom. Det är inte heller min mening att pressa dig till någonting sådant, och det hoppas jag att du förstår…” pratade han på och jag kände hur det blev svårare och svårare att andas. Justin snubblade över vissa av orden, och han lät nervös, så det måste ju vara någonting allvarligt och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på allting.
”Snälla Justin, fram med det bara?” utbrast jag plågat när jag inte klarade mer. Det blev tyst i luren en stund innan jag återigen hörde Justin’s röst.
”Älskling, gråter du?” frågade han förvånat och jag drog en hand över kinden och insåg att den var blöt av tårar. Paniken hade gått längre än jag trodde alltså.
”Nej det gör jag inte.” mumlade jag till svar och i bakhuvudet registrerade jag känslan av att han himlade med ögonen åt mig.
”Jag är snart hemma, vi tar det då istället. Snälla lugna ner dig? Jag hör att du gråter.” mumlade han tillbaka och jag suckade. Självklart skulle han dra ut på det lite till. Jag väntade på att han skulle lägga på luren men det hände inte. Däremot hörde jag hur någon svängde in framför huset och jag antog att det var Justin. Han sa ingenting i telefonen, men la fortfarande inte på. Om han tänkte på det eller inte var jag inte säker på, men det tog inte lång tid innan jag hörde hur ytterdörren låstes upp och någon kom in. Jag orkade inte sitta och hålla i telefonen så jag la på och la tillbaka den på nattduksbordet. Jag satt fortfarande på sängkanten och höll i den lilla asken med ringen i. Mitt grepp kändes krampaktigt, men jag kunde inte släppa efter ens litegrand. Det var som om min kropp inte löd mig just nu, och antagligen var det för att jag var paralyserad av paniken. Dörren till rummet öppnades och Justin kom in med en förstörd blick. Han såg medlidande på mig där jag satt och stirrade på honom.
”Förlåt baby, det var inte meningen att ge dig panik. Förlåt.” sa han tröstande och lugnt medan han gick emot mig. Vid det sista ordet satte han sig bredvid mig och la en arm om mina axlar. Jag släppte honom inte med blicken utan såg på honom med ett reserverat uttryck. Det var någonting han ville ha sagt, så det var knappast över än. Han tog ett djupt andetag innan han mjukt torkade bort mina tårar från kinderna. Vanligtvis hade jag vänt undan ansiktet från honom eftersom att jag grät, men paniken var alldeles för stor för det. Ingenting som brukade spela någon roll gjorde det inte längre. Jag la hela min uppmärksamhet på Justin och stålsatte mig än en gång på vad han hade att säga.
”Jag älskar dig Dezzie. Du är en stor del av mitt liv, och du har en enorm del av mitt hjärta. Nej vänta, det är fel, du äger mitt hjärta. Det är inte mitt längre utan det tillhör dig. Det slår för dig och kommer alltid att göra! Vi har bara varit tillsammans i fyra månader och några dagar, men när jag ser in i dina vackra, blåa ögon så förstår jag vad folk menar med äkta kärlek. Jag förstår låt texter om kärlek bättre, jag förstår böcker bättre, jag förstår… människor bättre. Du är den jag vill ha vid min sida i varje steg jag gör. Jag vill ha dig med mig i varje land jag besöker. Jag vill ha dig med mig när jag uppträder inför folk. Jag vill stå vid din sida den dagen himlen faller ner. Du är den enda jag skulle vilja dela mitt liv med. Du har visat mig ett nytt perspektiv av världen. Du har visat hur mäktig månen är. Du har visat hur betydande ljudet från en fontän kan vara. Du har visat mig att saker och ting inte bara kan vara svart eller vitt, utan det finns en grå zon i det hela också. Du har fått mig att inse vad för sorts människa jag vill vara, och du hjälper mig att bli den personen. Du är anledningen till att jag är som jag är. Du dömer mig inte för vad jag gör, du stöttar mig igenom mina val, du stöttar min karriär mer än vad någon annan tjej skulle göra, och du är den tjejen jag alltid hoppats på att få turen att hitta. Jag är världens lyckligaste kille som har dig, and I will never let you go baby! Jag älskar dig mer än jag kan beskriva för dig, mer än vad ord kan beskriva. Inte ens en låt kan beskriva hur underbar du är eller hur mycket jag älskar dig.” under hela tiden han pratade såg han in i mina ögon, och jag var alldeles för fast i hans för att kunna titta bort. Medan han sa de sista orden torkade han återigen mina kinder från tårar. Både han och jag visste dock att det inte var tårar av panik eller av sorg. Det var någonting mäktigare än så.
”Den här ringen är ingen förlovningsring, det följer inga plikter till den, det är bara en ring. Men den är ett litet tecken på min kärlek till dig. Det är ett sätt för mig att visa att vart jag än är och uppträder, så är det ändå dig mitt hjärta tillhör. Vem som än är OLLG på konserter, så är det bara du som är min One Less Lonely Girl. Vem som än får en puss på kinden, kommer aldrig kunna mäta sig mot dig, för jag älskar dig Deztiny! Jag älskar dig mer än mitt eget liv! You are my Deztiny, and always will be!” sa han innan han gav mig en mjuk kyss. Jag la armarna om hans nacke och besvarade kyssen med viss skärpa i den. Han backade förvånat, antagligen för att den var mer laddad än han förväntat sig, och såg på mig med huvudet på sned.
”Jag älskar dig också och som vanligt så är det bara jag som överreagerar på saker. Förlåt. Men gör aldrig mer om det! Du skrämde mig rejält ska jag tala om för dig.” mumlade jag åt honom och han skrockade lågt åt mina ord.
”Förlåt, det var inte meningen gumman. Usch, vilken hemsk människa jag är som får dig att gråta på din födelsedag!” påpekade han och såg bekymrad ut. Jag knuffade honom bakåt så att han hamnade på rygg i sängen innan jag slängde mig på honom. Jag lät hakan vila på mina korsbelagda armar över hans bröst medan jag såg in i hans ögon med ett mjukt leende på läpparna. Efter att ha stirrat på honom en stund så drog jag fram asken igen, som jag fortfarande haft i handen, och öppnade den. Jag granskade ringen en stund medan jag kunde känna att Justin’s blick vilade på mig.
”Du är medveten om att folk kommer tro att vi är förlovade om jag använder den va?” frågade jag utan att släppa den röda stenen med blicken. Det var en vacker ring, det var omöjligt att inte tycka om den.
”Du får väl ha den på höger hand?” frågade han men jag skakade mjukt på huvudet.
”Jag kan inte ha ringar på högra handens ringfinger, det blir fel för mig.” svarade jag fortfarande utan att vände blicken mot honom. Jag tvekade för mig själv innan jag slutligen rörde vid den. Silvret var kallt och trots att den såg ömtålig ut så kändes den väldigt stark och stabil. Försiktigt tog jag upp den och uppmärksammade detaljerna på den. Utsidan var jämn och glänsande. Den röda stenen var omsorgsfullt formad till ett hjärta och kanterna slipade så att det formade en mjuk yta. Justin avbröt min granskning genom att lägga sin hand över mina, som vred och vände på ringen. Jag vände en frågande blick mot honom och han såg in i mina ögon med ett lugnt uttryck.
”Du behöver inte använda den, det vet du va?” frågade han tyst och jag log mot honom. Egentligen, jag fick redan så mycket hot mejl och annat liknande, så vad skulle det göra för skillnad? Dem skulle ju knappast minska direkt.
”Ja, jag vet. Men det är skillnad på att behöva och att vilja.” svarade jag och log mjukt mot honom. Han gav mig ett kärleksfullt leende innan han tog undan handen igen, för att låta mig fortsätta med granskningen. Långsamt vred jag den för att se hur den reflekterade sig i solen som sken in genom fönstret. Den blänkte till och när jag trodde att jag memorerat hur den såg ut så fastnade min blick på någonting smått inuti ringen. Jag kisade för att försöka urskilja vad det stod. Den lilla texten var liten, men det syntes klart och tydligt var det stod. På höger sida om ”skarven” under hjärtat stod det Deztiny Wallie följt av ett litet datum och sedan ännu ett par ord. Ringen avslutade sedan med Justin Bieber precis innan ”skarven”. Jag kisade ytterligare för att urskilja vad det stod mitt emellan våra namn. Efter en halv minut urskilde jag att det stod 20 7/4 11 (alltså, 7/4 ska vara skrivet med ett vågrätt streck emellan sig, som ett bråktal liksom… Förstår ni hur jag menar?) och efter någon minut insåg jag vad mer som stod inne i ringen. Med den vacker stil stod det med snirkliga bokstäver;
Aww :')
Rätt gulligt om jag får säga det själv :) <3
Ska jag någonsin gifta mig (något jag inte vill göra, men om jag ändrar mig liksom...) så ska det stå I Love Thee graverat i ringen :)
Hoppas att ni gillade kapitlet :)
Tidsinställt det här också :) <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 168
”Du har kanske rätt, men fortsätter det här, så vet jag inte hur mycket till jag orkar. Jag tänker inte slipa ner en oslipad diamant. Ibland är det oslipade mycket vackrare än de vanliga, slipade. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag visste att det var jag som förstört Justin? Eller om han blir lämnad av sina fans? Skulle du klara av att leva med det? Ta den glädjen ifrån honom?” frågade hon, lika allvarligt. Jag undvek hennes blick, för jag visste att hon hade en poäng i vad hon sa, även om den var väldigt liten.
Deztiny’s perspektiv
Jag rullade sömndrucket runt i sängen för att se om Justin var vaken. När jag sträckte ut en trött arm för att peta på honom var det ingen där. Jag öppnade försiktigt ena ögat för att se om jag bara hade missat honom, men han låg inte bredvid mig i sängen. Jag satte mig förvånat upp och tittade blinkande runt i rummet men kunde inte se ett spår av honom någonstans. Jag vände den nu klarvakna blicken mot nattduksbordet där min telefon låg för att se om han skickat ett sms eller något. När jag lyfte upp telefonen så fastnade min blick på en lapp som legat under telefonen. Det stod mitt namn på den med en prydlig handstil, som jag inte ens behövde gissa var Justin’s. Efter att ha lagt ner telefonen i sängen öppnade jag lappen som var dubbelvikt och började läsa texten på den.
God morgon älskling!
Antar att du har vaknat nu eftersom att du läser det här (LOL), och eftersom att du läser det här så ligger inte jag bredvid dig i sängen och granskar ditt söta ansikte när du sover (tyvärr).
Jag var tvungen att åka och träffa Scooter en snabbis, det var om något nytt projekt eller något sådant. Jag skyndar mig hem så fort jag kan, men du kan väl ringa när du läst klart det här? Så jag vet att du är vaken ;)
Åh, juste, jag har en sak till att skriva innan jag drar,
GRATTIS PÅ 17-ÅRSDAGEN BABY!
Jag älskar dig mer än mitt eget liv, och jag hoppas att du vet det!
Ses snart <3
P.S. Under min kudde hittar du ett paket, öppna det och tala om vad du tycker sen. Love you! D.S.
Jag läste igenom brevet två gånger medan jag log brett för mig själv. Jag hade egentligen hoppats att jag kunde sova mig igenom den här dagen för att helt enkelt slippa den, men för att vara ärlig var jag tvungen att medge att det var en rätt bra början på en födelsedag. Jag plockade upp min telefon igen och slog med lätthet in Justin’s mobilnummer. Det gick fram tre signaler innan han svarade.
”Hej älskling! Är du vaken nu?” frågade han mjukt och jag log för mig själv, igen.”Ja, nu är jag vaken. Lyckades inte sova mig igenom den här födelsedagen heller.” svarade jag och hörde hur han skrattade åt mina ord. Jag reste mig upp ur sängen och slängde en blick ut genom fönstret. Det var strålande solsken ute och det såg rätt varmt ut.
”Jag hade inte låtit dig sova igenom den hör födelsedagen, bara så att du vet.” svarade han och jag skrattade tillbaka, som om jag förväntat mig någonting annat.
”Så, var håller du hus någonstans då?” frågade jag efter ett par sekunder. Han sa någonting till någon i bakgrunden, antagligen till Scooter, innan han vände uppmärksamheten mot telefonen igen.
”Står och pratar med Scooter om lite grejer, men vi är nog alldeles snart klara tror jag. Jag kommer snart hem och firar din födelsedag med dig.” lovade han och jag fnös innan jag himlade med ögonenen för mig själv.
”Oj, vilken fantastisk sak att fira.” muttrade jag och jag kunde nästan svära på att han himlade med ögonen åt mig. Det var ju ändå så typiskt honom.
”På tal om firande, vad tyckte du om min present?” frågade han utan att kommentera mina ord. Jag log roat för mig själv.
”Åh, jag älskar den!” utbrast jag och hörde hur han skrattade i andra änden.
”Du har inte öppnat den än va?” frågade han och jag satte mig på sängen igen.
”Nepp, min plan var nämligen att öppna den när du sitter här bredvid mig. Den är ändå från dig.” svarade jag medan jag försiktigt stack in handen under hans kudde och tog fram den lilla lådan som var inslagen med silvrigt papper och blått snöre.
”Äsch, du kommer få fler.” svarade han bara och jag suckade.
”Jag var rädd för det. Men jag ska hoppa in i duschen först, sen kanske jag öppnar den. Blir det bra? Och lägg inte ut en massa pengar på mig är du snäll. Jag fyller bara 17!” begärde jag och blundade hårt för att han skulle gå med på mina ord. En begäran som var dödsdömd innan den till och med lämnade mina läppar.
”Too late. Men jag kommer hem sen. Älskar dig baby!” sa han innan han klickade bort samtalet. Jag himlade med ögonen åt hans svar innan jag försiktigt la ner paketet i sängen igen för att gå till badrummet. Jag hade precis lagt ifrån mig telefonen och kommit fram till sovrumsdörren när jag hörde hur telefonenens ringsignal började spelas. Med en suck gick jag tillbaka för att sedan ta upp telefonen. Det var det här jag hatade med födelsedagar, telefonen var i princip klistrad vid mitt öra större delen av dagen, man fick ingenting gjort överhuvudtaget.
”Hallå?” svarade jag trött och hörde hur en välbekant röst började sjunga i andra änden. Jag fnissade lågt medan födelsedagslåten sprudlade ut ur telefonen.
”Grattis babe!” utbrast Jasmine när hon slutat sjunga. Jag skrattade roat innan jag tackade så mycket. Samtalet varade inte särskilt länge innan hon var tvungen att fortsätta jobba. Jag förstod henne och klandrade henne inte för fem öre, jag skulle ju ändå duscha. Jag hann knappt resa mig upp ur sängen innan telefonen ringde igen. Med en djup suck tog jag upp den för att sedan trycka på grön lur utan att så mycket som titta på displayen.
”Hallå?” svarade jag, precis som jag svarat när Jasmine ringt. Jag ansträngde mig för att inte låta sur, men det var inte det lättaste insåg jag.
”Grattis hjärtat! Hur har födelsedagen varit hittills?” frågade Jeremy i telefonen och jag log ofrivilligt. Han fick mig, precis som Justin, alltid att le.
”Hej! Ja du, vad ska jag säga? Justin är inte här, han är på något möte med Scooter. Han lämnade dock ett paket som jag inte har öppnat än. Dessutom försäkrade han mig om att jag skulle få fler och att han inte slutat spendera en massa pengar på mig. Jag har varit på väg in i duschen två gånger nu tror jag, och telefonen har ringt innan jag ens hunnit lämna rummet.” svarade jag och Jeremy skrattade lätt åt min dysterhet.
”Det låter som en typisk födelsedag alltså.” skrattade han och jag himlade med ögonen. ”Justin ringde och sa att jag skulle säga åt dig att öppna paketet innan han kom hem. Jag vet inte om han är rädd för att bli attackerad eller om han bara vill att du ska öppna det så fort som möjligt, men jag är ganska säker på att han kommer be Pattie ringa också om du inte öppnar det.” fortsatte han och jag suckade. Det skulle inte förvåna mig, det var så typiskt Justin att göra så.
”Ja, jag får väl göra det då. Inte för att jag har någonting emot att prata med Pattie, men till slut kommer jag väl ha pratat med resten av hans crew innan jag hunnit duscha.” muttrade jag och Jeremy skrattade igen. Han instämde i mina ord innan han sa att han skulle höra av sig senare igen. Jag tackade så mycket än en gång innan vi la på. För att slippa bli avbruten igen stängde jag av både ljud och vibration på mobiltelefonen. Sedan la jag den på Justin’s nattduksbord med displayen neråt för att slippa se om någon skulle ringa. Lugnt reste jag mig upp för att äntligen få hoppa in i duschen, men med handen på handtaget till dörren ångrade jag mig. För att förhindra att typ alla skulle få Justin på sig så gick jag tillbaka till sängen för att öppna det där dumma paketet. Lika bra att få det gjort, även om jag förutspådde att jag inte skulle gilla att han spenderade pengar på mig.
”Here we go.” mumlade jag för mig själv innan jag slet av snöret och sedan började ta bort pappret. Paketpappret la jag bredvid mig i sängen och stirrade skrämt på den lilla lådan jag hade i handen. Försiktigt öppnade jag ena hörnet för att kika in i den. När jag såg vad det var andades jag in dramatiskt. I lådan låg det en silvrig ring med en röd sten formad som ett hjärta.
[Ringen :)]
Tidsinställt :)
O M G ! ! ! !
Vad tror ni om det här?
Hur tror ni att det här kommer sluta?? :S
Hur kommer Dezzie reagera?
Och vad är Justin's mening med det hela??
Det där kom nästan som en chock va? ;) Hahahaha men visst är ringen fin? :)
Hoppas att ni gillade det luvies :)
Pussisar <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 167
”Det finns mycket du är älskling, men du är varken oskyldig eller harmlös.” skrattade han medan han reste sig upp så att jag skulle kunna ställa mig upp också. Jag flinade oskyldigt mot honom, vilket bara fick honom att skratta mer. En dag med Justin var allt annat än händelselös. Det spelade ingen roll vad vi gjorde, det slutade oftast med att någon attackerade någon, eller så hände det att någon fick för sig att retas med den andra och tryckte på de känsliga knapparna, så det ena hände efter det andra. Det var bara en vanlig dag i närheten av Justin Bieber.
Caitlin’s perspektiv
”Caitlin, är du vaken?” hörde jag en välbekant röst fråga mig. Först trodde jag att det ingick i drömmen som var på väg att sippra ut i sanden, men sen kände jag att det var någon som petade på mig. Jag öppnade sömndrucket ögonen och såg Dezzie stå bredvid sängen och tittade på mig med ett ursäktande uttryck i ansiktet. Jag gäspade stort innan jag snabbt satte mig upp i sängen.
”Har det hänt någonting?” frågade jag henne klarvaket och hon log svagt innan hon långsamt skakade på huvudet.
”Nej, inte direkt.” svarade hon innan hon satte sig ner i sängen. Jag flyttade mig lite åt sidan så att hon skulle få plats bredvid mig. Medan hon slog sig ner bredvid mig granskade jag hennes ansikte och avgjorde att det var någonting som låg under ytan på henne. Vi satt tysta en stund eftersom att jag bestämde mig för att hon skulle få berätta själv om hon kände för det. Till slut skruvade hon lite på sig innan hon började prata.
”Jag är orolig. För Melanie och Nina.” började hon försiktigt. Jag sa ingenting för jag antog att hon var långt ifrån klar. Hon suckade lågt innan hon kliade sig på axeln och det såg ut som om hon funderade på hur hon skulle uttrycka sig.
”Nina är bara åtta år gammal, och det är en tuff värld därute, utan att ha en massa paparazzis efter sig. Mel är tretton, och hon förstår väl på ett annat sätt än vad Nina gör, men jag tror inte hon förstår vad hon är på väg att ge sig in i riktigt. Jag gjorde inte det.” sa hon och jag vände ett höjt ögonbryn mot henne. Det lät som om hon på något sätt ångrade att hon gått in i ett förhållande med Justin.
”Titta inte sådär på mig Caitlin. Jag har inte ångrat mig riktigt, men jag har insett att det var mycket tuffare än vad jag hade förväntat mig att det var. Visst hade jag stålsatt mig för att det skulle bli jobbigt, jag menar, det tyckte både du och Jasmine, men jag trodde inte att det skulle vara så här illa.” fortsatte hon och när hon såg på mig så såg hon väldigt bräcklig ut. Så bräcklig hade jag inte sett henne sen hon brutit ihop när Justin hade åkt på turné, och inte ens det var samma sak som det här.
”Vad menar du?” frågade jag lågt utan att släppa henne med blicken. Hon skruvade lite på sig lite innan hon kastade en blick mot dörren till rummet.
”Säg ingenting till Justin, jag vill inte att han ska må dåligt över det här också. Jag har lyckats gömma det så gott jag kan för honom, trots att det inte precis har varit en lätt uppgift för han ser saker så lätt på mig. Lättare än vad jag först trodde, men hittills verkar jag ha lyckats någorlunda i alla fall. Han har åtminstone inte sagt någonting, än.” berättade hon och jag nickade svagt mot henne.
”Jag ska inte säga någonting till honom. Det är någonting mellan er, så det får du berätta för honom om du känner för det.” svarade jag, även om jag inte hade någon som helst aning om vad allt handlade om egentligen. Jag halvt om halvt gissade mig till det, men jag var absolut inte säker.
”Åh, jag vet inte ens hur jag ska förklara allting heller.” muttrade hon och såg ut att brottas med sig själv. ”Att vara förföljd av paparazzis är ingenting jag inte förväntade mig, även om till och med det är lite värre än vad jag först trodde. De följer nästan efter mig lika mycket som dem följer efter Justin. Men vad som var mycket värre än jag först trott var allas reaktioner över allting. Jag vet att det inte är en bra sak direkt, men jag kan samtidigt inte låta bli att läsa mentions och andra meddelanden, och jag kan säga som så att det finns riktigt otrevliga saker att läsa. Jag hoppas för mitt liv att Justin inte har läst dem, för det skulle få honom att må väldigt dåligt kan jag ju säga. Jag oroar mig inte särskilt mycket för mig själv, jag oroar mig mest för Justin. För i slutändan så är det han som förlorar någonting på grund av mig, inte jag.” förklarade hon och jag skakade drastiskt på huvudet.
”Dezzie, sluta! Snälla sluta tänka sådär! För det första så kan Justin ta hand om sig själv och han vet vad han har gett sig in på, och det var absolut ingenting som stoppade honom. Om det är någon du ska oroa dig över så är det dig själv och ingen annan. Justin älskar dig, det behöver jag inte ens höra för att förstå. Det syns på honom, på sättet han tittar på dig. Du ser inte alla blickar som jag ser, men när du reser dig upp för att göra någonting så följer han dig med blicken, precis som om han är rädd för att du ska försvinna ifrån honom. Du hör honom inte prata om dig. Du ser inte hur tankspridd han är när ni inte är tillsammans. Han tänker på dig konstant och han pratar om dig konstant. Jag pratade med Chaz häromdagen och han sa att när du kommer på tal mellan honom och Justin så kan Chaz lägga ifrån sig telefonen och göra någonting annat en kvart. När han lyssnar i telefonen igen så pratar Justin fortfarande om dig. Du har inte varit runt Justin innan, så du ser nog inte samma skillnad som vi gör, men den är stor. Enligt Pattie så kan han sitta och le helt för sig själv, och hon behöver inte ens fråga honom om det utan att veta att han tänker på dig. Du har förändrat honom, till någonting bra. Det är inte märkbart för dem som inte känner honom eller är med honom dagligen, men han är mycket gladare och mycket mer energisk.” förklarade jag med ett mjukt leende fäst på läpparna. Dezzie suckade lågt åt mina ord.
”Men det är just det som är problemet, hans fans tycker att jag har förändrat honom. Vissa tycker att det är någonting bra, medan det finns dem som inte tycker det. Jag vill inte att hans fans ska lämna honom på grund av mig.” svarade hon och jag funderade en halv minut innan jag tittade på henne med en sökande blick. Jag väntade tills hon mötte min blick innan jag började prata igen.
”Alla förändras, det är oundvikligt. Dels förändras man på grund av åldern, men emellan åt kan andra personer komma in i ens liv och förändra en totalt. Det kan vara både till det bra och till det dåliga, det beror oftast på, men i det här fallet så har han förändrats till något bra, någonting bättre. Något som jag inte ens trodde var möjligt, för Justin är en av de bästa människor jag någonsin träffat. Justin är inte 12 längre och står och sjunger framför spegeln hemma. Han är 17 och lever ett halvt tonårsliv medan han fortfarande har en fot i vuxenvärlden. Han har vuxit upp från pojke till tonåring, och sen han träffade dig så har han vuxit ännu mer. De flesta av hans fans ser det, och de ser att han är glad, medan vissa är svartsjuka nog till att vända det emot dig på ett dåligt sätt. Sådant är livet tyvärr, men du måste lära dig att se vem och vilka du kan lita på när det gäller sådant här.” sa jag till henne med allvarlig röst. Hon nickade begrundande innan hon suckade återigen och vände blicken framåt.
”Du har kanske rätt, men fortsätter det här, så vet jag inte hur mycket till jag orkar. Jag tänker inte slipa ner en oslipad diamant. Ibland är det oslipade mycket vackrare än de vanliga, slipade. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag visste att det var jag som förstört Justin? Eller om han blir lämnad av sina fans? Skulle du klara av att leva med det? Ta den glädjen ifrån honom?” frågade hon, lika allvarligt. Jag undvek hennes blick, för jag visste att hon hade en poäng i vad hon sa, även om den var väldigt liten.
FÖRLÅÅÅÅÅT LUVIES!!! :(
De har kört ihop sig totalt den här veckan och jag har inte hunnit ta mig in på en dator i skolan :(
Nu funkar dock internet hos mammas ex, for now, så nu slänger jag upp tidsinställda så att ni slipper vara utan i ett par dagar nu <33
Tack för alla söta kommentarer! :)
Ni är underbara <333
Sen har jag en fråga till er alla;
Vad önskar ni er i julklapp? :)
Kram på er luvies <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 166
”Pfft, säkert. Det finns bara en som kan få honom i underläge och det är du.” påpekade hon och jag skrattade åt hennes ord. Det var alltid trevligt med en till på sin sida i det hela.
”Vadå? Kommer du hit nu? Jag visste inte att du var i Atlanta.” påpekade Caitlin förvånat i telefonen. Jag skrattade lite medan Justin stängde av sin bil utanför Caitlin’s hus. Jag såg hur gardinen i köket svajade till lite.
”Ja, jag klev precis ur bilen utanför ditt hus baby. Det finns mycket du inte vet, och jag har en stor sak att berätta för dig.” svarade jag och såg sen hur framdörren flög upp. Jag blev förvånad när jag såg att det var Christian som stod i dörren och stirrade på oss med ett brett leende.
”Dezzie! Hej! Wow! Vad jag har saknat dig sis!” utbrast han när han kom springande emot oss. Han gav mig en hård kram som jag besvarade.
”Trust me, jag har saknat dig också.” svarade jag och hörde hur Justin harklade sig bakom mig.
”Nej men bry er inte om mig, jag går väl och hälsar på Caitlin istället som kanske uppskattar mitt sällskap mer än du verkar göra Chris.” muttrade han innan han började gå över plattorna mot dörren. Han hann inte långt innan Caitlin kastade sig ut ur huset och sprang emot oss. Justin mötte henne med öppna armar men hon verkade inte se honom överhuvudtaget för hon sprang rakt på mig. Det var ett under att Christian hunnit flytta på sig innan hon stötte mig ur balans och vi båda låg på gräsmattan och skrattade.
”Gud vad jag känner mig älskad här alltså.” hörde jag Justin muttra och det fick mig bara att skratta ännu mer. Caitlin reste sig upp med en frågande blick men jag skakade bara på huvudet mot henne.
”Ingenting att bry sig om. Han förstår inte hur lyckligt lottad han är som har sisådär 13 miljoner fans som älskar honom mer än någonting annat.” svarade jag och Justin skrockade lite åt mitt nonchalanta svar medan han gav mig en oskyldig blick.
”Vad har du att berätta? Tell me! Jag är nyfiken.” påpekade hon upprymt när vi båda stod på fötter igen. Jag himlade med ögonen åt henne innan jag log mot henne.
”Caitlin du är alltid nyfiken. Kan vi inte gå in istället så kan vi berätta. Justin är också med på ett hörn.”
”Är du gravid?” frågade Christian allvarligt. Jag stirrade på honom och såg hur han tittade från mig till Justin och sedan tillbaka till mig för att sedan låta blicken vila vid min mage. Skrämt la jag en arm över för att styra undan hans blick. Frågan förvånade mig, och den sårade mig på något sätt. Den gjorde mig återigen påmind om den jobbiga sanningen och att jag inte var tillräckligt för Justin.
”Pucko!” muttrade Caitlin innan hon gav honom en smäll i bakhuvudet. Jag log mjukt mot Christian för att inte visa mina känslor.
”Nej jag är inte gravid, hade jag varit det så hade jag ringt er direkt, det kan jag lova er.” sa jag och flinade. Christian nickade innan han spände blicken i Caitlin som totalignorerade honom. Hon gav mig en medlidande blick innan hon började gå mot dörren. Christian följde efter henne medan Justin slöt upp vid min sida.
”Se inte så orolig ut, det är inget fel på mig.” log jag mot honom medan han tog min hand i sin. Han såg inte helt övertygad ut, men lät det vara. Antagligen skulle han ta upp det senare, för han såg nog rakt igenom mina fasader vid det här laget, vilket inte direkt förvånade mig. Han himlade med ögonen mot mig innan han ryckte på axlarna och följde med mig in i huset.
”Okej, berätta.” sa Caitlin när hon satte sig på sängen i sitt rum. Justin drog ner mig i sitt knä i samma takt som han satte sig på Caitlin’s skrivbordsstol. Christian satte sig ner på golvet där vi hade spelat snurra flaskan flera veckor tidigare. Lugnt drog jag ett djupt andetag innan jag började berätta allting om att jag stött på Vanja och att jag hade småsyskon samt en storebror. Jag förklarade också att mina båda småsystrar visste att jag var deras storasyster, men att Ryan, min storebror inte hade fått reda på det ännu trots att han verkat vara mest nyfiken på vem jag var. När jag var klar tittade Caitlin på mig med stora ögon. Hon såg både förvånad och glad ut på samma gång, men hon sa ingenting.
”Oh my God! Du har syskon! Du har kontakt med din mamma! Du har syskon! Du har en storebror! Du har syskon! I Atlanta! DU HAR SYSKON!” utbrast hon till slut och jag skrattade lågt. Jag visste att hon skulle flippa ut, det var ingenting ovanligt när det gällde Caitlin, jag hade bara inte väntat mig att hon skulle fästa en så stor vikt vid syskon-delen.
”Ja, jag har syskon. Ja, jag har en viss kontakt med Vanja. For your information så tror jag faktiskt att en storebror räknas in till samma kategori som ’syskon’ gör. Och ja, de bor i Atlanta. Inte så långt härifrån faktiskt.” svarade jag och log roat åt henne. Jag sneglade på Christian som satt och tittade på Caitlin med ett skrämt uttryck i ansiktet.
”Jösses Caitlin! Det är Dezzie vi har framför oss, hon har tusentals med överraskningar i short ärmen, ska du reagera såhär varenda gång?” frågade han Caitlin som blängde på honom. En misslyckad handling eftersom att hon fortfarande log med hela ansiktet.
”Shut up!” muttrade hon till sin lillebror och jag hörde hur Justin skrockade bakom mig. Han borrade in sitt huvud i ryggen på mig och jag kände en rysning stryka genom hela kroppen på mig.
”Åh snälla gör inte så. Det där är hemskt.” utbrast jag medan jag rös en gång till. Justin verkade dock inte alls tycka att det var hemskt, snarare väldigt roligt, så han gjorde så igen medan han skrattade. Nya rysningar flöt över ryggen på mig.
”Justin ge dig! Det där är jättejobbigt!” försökte jag, men det bet inte på honom. Han skrattade bara innan han fortsatte.
”Justin, seriöst! Om du inte slutar så berättar jag för Caitlin och Christian var du är mest känslig och vad du ryser utav! Och jag berättar var du är mest kittlig!” hotade jag medan jag försökte hejda ännu en rysning från att bryta ut. Han slutade tvärt och jag kunde känna hur han stirrade på mig. När min blick mötte hans märkte jag hur rätt jag hade. Han satt och stirrade på mig med ett hårt uttryck i ansiktet. Det var en öm punkt jag hade lyckats träffa, det visste jag mycket väl. Det var också därför jag använde mig av det under sådana här fall.
”Det skulle du inte våga!” sa han torrt och jag höjde ett ögonbryn mot honom.
”Jaså det skulle jag inte?” frågade jag retfullt. Hans uttryck förändrades och hans grepp om mig hårdnade, precis som om jag skulle gå bort ifrån honom.
”Okej, jag tar tillbaka det, det skulle du våga, men du skulle inte göra det.” mumlade han, nästan vädjande. Jag tittade på honom en stund innan jag frågade honom varför jag inte skulle göra det. Hans svar var inget jag hade planerat att få höra.
”För att du älskar mig.” log han sött och man kunde nästan tro att han blivit doppad i socker. Jag fnissade lågt innan jag nickade mjukt.
”Sant… Sant, men det är ingenting som egentligen skulle hindra mig.” påpekade jag och han himlade med ögonen.
”Det vet jag väl att det inte skulle. Men du känner dig snäll idag, så därför tänker du inte avslöja det.” svarade han tillbaka och jag skrattade roat.
”Jaså det tycker du? Ja, kanske det kanske. Men så illa skulle det väl inte vara om jag sa någonting?” frågade jag lekfullt och han rynkade ihop ögonbrynen medan jag kunde skymta en mjukt rosa nyans framträda långsamt i hans ansikte.
”Jo det skulle det, och det vet du mycket väl.” påpekade han på sin vakt. Jag log mjukt innan jag gav honom en mjuk kyss.
”Jag vet, och jag skulle inte säga någonting baby! Det vet du.” viskade jag till honom innan jag kysste hans kind. Han tog sin chans och borrade in ansiktet vid min hals istället, antagligen som payback. En värre rysning flög genom kroppen och jag hoppade nästan bort från honom.
”Men man kan väl ändra sig. Han är kittlig vid…” började jag men hann inte längre innan Justin hade tagit tag i mig och tryckt mer mig på golvet. Han satt över mig med en hand över min mun för att hindra orden från att lämna mina läppar.
”Nu ska vi vara en snäll kissekatt. Vildkatten har varit framme väldigt mycket den senaste tiden, vilket förövrigt är rätt uttröttande, så nu kan väl den snälla lilla kattungen få vara framme en stund?” frågade han mjukt och jag gav honom en överlägsen blick. Han ljög så att han nästan trodde sig själv. Man kunde ju fundera på vem det var som tröttade ut vem egentligen.
”Tänker du vara en snäll kissemisse?” frågade han mjukt och jag fnissade för mig själv. Det var svårt att svara när han höll för min mun. Inte det lättaste för honom att höra mummel kanske, och därefter urskilja ord ur det.
”Justin, det är en fördel för dig om du tar bort din hand och låter henne prata. Ett tips bara om du vill ha ett svar.” påpekade Caitlin, som vanligt tänkte hon och jag nästan likadant och hon hade nog sett det komiska i min blick. Han såg ut att begrunda tipset en stund innan han försiktigt släppte taget om min mun, men bara lite för att han antagligen snabbt skulle kunna stoppa mig om fel ord började komma ut istället.
”Fine, jag kan väl vara en söt, oskyldigt liten harmlös tjej en stund då, om du insisterar.” svarade jag och Justin skrattade högt.
”Det finns mycket du är älskling, men du är varken oskyldig eller harmlös.” skrattade han medan han reste sig upp så att jag skulle kunna ställa mig upp också. Jag flinade oskyldigt mot honom, vilket bara fick honom att skratta mer. En dag med Justin var allt annat än händelselös. Det spelade ingen roll vad vi gjorde, det slutade oftast med att någon attackerade någon, eller så hände det att någon fick för sig att retas med den andra och tryckte på de känsliga knapparna, så det ena hände efter det andra. Det var bara en vanlig dag i närheten av Justin Bieber.
Det är fredag och klart som fasen att man ska få ett kapitel då ;)
TGIF btw!!! <3
Tack för alla era underbara kommentarer! Ni är awesome allihop! :) <3
Love you all, och jag hoppas att jag kan få upp ännu ett kapitel så snart som möjligt :) <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 165
”Hon vet.” svarade jag lågt innan jag gav honom en snabb kyss för att sedan gå efter Melanie in i huset. Jag hade inte sett vilket håll hon gått åt, men med tanke på ljudnivån som steg i ett rum längre bort så var det inte så svårt att gissa.
”Så ni hade tänkt ljuga för oss?” muttrade Melanie surt efter att Vanja berättat en kort summering om varför jag inte funnits i deras liv innan. Vanja öppnade munnen för att svara men jag skyndade mig före.
”Melanie, kan du titta på mig en stund? Varför vi inte har sagt någonting är för att skydda er, inte för att vara elaka eller något annat. Tänk själv om du eller Nina skulle sprida till folk i skolan att ni har mig som storasyster, en storasyster som har ett förhållande med den kändaste tonåringen i världen. Ni kommer aldrig att få vara ifred och folk kommer försöka utnyttja er båda två. Du skulle klara av det, du är smart och gammal nog att förstå sådant, men jag tror inte att Nina skulle klara det. Hon är åtta år och hon borde inte behöva gå igenom sådant här i den åldern. Däremot känner jag inte Nina lika bra som du, so you tell me! Skulle hon klara av det? Skulle hon kunna bedöma vem som utnyttjar henne och inte?” frågade jag henne allvarligt. Jag visste att man skulle se till att barnen var barn så länge de kunde. Så länge de själva behövde, och att bli ”vuxen” när man är åtta år gammal var inte ett alternativ i min värld.
”Nej, du känner inte Nina som jag gör, och just på grund av det så förstår jag hur du menar. Men Nina är väldigt vuxen och utvecklad för sin ålder. Hon… Är lite lik dig. Hon är sig själv, ingen kan försöka få henne att vara som dem vill, och hon vet vilka hon kan lita på. Alla underskattar henne bara för att hon är liten, även jag gjorde det innan jag insåg vad jag hade att göra med. Det var nog därför jag förstod nästan direkt att det var du som var vår storasyster, hon är otroligt lik dig på så många sätt.” svarade hon och jag tittade melodiskt på henne. Eftersom att jag inte kände Nina så kunde jag inte avgöra om hon hade rätt eller inte, men jag tvivlade inte en sekund på det hon sa. De var systrar, de hade levt tillsammans hela livet och kände antagligen varandra utan och innan.
”Jag litar på ditt omdöme, det är din lillasyster vi pratar om, så enligt min synvinkel så får ni tre bestämma hur ni vill göra. Det kan inte jag lägga mig i särskilt mycket om jag ska vara ärlig.” svarade jag bara och vände sedan blicken mot Vanja, som jag hade glömt bort fram till dess. Melanie hade den förmågan på folk, hon fick dem att glömma bort omvärlden när man pratade med henne.
”Jag måste hålla med er båda. Deztiny, du har nog lite svårt för att avgöra sådant här, men jag tror som Mel när det gäller Nina. Jag tror hon skulle klara av det. Hon är en smart åttaåring och hon förstår det mesta.” begrundade hon utan att egentligen titta på någon av oss. Sedan vände hon blicken mot mig innan hon fortsatte. ”Hur länge stannar du och Justin?” frågade hon medan hon granskade mig. Jag ryckte lätt på axlarna.
”Jag vet inte riktigt. Ingenting är bestämt och det är inte särskilt långt till Caitlin och Christian härifrån. Vadå då?” frågade jag och hon log mjukt.
”Vad sägs om att ni är kvar tills kalaset är över, vilket borde vara om en timme eller så, och sen berättar vi för Nina?” föreslog hon och jag vände blicken mot Melanie. För mig spelade det ju ingen roll direkt. Jag uppskattade Melanie’s och Nina’s sällskap.
”I mina öron låter det helt okej. Jag skulle gissa på att Justin trivs väldigt bra med de andra och jag har ingenting att klaga på heller.” skrattade jag och Melanie stämde in i mitt skratt. Vanja förstod nog inte helt och hållet varför vi skrattade. Hon var antagligen inte särskilt insatt i allting såsom Melanie och Nina antagligen var.
”Vad bra, då säger vi så. Jag tänkte laga spagetti och köttfärssås, så ni kan lika gärna stanna på middag.” log Vanja innan hon reste sig från bordet och började gå mot kylskåpet. Jag vände mig mot Melanie och gav henne ett prövande leende.
”Ska vi gå ut och rädda Justin därute? Jag slår vad om att han har blivit attackerad av tjejerna och ligger i underläge.” flinade jag och Melanie himlade med ögonen åt min kommentar.
”Pfft, säkert. Det finns bara en som kan få honom i underläge och det är du.” påpekade hon och jag skrattade åt hennes ord. Det var alltid trevligt med en till på sin sida i det hela.
Sorry, jag vet att det blev kort, men jag ska försöka lägga in nästa snart också :)
Hoppas ni gillar det här, och att ni gillade förra (tidsinställt <3) :)
Love you guys ! <333
Vad tycker ni om Melanie förresten?? :)
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 164
”Det är barnkalas Dezzie, klart att vi har läsk hemma.” svarade hon och jag log åt svaret. Hon verkade väldigt avslappnad, något jag var tacksam över på något sätt. Det kändes som om det bara var jag som var nervös över allt, och jag kände mig genast mesig. Varför skulle jag bli nervös över det här? Vad var det som var farligt eller skrämmande med att träffa sin mamma man inte träffat på hur många år som helst? Eller att träffa sina halvsystrar man inte ens visste fans? Jag behövde inte ens ställa mig den frågan för jag visste redan svaret; det var enormt skrämmande.
”Hade ni verkligen bara vägarna förbi, eller har du någonting särskilt på hjärtat?” frågade Vanja försiktigt efter en stunds flyktigt pratande. Justin tittade på mig innan han snabbt kysste mig och reste sig upp från stolen.
”Jag går in och överraskar tjejerna så får ni prata själva.” förklarade han när han såg min förvånade blick. Jag öppnade munnen för att protestera men han log bara mot mig för att sedan gå därifrån. Jag tittade efter honom en stund innan jag sakta och motvilligt vände blicken tillbaka mot Vanja som satt och såg på mig med en nyfiken blick.
”Jag vet inte riktigt om jag verkligen har bestämt mig direkt, men en sak är säker, vi kommer omöjligt kunna gå tillbaka som det var innan. Med tanke på hur mycket vissa verkar lyckas veta om mig så kommer snart hela världen veta vem du är, och antagligen hela bakgrundsstoryn. Dessutom kommer den dagen komma då Ryan undrar vem som är hans lillasyster, och en vacker dag kommer Melanie och Nina att få reda på att jag är deras storasyster också.” började jag medan jag såg på henne. Vanja nickade instämmande åt mig, som om hon höll med om allt som kom ut ur min mun.
”Det är sant. Ryan har frågat ett par gånger redan, och även om han inte visar det så stör det honom att han inte vet vem som är hans Kanadensiska lillasyster. Till och med hans far, Tom, har frågat om jag inte kan låta Ryan få träffa sin lillasyster från Kanada. Men det är helt upp till dig.” sa hon och jag nickade fundersamt. Det kändes konstigt att ha en storebror någonstans i Kalifornien.
”Då får det bli som så att vi berättar för Ryan att jag är hans halvsyster från Kanada, medan vi tar det lugnt med Melanie och Nina. Dem är trots allt unga och kommer det ut bara över en natt att vi är syskon så kommer hela deras värld vändas upp och ner.” bestämde jag och nickade för mig själv.
”En förnuftig lösning tycker jag.” svarade Vanja och nickade uppskattande mot mig. Jag nickade tillbaka innan jag log svagt.
”Men en sak vill jag att du ska veta. Trots att jag släppt in dig i mitt liv igen, så betyder inte det att jag kommer att börja kalla dig mamma och prata med dig i telefon var och varannan dag. Det är en stor omställning för mig för jag har aldrig haft någon mamma. Du har en son och två döttrar till så det är inte lika stor omställning för dig som med mig.” sa jag lugnt, men bestämt, medan jag skruvade på mig. Hon skrockade lite innan hon log varmt mot mig.
”Allt har sin tid gumman. Kom nu så går vi in till kalasgästerna. Trots att de allihop är förälskade i den stora Justin Bieber, så avgudar dem också den berömda Deztiny Wallie.” log hon och reste sig upp. Jag skrattade lite åt hennes ord, mest för att inte visa hur besvärad och tankspridd jag var. Jag visste inte om jag någonsin skulle släppa in Vanja helt och hållet i mitt liv. Jag var inte ens säker på om jag någonsin skulle kunna räkna Ryan, Melanie eller Nina som en del av min familj, som mina syskon. Jag visste ingenting kändes det som.
”OMG! MEL HUR HAR DU FÅTT HIT DEZTINY WALLIE?” hörde jag en tjej utropa vid sidan om mig och jag hoppade skrämt till. När jag vände blicken mot rösten så såg jag en normalbyggd tjej med rött hår stirra på mig som om hon sett ett spöke. Lutad mot väggen stod Melanie och skrattade åt sin kompis som nu hade blivit röd i ansiktet. Jag log mjukt mot tjejen innan jag tog några steg mot henne och gav henne en mjuk kram. Hon kramade mig hårt tillbaka innan hon motvilligt släppte taget.
”Sarah, lugna ner dig lite! Deztiny är en vän till mamma. Hon och Justin kom hit för att gratta Nina på födelsedagen.” förklarade Melanie lugnt. Sarah, som tjejen verkade heta, såg ut att ha tappat hakan i golvet. Hon stirrade på Melanie ett tag innan hon vände blicken mot mig och sedan tillbaka till Mel.
”Är… Justin Bieber här?” stammade hon fram men betonande hans efternamn tydligt. Jag skrattade lite innan jag vände huvudet mot vardagsrummet som låg i slutet av den ljusa korridoren.
”Justin! Baby! Kom hit en stund.” ropade jag och såg efter en stund hur han stack ut huvudet genom ett litet valv. Jag skrattade lågt åt hans stil medan han kom gående mot oss. Han var rufsig i håret, så antagligen hade han blivit attackerad av småtjejerna.
”Vad är det, babe? Jag hade ju en date med en massa sötnosar därinne.” flinade han oskyldigt när han kom fram till mig. Han la armen om min midja innan han mjukt pussade mig på kinden. Jag fnissade lite innan jag puttade bort honom och vände blicken mot Melanie och Sarah. Sarah såg ut att ha hamnat i chocktillstånd eller något.
”Justin, det här är Sarah, Melanie’s kompis. Jag vet inte om jag har rätt, men jag gissar vilt på att hon är ett stort fan av dig.” skrattade jag. Justin tittade på Melanie och sen på Sarah, som fortfarande stod orörlig framför oss.
”Stort fan? Jösses, hon är ett enormt fan. Justin, du är allt hon pratar om. Hon pratar om dig överallt. I skolan, hemma, på fotbollsträningen, på våra filmkvällar, i sömnen, överallt! Inte för att jag klandrar henne, eller klagar särskilt mycket. Det finns alltid någonting att prata om när det gäller dig, och Sarah är inte den som är tyst. Eller ja, hon brukar inte vara tyst särskilt ofta. Hon är tystare nu än när hon sover.” förklarade Melanie och log mot Justin. Hon var väldigt rättfram och ärlig, vilket jag gillade. Hon påminde väldigt mycket om Ellie faktiskt. En egenskap som jag uppskattade väldigt mycket.
”Hej sötnos.” log Justin varmt efter att ha släppt mig. Jag ställde mig bredvid Melanie och lutade mig mot väggen medan vi båda iakttog Justin och Sarah. Hon hade fortfarande inte rört en muskel i någon del av kroppen, utom i ansiktet. Hon såg ut att spricka av leendet som nu visades över hennes läppar.
”Vill du följa med mig ut en stund?” frågade jag Melanie lugnt. Hon vände en förvånad blick mot mig innan hon nickade med ett mjukt leende på läpparna. Hon visade vägen ut på verandan på den lilla baksidan och vi satte oss bredvid varandra i gräset i utkanten av bakgården.
”Hur länge har ni bott här?” frågade jag lugnt medan jag granskade huset och omgivningen runtomkring.
”Vi flyttade hit för åtta år sedan när mamma var gravid med Nina. Jag var fem då.” svarade hon och jag nickade.
”Okej. Grattis i efterskott förresten. Du fyllde 13 den 12 maj.” log jag mot henne och hon nickade med ett höjt ögonbryn mot mig.
”Hur vet du de?” frågade hon, uppenbarligen förvånad över mina ord. Jag log roat för mig själv innan jag vände blicken mot henne igen.
”Kompis med din mamma, remember? Jag vet inte mycket om er, men jag vet lite grand. Som att ni har en storebror, i Kalifornien va?” sa jag och hon nickade till svar.
”Ja, Ryan bor i Kalifornien med sin pappa. Han träffar oss sällan, väldigt sällan, och när han väl är här så sitter han mest och tittar igenom gamla fotoalbum från när han var liten och på vår syster. Mamma berättar aldrig någonting om henne, men vi vet att hon bor i Kanada och att hon är född 1994. Hon har tydligen brunt hår och blåa ögon, hur många har inte det i USA? Bara det liksom. Jag förstår inte varför hon inte vill berätta vem det är, vad är det som kan vara så farligt?” muttrade Melanie innan hon kastade iväg en sten hon haft i handen en stund. Jag granskade henne medan hon pratade och insåg att det inte bara var Ryan som tyckte det var jobbigt att inte veta vem deras syster var, Mel tyckte det var jobbigt också.
”Er mamma har nog haft en väldigt bra anledning till allting tror jag. Hon vill nog bara skydda er på bästa sätt, och hon tycker att det här var det bästa sättet. Det är inte alltid lätt att göra de bästa valen, hur man än försöker så blir det ändå fel ibland, men hon försöker så gott hon kan. Ni ska vara glada att hon fortfarande har kontakt med Ryan. Ni ska vara glada att ni vuxit upp med en mamma. Det är någonting jag saknade mycket när jag var i både Nina’s och din ålder. En mamma som kunde berätta vad det är som händer med kroppen när man kommer upp i den åldern, en mamma som bryr sig om en som bara en mamma kan. Jag har bara haft en pappa att anförtro mig till, inte ett särskilt optimalt alternativ måste jag tillägga.” log jag och Melanie tittade framför sig medan jag pratade. Det gjorde jag också. Jag såg framför mig en snabbspolning genom alla de jobbigaste perioderna i mitt liv. De perioder som varit i stort behov utav en moders gestalt.
”Jag älskar mamma, tvivla inte på det, och jag borde inte klandra henne när hon inte berättar saker heller, för det kan vara hennes val också. Men jag vill ha en storasyster att se upp till. Jag har aldrig varit intresserad av att hänga med äldre tjejer i skolan, men tjejerna i min klass är inte alls som jag är. Det är svårt att förklara, men jag skulle vilja ha en syster som berättar om hur det var när hon gick i skolan och var i min ålder. Jag skulle vilja ha en syster som berättar vad man ska tänka på när det kommer till killar, och vad man ska se igenom i deras försök att charma en. Du har tur som har Justin, han är perfekt.” mumlade hon och när jag vände blicken mot henne såg jag smärtan i hennes ögon, trots att hon försökte gömma det genom att stirra rakt framför sig. Jag suckade plågat inom mig. Kanske var det bättre att bara berätta för Melanie. Hon skulle nog klara av det, men hon var i en jobbig ålder just nu så hon kanske skulle lyckas försäga sig. Diskussionen fortsatte genom mitt huvud innan jag snabbt bestämde mig för att vänta med att berätta. Istället försökte jag göra det bästa av situationen.
”Om det hjälper kan jag berätta lite om hur det var när jag gick i skolan, hur det var att vara tretton år för mig.” log jag mot henne och hon nickade svagt. Det var inte helt tröstande, men det såg på något sätt ut som om hon uppskattade mitt försök att göra saken bättre.
”Jag förstår vad du menar med att inte vara som alla andra tjejer. Jag har aldrig varit som andra, något som kan vara både bra och dåligt. Trots att jag vuxit upp hos olika folk jämt så har jag alltid varit relativt säker i mig själv. Var det någon jag inte tyckte om, så umgicks jag inte med personen. Men det finns inget sätt att tänka på för att man ska lyckas med killar. Tyvärr så måste jag säga att det enda man kan göra är att lära sig av sina misstag istället för att lyssna på andras. Gör det som känns rätt för dig och gör inte sådant som känns fel. En killes charm är allt de har att spela på och oftast är det just det, ett spel. Du märker att killar över lag är extremt förutsägbara och du vet oftast om det är värt att satsa på eller inte. Sen finns det ju dem som är helt oförutsägbara, som herrn därinne tillexempel. Jag ska bespara dig alla historier om felande förhållanden, för det är ett par stycken, men trots att det inte är första gången jag är förälskad i någon så får Justin mig att känna mig som en nybörjare på kärlek, hur det nu är möjligt. Han förvånar en alltid och är inte heller som alla andra.” svarade jag och vid de sista orden log jag kärleksfullt för mig själv. Han var det bästa i hela mitt liv.
”Du älskar honom.” sa Melanie mjukt och när jag tittade på henne så log hon mot mig. Jag skrattade lite åt hennes min innan jag nickade.
”Otroligt mycket. Han är den mest fantastiska person man kan ha i sitt liv.” svarade jag och hon nickade, som om hon förstod vad jag menade.
”Du har tur som har honom, han är nog den enda som förtjänar dig.” sa hon och jag blinkade till lite förvånat över hennes ord. Det var så många som pratade om vad Justin förtjänade, inte vad jag förtjänade. En kort sekund kändes det som om hon var ett större fan av mig än av Justin, men inom mig skrattade jag åt känslan jag fått. Det var ju absurt.
”Han finns i ditt liv också nu.” sa jag utan att tänka mig för. Melanie vände blicken mot mig och jag öppnade munnen för att rätta till mitt misstag, men jag behövde inte säga ett ljud, det var redan försent. Melanie hade redan lagt ihop ett och ett. Utan så mycket som ett ord reste hon sig upp och gick med bestämda steg mot altandörren. Jag följde försiktigt efter henne och möttes i dörren av Justin som var på väg ut med födelsedagsgästerna, Nina och även Sarah.
”Se till att alla är här ute ett tag. Jag vet inte hur Melanie är som person, men eventuellt så kommer helvetet braka lös därinne nu.” viskade jag till Justin som gav mig en frågande blick.
”Hon vet.” svarade jag lågt innan jag gav honom en snabb kyss för att sedan gå efter Melanie in i huset. Jag hade inte sett vilket håll hon gått åt, men med tanke på ljudnivån som steg i ett rum längre bort så var det inte så svårt att gissa.
FYYY VILKEN TID DET HAR TAGIT D:
Förlåt för det! =/
Vad tycker ni om kapitel 164?
Hur kommer Melanie reagera??
Och vad kommer Vanja och Dezzie göra åt saken???
Vad tror ni luvies? :)
Hahaha vill bara inflika att jag älskar att creepa på era små konversationer i rutan till vänster ^^ Ni är så söta allihop och jaa, fortsätt mer än gärna :) <3
En annan sak, hahaha, om ni fortsätter göra er familj döva eller vettskrämda genom att skrika när ett kapitel kommit ut, så kommer jag nog försöka förvarna er lite innan ^^
Tänk om de skulle tröttna på att inte höra annat än ett gulligt gallskrik och därmed porta er från bloggen? GUUUUD vad jag skulle sakna er alla <33
Haha enough with the jokes :)
Tack allihop för era underbara kommentarer luvies!
Jag är så sjukt tacksam för allt och hoppas att jag åtminstone ger någonting tillbaka <3
Nästa är nog tidsinställt på antingen senare idag eller tidigt imorgon! <3
Älskar er <333
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 163
Det var väl som alla sa, jag betraktades som en kändis, något jag egentligen hade väldigt svårt för att ta in och acceptera. Jag hade länge följt mina favoritkändisar i deras kamp genom olika saker och så vidare. Nu var jag i samma situation som dem. Det var så osannolikt. Som att jämföra sig själv med Dolly Parton, Elvis Presley eller Madonna. Det var osannolikt och svårt att tänka sig. Svårt var kanske en underbedrift, det var snarare omöjligt.
”Baby är du säker på det här?” frågade Justin och jag drog ett djupt andetag innan jag nickade åt honom med ett mjukt leende på läpparna. Han besvarade mitt leende innan han gav mig en mjuk puss för att sedan ta min hand. Vi tog några steg in i det söta lilla kvarteret och vi hittade snabbt till rätt hus. Det var ju inte så svårt eftersom att vi visste husnumret och dessutom var det bra skyltat. När vi stod framför dörren så drog jag ännu ett djupt andetag innan jag höjde handen för att knacka på. Jag avbröt mig mitt i handlingen och vände blicken mot Justin som tittade på mig med en oförstående blick.
”Är du säker på det här?” frågade jag honom. Som så många gånger innan så himlade han med ögonen åt mig innan han knackade på dörren. Jag väntade spänt på att ett ljud skulle komma inifrån, jag hade nog aldrig varit så nervös någonsin som jag var nu. Jag bannade mig själv för att jag öppnat dörren till nervositeten, det var inte ofta det hände, men nu knöt det sig i magen och jag fick känslan av att det kanske inte var någon bra idé trots allt. Precis när jag öppnade munnen för att bekänna min rädsla för Justin så hördes springande steg i hallen. Jag svalde nervositeten och klistrade fast ett leende på läpparna. Dörren flög upp och framför oss stod en smal tjej med blont, kort hår. Hon blinkade till innan hon tog ett steg bakåt. För att inte visa mina verkliga känslor tryckte jag Justin’s hand hårt. Hans grepp om min hand blev också hårdare, men han var betydligt lugnare än jag var.
”Hej! Du måste vara Melanie. Är Nina hemma?” log jag mot henne och hon nickade stötigt. Hon släppte oss inte med blicken när hon vände huvudet lite och i nästa sekund ropade hon över axeln.
”Nina! De är… Två personer som frågar efter dig!” skrek hon in i huset innan hon vände huvudet mot oss igen. Sedan vändes hennes blick ut mot gatan utanför innan hon snabbt gick åt sidan och vinkade in oss i hallen. Justin knuffade mig diskret framför sig för att jag skulle gå in över huvud taget. Annars hade jag nog stått kvar utanför. Det kom mer eller mindre som en chock att hon bad oss komma in. Jag hade inte planerat mötet särskilt mycket, och egentligen borde jag väl inte bli förvånad över att bli insläppt, men samtidigt kändes det så annorlunda mot om det varit ett random fan som vi överraskade på födelsedagen.
”Åh, är det Stephanie och Rebecca? Ni är sena tjeje…” hördes en annan röst som kom emot oss. Hon avbröt sig när hon kom in i hallen och antagligen insåg så fel hon hade. Hon lät blickarna glida mellan mig och Justin utan att sluta. Till slut vände hon blicken mot sin syster, som diskret nickade tillbaka. Under tiden de utbytte blickar så tog jag tillfället i akt till att granska henne. Hon var också smal, precis som sin syster, men hon var inte blond utan mörkhårig. Hennes hårfärg liknade min, och Vanja’s lite grand. Däremot hade hon gröna ögon medan Melanie hade bruna.
”Grattis på åtta-årsdagen Nina.” sa jag för att avbryta tystnaden. Nina svalde lätt innan hon flinade brett.
”Tack Deztiny.” svarade hon och hon såg plötsligt blyg ut. Jag log glatt mot henne innan jag smått blinkade till henne.
”Vad står ni och skriker härute för? Ni kan ju inte bara lämna de andra…” Hördes Vanja’s röst innan hon också kom in i hallen. När hennes blick hamnade på mig och Justin där vi stod vid dörren så blinkade hon till innan hon log varmt mot oss. ”Åh, hej Dezzie, hej Justin! Vilken överraskning! Vad gör ni här?” frågade hon innan hon gick fram och gav mig en kram. Jag besvarade den lätt och när jag släppte henne gav hon Justin en snabb kram också.
”Hej Vanja. En liten fågel viskade i mitt öra för några dagar sedan att det är en viss liten prinsessa som fyller åtta år idag, så vi tänkte svänga förbi och säga grattis.” svarade jag lugnt innan jag log mot Nina igen, som lös upp och hon log med hela ansiktet.
”Vem då? Vadå för en fågel? Mamma vet du ens vilka det här är?” frågorna vällde upp ur henne och jag skrattade mjukt.
”Ja Nina, även om varken du eller Melanie vet om det, så har jag känt er mamma väldigt länge. Däremot kan jag inte avslöja mina källor sötnos.” svarade jag henne och såg hur hon såg mer och mer förvånad ut för varje ord. Hon verkade vara väldigt mogen för sin ålder, för att fylla åtta liksom, men jag var säker på att det inte var någonting dåligt.
”Älskling, du har tre tusen frågor, det ser jag på dig. Ska vi inte bjuda in dem istället för att stå här ute och prata? Om jag inte minns helt fel så har du ett gäng kompisar här på kalas, och Mel, du har kompisar inne på ditt rum också.” sa Vanja och trots att det var en mjuk ton så var den fortfarande… befallande… på något sätt.
”Men…” började Melanie men Vanja tystade henne genom att avbryta hennes ord.
”Nej, vi kan prata senare. Just nu skulle jag vilja ha ett par ord med Dezzie och Justin för mig själv.” sa Vanja korthugget och både tjejerna suckade lågt innan de nickade och började gå ut från hallen. Nina kastade en snabb blick över axeln innan hon stannade.
”Ni försvinner inte va?” frågade hon och jag log mot henne. Justin skrattade mjukt innan han vinkade henne till sig. Hon vände och jag mot oss igen. Han släppte min hand och böjde sig ner mot henne när hon nu stod framför oss. Kylan i handen var bitande, och det kändes som om någonting fattades hos mig när våra händer inte längre var sammanlänkande.
”Vi försvinner inte utan att först säga hej då, men du, gå in till dina kompisar och säg att du har en stor överraskning till dem. Vi kommer nog om en stund, så säg ingenting till de andra. Okej?” viskade han till henne. Han viskade tillräckligt högt för att jag skulle höra, men av Vanja’s nyfikna blick så gissade jag på att hon inte hörde vad han sa. Nina nickade entusiastiskt innan hon sprang ut ur hallen. Justin rätade på sig och tog min hand igen innan han vände blicken mot Vanja. Jag tittade på honom en stund innan jag följde hans blick och såg på min biologiska mamma där hon stod en bit bort.
”Kom så går vi in i köket. Vi behöver ju inte stå härute. Ungarna är i vardagsrummet, och det ligger i andra änden av huset, så dem kommer nog inte komma in i köket. De sitter och äter lite tårta just nu, om de inte har matkrig vill säga.” skrattade hon innan hon gick före ut från hallen. Justin och jag följde efter hand i hand. Köket låg precis efter hallen och det var inte ett litet kök direkt. Det såg ut som om det nyligen var omgjort för till skillnad från hallen så såg det så otroligt nytt och modernt ut. Skåpluckorna var svarta, eller om de hade en mörkt brun nyans, med en matchande köksö i mitten. Köksbordet var ljusbrunt och gick ihop fint med de mörka luckorna, de svarta vitvarorna och de gula gardinerna. Det var ett hemtrevligt kök. Hemtrevligt och smakfullt.
”Vill ni ha någonting? Kaffe? Läsk?” frågade Vanja när vi satte oss ner vid bordet. Jag tittade på Justin, som tittade på mig, innan jag vände mig mot henne där hon stod vid kylskåpet.
”Läsk om du har.” svarade jag och hon skrattade lågt.
”Det är barnkalas Dezzie, klart att vi har läsk hemma.” svarade hon och jag log åt svaret. Hon verkade väldigt avslappnad, något jag var tacksam över på något sätt. Det kändes som om det bara var jag som var nervös över allt, och jag kände mig genast mesig. Varför skulle jag bli nervös över det här? Vad var det som var farligt eller skrämmande med att träffa sin mamma man inte träffat på hur många år som helst? Eller att träffa sina halvsystrar man inte ens visste fans? Jag behövde inte ens ställa mig den frågan för jag visste redan svaret; det var enormt skrämmande.
Tidsinställt då :)
Får se om jag har haft tid att lägga till fler, jag hoppas det i alla fall <3
Jag vill tacka er allihop för allt ert stöd!
Ni är bland det bästa som man kan önska sig, och jag förtjänar er inte det minsta!!! <3
Puss på er alla ! <3
Love you all <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 162
”Jag ska träffa… min mamma.”
”Hej Deztiny! Tack för att du kom, jag uppskattar det verkligen!” sa Vanja när jag satte mig ner i hörnet av Wilton’s, mitt emot henne. Även om jag bara sett henne flyktigt första gången så kände jag ändå igen henne. Hennes ansikte hade präntats in i mitt minne och dessutom så fanns det en skymt av mig i hennes ansikte.
”Hej. Prata på.” sa jag kort medan jag rörde runt i kaffekoppen som en servitör precis satt ner framför mig. Vanja skruvade lite på sig innan hon såg ut att välja sina ord med omsorg.
”Okej. Ehm… Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag vill att du ska veta att jag alltid älskat dig Deztiny! Det h…” började hon men jag avbröt henne genom att fnysa.
”Man kan inte älska någon man inte känner.” sa jag bara och mötte hennes blick. Det syntes att jag gjorde det hela svårt för henne, men samtidigt så kunde hon inte direkt vänta sig annat. Hon lämnade oss när jag var liten, och nu, när jag snart skulle fylla 17 så kommer hon helt plötsligt tillbaka och påstår att hon alltid älskat mig. En moders kärlek sägs vara det starkaste någonsin, men om den kärleken inte får modern att ens stanna kvar hos sitt barn, hur kan det då fortfarande räknas som kärlek?
”Det är klart man kan. Du är min dotter, min förstfödda dotter, och jag har följt dig genom ditt liv. Jag vill bara att du ska veta att jag är stolt över dig.” pratade hon på men jag var än en gång tvungen att avbryta henne.
”Jag lovade mig själv att du skulle få prata till punkt och få säga vad du hade att säga ikväll… Men du säger sådant som väcker frågor hos mig och det kan jag inte rå för. För det första så finns det en viss gräns till när man är och när man inte är någons dotter. För det andra, vad menar du med förstfödda, och för det tredje, hur kan du ha följt mig genom mitt liv? Jag har aldrig sett dig förut!” påpekade jag oförstående. Vanja log mjukt mot mig men jag besvarade inte leendet. Hon hade fångat min uppmärksamhet, men jag tänkte inte låta henne ta ut någonting i förskott.
”Du kan avbryta mig när som helst. Jag vill att du ska förstå mig och ta in allt jag säger. Vad som än händer, Dezzie, så kommer du alltid att vara min dotter. Även om du har svårt för att se det så just nu, och antagligen genom hela ditt liv, så är du och har alltid varit min biologiska dotter. Ja, du är min förstfödda dotter. Jag har två till döttrar nu, som för övrigt beundrar dig Deztiny, och sen har jag en son som är äldre än du. Dessutom Dezzie, så är du lätt att hålla koll på. Jag har följt dig på YouTube sen din första video och även jag har kontakter.” berättade hon och jag kände att jag gapade. Hade hon precis sagt vad jag trodde att hon sagt?
”Har jag… Syskon…?” frågade jag tyst och beundrat. Jag hade aldrig tyckt om att vara ensambarn, dels för att jag älskade mindre barn men också för att det blev rätt ensamt ibland. Vanja nickade medan hon log brett.
”Ja, du har tre stycken. Ryan är 19 och bor hos sin pappa i Kalifornien. Han kommer och hälsar på mig ibland, men just nu existerar bara hans flickvän, vilket inte är så svårt att förstå. Hon heter Eleonora och dem har varit tillsammans i snart fyra år. Melanie är 13 och Nina fyller 8 nästa fredag. De bor med sin pappa och mig i Atlanta.” förklarade hon och jag log mjukt för mig själv.
”Båda flickorna är otroligt kära i Justin Bieber, och de avgudar den berömda Deztiny Wallie. De vet inte om att du är deras halvsyster. Ryan vet inte heller om det, han vet att han har en lillasyster i Kanada, men han vet inte vem det är.” berättade hon och jag tittade förvirrat på henne.
”Vad jag inte förstår är varför du söker upp mig nu och berättar allt det här! Jag har levt i snart 17 år utan en mamma, utan någon som jag kunnat betrakta som en kvinnlig förebild i svåra stunder. Jag har lärt mig leva med pappa, vi har lärt oss att kommunicera på ett bra sätt och vi förstår varandra. Jag har genom större delen av mitt liv haft underbara vänner. Ellie är fantastisk och har alltid funnits för mig. Skyler har på något sätt alltid funnits till, men nu på sistone har han visat mig hur det känns att ha en storebror. Han är fantastisk och jag vet att jag kan lita på honom. Caitlin är en av de mest fantastiska människor som existerar och jag älskar henne extremt mycket. Hon är som en syster för mig, precis som att Christian är som en lillebror för mig. Chaz och Ryan är fantastiska båda två och trots att de är mänsklighetens Piff och Puff så går dem att lita på och de livar alltid upp min tillvaro. Jasmine går knappt att beskriva! Hon är helt otrolig och jag känner mig lyckligt lottad över att känna henne och hon är också som en syster för mig. Sen har vi Justin. Det finns ingen bättre människa än honom och jag har turen att ingå i hans liv. Han är den bästa pojkvännen man kan ha, och hans familj och crew har accepterat mig som en del av honom. Jag har ett underbart liv och jag skulle inte byta bort någon av människorna i det. Frågan som jag inte kan hindra mig själv ifrån att ställa är om du sökt upp mig nu just på grund av hur mitt liv utvecklat sig på sista tiden, eller om du har en bra anledning till det.” sa jag medan jag granskade henne. Hon såg ut att begrunda mina ord länge och det tog en stund innan hon slutligen öppnade munnen för att säga någonting.
”Jag vet hur det måsta se ut. Du är överallt i varenda tidning, överallt på internet, och helt plötsligt kommer jag och vill ingå i ditt liv igen. Men jag tror att du glömmer en sak, det var Christopher som sökte upp mig, inte tvärtom. Tills han sökte upp mig så hade jag bara länge funderat på att försöka ta kontakt med dig, men jag har inte vetat hur. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig, du har alltid varit en del av mig, och när Christopher kom till mig för att få mig in i ditt liv, så såg jag det som en chans att bli förlåten för att jag lämnat er. Sen så blev det inte direkt som jag hade förväntat mig att det skulle bli, men jag tog mig mod till det och ringde dig nu ikväll. Jag insåg att jag på något sätt saknade dig, att jag på något sätt vill vara den mamman som du förtjänar.” sa hon lugnt och jag granskade henne vaksamt. Hon menade det hon sa, ingen tvekan om saken.
”Jag ser på dig att du är ärlig just nu, och det uppskattar jag verkligen! Hade du kommit tillbaka in i mitt liv när jag var sju, eller när jag var elva, eller när jag var tretton så hade jag gladeligen tagit tillbaka dig, för det var då som jag verkligen behövde en mamma som mest. När jag började skolan, när alla hade pyjamaspartyn med hembakta bullar som deras mammor hade bakat speciellt för dem, när jag började utvecklas från flicka till tonåring… Men det var då. Jag har funnit det stödet hos andra, och jag har alltid klarat mig själv genom att vara så öppen som jag är, och för att jag inte varit rädd för att fråga saker. Men du måste förstå att det var då. Jag har lärt mig leva utan en mamma, och därför insett att jag inte behöver någon.” svarade jag henne allvarligt. Hon nickade i takt med mina ord, det såg ut som om hon förstod mig, vilket jag hoppades.
”Jag förstår att jag är för sent ute, och jag klandrar dig inte. Du är snart vuxen och har genomgått alla stora förändringar. Nu är det bara åldern, giftermålet och barnen kvar, sen har du genomgått allting. Vill du att vi ska låtsas om att det här aldrig hänt? Att våra två möten aldrig varit någonting?” frågade hon och jag öppnade munnen för att nämna hennes felande kommentarer om barn och giftermål, men jag sa ingenting. Jag behövde fortfarande bestämma mig om jag skulle slänga ut henne ur mitt liv eller om jag skulle låta henne vara kvar.
”Jag måste få lite tid på mig, jag kan inte avgöra det här på rak arm. Varesig jag vill eller inte så har du på något sätt blivit en del av mitt liv. Att du dök upp har utvecklat både mig och mitt liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Dessutom kommer det inte ta lång tid innan halva världen vet vem du är.” svarade jag och log för att lätta upp stämningen lite. Vanja skrattade lågt innan hon nickade instämmande.
”Ja det har du nog alldeles rätt i. Men då gör vi såhär, när du har bestämt dig så hör du av dig till mig. Jag skriver ner numret och sen väntar jag helt enkelt på ditt svar. Känn ingen press, utan tänk igenom det helt och hållet själv. Jag kommer respektera ditt svar, vad det än blir.” sa hon innan hon drog upp en lapp som hon började skriva ner ett nummer på. Jag tog emot lappen och la ner den i handväskan innan jag nickade mot henne.
”Jag hör av mig när jag bestämt mig. Nu bör vi dock gå, snart hittar alla paparazzis mig, och då kan jag lova dig att dem kommer jaga dig lika mycket som mig. Jag hör av mig sen, tack för kaffet och… Take care!” sa jag innan jag reste mig upp för att gå därifrån. Bakom mig hörde jag Vanja upprepa mina två sista två ord innan jag gick ut genom dörren. Även om klockan var halv tio så var det fullt av människor överallt. Bakom mig hörde jag någon ropa på mig men jag ignorerade det. Det var inte en röst jag kände igen och jag ville inte göra misstaget att visa att det var jag som gick där. Istället satte jag på mig huvan i ett försök att undgå upptäckt. Något jag inte litade på för fem öre. Jag hade bott här i hela mitt liv, och nästan alla kände igen mig. Särskilt numera när man kunde se mitt ansikte och mitt namn överallt. Det var väl som alla sa, jag betraktades som en kändis, något jag egentligen hade väldigt svårt för att ta in och acceptera. Jag hade länge följt mina favoritkändisar i deras kamp genom olika saker och så vidare. Nu var jag i samma situation som dem. Det var så osannolikt. Som att jämföra sig själv med Dolly Parton, Elvis Presley eller Madonna. Det var osannolikt och svårt att tänka sig. Svårt var kanske en underbedrift, det var snarare omöjligt.
Hej luvies!
Det har tagit jättelång tid, jag vet, och jag ber om ursäkt för det!
Men jag har inte lyckats stjäla tillräckligt mycket tid i skolan till att kunna kasta in ett nytt kapitel =/
Nu har ni däremot fått ett, och jag hoppas verkligen att ni gillar det!
I gengälld så tidsinställer jag dessutom ett till kapitel som ni får antingen imorrn eller på lördag :)
Tack allihop för alla era söta kommentarer!!!
Jag älskar dem allihop och det smärtar mig fortfarande lika mycket att jag inte kan vara inne här 24/7, som jag hade velat!!!
Ännu en nyhet, jag ska flytta (igen), och kommer bo på elevhemmet på skolan från och med den 1 november. Jag ska se till att fixa ett litet mobilt bredband, och då kommer updateringen förhoppningsvis ordna till sig ordentligt <33
Love you all!
And I'm sorry! <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 161
"Nej, det skulle ju vara någonting hemskt." skrockade jag och hon sneglade på mig över axeln med ett mjukt leende på läpparna. Hon var en speciell person, någon som jag skulle ha otroligt tråkigt utan.
”Kom igen Dezzie! Det blir säkert jättekul! Du behöver komma ut lite, och säg inte emot mig för du vet att det stämmer!” bad Ellie och jag suckade. Hon hade försökt övertala mig att följa med henne och Sky på den årliga avslutningsfesten som hölls hos någon av eleverna. En tillställning som jag aldrig följde med på eftersom att jag inte fann det intressant för fem öre.
”Ellie! För några månader sedan så hade du säkert kunnat övertala mig med den frasen, för då var jag oftast hemma, om jag inte jävlades med någon stackare, men det stämmer inte nu och det vet du! Jag har varit hemma i tre dagar, och jag har varit runt en massa. Jag har varit i Frankrike, New York och Kalifornien. Du vet mycket väl att jag inte är intresserad av att gå på fester, det har inte förändrats. Dessutom så är det knappast troligt att jag får vara ifred heller. Hur många tror du inte kommer försöka vara min bästa kompis? Hur många tror du inte kommer misstolka allt jag säger och gör för att sprida det vidare över tidningar och internet? Att gå på fest är ännu mindre intressant nu än vad det var för månader sedan.” förklarade jag och hon suckade innan hon la sig ner på rygg i sin säng. Jag släppte henne med blicken och vände uppmärksamheten mot datorn som jag hade i knät. Vi satt i Ellie’s rum och väntade på att Sky skulle komma förbi med någonting att äta. Hennes mamma var inte hemma och ingen av oss hade någon lust till att laga egen mat så Sky hade snabbt föreslagit att vi skulle äta kina-mat.
”Åh, varför ska du vara så envis för? Justin skulle inte vilja att du stängde in dig på grund av den anledningen! Jag känner honom inte, men tillräckligt för att veta att han vill att du ska fortsätta leva ditt liv.” muttrade hon och jag himlade med ögonen för mig själv. Roat vände jag blicken mot henne och såg att hon blängde på mig.
”Det är sant, du har en poäng där. Ledsen att göra dig besviken, men jag har en poäng som överglänser din. Nog för att han vill att jag ska fortsätta med mitt liv, men jag tänkte inte fortsätta med någonting som jag inte ens har börjat med. Acceptera det E, jag kommer inte gå på festen!” sa jag lugnt och såg hur hon kokade. Innan jag visste ordet av det så fick jag en av hennes kuddar i ansiktet. Hon hade alltid varit angelägen om att jag skulle komma ut mer, och att jag skulle hänga med på allt som hon gjorde. Det var en av sakerna som skiljde oss åt så otroligt mycket. På vissa sätt var vi så otroligt olika, men samtidigt så otroligt lika. Det var kanske därför vi trivdes så bra med varandra, oftast.
”Älskling? Dezzie? Jag är hemma!” ropade Sky från hallen. Ellie ropade tillbaka att han skulle ta med sig allting upp till rummet och det tog inte lång tid innan han kom in genom dörren släpandes på två kassar.
”Försiktigt, det är varmt som fan!” mumlade han när han räckte oss en varsin kasse. Jag gissade vilt på att han hade bränt sig när han varit på väg att smaka lite under bilresan tillbaka. Det skulle inte förvåna mig ett dugg, och antagligen hade jag rätt också. Trots försiktigheten vad gällde värmen så fick vi snabbt upp maten och högg genast in. Jag satt tyst och åt med pinnarna medan Ellie gjorde ytterligare försök till att övertala mig att följa med dem. Vad hon sa gick in genom ena örat och ut genom det andra. Jag hade redan bestämt mig, och vad hon än sa skulle inte få mig att ändra mig.
”Ellie, baby, det räcker nu. Hon vill inte, acceptera det är du snäll.” muttrade Sky medan han tog en tugga kyckling. Jag gav honom en tacksam, men samtidigt nyfiken blick. Vissa saker förvånade mig så otroligt mycket även om Sky förändrats extremt på sistone. Förut när samma fråga kom upp så var han antingen tyst eller så hängde han på Ellie och Christopher när de försökte övertala mig.
”Varför ställer du dig på hennes sida för? Det har du aldrig gjort förut!” påpekade Ellie torrt och granskade Sky med en genomträngande blick. Även jag granskade honom, fast utav nyfikenhet.
”För att vad hon än gör numera får oväntade konsekvenser som hon måste ha i åtanke. Säg att hon skulle följa med oss ikväll och hon mot förmodan får i sig någonting att dricka och gör någonting helt galet, tror du inte att det skulle stå i varenda tidning? Det finns många på vår skola som har skilda åsikter om hennes förhållande med Justin, och vad hon än gör så kommer folk försöka vända det till hennes nackdel och antagligen deras fördel om de betyder att de får synas lite. Förstår du nu varför hon kanske inte borde följa med oss? Men du ska veta det Dezzie, om du bestämmer dig för att följa med så finns det folk som finns på din sida! Du är inte ensam, någonsin.” förklarade han för sin flickvän innan han slutligen vände sig mot mig för att uttala sina sista ord. Jag log tacksamt mot honom men sa ingenting. Ellie öppnade munnen för att säga någonting när ett högt ljud kom från skrivbordet. Det var min mobiltelefon som ringde och jag sträckte mig snabbt för att svara. Det var dolt nummer, någonting som utgjorde majoriteten av telefonsamtal till mig nuförtiden.
”Hallå?” svarade jag, på min vakt. Jag var förvrängde inte rösten helt, inte som Justin gjorde, men jag svarade kort för att folk förhoppningsvis inte genast skulle inse att det var mig de ringde till. Jag förstod aldrig hur folk fick tag på mitt nummer eftersom att jag bytt och bara gett det till mina närmaste. Ibland kunde jag få sms, både av den snälla och den mindre snälla sorten. Oftast var det tjejer som påstod sig vara mitt number one fan, men det hände även att jag fick hot sms eller bara sms från folk som försökte trycka ner mig.
”Deztiny? Är det du?” frågade en ljus röst, en röst jag inte kände igen, vilket inte var så förvånansvärt med tanke på omständigheterna. Jag bestämde mig för att den här gången medge att det var jag. Dels för att jag inte orkade spela en roll, men också för att rösten var annorlunda. Det lät inte som vanliga fans, eller haterz (eller vad man nu skulle kalla dem), utan den var snarare avvaktande, försiktigt på något sätt.
”Ja det är jag, vem är det jag pratar med?” frågade jag och hörde hur rösten andades ut i andra änden.
”Det är jag… Vanja…” svarade rösten, nu starkare än innan. Först kopplade jag inte ihop namnet med rösten, som jag kände igen nu när den var starkare. Ljudet av rösten var inpräntat i huvudet på mig och när jag kopplade ihop dem båda två så rynkade jag på näsan i avsmak.
”Vad vill du?” frågade jag kallt. Vanja suckade i luren och jag väntade tålmodigt på svar.
”Jag skulle vilja prata med dig, förklara ett och annat.” sa hon tyst efter ett tag. Jag himlade med ögonen, vad fick henne att tro att jag var intresserad av hennes förklaringar? Nog för att jag inte gillade det, så bestämde jag mig för att ge henne en chans, en enda chans, någonting som alla förtjänar.
”Prata på.” sa jag bara och lutade mig tillbaka mot skrivbordets låd husch. Jag kände Sky’s och Ellie’s blickar bränna i sidan på mig men det struntade jag i. Vanja hade en chans på sig, och det var hennes val vad hon skulle göra med den. Andra behövde inte lägga sig i mitt val, inte när det gällde det här.
”Det var inte så jag menade. Jag skulle vilja prata med dig ansikte mot ansikte.” mumlade hon till svar. Jag öppnade munnen för att svara, men stängde den sen igen. Jag hade ju sagt till mig själv att hon skulle få en chans, men jag var inte helt övertygad om jag ens ville se människan igen. Samtidigt så kändes det som om jag inte bara kunde radera ut henne, igen.
”Låt mig åtminstone bjuda dig på fika så kan vi, eller ja, jag prata. Ge mig åtminstone en chans att förklara mig, sen får du göra som du vill. Snälla?” frågade hon innan jag hunnit svara på föregående ord. Jag suckade innan jag nickade för mig själv.
”När och var?” frågade jag och jag var rätt säker på att jag kunde höra en utandning från den andra änden i telefonen.
”På Wilton’s utanför stan. Om en timme?” frågade hon och jag övervägde det en stund innan jag återigen nickade, för mig själv eftersom att hon knappast kunde avgöra det.
”Wilton’s blir bra. Vi ses där om en timme.” svarade jag innan jag la på utan att vänta på svar. När jag vände blicken mot Sky och Ellie så satt de och granskade mig med nyfikna blickar. Jag log mjukt mot dem innan jag tog upp byttan med maten för att ta en till tugga innan jag skulle åka.
”Jag måste åka hem och byta kläder.” sa jag medan jag reste mig upp. Jag hade fortfarande avslutningskläderna på mig, ingenting som jag hade någon lust att ha på mig mer.
”Vad ska du göra?” frågade Ellie medan hon följde mig med blicken där jag gick runt i rummet och samlade ihop mina grejer för att stoppa ner i min väska. Jag log mjukt mot dem båda innan jag svarade på hennes fråga.
”Jag ska träffa min mamma.”
Oj oj oj då...
Hur ska det här sluta??? O.o
Vad tror ni?
Vad har Vanja för förklaring?
Och vad kommer Dezzie svara på det?
Hur kommer hon reagera?
Kommer hon ta tillbaka sin mamma in i sitt liv igen, eller kommer hon fortsätta leva tillsammans med sin pappa bara?
Sorry för att det tagit sådan tid =/
Vet fortfarande inte hur jag ska göra med internet :(
Är för nuvarande sjuk, något jag skulle byta bort mot i princip vad som helst för jag mår verkligen skitdåligt :(
Internetuppkopplingen jag har nu är en liten telia-sticka som kostar shortan att använda, just därför kommer jag inte kunna använda mig av den mer än ibland, väldigt sällan.
Men fått så dåligt samvete över att ni inte får några kapitel, så underbara som ni är, så det är värt det.
Ska se om jag kanske kan använda stickan fler gånger, men jag ska skriva en massa kapitel och tidsinställa, på så vis kan ni få kapitel utan att jag behöver betala arslet av mig, om ni förstår vad jag menar ^^
Iaf, hoppas ni gillar det!
Och tack för alla söta kommentarer på föregående kapitel och i den lilla chatmojängen till vänster <3
Love you all <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 160
"Att man aldrig får vara ifred nuför tiden!" muttrade han när han kröp ner från sängen och ut ur sovrummet. Jag la mig på mage för att se efter honom och jag kände precis samma sak. Var han inte övervakad av sina fans så hade hans crew koll på honom, och hade inte dem 'ansvaret' för honom så var Pattie mån om att han inte var borta för länge. Han hade till och med bekräftat mina tankar om det när jag lagt fram det lite fint. Så länge jag var där, och delade hotellrum med honom, så såg Pattie helst till att vi inte var ensamma för länge om vi inte skulle sova. Justin försäkrade mig dock om att det inte berodde på att hon misstyckte med förhållandet eller mig, utan det berodde på att hon brydde sig om oss, och ville skydda oss från att göra någonting dumt. Hur stolt hon än var över Justin och hon skulle verkligen inte ångra att hon fick honom så tidigt, så ville hon ändå skydda oss från det då vi var så unga. Hon visste däremot inte att det inte var någonting att vara orolig över då planer på barn aldrig skulle bli annat än drömmar.
"Christopher! Jag har inte varit din förbannade tjej på flera månader så lägg av att vara så jävla svartsjuk när du inte ens har någon anledning till det!" gormade jag på honom i korridoren. Det var sista dagen i skolan inför sommarlovet och dem få dagar jag gått i skolan sen turnén hade varit besvärliga. Christopher var ursinnig, jag blev förföljd av paparazzi's och folk jag inte ens kände kom fram till mig hipp som happ för att prata med mig.
"Du är visst min tjej! Säg åt kändispojken att han kan komma hit så att vi kan göra upp ordentligt han och jag! Han ska låta bli andras brudar!" skrek han tillbaka och jag fick en stor lust till att klappa till honom. Han var så fåfäng ibland så det var nästan läskigt.
"Christopher! Du har sumpat din chans! Jag gjorde ett misstag som släppte in dig i mitt liv så pass mycket! Jag hade fel när jag trodde att du var annorlunda! Get over it! Det kommer aldrig någonsin att bli du och jag igen! It's over! Jag fattar inte att jag kunde ha haft så fel om någon!" morrade jag innan jag vände mig om och började gå mot Ellie, som stod en bit bort.
"Baby! Gör inte såhär mot mig! Du gjorde inte ett misstag, det var jag som gjorde ett misstag. Jag skulle aldrig ha legat med Robyn! Snälla? Jag älskar dig! Jag behöver dig! Gå inte till honom! Han är inte bra nog åt dig, du förtjänar det bästa! Snälla?" bad han bakom mig och ett tag trodde jag nästan att han skulle börja gråta. Han lät så fruktansvärt ynklig för att vara Christopher.
"Whatever! Jag tänker inte diskutera det här nu! Jag skojar inte när jag säger att det är slut. Det har varit slut sen jag hittade dig i sängen med henne. Du sårade mig djupt, Chris! Jag litade på dig som jag inte har litat på någon annan kille, och du bevisade för mig att det var någonting riktigt korkat! Justin är det bästa någon kan få! Han bryr sig, han skulle aldrig skada mig om han kunde förhindra det, och han är så otroligt olik alla andra killar! Du kan inte tjata dig till det här Chris! Jag kommer inte ge efter på något sätt. Du och jag är historia! Det är jag och Justin nu, acceptera det och lär dig leva med det för det kommer inte förändras!" sa jag till honom och såg in i hans ögon. Han tog ett tag om mina armar och började luta sig emot mig, precis som om han var på väg att kyssa mig. Jag öppnade munnen för att protestera och gjorde en ansats till att knuffa bort honom, men någon hann före.
"Ge dig nu! Hon vill inte! Utnyttja inte alla tillfällen, tänk på vad du ger dig in på istället!" sa Sky och jag insåg att han på något sätt hade ställt sig emellan mig och Chris. Jag hann knappt blinka innan jag såg hur Christopher's knytnäve flög i luften och träffade Sky, som föll till marken, både av förvåningen och slagets kraft.
"Säg inte till mig vad jag ska göra! Du var min bästa vän, men bästa vänner sviker inte varandra!" morrade Chris till Sky som såg ut att blixtra där han nu satt på golvet. Ursinnigt ställde jag mig emellan. Jag och Sky hade visserligen inte alltid kommer särskilt bra överrens, men det hade förändrats drastiskt sen jag bröt förhållandet med Christopher. Han hade blivit extremt överbeskyddande mot mig, och från vad Ellie berättat så pratade han tydligen rätt ofta med Justin också. Ibland fick jag den där känslan som ett ensambarn sällan fick, att ha en storebror som skyddade en mot folk som inte betedde sig bra.
"Du var min pojkvän och sist jag kollade så var inte sådana otrogna mot sin tjej! Gå här ifrån Chris! Du har ingenting här att göra om du ska bete dig sådär!" morrade jag till honom och han öppnade munnen för att käfta emot. Jag spände blicken i honom och kände att jag när som helst med största säkerhet skulle tappa humöret. Han granskade mig en stund innan han med en suck vände sig om och gick därifrån. När han var borta satte jag mig snabbt ner bredvid Sky och granskade den blåa huden som blev allt starkare i färg.
"Sky din drummel! Du borde veta bättre än att gå ivägen för honom!" muttrade jag när jag konstaterat att han bara skulle få en redig blåtira. När Chris väl slog så var han pricksäker så han hade med lätthet träffat Sky's vänstra öga. Ellie kom fram till oss och stod och granskade honom från där hon stod innan hon erbjöd honom en hand för lite hjälp upp. Han tog den med ett roat uttryck i ansiktet och log sedan mot mig när jag ställt mig upp också.
"Tja, det hade jag ju kunnat räkna ut, men han förlorade inte bara dig den dagen, han förlorade mig också. Dessutom har jag varit väldigt säker på att Chris inte skulle nöja sig med att tjata, att han skulle ta till annat också. Du får ursäkta mig, men dagarna du varit med oss i skolan igen så har jag svassat efter dig lite. Det finns så stor risk för att han skulle göra någonting framför någon med en kamera och sen skulle det gå rykten över hela världen." förklarade han och jag blinkade till. Det var fortfarande svårt att ta in ibland att han faktiskt brydde sig, och framför allt tänkte på att jag hade en massa skvaller omkring mig. Jag log mot honom och nickade mjukt.
"Tack! Det var gulligt gjort! Men ha i åtanke att det är Christopher vi pratar om och inte någon mesig liten normal pojke! Han är en skitstövel som tar vad han vill ha, och ställer du dig ivägen för honom fler gånger så kommer han snart att utöka våldet till någonting mycket grovare, det vet du!" påpekade jag till honom. Han skrattade lätt men nickade bara utan att säga någonting.
"Ja, det är väl bäst att vi drar oss härifrån. De flesta i klasserna har nog hört våra röster och även om det är avslutningsdagen idag så har lärarna inte särskilt mycket pejl på eleverna! Det vore smartast att undvika frågor, för någon skulle säkert vända på det och få folk att tro att det var du som gav mig det här." konstaterade Sky och jag la huvudet på sned mot honom i en djup fundering. Han hade verkligen ändrats sen innan Justin kom in i mitt liv. Hans beteende förändrades beroende på situationen. Ibland var han vanliga Sky, min bästa väns pojkvän, ibland var han den storebror jag aldrig haft, även om han bara var några månader äldre, och ibland så betedde han sig nästan som en livvakt av något slag. Han tänkte på sådant som rörde dålig publicering, sånt som skulle få mig att framstå som dålig, eller sådant som fick folk att vända ryggen till mig. Jag hade inte sagt någonting till Ellie än, men nu när det visades mer och mer varje dag så lovade jag mig själv att göra det. Även om jag uppskattade att han brydde sig, så ville jag inte att han skulle råka illa ut på något sätt.
"Nämen, har du tagit över Christopher's tjej, Skyler?" frågade en tjejröst bakom oss. Jag vände mig automatiskt om och såg Natalia stå där och se på oss med ett hånfullt leende.
"Åh, jag visste inte att Chris skaffat sig en tjej! Vad heter hon?" frågade Sky nyfiket och Natalia himlade surt med ögonen. Hon var inte på humör för vanligt smågnabb, det syntes. Dock var det någonting som varken hon eller jag kunde rå för. Vi hade aldrig kommit överrens, och tanken på att jag började träffa Justin fick henne nästan att koka av avund ibland.
"Spela inte dum! Jag såg nog hur du ställde dig emellan Chris och Dezzie när de skulle kyssas." fräste hon, och det hånfulla flinet var tillbaka. Även om vi två inte kom överrens så hade vi ändå funnit en viss tjusning i att retas med varandra. Det var inte alltid de elakaste saker man kunde hitta, men vi båda hade våra knep för att det skulle ha en innebörd. Ibland kunde vi få varandra att börja tjuta av skratt för att vi kommenterade någonting på ett roande sätt, och då stämde ofta den andra in. Det var inte helt harmlöst, men inte onödigt harmfullt, eller vad man skulle kalla det.
"Åh, jag som trodde att du var snabb i svängarna Nat! Du kanske inte har fått reda på det, men jag och Christopher gjorde slut för flera veckor sedan. Närmare bestämt typ lite mer än två månader. Jag har ett förhållande med en annan kille nu." log jag sockersött mot henne. Trots att vi båda retades med varandra så hade vi olika sätt att uttrycka oss på. Hon hade en liten bitchig attityd och idiotförklarade folk snabbt som ögat. Medan jag mest idiotförklarade henne genom att prata med henne som om hon vore ett barn.
"Inte idag D! Inte på humör för sånt här! Jag vet att ni gjorde slut för länge sen, och jag klandrar dig inte! Jag menar, det är ju en viss skillnad på Christopher och Justin Bieber liksom!" påpekade hon med beundrat uttryck i ansiktet. Jag himlade med ögonen mot henne och la armarna i kors.
"Du vet lika bra som jag att det inte har med utseende att göra." svarade jag bara och stirrade på henne. Hon log lite innan hon nickade. Det var inte vanligt att man såg henne le, på ett sätt som inte var hånfullt, men det hände och jag blev lika förvånad varje gång.
"Åh, se inte så överraskad ut! Vi brukar faktiskt kunna ha ett vanligt samtal någon gång!" påpekade hon och såg ut att slappna av lite grand. Jag nickade medhållande med log roat tillbaka.
"Ja, men det händer ju inte varje dag! Anyways, har du någonting speciellt på hjärtat? Eftersom att du inte verkar vara på humör för att vara otrevlig menar jag..." frågade jag henne och det ryckte i hennes mungipa lite. Innerst inne tyckte jag faktiskt att hon var hyfsat okej. Inte någon som jag skulle vilja vara med varje dag, jag stod inte ut med hennes attityd emellan åt, men hon kunde vara rätt trevlig i vissa anseenden.
"Ja, jag har faktiskt det. Först vill jag säga att jag gillar din klänning! Den ser bra ut på dig, och det lär ju underlätta lite att du inte har några stora blåmärken över ryggen längre." log hon och jag sneglade ner på klänningen. Först trodde jag att det skulle komma en spydig kommentar som kompletterade den snälla komplimangen, men när det inte kom någon så log jag och tackade vänligt.
"Ja, och sen så vill jag bara säga att jag tycker det var modigt, det du sa på The Ellen Show... Justin Bieber har rätt när han säger att du är annorlunda och jag är rätt säker på att ingen annan skulle säga detsamma som du gjorde. Men trots det, så får du inte tro att jag tycker om det! Även om det är en löjlig sak så är jag fortfarande avundsjuk för att du är med Bieber!" muttrade hon på slutet och jag log vänligt mot henne.
"Vet du Nat? Även om vi inte kommer bra överrens alltid, så uppskattar jag att vi ändå kan prata hyfsat normalt utan att vara alltför otrevliga mot varandra. Hur som helst så vet jag om det sista, och jaa, om det skulle uppskattas så kan jag lura hit honom någon gång så att du får träffa honom på riktigt." spekulerade jag. Hon blinkade till över mina ord innan hon nickade och ryckte på axlarna. Hon försökte tappert, men glädjen syntes fortfarande i hennes ögon.
"Visst, skulle väl kanske vara något... Men jag gillar dig fortfarande inte!" påpekade hon torrt innan hon vände sig om och gick åt samma håll hon antagligen kommit från. Jag skrattade åt hennes ord innan jag skakade på huvudet.
"Nej, det skulle ju vara någonting hemskt." skrockade jag och hon sneglade på mig över axeln med ett mjukt leende på läpparna. Hon var en speciell person, någon som jag skulle ha otroligt tråkigt utan.
TACK för kommentarerna luvies <3<3<3<3
Mjaa, lite annorlunda kapitel och NU fick ni även reda på vem Natalia var, eller ja, är ^^
Hon kommer ha en liten roll senare också skulle jag tro :P inte säker ännu, men jag har mina små planer ;)
Anyways :)
Nu ska jag hem igen, efter att ha varit hos mammas ex, så det är vad ni får tills jag kommer hit igen, vilken kanske inte är så långt borta :)
Oavsett så åker jag ju till skolan på tisdag, och eftersom min sötnos till BFF har gett mig ett USB-minne för att jag ska kunna lösa allting med WAYN, så kommer det nog inte bli så svårt :)
Anyways, tack återigen för era söta kommentarer, det uppskattas som alltid :) <3
Vill även påminna er om blogresponse :)
Glöm inte bort att ställa en massa galna, roliga frågor till mig :P
Sådant är alltid roligt att svara på och ju mer random dem är, ju mer fascinerad blir jag ^^
Aja, that's it I guess :)
Love you all!
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 159
"Det där klarade du bra, Deztiny!" log Scooter mot mig och jag nickade tacksamt. Det var en härlig känsla att få svara på det jag ville på. Det var sådant som var viktigt, och sånt som borde Justin, hans fans och alla behövde veta.
"När du sa första gången att du aldrig skulle tvinga mig välja mellan dig och mina fans, så trodde jag att du menade att du aldrig skulle ställa mig inför det valet!" påpekade Justin när vi satt i soffan inne på vårt hotellrum. Vi satt och tittade på CSI: NY och det var paus när han började prata. Jag visste att han skulle ta upp det någon gång under kvällen då vi var själva, jag hade bara gått och väntat.
"Det menade jag också, men framför allt menade jag att skulle det visa sig att jag på något sätt stod i vägen för dig, din karriär eller någonting annat så kommer jag inte ställa dig inför det valet, jag kommer göra det åt dig och därför backa." förklarade jag enkelt utan att vända blicken mot honom. Även om det var någonting jag redan bestämt mig för så tyckte jag inte om smärtan som speglades i Justin's ögon, och säkerligen i mina ögon också. Det var ingenting jag någonsin hoppades på, jag ville inte lämna honom, absolut inte. Varken han eller jag verkade klara oss särskilt helskinade och glada genom två månader utan varandra, hur skulle det gå helt och hållet.
"Då får jag helt enkelt se till att du inte ställs inför det valet." svarade han och jag vände förvånat blicken mot honom. Hade han sagt vad jag trodde han sagt? I hans blick syntes det fortfarande smärta, men även någon sorts förståelse. Jag granskade honom en stund, för att se om han tänkte fortsätta prata, men han förblev tyst och mötte min blick. När jag insåg att han var allvarlig och inte hade någonting mer att säga så nickade jag accepterande och log prövande mot honom. Han besvarade leendet innan han gav mig en snabb puss på nästippen, en handling som genast fick mig att börja skratta. Vi sa ingenting mera utan lutade oss tillbaka i soffan och fortsatte titta på kriminalprogrammet, tills Justin's telefon ringde. Han slängde en blick på displayen och himlade med ögonen innan han gav den till mig.
"Jag tippar på att det är till dig." påpekade han och jag tog förvånat emot den. På displayen var det en flummig bild på Justin och Caitlin och över bilden stod det Caitlin <3.
"Hej Caitlin!" svarade jag lugnt i luren.
"Justin, ge telefonen till Dezzie!" svarade hon och jag skrattade mjukt. Hon var nog tankspridd om hon trodde att det var Justin, för jag tyckte inte att vi lät ett dugg lika alls, men jag hade kanske fel.
"Caitlin det är jag!" påpekade jag till henne och det blev tyst en stund innan hon verkade förstå vad jag sagt.
"Hej babe! Förlåt! Jag hade siktat in mig på att det var Justin. Var är han? Eftersom att du svarar menar jag." pratade hon på och jag skrattade lätt.
"Han sitter bredvid mig, men när han såg att det var du så gav han telefonen till mig och sa att det var till mig." förklarade jag och hörde hur Caitlin suckade lite. Jag kände henne tillräckligt bra för att vara rätt säker på att hon himlade med ögonen också.
"Han känner mig alltför bra... I alla fall! Jag såg precis på The Ellen Show... Åh jag vet inte ens vad jag ska säga, det är svårt att få ut någonting utan att folk missuppfattar det jag tänk få fram." började Caitlin och jag trodde nog aldrig att jag hört henne hoppa mellan så mycket ord för att få fram ett budskap.
"Ja du kan ju börja med att andas Caitlin, det är avsevärt mycket lättare då, trust me. Sen kan du ju ta det från början. Det är mig du snackar med, jag kommer inte missförstå dig, och om jag gör det så behöver du bara förklara vad du menar. Det löser sig baby!" log jag och hörde hur hon andades ut.
"Okej. För det första, så kom det som en chock att han gav med sig sådär lätt. Kan du snälla ge honom en smäll från mig sen när vi pratat klart? Han borde ha sagt någonting till dig innan, för det syntes att du var lika förvånad som jag kände mig. I alla fall, det var modigt av dig att säga någonting sådant! Du är väl medveten om att Justin's fans kommer vända det du sagt emot dig va? Och förresten så vill jag tacka dig för att du gav mig en obetalbar bild av Justin. När han öppnar munnen för att säga emot Ellen och du ber honom hålla käften. Det var extremt underhållande, just sayin'! Men i alla fall, du är medveten om det va?" frågade hon och jag skrattade lätt åt hennes olika områden hon pratat om.
"Det första behöver du inte ens fråga om, det ska jag helt klart göra. Du är ju ändå inte här liksom... Ja, det är mycket möjligt att dem kommer göra det, men åh andra sidan så är det en komplikation som jag får ta mig igenom då, och jag tänker inte stressa upp mig i onödan. Som jag sa till Ellen så kommer jag inte direkt be för att alla ska älska mig, det är någonting omöjligt, vad Justin nu har för åsikt om det hela!" la jag snabbt till när jag kände hur han tittade på mig. När jag vände blicken mot honom så himlade han med ögonen innan han tog min hand och flätade samman våra fingrar. "Däremot så kommer jag inte backa för att några fans anser att Justin inte bryr sig om dem längre, för dem kommer spela på det och låtsas om att hna behandlar dem illa när han är med mig. Jag vet själv när jag kommer backa, och ingen kommer att kunna ändra det beslutet utom jag själv och möjligtvis Justin. Men det är någonting som vi får gå igenom då, om det skulle hända, vilket jag knappast tror. Och vad gäller det sista så ville jag besvara kommentaren då det verkligen inte är sista av den sorten som jag får." besvarade jag henne och hon var tyst i luren meda jag pratade. När jag var klar och inte gjorde någon ansats för att säga någonting mer tog Caitlin över.
"Jösses, mina förhoppningar om er två stärks bara mer och mer för var dag som går. Justin är verkligen gjord för att gå långt inom musiken, och du är gjord för att följa honom på den resan. Ni är som gjorda för varandra! Ni är liksom inte två olika människor, ni är en." svarade hon och jag blinkade till innan jag började skratta. Hon frågade varför jag skrattade, men det tog ett tag innan jag ens kunde börja prata.
"Vad poetisk du låter gumman! Du är allt bra söt du! Vi får allt ta och ses när vi kommer hem igen! Jag saknar dig loca!" sa jag vänligt. Hon skrattade åt mitt ordval innan hon sa att vi fick planera någonting senare. Innan vi la på så påminde hon mig om min uppgift jag hade att uträtta och jag svarade att det inte var någon risk att jag skulle glömma bort den. När jag la på och la telefonen till Justin igen så tittade han på mig med en frågande blick.
"Hon ville varna mig för mina ord tidigare idag." svarade jag bara och ryckte på axlarna. Han nickade åt mig, precis som om han redan visste det, men han sa ingenting utan vände slutligen blicken mot tv:n igen, där programmet visade eftertexterna då det var slut. Varken jag eller Justin orkade sträcka oss fram till bordet för att få tag på kontrollen så vi tittade på programmet som kom efteråt, ett reprisprogram från American Funniest Home Videos. Ett program som det nästintill beräknades omöjligt att inte skratta till. Det slutade med att vi båda två satt och skrattade och kved när vi såg på någonting som hände någon av de som visades på skärmen. När han minst anade det slog jag honom lagom hårt på armen. Han vände förvånat blicken mot mig och jag hoppade ur soffan, ifall han skulle få för sig någonting.
"En hälsning från Caitlin." flinade jag och han såg ut att överväga tanken ett par sekunder innan han hoppade ur soffan och kom efter mig då jag sprang in i sovrummet. Väl därinne stod jag på andra sidan sängen och såg hur han funderade på om han skulle gå runt sängen eller klättra över den för att ta sig till mig. Till slut verkade han välja det förstnämnda och kom mot mig med ett hotfullt leende på läpparna. Jag kände mig smart som kastade mig över sängen, men han hade redan räknat med att jag skulle tillta den flyktvägen så han slängde sig i sidled och tryckte ner mig på mage. Han satte sig över mig så att jag inte kom upp igen. Hade jag inte skrattat så mycket så hade jag antagligen muttrat för mig själv, men ibland kändes det som om Justin kunde läsa mina tankar. Antagligen var jag bara väldigt förutsägbar, men ändå. Han verkade inte riktigt förstå vad det var som var så roligt för han instämde inte i mitt skratt. Efter en stund fick jag grepp om mina muskler igen och gjorde en kraftanställning så att jag åtminstone kunde vända mig om för att se på honom. Han underlättade det inte för mig alls, men trots det lyckades jag vända mig om så att jag nu låg på rygg istället för på mage.
"Hej." flinade jag och han stirrade på mig med en uttryckslös min. Även om jag låg i underläge så slutade jag inte stirra på honom, och till slut gav han vika för min envishet och log roat. Han bet sig i läppen för att inte släppa fram leendet, men det funkade inte för fem öre.
"Hur kan man vara seriös i din närhet? Jag förstår inte att folk inte skrattar så fort dem ser dig med dina söta blickar." skrockade han och jag flinade nöjt till svar.
"Du har varit extremt seriös en gång, fast då var du mest på dålig humör." flinade jag mot honom och hans leende försvann. Han visste precis vad jag pratade om, och minnet av det verkade inte underhålla honom på samma sätt som det underhöll mig.
"Pappa vägrar ta bort bilden från sin Twitter... Har du någonting att göra med det beslutet?" frågade han och höjde ett ögonbryn. Han såg så seriös ut att det var komiskt. Alldeles nyss hade han frågat hur någon kunde hålla sig för skratt i min närhet, medan han nu minsann inte behövde kämpa emot skrattet särskilt mycket.
"Du ser, det är inte så svårt att hålla sig för skratt när jag är i närheten. Du ser inte det minsta road ut." flinade jag mot honom och han himlade med ögonen innan han böjde sig ner för att kyssa mig lätt på läpparna. Jag besvarade mjukt kyssen och stannade lydigt kvar liggandes i sängen när han avslutade den. Han stod nu på alla fyra över mig och granskade mitt ansikte. Han öppnade munnen för att säga någonting när det knackade högt på dörren. Han suckade och såg en stund ut att överväga tanken på att strunta i det, men sen knackade det igen, och igen.
"Att man aldrig får vara ifred nuför tiden!" muttrade han när han kröp ner från sängen och ut ur sovrummet. Jag la mig på mage för att se efter honom och jag kände precis samma sak. Var han inte övervakad av sina fans så hade hans crew koll på honom, och hade inte dem 'ansvaret' för honom så var Pattie mån om att han inte var borta för länge. Han hade till och med bekräftat mina tankar om det när jag lagt fram det lite fint. Så länge jag var där, och delade hotellrum med honom, så såg Pattie helst till att vi inte var ensamma för länge om vi inte skulle sova. Justin försäkrade mig dock om att det inte berodde på att hon misstyckte med förhållandet eller mig, utan det berodde på att hon brydde sig om oss, och ville skydda oss från att göra någonting dumt. Hur stolt hon än var över Justin och hon skulle verkligen inte ångra att hon fick honom så tidigt, så ville hon ändå skydda oss från det då vi var så unga. Hon visste däremot inte att det inte var någonting att vara orolig över då planer på barn aldrig skulle bli annat än drömmar.
Förlåt luvies!
Långt och tråkigt kapitel =/
Men jag ska försöka fixa till det sen!
I alla fall så har jag fått ett par extremt gulliga kommentarer av er alla!
Ni är så underbara att det nästan är läskigt!!! <3
Love you all!
You always make me smile, and you guys are the brightest light in my life <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 158
"Ska vi till Ellen's show? Var det hon som ringde när vi satt på restauranten?" utbrast jag och han skrattade mjukt innan han nickade till svar. Först trodde jag att han skämtade, men det gick inte att missta på hans blick. Vi skulle in och se The Ellen DeGeneres Show.
"Welcome Justin Bieber!" utropade Ellen där hon stod. Jag och de andra satt i publiken tillsammans medan Justin hade gått backstage. Publiken vrålade när han kom fram. Snabbt gav han Ellen en kram innan han vinkade upp i publiken där jag hörde en massa tjejer skrika ännu högre. Det var så extremt fascinerade att höra hur mycket styrka de hade i rösterna så jag skrattade och tittade på Pattie som nickade åt mig med ett leende på läpparna. Att vara runt Justin så mycket fick mig att inse att det var så mycket som blev fel i huvudet när man såg det i videor på youtube. Som att tjejernas skrik verkligen var öronbedövande. Jag var extremt fascinerad över att Justin hade sin hörsel kvar.
"It feels good to be here! It's been a while!" log Justin medan de satte sig ner i stolarna. Ellen satte sig i sin vanliga och log upp i publiken för att tjejerna skulle lugna sig en stund, annars skulle nog ingen höra vad de pratade om.
"So, Justin! Yesterday..." började hon och Justin började le oskyldigt.
"Yeah, it was so surreal to win, you know..." började han och jag höll mig för skratt. Även om jag inte kände Ellen så såg jag mycket på hennes shower och hon pratade verkligen inte om att han vann.
"Yeah I know..." sa hon kort och de satt och tittade på varandra en stund medan Justin försökte hålla sig lite för skratt, vilket totalt misslyckades.
"But something more happened right?" sa hon efter en stund när publiken börjat skratta åt den pinsamma tystnaden.
"Oh, yeah of course! Demi Lovato won too! You know I'm so happy for her! She's been working so much." pratade han på och jag beundrade honom för att han inte började skratta åt hennes ansiktsuttryck.
"Uh-huh! But that's not what I'm talking about either!" sa hon leendes. Bredvid mig satt Jasmine och skrattade lågt. Hon kunde inte heller hålla sig, och jag förstod henne verkligen. Ellen var så otroligt underbar, både som människa och som komiker.
"Hm. Have I missed something?" frågade han oskyldigt och tittade sig omkring med ett förvånat uttryck i ansiktet. Jag skakade roat på huvudet åt dem. De spelade verkligen lika mycket båda två.
"Oh you're gonna be like that, are you? Hm, I though we were friends! But okay, let's ask the audience! Do you know what I am talking about?" frågade hon och vände sig utåt mot oss. De flesta skrattade åt hennes kommentar innan medan ett par tjejer skrek högt.
"What's your name?" frågade hon och fokusen vände sig mot en brunett längt upp. Hon hade en svart tröja med Justin på. En av killarna som jobbade i studion hade kommit dit med en mikrofon till henne så att hon kunde svara.
"Laura!" svarade hon med andan i halsen.
"Hi Laura! What do you think I'm talking about?" frågade Ellen vänligt till henne. Jag kände mig iaktagen så jag tittade bort mot Justin och såg att han försökte fånga upp min blick. Han log mjukt mot mig och blinkade innan han vände uppmärksamheten mot Laura.
"Yesterday Justin kissed Deztiny when he'd won the award!" svarade hon och det såg ut som om hon var på väg att spricka. Om det var för innebörden av texten eller om det var för att uppmärksamheten, Justin's uppmärksamhet, låg på henne visste jag inte riktigt, men det gjorde väl detsamma.
"Exactly! Thank you Laura! You have any idea of what I'm talking about now?" envisades Ellen mot Justin. Han satt där och såg förvirrad ut innan han lös upp.
"Oh! Now, that was an ALMOST kiss! The one with Katy Perry! I'm still a little bit scared of Russell though... He really is a beas..." längre hann han inte innan Ellen avbröt honom.
"Oh for God sake! Deztiny Wallie could you get down here?" utbrast hon och vände blicken mot mig. Jag blinkade till lite medan blickar vändes mot mig. Jasmine petade på mig medan hon satt och skrattade. Utan att jag egentligen beordrade mig till det så reste jag mig upp och gick ner mot scenen där Justin och Ellen satt. Justin log varmt mot mig medan Ellen mest såg stolt ut över sig själv.
"Hi Deztiny! Here you go, a mice so we all can hear you. It's a lot easier then." log hon och satte fast en svart liten sak på min tröja för att sedan krama om mig. När jag vände mig om mot Justin så hade någon ställt fram en till fåtölj som jag lugnt satte mig i.
"So, Justin, you still haven't answered my question Mr.!" påpekade Ellen torrt och vände sig mot Justin. Det var avsevärt mycket svårare att hålla sig för skratt när man satt här nere, men jag lyckades hålla mig genom att diskret bita mig i läppen.
"Ellen? Did you know that Dezzie is a HUGE fan of yours?" frågade han och tittade på mig. Ellen himlade med ögonen innan nyfiken verkade ta över och hon vände sig mot mig igen.
"So, you're a big fan, huh? What's your favorite episode?" frågade hon och jag log uppriktigt mot henne.
"When you scare Taylor Swift, when David Beckham have the hidden camera and when you scare people in your staff!" svarade jag och log. Ellen skrattade åt mitt svar innan hon nickade.
"Wow, I thought you would be like, 'ahm, I don't know.... they're all good... Justin is just saying that coz he don't want to answer your question...' you know?! Well, Justin, I'm not gonna quite asking until you answer!" påpekade hon och jag skrattade lågt åt hennes citering. Justin började vrida sig lite i fåtöljen innan han höll upp händerna.
"Fine! You win!" sa han och rätade på sig.
"Oh, I love to win! Now spit it out!" beordrade hon och Justin skrattade till lite nervöst.
"I'm gonna tell them." sa Justin men det tog ett tag innan jag insåg att han pratade med mig. Jag vände förvånat blicken mot honom och höjde ett skrämt ögonbryn.
"Are you sure?" mimade jag mot honom utan att göra ett enda ljud. Han nickade innan han tog min hand och kysste mig. Det blev nästan knäpptyst i hela omgivningen tills några tjejer började klappa händerna och skrika. När Justin avslutade kyssen så lutade han sig tillbaka och log mot mig medan han behöll min hand i sin.
"Is that a good answer to your question?" frågade Justin nöjt och vände sig mot Ellen. När jag gjorde detsamma så var jag på väg att börja skratta igen. Hennes min var obetalbar, hon satt och log med hela ansiktet medan hon granskade oss.
[Tänk er det leendet men blicken framåt mot Justin och Dezzie]"Yeah, it sure is! And I'm sure it's an amazing answer to everyone else too! Or what do you say?" frågade hon och slängde en blick ut i publiken. Tjejerna i bakre raden skrek igen, att dem hade röst kvar alls, det förstod inte jag.
"So, how long has this been going on?" frågade hon och vände sig åter mot oss.
"Just for a while." svarade Justin. Jag skakade mentalt på huvudet för att få igång min hjärna igen. Jag som brukade vara så snabbtänkt när det gällde svar på såna här frågor.
"Yeah, I figured that out. So, what do you think about him?" frågade hon och vände uppmärksamheten mot mig. Jag ryckte till lite innan jag kände att Justin kramade min hand.
"Well, he is Justin Bieber! Haha no, or yeah, but he's an amazing person and he's always fun to have around. He always put on a smile on my face." log jag som svar och tackade för att jag fått tillbaka min snabbtänkthet. Hon log till svar innan hon vände blicken mot Justin.
"And what do you think about her? Well, clearly you like her, otherwise you wouldn't kiss her. That's why I asked her first. She had no idea you were gonna kiss her so she didn't even kiss you back. For a second I thought you'd just draged her into this without her promision." skämtade Ellen och publiken skrattade åt hennes ord. Det gjorde både jag och Justin också.
"I adore her! I don't even know what to say! She's amazing and she's a little bit different than other girls." svarade han och Ellen skrockade retsamt.
"Oh yes, I've heard. A little bird told me that there is a little war between you two. Deztiny, people are talking instantly about some kitchen fight. What's that all about?" frågade Ellen och jag skrattade medan jag satte mig på ett annat sätt, för att inte få ont i ryggen.
"Well, I'm not surprised people knows about that. It was a little fight involving me, Justin, a dish brush and a dishcloth. Then it ended with him in a cold shower." berättade jag. Jag visste inte om jag skulle klara av att berätta allt utan att börja skratta. Publiken skrattade åt mina ord och Ellen var på väg att öppna munnen för att säga någonting men Justin hann före.
"And in the very end she got down in the pool! Don't forget that!" sköt han snabbt in och flinade med hela ansiktet. Jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att le åt honom.
"Well, I can imagine how that would've looked like! But from one thing to another. You know I love you Justin. And you are an amazing friend to me. So you know, I know stuff even though you don't tell me... Anyway... I have a few questions and comments about you two from Twitter. You two are a hot subject on the internet right now, and has been the last couple of month. Since Deztiny showed up actually. Well, I'm gonna read you some questions after the tiny little break and then you can answer it. We'll be right back everybody!" pratade hon på och vände sig sen mot oss igen. Mikrofonerna var avstängda så det var bara vi tre som skulle höras om vi pratade.
"Well, Justin, I was going to chat a little with you, but I'm sure the girls up there wants to meat you, so you better get up there!" log hon och Justin nickade innan han reste sig. Jag släppte hans hand och lät honom gå upp dit medan jag och Ellen satt kvar.
"Så, Ellen, vad för slags frågor har du?" frågade jag nyfiket. Hon log mot mig innan hon lutade sig tillbaka med sin vattenkopp.
"Det är bara några frågor som förekommer ofta. Det är ingenting jättehemskt, jag kan tänka mig vad ni kommer gå igenom nämligen." svarade hon och log medlidande mot mig. Jag funderade en stund innan jag öppnade munnen igen.
"Kan du inte ta med några frågor som är illa? Jag skulle vilja besvara dem också, även om dem är otrevliga eller jobbiga." sa jag och Ellen tittade på mig med ett frågande uttryck innan hon vinkade till sig någon ur personalen. Hon bytte ett par ord med personen medan jag vände blicken mot Justin som stod bredvid Kenny.
"Dezzie? Kom upp här! Du har också folk att träffa!" ropade han när han såg att jag tittade på mig. Jag höjde ett förvånat ögonbryn innan jag gjorde som han sa. När jag kom upp till tjejerna så skrek dem till lite.
"Hej tjejer!" log jag mot dem och en av tjejerna, en tjej som var blond och lite kortare än Laura, stod nästan och skakade.
"Omg! Vi älskar dig Dezzie! Du är helt fantastisk! Jag har följt dig från början och var en av de första att gå med i DH! Du är så himla underbar och jag har alla tidningar du varit med i!" utbrast blodinen medan hon formligen nästan hoppade upp och ner. Jag blinkade till lite innan jag skrattade lågt.
"Aww tack sötnos!" svarade jag henne och gav henne en kram. Först trodde jag att hon skulle svimma, men sen insåg jag att hon bara hoppade ännu mer när jag släppte henne. Jag log och besvarade några frågor samt skrev två autografer innan Justin tog min hand och började gå ner mot den lilla scenen igen, det var väl dags för programmet att börja igen.
"And we're back! I have Justin Bieber and Deztiny Wallie in front of me here, just about to answer some of your questions you sent to me via Twitter. So, Justin, what do you love most about Deztiny?" frågade hon och jag log. Det var alltid roligt att besvara frågor, det var något jag älskade att göra.
"The best about her is probably... That she cares about how I treat my fans. She always tell me to appreciate them for what they do and to never take them for granted. It feels good to know that she encourage my relationship with the fans." svarade han och jag log varmt. Jag kramade hans hand och han tittade på mig med en mjuk blick.
"Oh, then I have a follow-up! Deztiny, why do you?" frågade hon och vände sig mot mig.
"That's something I think is important. That we're in a relationship should't change the relationship with Justin and his fans. That's something I don't want to be the reason of. Justin loves his fans! He's here because of them and I know he appreciate them really much. He'd do almost anything for them and I love that about him. It's a beautiful relationship between a lot of people and from my point of view, it's a huge family." svarade jag och kände hur Justin kramade om min hand. Jag visste att han tänkte på våran diskussion kvällen innan när han svarade på Ellen's fråga, och det var sant, jag tyckte att det var viktigt.
"Wow! Okay, I have to ask this. If Justin have to choose between you and his fans one day, how would you react?" frågade hon och jag log. Det var sådana här frågor som jag gillade att besvara, för det var sånt som betydde någonting.
"I'd make that choice instead of him and walked away! I'm not ever going to be then one who stands in between of him and the beliebers. Uh-uh! If that day come, I'm sorry Justin, but no, I would force you to choose your dream, your fans and your music. It doesn't matter how much you love me, or I love you, this desision is not ever going to be different." svarade jag. Justin tittade på mig med en frågande blick. Det var precis det jag trott, han hade inte trott att jag menade så pass allvar som jag gjorde.
"Okay, so. Next one. Deztiny, this is a tweet from xxlovesdbiebsxx and she says that, and I quote, 'Deztiny, if you touch him in another way then as a friend, I am going to kill you!'... What can you say about that?" frågade hon lugnt. Det syntes att Ellen inte gillade att ha med en sån här fråga och jag såg hur Justin öppnade munnen för att säga någonting till henne, men jag avbröt honom.
"Shut up Justin. Sorry, but I asked her to pick some questions or comments like this. Well, I'm not here to be mean to Beliebers. I'm not with Justin to annoy all of you. I am with Justin beacuse he makes me smile and makes me happy. I think that people who doesn't know me should think before they speak. Hate is not good for anyone, not the one that's hated on, and not for the one that is hating. People should be nice instead. I'm not asking that people should love me, I mean, that's impossible. But at least you can respect me, because whoever I date or hang out with, I will always be just a person. So, make love, not war." svarade jag och Ellen nickade instämmande mot mig. Jag vände inte blicken mot Justin, jag ville inte se hans ansiktsuttryck just nu för han var nog inte så glad över att jag sagt att hon skulle fråga sånt.
"Okay, next question... Isn't a question, it's a comment from DHalltheway and it says; 'Dezzie! DH will always be behind you! We love you and you are our DH!' wait, I've been online a lot but I have to ask you, do you know what DH is?" frågade hon och jag log innan jag nickade.
"Yes, at first I want to thank DHalltheway for your sweet words. And DH stands for Deztination Happiness. With a z, yeah. I don't actually know how I'm gonna explain it, but it's like Beliebers, but people who are fans to me? I don't know if I can have fans, but yeah." svarade jag och log lite. Ellen nickade innan hon vände sig mot sin klocka på armen.
"Thank you for that, Justin and Deztiny! If you have more questions for them, tweet them to me tagged with #AskEllenJustinDeztiny and we might answer just yours! Thank you everyone and see you tomorrow!" avslutade hon och när kamerorna stängdes av kunde jag känna Justin's blick borra hål i tinningen på mig. När jag slutligen vände blicken mot honom så satt han och granskade mig.
"Ikväll kan vi prata om det." sa jag tyst till honom innan jag kysste hans läppar. Han besvarade lugnt kyssen innan han nickade.
"Wow, det där gjorde du bra Deztiny! Jag blev lite osäker över den där kommentaren, men du tacklade det på ett bra sätt." komplimerade Ellen glatt innan jag fick en kram. Hon gav slutligen Justin en kram också innan vi började gå upp till Pattie, Jasmine, Scooter och Kenny.
"Hoppas du kommer hit snart igen Dezzie, det var roligt att ha dig här!" sa Ellen bakom oss och jag vände mig om för att nicka mot henne.
"Det låter som en bra idé!" skrattade jag och log varmt mot henne. Sedan vände jag mig tillbaka mot de andra. Jasmine kom fram och gav mig en hård kram och viskade något i mitt öra som jag inte riktigt hörde på grund av allt ljud som uppstod mellan folk som skulle åt olika håll.
"Det där klarade du bra, Deztiny!" log Scooter mot mig och jag nickade tacksamt. Det var en härlig känsla att få svara på det jag ville på. Det var sådant som var viktigt, och sånt som borde Justin, hans fans och alla behövde veta.
Lååååååångt kapitel!
Det förtjänar ni alla!
Särskilt om det inte blir några på ett tag!! =/
Tack till er alla som kommenterade!
Jag vet att jag sagt det förut och så, men jag älskar er allihop så grymt mycket!! <3
Ska skriva på datorn i word och sen slänga upp så mycket jag kan när jag åker till skolan eller får tag på internet på annat sätt.
Jag har en halvtimme kvar innan internet är kaputt.
Jag hatar deadlines! :(
I alla fall!
Love you all!
Och hoppas ni gillade kapitlet! <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 157
"Jag älskar dig också!" hörde jag honom viska innan jag fick en mjuk puss på halsen. Han hade vänt sig om och no låg han och höll om mig. Det var första gången vi egentligen varit osams om någonting. Vi hade inte bråkat kanske, men vi hade varit osams. Däremot kändes det skönt att vi åtminstone förstod varandra tillräckligt mycket för att veta vad den andra menade. Det gjorde allting så mycket lättare och trots att vi hade olika sätt att se på saker, så kändes det alltid som om det bara gjorde oss starkade tillsammans, vilket det också gjorde.
"... it's like an angel came by, and took me to heaven! Coz when I stare in your eyes, it couldn't be better! Baby? Det är dags att gå upp nu. Jag har gjort frukost." hörde jag en fantastisk röst sjunga, och viska i mitt öra. Jag sträckte på mig innan jag sakta öppnade ögonen för att se in i Justin's bruna fantastiska ögon.
"Varför har du gjort frukost?" frågade jag trött och blinkade ett par gånger för att få till skärpan. När jag godkänt bilden jag fått fram så granskade jag Justin som satt i sängen med en bricka i knät.
"För att jag har dåligt samvete för igår. Ät nu, vi ska iväg sen." log han och kysste min panna innan han nästan studsade ur sängen. Brickan hade han ställt ner i mitt knä och innan jag ens hunnit öppna munnen för att protestera hade han gått ut ur rummet. Jag satt och tittade efter honom en stund innan jag trött skakade på huvudet och började pilla i lite av maten på brickan. Till slut tog jag upp en smörgås och juice-glaset för att sedan krångla mig ut ur sängen. Det hördes en hel del rörelse utanför sovrummet så jag smög till dörren och lutade mig mot dörrkarmen. Justin rotade fram och tillbaka i väskan medan han drog fram olika uppsättningar kläder.
"Du vet, jag är fullt kapabel till att välja kläder själv tack." påpekade jag innan jag tog en klunk av Juicen. Justin hoppade till lite innan han log överseende mot mig.
"Men du vet inte vart vi ska." sa han och log ursäktande mot mig. Jag hade mina aningar, det var ju trots allt dagen efter han vunnit pris, och bjudit på en show.
"När ska vi åka härifrån?" frågade jag istället för att envisas med honom. Han stannade upp i sitt plockande och slängde en blick på klockan i mobiltelefonen som låg framför honom på golvet.
"Vi åker om en. Why?" frågade han och la huvudet på sned med en frågande blick i ansiktet. Jag log oskyldigt mot honom innan jag skakade på huvudet.
"Jag bara undrade. Funderar på var vi ska någonstans." sa jag och ryckte på axlarna mot honom för att sedan gå tillbaka in i sovrummet med det nu tomma juiceglaset och den halvätna mackan. Från köket hörde jag en skrämmande igenkännande ringsignal och började gå ut ur sovrummet igen. Jag hade ingen som helst lust att prata i telefon nu, men jag visste att jag var tvungen till det. Jag hade blivit så van med att vara utan telefon nu när jag var med Justin.
"Hallå?" svarade jag eftersom att det var dolt nummer.
"Hej älskling! Det är jag! Hur har ni det?" hörde jag en bekant röst i andra änden och jag andades ut lite.
"Hej pappa! Vi har det jättebra. Vi är i kalifornien just nu men ska nog tillbaka till New York snart. Hur har du det själv? Börjar det bli tomt i kylskåpet?" skrattade jag innan jag tog en tugga av mackan. Pappa var alltid underbar att prata med. Han var den som jag faktiskt tillät mig själv att prata med jämt.
"Jo jag vet att ni är där. Nog för att jag inte är så intresserad av sådant, men jag såg allt på MTV igår, den långa filmningen där dem har med intervjuklipp från mattan också. Du såg helt underbar ut. Jag är på jobbet just nu så kylskåpet ska vi nog inte prata om." pratade han på och jag blinkade till. Hade pappa precis sagt att han hade satt sig ner i lugn och ro framför tv:n och tittat på ett flera timmar långt program som han själv inte ens var intresserad av? Långsamt började det gå upp för mig att när Justin kom in i mitt liv så hade han inte bara förändrat min tillvaro, utan alla andras liv runtomkring mig också.
"Jösses, hur många gånger somnade du under den tiden? Den är ju flera timmar lång. Och tack pappa, Angelica gjorde ett fantastiskt jobb. Haha det är så typiskt dig. Jag slår vad om att du har sovit på jobbet de flesta nätter va?" skrattade jag åt honom medan jag gick genom köket och ut i vardagsrummet där Justin suttit för inte länge sen. Jag hörde ljud innifån badrummet så han gick säkert runt och gjorde sig i ordning.
"Till mitt försvar kan jag säga dig att jag inte somnade en enda gång! Jag kollade på intervjuer med både dig, Jasmine, Justin och Pattie. Sen såg jag när grabben vann också. Sen såg jag hela showen med honom, Katy Perry och Russell. Den var storslagen måste jag säga. Hur länge planerade ni det där? Du såg verkligen livrädd ut först. Livrädd och förvånad ut." pratade han på medan jag satte mig ner i soffan.
"Inte särskilt länge." svarade jag bara tillbaka.
"Okej, men du älskling. Jag ska fortsätta jobba nu. Vi hörs senare, ha det så kul och gratta Justin från mig." sa han i luren innan han la på. Jag himlade med ögonen innan jag la telefonen på bordet och gick in i badrummet till Justin som stod och borstade tänderna.
"Pappa hälsade grattis." log jag mot honom när han tittade mot mig. Han såg lite förvånad ut först innan han besvarade leendet och nickade.
"Jag får tacka honom sen. Men dina kläder ligger inne på sängen baby. Vi ska åka lite tidigare än vad jag trott från början." förklarade Justin och jag nickade förståeligt innan jag vände om och jag mot sovrummet. På sängen låg en uppsättning kläder som jag började plocka i. Han hade tagit fram ett par skjortsm ett vitt baslinne och sen en ljust beige kofta att ha över. När jag tittade igenom högen så insåg jag att han verkligen plockat fram en hel outfit. Det låg skor bredvid, som verkade vara min storlek också, och sen låg det en klocka bredvid. Ibland förstod jag mig inte riktigt på honom. Ibland förstod jag inte riktigt om han alltid köpte en massa prylar eller om han hade ett förråd någonstans. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att han inte var helt ensam i det här.
[Jaa, här är kläderna. Men väskan ska inte vara med :)]
Underst i högen såg jag även att han plockat fram tre olika par underkläder, tja, dem tre paren jag haft med mig överhuvudtaget. Jag granskade dem innan jag till slut valde dem vita. Annars fanns det ett par svarta och ett par mörkt turkosfärgade.
"Blir det här bra?" frågade jag Justin när han kom in i sovrummet och jag precis plockat på mig kläderna. Han granskade mig och nickade sedan leendes.
"Det blir jättebra." svarade han och gjorde tummen upp. Jag bestämde mig för att gå in i badrummet för att kolla mig i spegeln och samtidigt borsta håret och tänderna. När jag gick förbi Justin stal jag en snabb kyss innan jag dansade vidare. Han skrattade lågt bakom mig innan han började ta på sig byxorna han hållt i. Jag gick in i badrummet och slängde en blick i spegeln. Det såg bra ut, lite sött sådär, men bra. Jag borstade snabbt ut håret och sedan borstade jag tänderna. Eftersom att jag gillade halsdandet jag haft på mig dagen innan så tog jag på mig det då det hängde på en av skåpsluckorna. När jag kom ut i vardagsrummet stod Justin där i svarta jeans, svart t-shirt och sen en beige jacka över. Runt halsen hade han något halsbans om hängde en bit ner över bröstet. Han såg lika bra ut som vanligt.
"Klar?" frågade han och log mot mig. Jag nickade lugnt medan jag besvarade hans leende. Han gick fram till mig och kände hur han satte någonting på huvudet på mig. När jag kände över så var det ett par solglasögon.
"De passar till och man vet aldrig när man kommer behöva dem." log han mot mig. Jag kysste honom snabbt innan vi gick hand i hand mot dörren ut från hotellrummet. Där utanför möttes vi upp av Jasmine och Pattie som stod och pratade med Scooter. Kenny kom från andra hållet och visade upp ett par bilnycklar.
"Nu åker vi." log han och gick bakom oss när vi gick genom hotellet och vidare ut på baksidan där en bil stod och väntade på oss. När vi hoppat in så såg jag mig intresserat omkring. Kalifornien var ett ställe jag alltid velat åka till och jag tänkte ta in så mycket jag bara kunde utav det. När Kenny plötsligt stannade bilen vände jag mig med stora ögon mot Justin. I hans blick såg jag att jag hade gissat rätt. Jag hade nog inte behövt uttala frågan, men det var en alldeles för stor grej för att inte göra det.
"Ska vi till Ellen's show? Var det hon som ringde när vi satt på restauranten?" utbrast jag och han skrattade mjukt innan han nickade till svar. Först trodde jag att han skämtade, men det gick inte att missta på hans blick. Vi skulle in och se The Ellen DeGeneres Show.
Oooooh, The Ellen Show :P
Det var många som gissade på Caitlin, Selena och Jessica Jarrell, men icke sa nicke.
ELLEN DEGENERES var det som ringde ;)
Och vet ni vad luvies????? :D
Det här kapitlet utgör det 200:e inlägget på biebercash sen vi började!! :D
Det är helt otroligt!!! <3
Jag ska därför bjuda er på en sak när jag kommer hem igen (det här är ett tidsinställt inlägg) ;) Exited?? :P Haha de är ingen stor grej men.. jaa :)
Tack återigen Luvies och tack för alla kommentarer på förra samt kapitlet innan! :)
Ni är helt awesome! <3
Love you my little Luvies <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 156
"Jag tror du ligger minus en poäng babe! It's called payback time!" flinade han och tog lugnt min hand medan han satt och skrattade. Jag stirrade på honom en stund innan jag skakade på huvudet och vände blicken framåt, det skulle nog ta ett tag innan jag hann smälta det.
"Du skojar inte? Du skojar inte med mig?" utbrast jag argt inne på hotellrummet. Det var sent och vi hade precis gått skilda vägar allihop för att sova, men jag och Justin satt fortfarande uppe och pratade.
"Nej, varför skulle jag göra det?" frågade Justin medan han plockade av sig kavajen och hängde upp den på en galge i fönstret. Jag gick mest fram och tillbaka i rummet och tog av mig sakerna för att lägga dem på rätt ställen igen, vilket inte var en lätt uppgift.
"Så du menar att du har planerat det där med Katy? Du har planerat att kyssa mig när kameran ligger på dig och sen skoja bort det precis som om det inte är någonting alls? Förstår du inte vilken sits du försätter dig själv i när du gör såhär?" frågade jag surt medan jag tog av mig skorna och la ner dem i vår gemensamma väska igen. Justin hade lagt fram en ask på bordet som armbandet jag fått legat i, så där la jag snabbt tillbaka det för att sedan lägga ner asken i väsken med enorm försiktighet. Det armbandet var någonting jag var otroligt rädd om. När jag reste mig upp så stod Justin precis bakom mig med endast kostymbyxor på sig. Han la handen mot min kind och såg in i mina ögon med djup blick.
"Jag har inte försatt mig själv i någon sits alls. Min plan är att jag ska testa alla beliebers reaktioner över det här. Jag kan inte bara gå ut mot vårt förhållande om det finns en stor risk till att du kan fara illa. Det kan jag inte leva med! Du betyder alldeles för mycket för mig och jag vill inte att någonting ska hända dig." viskade han mjukt mot mig och jag kände hur en envis tår brände på insidan av ögonlocken.
"Hur ska jag kunna vara arg på dig när du säger sådär?" muttrade jag innan jag vände bort blicken och trängde mig förbi honom för att gå vidare in i sovrummet där Justin hade lagt fram en tröja till mig som jag kunde få sova i. Reaktionen jag gick igenom nu var en stor blandning av allting nytt och jag ville inte att han skulle se mig gråta för någonting så löjligt som det.
"Baby, varför ska du vara arg på mig? Jag gör det här för din säkerhets skull." sa Justin och jag hörde hur han kom efter mig in i rummet. Min ilska blossade upp igen, hur kunde han tänka så mycket på mig?
"Min säkerhet? Vad händer med din säkerhet? Vad händer om någon gör illa dig på något sätt, huh? Hur ska jag kunna leva med mig själv om någonting händer dig på grund av mig?" frågade jag mot honom och kände hur ytterligare tårar brände på insidan av ögonlocken. I vanliga fall hade jag tvingat bort tårarna igen, men jag visste att det var för sent så jag gjorde en ansats i att vända mig bort från honom för att han inte skulle titta på mig när jag fällde en massa tårar av förtvivlan, förvirring och ilska.
"Dezzie? Gråter du?" frågade han obekvämt bakom mig och jag drog ett djupt andetag innan jag skakade på huvudet för att sen gå förbi honom igen, vidare ut i rummet med soffa och tv. Dragkedjan hade tack och lov redan halkat ner en bit så jag behövde inte Justin's hjälp med att dra ner den. Snabbt tog jag av mig klänningen och drog Justin's tröja över huvudet för att sen rätta till den. Den gick nästan ner helt över rumpan, men det var ju inte precis som om jag skulle springa runt officiellt med den, så det spelade väl ingen roll, det var ju bara vi två där.
"Älskling, snälla titta på mig." begärde Justin och jag insåg att han stod närmare mig än vad jag trott från början. Trots det tog jag klänningen och vek ihop den så bra jag kunde så att jag kunde stoppa ner den i väskan. När jag reste mig upp hade jag fortfarande halsbandet på mig så jag gjorde en ansats med att gå förbi honom igen men han tog tag i mig och tvingade mig att stanna. Till slut kunde jag inte undgå från att se in i hans ögon med en trotsig blick medan de förädiska tårarna fortsatte rinna en efter en nerför mina kinder.
"Varför gråter du?" viskade Justin mjukt medan han genomborrade mig med sin blick. Jag gillade inte den blicken, inte i det här tillfället, för det kändes som om han såg in i själen på en, och det var mer än omöjligt att titta bort. Jag öppnade munnen för att säga någonting men stängde den lika snabbt igen, jag fick inte fram ett ljud. Utan att vänta på något svar eller någonting drog Justin in mig i sin varma famn och jag lutade huvudet och mina tårfyllda kinder mot hans axel. Han rös lite när de kalla tårarna träffade hans nakna hud, men han gjorde ingenting annat än höll om mig.
"Hur kan du ta det så lätt på allting? Jag vill inte att du ska fara illa, jag vill inte att någonting ska hända dig. Jag älskar dig Justin! Du betyder enormt mycket för mig och jag kan inte bara stå och se på när du gör någonting som kan utsätta dig för smärta." mumlade jag mot hans hud. Han lekte lite med mitt hår medan jag pratade in i hans axel, men han verkade ha hört mig för när jag pratat klart så backade han ett halvt steg och drog med mig till soffan. Han satte sig ner och drog vant ner mig i sitt knä. Jag kurade ihop mig mot honom medan han strök mig över ryggen.
"Jag tar inte det här lätt. Jag är livrädd för att dem ska göra någonting mot dig. Skada dig, hota dig, trycka ner dig, vad som helst! Men en sak måste du förstå, dem skulle aldrig kunna såra mig utan att göra dig illa, så det är där vi kommer tillbaka till dig. Mina fans skulle aldrig göra mig illa, förutom genom dig. Jag älskar dig också och jag vill inte att du ska gå igenom samma sak som Caitlin och Jasmine fick gå igenom när dem var med mig." mumlade han till svar och jag kände hur en tår lämnade min kind för att droppa ner på Justin's bröst.
"Dem kan visst skada dig. Dem kan lämna dig! Vad skulle du göra utan den här drömmen? Huh? Ta inte deras kärlek för given! Dem har fått dig dit du är nu, dem kan ta tillbaka det lika fort, och det vet du." svarade jag tillbaka och tittade på honom. Jag hade slutat gråta, åtminstone för tillfället, så jag kunde se klart och tydligt igen. Smärtan jag såg i Justin's ögon var nog svar för min del.
"Precis! Tänk på att du har mer som står på spel att förlora än vad jag har. Du har en hel värld att förlora. Du har en enorm familj att förlora. Du har din dröm att förlora. Och jag kan förlora lite tårar, kanske lite blod, men that's it. Ser du skillnaden? Om jag var du så skulle jag ta vara på mig själv först innan jag började tänka på någon som jag, någon som har mindre att förlora." viskade jag till honom. Medan jag uttalade orden med omsorg lutade jag min panna mot hans.
"Jag tar hand om mig själv, jag börjar bara med delen som jag älskar mest. Dig! Vi kommer fixa det här! Låt mig bara få se vad fansen reagerar på det här. Jag vet att det finns tusentals av alla beliebers som älskar dig redan, säkert miljontals vid det här laget. Vi fixar det här." försäkrade han mig om och kysste min kind med sina mjuka läppar. Lugnt reste jag mig upp för att gå in i badrummet.
"Frågan är Justin, vem du försöker övertala. Mig eller dig själv?!" sa jag innan jag gick in på toaletten för att göra mig i ordning inför natten. I vardagsrummet hörde jag inte ett ljud utom fotsteg som hördes förbi dörren och sedan vidare in i sovrummet som inte alls låg långt från badrummet jag stod i. Jag tog en stund på mig för att göra mig färdig. Jag tvättade bort sminket, borstade tänderna, plockade av mig halsbandet. Jag behövde någonstans att samla mig igen och därinne var rätt plats för det just nu. När jag kände att jag hade kontroll över mig själv igen och att jag lugnat ner mig så öppnade jag dörren och gick försiktigt in i sovrummet, där Justin redan låg ner i sängen med ryggen mot mig. Jag kröp smidigt upp i sängen och la mig lugnt ner innan jag kräp mig närmare Justin. Han sov inte, det både hördes och syntes på honom. Jag tog ett fast tag om hans hand innan jag kysste hans kind.
"Förlåt! Jag älskar dig!" viskade jag till honom innan jag kysste hans skulderblad. Jag släppte sen hans hand och la mig som jag brukade, kurade ihop mig till en liten boll med ryggen mot Justin. Det var aldrig meningen att jag skulle ligga så, men det upprepade sig ständigt. Varför visste jag inte riktigt, men jag hade svårt för att sova om jag låg på den vänstra sidan av kroppen. Det var inte lika bekvämt.
"Jag älskar dig också!" hörde jag honom viska innan jag fick en mjuk puss på halsen. Han hade vänt sig om och no låg han och höll om mig. Det var första gången vi egentligen varit osams om någonting. Vi hade inte bråkat kanske, men vi hade varit osams. Däremot kändes det skönt att vi åtminstone förstod varandra tillräckligt mycket för att veta vad den andra menade. Det gjorde allting så mycket lättare och trots att vi hade olika sätt att se på saker, så kändes det alltid som om det bara gjorde oss starkade tillsammans, vilket det också gjorde.
Aww, vet inte riktigt vad jag ska skriva i det här lilla "Madde-snackar-en-massa-gojja-som-ingen-ändå-läser" fältet ^^
Men jag ber om ursäkt för ett tråkigt kapitel.
Tyvärr är det ju så att det var behövligt, trots att det inte var världens roligaste...
På tal om skoj!
Vad kul att ni gillade förra kapitlet ;)
Hahahah jag hade jätteroligt åt det och ja, det är extremt weird!
Men när Justin och Katy är i farten så skulle man ju inte direkt bli förvånad!
Jag skulle inte bli det i alla fall ^^
Aja, tack för kommentarerna luvies!
Ni äger <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 155
"Vi bör åka nu, och Justin? Du borde hålla hårt i henne." sa han och jag kände hur jag rodnade. Justin svarade inte, men hans tag om min midja blev hårdare vid hans ord. Det var avsevärt gulligt att dem brydde sig om varandra så otroligt mycket, men även om jag inte träffat dem alla särskilt mycket så kändes det ändå som om dem redan accepterat mig och välkomnade mig in i deras stora familj. Jag kände mig omtyckt och älskad, en känsla som jag nog fick erkänna att jag inte kom över särskilt ofta. I vår familj hade det ju alltid bara varit jag och pappa. Tills Justin kom in och vände upp och ner på min tillvaro. En handling som jag uppskattade mer än ord kunde förklara.
"Justin? Kan ni titta hitåt? Bieber! Se åt höger! Ms. Mallette titta in i kameran!" ropen var oändliga och jag hade ingen aning om var man skulle titta åt för håll. Justin hade envisats med att jag skulle vara med på alla bilder som togs om han skulle vara med. Han höll mig dessutom alltid tätt intill sig, som om han faktiskt lyssnade på Usher och inte planerade att släppa mig ur sikte.
"Är du okej?" frågade Justin lugnt utan att helt vända blicken mot mig. Jag log mot kamerorna hela tiden medan jag nickade.
"Jadå, det är okej. Jag vet inte var jag ska titta bara." skrattade jag lågt och böjde ner huvudet för att ta ett djupt andetag så att jag kunde fortsätta le mot kamerorna. Justin skrattade lite bredvid mig medan hans tag om mig blev hårdare, stadigare på något sätt. Sedan kände jag hans andetag mot min hud. Först blev jag rädd att han var på väg att göra någonting dumt, men sen märkte jag att han bara böjde sig fram för att viska till mig.
"Se dig bara omkring och se ut som om du faktiskt tittar på några speciella. Du kan inte göra alla nöjda här." viskade han till mig innan han rätade på sig igen för att le ännu mer åt kamerorna som blixrade ännu mer när de fått se närkontakt mellan mig och Justin. Eftersom att det var fler än vi som skulle bli fotograferade gick vi lugnt bort från stället där alla stod och tog kort mot en speciell vägg, eller vad man nu skulle kalla det. Justin höll fortfarande mig tätt intill sig medan han hade en arm runt Jasmine också. Den kroppskontakten höll inte länge innan någon kille vinkade henne till sig, antagligen för att intervjua henne. Kenny och Scooter höll lugnt uppsikt över både Jasmine och Justin, och trots att jag tyckte det var väldigt onödigt så visste jag att dem hade ögonen på mig med. Enda gången Justin skulle släppa mig under kvällen var i så fall när han slulle hämta sitt pris, och då är det honom dem ska ha uppsikt över, inte mig eftersom att jag fortfarande skulle sitta kvar.
"Justin! Hej!" ropade en tjej vars röst jag mycket väl kände igen. Den var söt, välkomnande och jag hade många minnen kopplad till den rösten.
"Sel! Hej!" svarade Justin medan han drog med sig mig mot henne där hon stod en liten bit bort. Jag funderade en stund på att ta mig ut ur hans grepp och gå med Pattie istället, eftersom att jag inte ville inkräkta på deras vänskap, men han skulle nog inte tillåta det så det var lika bra att ge upp redan. Det kände lite konstigt att han fortfarande höll i mig när de kramades och jag vände ursäktande blicken mot Selena när dem avslutade kramen.
"Ledsen, han vägrar släppa mig." förklarade jag för henne men hon skakade bara på huvudet innan hon gav mig en kram.
"Jag klandrar honom inte, och det borde inte du heller göra. Han bryr sig bara." mumlade hon till mig innan hon backade undan från mig. Jag log mjukt mot henne innan jag nickade förstående. Hon var så otroligt söt och på något sätt var hon så oskyldig... Oskyldig utan att vara överdrivet oskyldig. Det var svårt att förklara känslan, men den gjorde sig ständigt påmind. De stod och pratade om någonting medan jag granskade folk som gick förbi. Det var så över övervällande att faktiskt gå på den röda mattan tillsammans med Justin och Jasmine, och alla andra stora stjärnor. Efter ett tag började det bli väldigt varmt eftersom att Justin höll mig intill sig, så jag gled smidigt ur hans grepp. Han avbröt sig mitt i en mening och tittade förvånat på mg.
"Ledsen, men det blev lite varmt. Man kan ju tro att du var rädd för att tappa bort mig." log jag mot honom och det kändes rätt skönt att få stå på egna ben en stund. Selena skrattade men Justin såg dödsallvarlig ut.
"Är det så konstigt då? Vet du hur många killar det finns härinne som skulle kidnappa dig om jag inte höll dig under uppsikt?" frågade han, fortfarande lite allvarlig. Han lurade däremot inte mig. Jag såg hur det ryckte i hans mungipor.
"Äsch, jag klarar mig. Jag trodde vi kom överens om att jag var bäst." flinade jag mot honom och han himlade med ögonen.
"När kom vi överens om det om jag får fråga?" frågade han och höjde på ett av ögonbrynen åt mig. I ögonvrån såg jag hur Selena roat tittade mellan oss medan Justin väntade på svar från mig.
"Har du redan förträngt att jag överklassade dig innan vi åkte hit?" flinade jag mot honom och han blängde på mig innan han fick ett retsamt leende på läpparna och jag var nästan helt säker på vad som väntade.
"Hur gick det med din payback du hade innan?" kontrade han och jag himlade rofyllt med ögonen, jag kände honom alltför väl. Jag visste att han skulle komma dragandes med det där. Han tänkte inte släppa det i första taget, och det syntes på honom redan i början.
"Ni är extremt söta och Justin, jag tror att du hittat någon som är bra nog att stå emot dig." skrattade Selena och jag instämde snabbt i skrattet. Han tyckte inte om det här samtalsämnet, och det behövde han inte säga någonting om, det syntes alltför väl. Istället för att svara så styrde Justin in samtalet på någonting annat och jag stod och lyssnade med ett halvt öra. För att veta var alla var så lokaliserade jag resten av dem vi gick med. Jasmine stod och blev intervjuad och när hon fångade min blick så vinkade hon till sig mig.
"Justin, jag går bort till Jas en sväng. Hon verkar vilja någonting. Det var trevligt att träffa dig Selena! Förra gången räknas ju inte riktigt." log jag mot henne och gav henne en kram. Hon svarade tillbaka innan jag började gå mot Jasmine. Hade jag inte totalt ignorerat Justin's reaktion på mina ord så kunde jag nog nästan lova att han skulle protestera mot det. Men jag kände mig som en inkräktare om jag stod och lyssnade på deras samtal. Dem var ju ändå kompisar.
"Åh här kommer dem berömda Deztiny Wallie mot oss. Hur mår du idag Miss. Wallie?" frågade han som stod och pratade med Jasmine. Han stack fram en mick under näsan på mig och jag tittade förvånat på honom innan jag bestämde mig för att försöka smälta in.
"Det är jättekul att vara här! Träffa en massa personer som man uppskattar och samtidigt vara här som stöd för sina vänner." svarade jag och kände mig rätt nöjd med svaret. Han som intervjuade verkade inte ha planerat att låta mig hämta andan mellan svaren och en ny fråga utan han var snabbt där med en ny.
"Det är första gången du är här, eller hur? Hur känns det?" frågade han vidare och jag log över frågan. det gick inte annat än svara sanningsenligt på det.
"Jag älskar det. Så länge jag kan minnas har jag följt MTV Music Awards och jag har alltid velat vara här och gå på mattan." log jag och såg i ögonvrån hur Jasmine granskade mig med ett intresserat uttryck.
"Har du träffat några hittills som du inte träffat förut?" frågade han och flyttade återigen micken till mig för att jag skulle kunna svara.
"Jag har pratat lite med Katy Perry, Miley Cyrus, Usher och Selena Gomez. Underbara personer allihop och folk vars musik som jag uppskattar otroligt mycket." svarade jag.
"Men nog måste du väl ha träffat Usher tidigare? Vi har ju sett dig en hel del ihop med Justin Bieber." påpekade intervjuaren.
"Faktiskt så var idag första gången jag träffade honom. Det var nästan två månader sedan jag och Justin sågs eftersom att han var på turné, så jag har inte haft tid för att träffa så många ur hans crew förrän nu. Dem är lika underbara allihop och känns som en stor familj." svarade jag och såg hur Jasmine nickade bredvid mig. Det var diskret och knappt märkligt, men jag hoppades verkligen att det betydde att jag skötte mig bra.
"Hur tror du det går för Justin Bieber ikväll? Han är ju nominerad till tre olika awards." frågade killen och jag var glad att han släppt det med Justin's crew, det hade blivit jobbigt om han hade fortsatt fråga någonting.
"Det är väldigt jämt, dem han är nominerade mot är fantastiska människor som gör ett bra jobb allihop. Så det blir nog spännande, men jag håller tummarna för honom." svarade jag och log.
"Tack så mycket Jasmine Villegas och Deztiny Wallie! Hoppas att ni får en fortsatt trevlig kväll." sa han innan han vände sig mot kameran och sa någonting mer. Jasmine och jag började gå därifrån och hon log mot mig när vi kom fram till Scooter och Pattie.
"Jösses Dez! Du är en naturbegåvning! Jag håller med Justin, det låter som om du gjort sånt här i hela ditt liv." sa hon glatt och jag log roat mot henne.
"Som sagt så har jag vuxit upp med att kolla på såna här galor, awards, sammanställningar, vad man nu ska kalla dem, så jag vet hur folk brukar prata när de svarar på frågor." påpekade jag när vi stannade bredvid Pattie. Jasmine fnös bredvid mig och när jag tittade på henne så stod hon och log brett mot mig.
"Skitsnack! Lyssna på vad jag säger istället, girl! Du är en naturbegåvning! Det kan inte vara det lättaste att få ur dig en massa smaskigt skvaller när det finns en kamera i närheten." flinade hon och jag skrattade åt hennes ord. Hon var inte heller särskilt frisk, precis som Justin, men det handlade fortfarande om ett bra sätt och inte ett dåligt.
"Hur går det?" frågade Justin när han slut upp till höger om mig och tog min hand. Jag vände blicken mot den och sen mot honom innan jag lugnt drog åt mig handen igen.
"Justin..." började jag protestera men han avbröt mig genom att lägga ett finger över mina läppar.
"Jag vet vad jag gör. Trust me." log han mot mig och höll upp handen igen för att jag skulle fatta den med min. Jag öppnade munnen för att försöka protestera igen, då han nu tagit bort fingret från mina läppar, men han skakade bara på huvudet. Till slut suckade jag och flätade in våra fingrar tillsammans igen. Jag hoppades verkligen att han visste vad han gjorde, för annars skulle det bli jobbigt för inte bara mig, utan för honom allra helst.
"Klara att gå in?" frågade Usher som kom fram till oss. Pattie, Scooter och Justin nickade, men Usher's blick hade fastnat på någonting annat och utan att ens behöva ägna det en blick visste jag precis vad han stirrade skeptiskt på, våra händer.
"Justin..." började han också, men Justin avbröt honom genom att överrösta honom.
"Dude, I've got this! I know what I'm doing!" försäkrade han sin mentor. Det gick några sekunder innan Usher log mot oss båda och verkade acceptera det. Det var en sak som jag tyckte var extremt gullig och fascinerande, även om Justin var yngre, avsevärt yngre, så litade hans crew på hans omdöme när det gällde saker. Även om jag nu var osäker på det, så gjorde det mig lite lugnare att Usher, Scooter och Pattie litade på honom och godkände hans val. Med ett leende på läpparna gick vi alla in mot byggnaden för att ta del av MTV Music Awards. En tillställning jag visste bjöd på allt som gick att få för att det skulle bli en helt otrolig show.
[Lite Senare]
"Och vinnaren för Årets Manliga Artist är... OMG! JUSTIN BIEBER!" ropade Selena ut uppe på scenen. Ett stort jubel fyllde hela arenan och Justin ställde sig glatt upp. Han satt ytterst så han fick böja sig över mig för att krama Pattie och Jasmine, för att sen krama om Scooter, Kenny och Usher som satt bakom oss fyra. Slutligen vände han sig och gav mig en hård kram och jag manade på honom att gå upp på scenen nu, han hade ju ett pris att hämta. Jag följde honom med blicken när han sprang fram till trappan bredvid scenen och formligen slängde sig uppför den för att sen krama om Selena hårt medan han tog emot priset som tilldelades honom. Jublet hann lägga sig när han ställde sig framför mikrofonen.
"Thank you so much! Wow! This is really amazing! I wanna thank God, for being with me on my journey! I wanna thank my mom, Scooter, Kenny and Usher for always being here for me, whenever I need to. And I want to thank all my wonderful friends for supporting me and letting me live out my dream. And ofc, my fans! I wouldn't have been here today if it wasn't for them! Thank you guys! I love my beliebers! Thank you!" tackade han snabbt innan han kysste pokalen och gick nerfrån scenen i takt till Baby som spelades ur högtalarna. Det var nästan så att man inte hörde låten för alla applåder och jag insåg då att låten spelats när han varit på väg ner emot scenen också, bara att alla inne i arenan hade tillsammans gjort den omöjlig att höra.
"Grattis!" log jag glatt mot honom när han kom närmare mig. Han gav mig en hård kram till innan han slutligen kysste mig. Kyssen var laddad, glad, energisk och helt fantastisk. Det var inte förrän jag insåg att arenan nästan var knäpptyst, sånär som på ett 'awwww', som jag insåg att vi var på storbilden. Justin vände blicken från mig till en kamera som var en bit ifrån oss. Jag tittade istället på storbilden tills jag förstod att kameran som Justin tittade in i, var den som direktsände ut till de stora monitorerna, så jag vände lugnt uppmärksamheten efter Justin. Han verkade se det som en bra sak, och då tänkte inte jag förstöra det genom att se osäker och rädd ut.
"Wow! There is no better way then celebrating with a kiss, isn't that so?" frågade Katy Perry, som plötsligt stod på scenen, lite avundsjukt. Hon räddade oss nog genom sina ord för uppmärksamheten vändes återigen mot henne och scenen.
"What, vill du också ha en?" ropade Justin högt och hon vände blicken mot honom. Hon skrattade innan hon lugnt gick nerfrån scenen. Out of nowhere dök en mikrofon upp framför Justin, som han genast tog, medan han log mot Katy som var på väg upp mot vår plats, som faktiskt var rätt nära scenen.
"Ja, jag skulle väl inte klaga kanske." påpekade Katy och folk omkring skrattade åt hennes ord.
"Hm, jag vet inte det jag. Du är ju gift. Blir inte Russell sur på mig då? Jag har ingen lust att ha honom emot mig vet du." påpekade Justin tankspritt och Katy, som nästan var uppe hos oss nu, såg ut att fundera på samma sak.
"Menar du att du kanske är lite rädd för Russell?" frågade hon efter ett tag med ett roat uttryck i ansiktet.
"Aww come on! Everybody knows that Russell is a beast!" utbrast Justin till svar och skratt hördes omrking i salen igen. Dem ställde till en scen, och till min stora förvåning fungerade det. Jag var rätt säker på att alla tog det för ett skämt, som var planerat. Hade jag inte varit inblandad och även visste om allting, så hade jag trott att det var planerat alltihop.
"Well, we can always keep it a secret!" föreslog hon och fler skratt hördes omrking mig. Justin såg ut att fundera en stund igen innan han flinade mot Katy som bara hade tre trappsteg kvar. Hon gick verkligen sakta för att få till allting.
"Why didn't you say so in the beginning? Du är jag på!" sa Justin och lämnade platsen bredvid mig för att möta upp Katy. Nu var de extremt nära varandra och jag skrattade åt hela situationen. Det var så komiskt allting.
"Hold on a second! What are you two doing?" hördes en ytterligare röst när Katy's och Justin's läppar var så nära att de nästan nuddades. Allting visades så klart i skärm så att alla kunde se det.
"What?" frågade Katy förvånat i en hög ton och rätade på sig så att Justin höll på att ramla framåt. Publiken skrattade högt runtomkring medan Russell kom uppfarande för trappan.
"Katy? What have you done now? I though we agreed for you to be a nice kitty today, huh?" frågade Russell och jag kände hur jag blinkade till. Jag började fundera på om det verkligen var improvisation eller om det här faktiskt var planerat från början.
"Katy! You said it would be our secret! Like all the other times!" viskade Justin i micken medan några i publiken vrålade av skratt då den kommentaren fick Russell att blänga på Justin och gå närmare honom med hotfulla steg.
"Oh baby! I was just in a huge need of a kiss and... Well... I guess Kitty came out for a while and... Yeah. I got a little jealous when Justin were teasing me by kissing his friend here and..." började Katy och spelade överdrivet oskyldig. Längre kom hon dock inte innan hon blev avbruten av någon som stod på scenen.
"Oh enough already! Okay? Har ni hört talas om dagens teknik? Why don't just kiss your man thru the phone?" ropade en tjej nerifrån tjejen och musik sattes igång. Jag kände genast igen den då Jasmine gjort en cover på låten tillsammans med Scooter Smiff. Soulja Boy kom ut på scenen och började sjunga Kiss Me Through The Phone medan tjejen som ropat i mikrofonen började dansa på scenen. Katy kramade snabbt om Justin när fokusen lades på scenen. Hon släppte honom och gav mig en snabb kram innan hon och Russell gick han i hand ner mot sina platser igen. Justin satte sig längst ut igen och jag satte mig förvirrat bredvid honom. Han såg ut att vara väldigt nöjd med sig själv, och slutligen mötte han min blick med ett roat ansiktsuttryck.
"Jag tror du ligger minus en poäng babe! It's called payback time!" flinade han och tog lugnt min hand medan han satt och skrattade. Jag stirrade på honom en stund innan jag skakade på huvudet och vände blicken framåt, det skulle nog ta ett tag innan jag hann smälta det.
Hahaha det där trodde ni inte va?? ;)
Mwahahahahaa jag är så bra ibland!
Jag har suttit här och asgarvat åt mig själv och mina idéer ^^
Men visst blev ni förvånade?
Åh, snälla, en massa måste kommentera det här, jag vill så gärna veta vad era reaktioner var!!!! :P
Please? Can you do me the honor and comment a lot on this?? :)
Tack för alla kommentarer på förra kapitlet btw, ni är bäst as always ;) <3
Dream, Screm, Believe
Where are you now - Kapitel 154
"Vi vet ju hur de gick för dig förra gången det var Dezzie's Payback Time." flinade Justin och jag kunde inte låta bli att blinka till honom. Typiskt honom att dra upp nattens händelser i det här. Han gick ut ur Jasmine's och Pattie's rum för att göra sig ordning i hans och mitt. Så fort han gått ut ur rummet låste Jasmine efter honom och jag log brett åt att girl power existerade i det här gänget. För det var precis vad han skulle få smaka på nu, äkta, outspädd girlpower!
(<--- tänk er örhängena i lika rent silver som halsbandet)[Jaa det är väl typ hur hon ser ut :)]
"Kolla dig i spegeln Dezzie! Vad tycker du?" frågade Angelica, hon som fixat mitt hår, mitt smink och sen satt alting på plats samt glammat det med lite smycken. Jag drog ett djupt andetag innan jag rätade till klänningen lite, det fanns ju inga axelband på den, för att sedan gå till spegeln. Jag hade vägrat kolla på mig själv medan jag blev tillfixad, jag ville ha en liten överraskning. Försiktigt tittade jag på min reflektion i den stora spegeln. Det var en figurspegel som stod i hörnet av 'hallen' och min första tanke var att jag skönt nog inte var särskilt mycket sminkad. Det andra jag la märke till var att jag faktiskt tyckte att jag såg bra ut. Klänningen passade mig som handen i handsken och skorna hade lagom hög klack. Jag hade ett tunt laget mascara, liten uns av ljus ögonskugga för att se piggare ut och sen läppglans. Det var i princip det smink jag hade. Runt halsen hade jag ett halsband i silver med tre fjärilar som satt fästa i varandra. Det var otroligt gulligt och det la sig bra mot min hals. Angelica hade också gett mig ett par silvriga örhängen med lila stenar. Jag gissade först på att det var Justin som valt ut dem, men när hon sa att han säkert skulle gilla dem så antog jag att hon valde smycken på eget behåg. Jag ägnade en snabb titt till på smyckena och sedan vände jag uppmärksamheten uppåt. Håret var omsorgsfullt lockat i stora lockar som sedan borstats ut för att se mer naturligt ut.
"Wow Angelica! Det ser jättebra ut! Du är fantastisk!" log jag energiskt mot henne. Hon log bara till svar och kom fram för att spreja om håret en sista gång så att det skulle hålla sig. Det var nog ingen risk för att det inte skulle göra det. Nog för att mitt hår aldrig gjorde som jag ville, men använde man sig av en bra hårspray så lyckades man i alla fall få det att stanna så som man lyckats med.
"Tjejer? Är ni kla... Wow Dezzie! Du ser fantastisk ut! Är ni färdiga? Justin står och muttrar där utanför och försöker komma in." log Pattie när hon kom fram till mig och Angelica. Jag vände blicken mot henne och log tacksamt åt hennes komplimang. Medan Angelica stod och grejade med håret så granskade jag henne uppifrån och ner. Hon såg väldigt bra ut hon också.
"Tack Pattie. Du är jättevacker du också. Och vad gäller Justin så får han skylla sig själv. Jag varnade honom." flinade jag nöjt och Pattie skrattade lätt. Sedan såg hon sig om i rummet.
"Var är Jas någonstans?" frågade hon när hon inte såg en skymt av henne någonstans. Jag log mjukt mot henne innan jag försiktigt nickade in mot sovrummet.
"Hon pratar med Jinsu. Hon blev klar för tio minuter sedan eller nåt. Och nu är Dezzie också klar." svarade Angelica istället för mig. Jag log mot henne och slängde en sista blick i spegeln på mig. Det kändes bra att inte vara för sminkad och tillfixad. Det här kändes mer som om man fyllde år och skulle ut och äta middag bara, eller något i den stilen.
"Jas? Jag är klar nu! Vi ska nog gå typ snart." sa jag lugnt när jag knackade på dörren till sovrummet. Inte långt därefter öppnade hon dörren och granskade mig uppifrån och ner, som jag gjort med Pattie.
"Wow! Det blev extremt bra! Fan grabben har smak! Du är jättevacker!" log hon mot mig och jag log generat tillbaka. Jag visste redan hur hon såg ut, men jag kunde inte hjälpa det från att bli fascinerad. Vad än Jasmine tog på sig så bar hon upp det som om det var det vackraste i världen. Därför var det omöjligt att avgöra om själva klänningen var fin eller inte, men Jasmine var i alla fall jättevacker.
"Du ser jättebra ut också babe! Justin står tydligen utanför dörren och muttrar över att han inte får komma in." flinade jag stolt och Jasmine skrattade åt min kommentar. Hon var nog inte förvånad, det skulle i alla fall inte förvåna mig.
"Han kan inte säga så mycket, du varnade honom faktiskt!" påpekade hon medan hon gick förbi mig för att sedan lägga ut telefonen i köket, där Pattie lagt sin och jag lagt ifrån mig min. Det var onödigt att ta med sig den. Man skulle varken ha tid för att prata eller höra den man pratade med. Allting skulle ändå bli fotograferat så man behövde inte sin egen dåliga mobilkamera. Och skulle någon få fnatt och vilja twittra så skulle Justin med största säkerhet ha med sig sin mobiltelefon så då var det snabbt avgjort.
"Är ni klara tjejer? Innan han får fnatt därute." frågade Pattie roat när vi kom emot henne. Jag log glatt mot henne och nickade. Jag kände hur ett av örhängena lossnade och föll ner på golvet så jag tog snabbt upp det och började gå emot toaletten.
"Jag kommer snart, men du kan väl släppa in honom så länge." log jag och gick in i badrummet för att sätta i örhänget igen och kanske fästa det lite bättre än innan. Jag hade haft hål i öronen så länge jag kunde minnas, men jag bytte sällan örhängen. Jag valde ett par som jag använde tills jag verkligen inge ens orkade titta på dem längre, då bytte jag.
"Men Justin! Låt henne åtminstone gå på toaletten!" hörde jag Pattie ropade roat innan badrumsdörren flög upp. Jag hoppade till när han stängde igen dörren igen och låste, fortfarande blicken fäst vid min. Han såg otroligt frustrerad ut medan han kom fram mot mig. När han stannade så stod han så nära mig som det överhuvudtaget gick. Jag stod pressad mot handfatet och skåpet under det medan han hade händerna på var sida om mig, som för att stänga in mig så att jag inte skulle gå någonstans.
"Hej?" frågade jag när han inte sa någonting. Han såg fortfarande frustrerad ut och helt utan förvarning pressade han sina läppar mot mina. Jag besvarade förvånat kyssen. Den var ännu mer laddad än jag känt någon gång mellan våra kyssar. Antagligen berodde det på att han var frustrerad, vilket i sin tur mycket väl berodde på att jag faktiskt gjort som jag varnat honom om. När han avslutade kyssen hade den blivit avsevärt mjukare och när jag öppnade ögonen igen såg jag att han log milt.
"Hej." svarade han tillbaka och jag granskade honom en stund innan jag skrattade lågt.
"Du är inte frisk! Vad är det för fel på dig?" skrattade jag åt honom medan han ryckte på axlarna som svar. Jag kysste honom snabbt en gång innan jag lugnt puttade bort honom för att fixa till det han antagligen förstört. Lugnt vände jag mig mot spegeln för att granska mig själv men insåg att Angelica's hårsprej måste vara den bästa som fanns. Inte ett hårstrå låg fel. När jag vände mig tillbaka för att gå ut ur badrummet så såg jag hur Justin stod lutad mot dörren och granskade mig. Jag kunde urskilja att han bet sig själv löst i läppen medan han granskade mig.
"Titta inte på mig sådär Justin! Det var du som valde ut kläderna!" påpekade jag medan jag med små steg tog mig fram emot honom. Han granskade mig en gång till innan han flinade för sig själv.
"Japp, och det är en sak som fattas." log han och stoppade ner handen i fickan. Jag var helt säker på att han skulle dra upp mobiltelefonen för att ta ett kort eller någonting, men han förvånade mig brutalt genom att dra upp någonting litet och skimrande. Han tog min hand och började fippla med någonting vid den vänstra handleden. När han var klar tittade jag på vad han hade gjort och drog efter andan. Runt min handled satt ett guldarmband. Vitt guld, något som jag älskade när det kom till färger på smycken. Jag vände en frågande blick mot Justin och såg hur han granskade mig med ett mjukt leende. Han verkade läsa sig till frågan i min blick.
(<-- armbandet ;) Vad tyx?)"18 karats vitt guld och diamanter." svarade han medan jag granskade armbandet. Ljuset från taklampan reflekterades i stenarna och gav ifrån sig ett skimmer av färger.
"Justin, jag kan inte ta emot det här! Det är alldeles för mycket och det vet du!" protesterade jag och gjorde en ansats för att ta av mig det. Jag hade stora problem med att ta emot saker, särskilt saker som var dyra. Jag tyckte inte om att folk slösade pengar på mig, någonting som Justin verkligen verkade inte ha några som helst problem med att göra. Snabbt la han en hand över min för att hindra mig från att plocka bort armbandet.
"I won't take no for an answer!" viskade han mjukt då han stod tillräckligt nära för att jag skulle kunna höra det. Jag öppnade munnen för att fortsätta protestera men han la sitt finger över mina läppar.
"Ha det åtminstone ikväll. Sen får du göra vad du vill med det, så länge du behåller det, men använd det ikväll. Det passar dig jättebra." fortsatte han och jag suckade. Om det gjorde honom glad kunde jag väl ha det under kvällen, det skulle väl inte skada. Däremot tänkte jag lägga undan det när kvällen var över. Jag nickade milt och han log glatt.
"Tack! Du är jättevacker förresten!" kommenterade han innan han kysste mina läppar igen. Jag besvarade kyssen innan jag kom på att de andra stod utanför och antagligen väntade på att vi skulle åka iväg. Jag avslutade lugnt kyssen innan jag väntade på att han skulle låsa upp och öppnade dörren igen, eftersom att han skymde handtaget och låskolven. Han låste snabbt upp och skulle precis öppna dörren när jag stoppade honom.
"Vänta, jag har läppglans på mig, du bör nog ta bort glittret från dina läppar, det kan bli väldigt intressant annars." log jag oskyldigt och han himlade med ögonen innan han gick bort till handfatet för att sudda ut bevisen från mig.
"Är ni klara nu?" frågade Scooter, som tydligen kommit in i Pattie's hotellrum, och granskade mig när jag klev ut genom dörren. Jag log och nickade mot honom.
"Härligt. Var är plutten då?" frågade han när Justin inte kom efter mig. Hans ord fick mig att skratta roat mot honom.
"Han är därinne och fixar lite. Och han är faktiskt inte så liten Scooter. Han är större än mig." påpekade jag och han flinade retsamt mot mig.
"Åh, jag vet." svarade han och jag blängde på honom för att hans svar. Han skrattade lite åt min blick innan hans blick slutligen hamnade bakom mig, antagligen på Justin som säkerligen kommit ut från badrummet nu.
"Är du klar?" frågade Scooter och Justin mumlade någonting till svar innan han slöt upp bredvid mig och la handen vid min midja. Pattie såg lite osäker ut för det hela, och det gjorde Scooter också, men spänningen bröts när Usher kom in genom dörren med en nyckelknippa i handen.
"Vi bör åka nu, och Justin? Du borde hålla hårt i henne." sa han och jag kände hur jag rodnade. Justin svarade inte, men hans tag om min midja blev hårdare vid hans ord. Det var avsevärt gulligt att dem brydde sig om varandra så otroligt mycket, men även om jag inte träffat dem alla särskilt mycket så kändes det ändå som om dem redan accepterat mig och välkomnade mig in i deras stora familj. Jag kände mig omtyckt och älskad, en känsla som jag nog fick erkänna att jag inte kom över särskilt ofta. I vår familj hade det ju alltid bara varit jag och pappa. Tills Justin kom in och vände upp och ner på min tillvaro. En handling som jag uppskattade mer än ord kunde förklara.
Aww :)
Tack så mycket sötnosar för era kommentarer!! :)
Har inte sovit någonting inatt, av olika anledningar, men jag har försökt få till kapitlet på ett bra sätt och jag hoppas att jag lyckats relativt bra i alla fall!
Fler kapitel kommer idag! Det är liksom en självklarhet från min sida! ;)
Som ni kanske lagt märke till så om ni kollar till vänster (ovanför blogresponse-boxen) så ser ni en liten chat-tjofräs som verkade rätt awesome :P
Den får ni gärna använda er av och skriva saker i :)
Jag kommer antagligen också skriva där, och jag svarar alltid där också om ni har några frågor :)
I alla fall, använd alla smarta 'hjälpmedel' flitigt ;)
Dem är till för att underlätta för både er och mig :P
♥ Yo me siento así ♥
♥ Bella y auténtica ♥
♥ Que soy imperfecta, ♥
♥ Que tu eres mi dueño, ♥
♥ Quien no te madura todo el tiempo! ♥
♥ Dices, ♥
♥ Que hablo cosas tontas, ♥
♥ Que no te merezco, ♥
♥ Quien te crees que eres, ♥
♥ Dime quien! ♥
Yeah, I'm stuck to Dices with Selena Gomez ;)
Och jaaa, det är Who Says på spanska ^^
Någon mer än jag som antingen läst spanska i skolan eller har spanskt påbrå (jag vet att man inte kan tro det, utseendet har jag minsann fått från pappa, den blekfisen)? :)
Anyways, ska knarka låten en massa nu, probably äta frulle och sen sätta mig ner och skriva kanske ;)
Eller kolla på en film.. Hmm... Vi får se, men ni får fler kapitel idag iaf! ;)
Tack igen för kommentarerna!!! :D Ni äger <3
♥ Dream, Scream, Believe ♥
