Where are you now - Kapitel 192
”Ja du Deztiny. Den som säger att du är normal kan gå och gömma sig, för du är inte normal någonstans! Du är den konstigaste, underligaste, fantastiska, spontanaste, knäppaste tjej jag någonsin träffat på, och jag förstår vad Justin ser i dig! Dessutom kan du ju dansa så det bara skriker om det.” sa han och vid det sista blinkade han snabbt. Jag skrattade generat innan jag vände blicken mot dörren till omklädningsrummet som öppnades. Tjejerna kom ut och Justin likaså. Han såg ut att ha lugnat ner sig lite, men antagligen skulle man få vara försiktig för vad man sa, åtminstone tills han fått i sig en tugga hamburgare från donken.
”Okej, vad ska ni alla ha? Jag går fram och beställer så kan ni ta ett bord så länge.” sa jag till de andra när vi gick in genom dörren till den lagom fulla McDonalds restauranten. Till min lycka insåg jag att det faktiskt fanns ett enormt bord i hörnet, och där skulle vi alla med lätthet få plats. Jag pekade mot bordet och Alfredo nickade instämmande. Alla räknade upp vad de skulle ha och jag försökte komma ihåg allting i huvudet.
”Jag hänger med, du lär ju behöva bärhjälp ändå.” skrattade Sel och jag nickade tacksamt. Tillsammans gick vi bort till kassan och väntade tålmodigt på vår tur. Det bästa med Donken var att personalen var så otroligt snabb. Det tog inte lång tid innan det var vår tur att beställa, och då hade det ändå varit mer än fem personer framför oss.
”Hej. Fem Big Mac, fyra Chicken Nuggets och en QP. Tre Cola, två Sprite, fyra Fanta och en Fanta Exotic.” beställde jag och kände mig nöjd över att inte missat någonting. Tjejen som stod framför oss och tog emot vår beställning klickade in allting i takt med mina ord medan hon nickade.
”Det kommer ta omkring tre minuter. Gå och sätt er så kommer vi ut med era brickor när dem är klara.” log tjejen efter att hon tagit betalt.
”Tack.” sa jag och log ett bländande leende. Tjejen log prövande tillbaka innan hon vände sig mot nästa kund som stod bakom mig och Sel. Tillsammans gick vi iväg till bordet och satte oss tillsammans med de andra. Det var ett avlångt bord med fem platser på vardera sida, vilket var perfekt då vi var tio stycken. På ena sidan satt Nina, Miley, Sarah, Jasmine och Alfredo. Jag satte mig bredvid Justin och Sel satte sig på den andra sidan om honom. Jag satt nu mellan Justin och Caitlin medan Sel satt mellan honom och Melanie. Jag hakade snabbt med i samtalet om kvällens show och efter en stund vände Justin en nyfiken blick mot mig.
”När kom du underfund med allt det här? Jag menar, du har helt klart pratat med Tay, och antagligen Scrappy eftersom att ni hade tekniken på er sida.” spekulerade han och jag skrattade åt hans tankar.
”Hur kommer det sig att du alltid tror att det är jag som planerat någonting?” frågade jag roat och han la huvudet på sned med ett höjt ögonbryn.
”Den som är skyldig till det här sitter bredvid dig, på din andra sida.” förklarade jag och såg hur Selena tittade på Justin med ett oskyldigt leende.
”Var det du som planerade det här?” utbrast han till Selena och vi alla började skratta, bortsett från Alfredo och Justin. Dem utbytte ett par blickar, och hade antagligen en tyst konversation mellan sig.
”Justin kommer du ihåg Dezzie’s födelsedagsfest vi hade för henne?” började Selena och jag såg hur Justin himlade med ögonen innan han vände sig emot henne.
”Ja det är väl klart. Skulle jag glömma det?” muttrade han och jag motstod lusten till att börja skratta igen. Det ryckte i Selena’s mungipor men hon fortsatte istället.
”Kommer du ihåg presenten hon fick utav mig?” fortsatte Selena och Justin nickade.
”Ja, det är väl klart. Du gav henne den blåa mikrofonen men hennes initialer på… Aye… Lappen! Hon läste någonting innan hon flinade mot dig och sen rev hon sönder den. Var det om det här…?” utbrast Justin och både jag och Selena brast i skratt.
”Nu trillade polletten ner.” flinade jag ironiskt, men Justin såg ut att vara oerhört nöjd med sig själv.
”Så det var Selena’s idé från början, sen så diskuterade vi det hela och utvecklade det. Vi pratade med Pattie om det, hon tyckte det var en bra idé, och sen frågade vi Scooter om vi kunde få in det i programmet. Han var mer än villig att hjälpa till med det mesta måste jag säga. Det hela slutade i alla fall väldigt lyckat om jag får säga det själv.” förklarade jag och log brett. Alfredo himlade med ögonen men det tyckte i mungiporna på honom. Han öppnade munnen för att säga någonting men blev avbruten av ett högt skrik.
”OMB DET ÄR JUSTIN BIEBER!” skrek någon bakom oss och jag vände automatiskt blicken mot ljudet. Ett gäng blickar var nu fästa vid oss, eller ja, Justin, och dem kom snabbt emot oss.
”And here we go again.” mumlade jag samtidigt som jag registrerade hur Justin sjönk ihop lite i stolen han satt på. Kanske var det dumt att inte sätta honom längst in i hörnet, med alla oss runt sig. Med en diskret oro tittade jag mot kassan för att se varför det tog sådan tid med vår mat. Det hade definitivt gått mer än tre minuter, ingen tvekan om saken, men det syntes inte till något spår av någon mat. Det här bådade inte gott. Justin hade inte ätit någonting, han var vrålhungrig och ett gäng tjejer var på väg mot oss. Han skulle nog inte vara otrevlig, det låg inte direkt i hans natur, men han kunde nog bli väldigt irriterad.
”Alfredo, vill du byta plats med mig? Jag skulle behöva byta ett par ord med Jasmine.” log Selena och Alfredo nickade snabbt. Även om det var en diskret handling så förstod jag varför. Alfredo kunde reglera situationen lite bättre än vad Selena kunde göra. Han visste ju trots allt var Justin’s gränser började gå efter som att han varit runt honom när det var en massa fans i närheten. Jag kände hur det började ringa i öronen och jag kunde inte riktigt registrera någonting som någon sa. Skrämt vände jag blicken mot Justin, för att se om han märkt någonting, men jag insåg till min lättnad att allas blickar var fästa vid tjejerna som stod runt Justin. Allas blickar utom Caitlin’s. Hon granskade mig med ett höjt ögonbryn innan hon reste sig upp och tog ett fast tag om min arm för att hjälpa mig att resa mig upp också. Det kändes som att jag hade tunnelseende, så jag registrerade knappt att vi rest oss upp och nu var på väg därifrån.
”Vi kommer snart. Toalettbesök.” registrerade jag att hon sa till någon bakom oss. Vi stapplade in på toaletten och hon tryckte ner mig på handfatsskivan som täckte hela den väggen med en mängd handfat i. Snabbt fick hon tag i lite papper och blötte det snabbt i kallvatten. När hon la det blöta pappret över min panna slog jag bort hennes hand.
”Jag mår bra, det där behövs inte.” muttrade jag men Caitlin la envist tillbaka pappret över min varma panna.
”Dezzie, jag vet att du inte tycker om att be om hjälp, men nu behöver du hjälp och då skiter jag fullständigt i vad du tycker och säger.” påpekade hon torrt medan hon stirrade in i mina ögon. Irriterat himlade jag med ögonen. Att vara hjälplös var bland det värsta som existerade, och det visste hon mycket väl att jag tyckte. Efter ett par minuters tystnad tog hon bort pappret och kastade det innan hon blötte ett nytt för att ersätta det gamla.
”Du är medveten om att de andra kommer bli oroliga om vi inte dyker upp snart va? Särskilt Justin.” mumlade jag när det kalla pappret isade min hud. Caitlin stirrade på mig en stund innan hon slängde en blick mot telefonen hon precis tagit upp ur fickan.
”Gå ut till dem andra, säg att jag pratar i telefon. Stanna där en stund innan du kommer tillbaka med någon annan av tjejerna för att dem ska på toa. Jag klarar mig.” sa jag och log prövande mot henne. Hon genomträngde mig med sin blick en stund innan hon nickade och gav det blöta pappret till mig.
”Smsa om det är någonting annars! Lova!” beordrade hon och jag nickade lydigt. Hon gav mig ett snabbt leende innan hon smet ut från toaletten igen och stängde dörren efter sig. Jag suckade djupt och kände hur jag slappnade av. Hon oroade sig för mig väldigt ofta hade jag insett, och det visste nog hon också. Vad hon säkerligen inte hade någon aning om var att de gångerna hon oroade sig för mig, det var oftast då jag behövde det som mest. Jag var bra på att dölja det för henne, antagligen mer än vad som var hälsosamt för min del.
”Jag tyckte jag såg att hon gick in hit.” sa en röst som drog mig tillbaka till verkligheten. Lugnt slängde jag pappret jag hade i handen och tog ett nytt som jag sen blötte med vatten för att sen ersätta det förra. Två tjejer kom runt hörnet och stannade vid åsynen av mig.
”Åh, är du okej?” frågade den ena tjejen oroligt. Jag log mjukt mot henne innan jag nickade.
”Ja jag är okej. Lite varm bara.” svarade jag lugnt medan jag intresserat granskade tjejerna. Den ena var blond och den andra brunett. Båda hade utsläppt hår och likadan Justin Bieber-tröja på sig. Jag hade nästan kunnat ta dem för att vara tvillingsystrar, men någonting sa mig att dem bara var två bästa kompisar som haft en enormt häftig upplevelse.
”Än så länge.” mumlade den ena tjejen och jag la huvudet på sned mot henne. Hade jag hört rätt eller var det bara min hörsel som inte fungerade ordentligt?
”Förlåt vad sa du?” frågade jag den blonda tjejen, som hade öppnat munnen. Ett hårt uttryck formade sig i hennes ansikte.
”Ja det är lika bra att du börjar be om ursäkt redan nu. Börjar du nu och arbetar flitigt så kanske du är färdig imorgon.” sa tjejen och jag höjde ett ögonbryn mot henne.
”Jag hänger inte med. Vad exakt är det jag ska be om ursäkt för?” frågade jag henne oförstående. Brunetten himlade med ögonen men deras ansikten blev inte mjukare.
”Jag som fick inblicken av att den fantastiska Deztiny Wallie var en smart och snabbtänkt person.” sa brunetten sarkastiskt men jag kände fortfarande att jag inte riktigt hängde med. Jag hade aldrig sett de två tjejerna innan, det var någonting jag var helt säker på. Jag glömde inte bort ett ansikte, och absolut inte två. Jag hade inte träffat någon av dem tidigare.
”Jag har aldrig träffat någon av er innan nu, så vad jag vet har jag ingenting att be om ursäkt för, men om jag trots allt har det tycker jag att ni kan uppdatera mig i vad jag har gjort fel så att jag kan ge er den ursäkt som ni tycker att ni förtjänar.” sa jag mjukt till dem och gav dem båda ett prövande leende. Ett leende som inte var besvarat på något sätt.
”Vad du har att be om ursäkt för? För att du förstör vår ängel!” påpekade brunetten irriterat och jag blinkade innan jag insåg att dem pratade om Justin. Jag hade alltså lyckats stöta på två av de beliebers som hatade mig för att jag var med Justin.
”Ni vill att jag ska be om ursäkt till er för att jag förstör Justin?” frågade jag för att dubbelkolla om jag förstått situationen rätt. Båda tjejerna nickade och jag motstod lusten till att le.
”Då skulle jag vilja veta hur jag har förstört honom, för som jag ser det så har han inte förändrats särskilt mycket sen han och jag började träffas. Och dessutom, om så är fallet, att jag har förstört honom, så är det väl honom jag ska be om ursäkt till och inte er.” påpekade jag och ryckte på axlarna. Det såg ut som om blondinen började koka av ilska, jag hade nog retat upp dem med mina vänskapliga svar.
”Du är bara tillsammans med honom för att bli känd. Du bryr dig inte ett dugg om honom eller hans känslor. Du skiter fullständigt i vad alla vi fans gör för att han ska le och må bra. Han älskar oss mycket mer än vad han någonsin kommer älska dig, även om du bara är en fake.” rabblade den blonda tjejen upp och jag höjde ena ögonbrynet mot henne.
”Ja, han älskar er mer än vad han någonsin kommer älska mig, och det är så det ska vara. Tror ni att jag ljög på The Ellen Show för ett par månader sedan? Jag tänker inte ställa mig emellan honom och alla beliebers. Ni är en familj och ni kommer först. Tro mig, ni får honom att le ständigt, så ni har ingenting att haka upp er över. Han kommer inte vända er ryggen.” förklarade jag enkelt innan jag slängde den tredje klumpen i sopkorgen. Jag vände bort blicken från tjejerna och påbörjade en ny vattenklump att använda för att kyla ner min panna.
”Du ser visst inte hur mycket han har förändrats va? Det är sällan han gör någonting för oss längre. Du förändrar honom. Du förstör honom. Jag tycker du ska åka tillbaka till Kanada och stanna där. Du är fake, DH’s är fake och ert förhållande är fake. Du existerar inte för oss beliebers. Det finns ingen som tycker om dig! Du bara tror det eftersom att du är så pass självupptagen. Lämna Justin ifred!” morrade brunetten bittert. Jag öppnade munnen för att svara emot när jag kände en brännande smärta vid det högra kindbenet. Innan jag hunnit reagera ordentligt hade de två tjejerna gått ut från toaletten och lämnat mig kvar. Instinktivt la jag handen över det ömma området på kinden men tog genast bort den igen. Det gjorde ont, ordentligt den här gången. Det hade inte bara varit ett knytnävsslag, jag var rätt säker på att brunetten haft antingen någonting i handen eller någonting på handen. Minnet började bubbla inom mig och jag fäste uppmärksamheten vid vad jag sett på hennes hand. Hon hade haft en stor ring på sin vänstra hand, antagligen hade hon använt sig av den. Förskräckt hoppade jag ner från bänken och granskade mig själv i ansiktet. Det var inte diskret någonstans. Jag hade ett märke på höger kindben och det var rött runtomkring. Även om dagen hade börjat bra så låg den inte precis på topp längre. Det var andra gången på en månad som jag hade blivit slagen, av hans beliebers.
Oj oj :S
Andra gången på en månad...
Det är inte bra luvies...
Vad tror ni hon gör?
Hur tror ni Justin reagerar?
Tack för era underbart söta kommentarer!
Jag älskar att ni svarar på frågor som jag skriver här i mitt lilla ointressanta fält ^^
Det är alltid lika roligt att läsa :) <3
Vet ni vad som mer är kul? ^^
Att googla 'Bieber Cash' eller 'biebercash.blogg.se' i bildsökningen ;P
Det kommer upp så otroligt mycket olika grejer, bland annat folk som skrivit om bloggen på sina bloggar, och till och med dem som har länkat Bieber Cash :)
Det är jättekul, för jag har hittat fler läsare som jag inte ens visste existerade, och jag vill också passa på att tacka för alla era fina ord om Bieber Cash, WAYN och mig :) Ni är alltför underbara <3
Som ni kanske vet är jag sjuk... Ont i halsen, kan knappt prata... you named it.
Jag kan helt ärligt säga att jag varit knäpptyst i snart tre dagar.
Inte pratat med någon (inte ens med mig själv), inte sjungit med i någon bra låt, ingenting...
Skitjobbigt!
Men iaf, var jag vill komma med det är att jag åker hem nu, till Västerås. You know, the civilization without internet -.-'
Men jag har förberett ytterligare ett kapitel som jag tidsinställer tills imorrn, och därefter får ni nog tyvärr klara er hela helgen =/
Anyways, tack återigen för alla era söta kommentarer!
I love you guys <3
Where are you now - Kapitel 191
”Let’s not forget about the spontaneous, pranking girl who made this possible, Deztiny Wallie!” ropade Selena innan jag ens hunnit öppna munnen. Tjejerna var verkligen på hugget idag. Ljudet steg högt igen och jag suckade, det skulle utan tvekan ta ett tag innan dem tystnade. Istället tillät jag mig själv att göra någonting spontant. Jag böjde undan mikrofonen lite, så den inte satt precis vid munnen, och sen gick jag fram till Dezzie för att ge henne en efterlängtad kyss. Publiken blev lite tystare innan det hördes ett gemensamt ’aaaaaaaww’ från tjejerna i arenan. Jag log glatt upp och när jag sneglade på Dezzie så insåg jag att hon sken av glädje, hon också. Hon gav mig en snabb kyss innan hon vinkade till alla för att sedan ta med sig tjejerna och springa ut från scenen. Antagligen för att jag skulle kunna fortsätta med konserten igen.
När jag kom ut från scenen efter konsertens sista låt frågade jag Scooter var Dezzie och de andra tjejerna hade tagit vägen. Han såg sig omkring innan han ryckte på axlarna.
”Jag vet faktiskt inte Justin. Gå och byt om du så säger jag åt Dezzie att du letar efter dem, om jag träffar på dem.” svarade han upptaget innan han gick vidare förbi mig. Det skulle vara nästintill omöjligt att försöka jaga rätt på dem i det här området så jag bestämde mig snabbt för att göra som han sa och gick till ombytesrummet jag hade fått för att ta av mig scenkläderna och duscha en snabbis innan det var matdags. När jag kom in i rummet möttes jag av en syn jag inte direkt förväntat mig. Båda sofforna och den stora fåtöljen var upptagna av åtta pratiga tjejer. Alla tittade upp mot mig där jag stod i dörröppningen och Dezzie’s ansikte sprack upp i ett brett leende.
”Dags att komma nu?” flinade hon där hon satt avslappnat i fåtöljen. Jag skrockade lite innan jag gick in i rummet och stängde dörren efter mig. Snabbt sparkade jag av mig skorna och tog av mig mitt headset samt min tjocktröja. Kepsen gled med när jag fick av mig tjocktröjan och den hamnade på golvet med ett löjligt ljud.
”Är du stolt nu baby?” frågade jag i förbigående när jag slängde min handduk över axeln. Ljudet av hennes skratt fick mig att le diskret.
”Absolut. Det är inte varje dag man får förödmjuka den stora Justin Bieber.” skrattade hon till svar och Selena’s skratt fyllde också rummet. Nog hade dem roligt på min bekostnad alltid, men det var väl egentligen ingenting ovanligt. Utan att svara gick jag fram till Dezzie och gav henne en snabb kyss innan jag vände för att gå in i badrummet så att jag kunde duscha av mig. De varma strålarna masserade sig in i min redan varma hud och jag kände hur jag mer och mer började slappna av. Min mage kurrade i protest och jag insåg hur galet hungrig jag var, precis som efter varje konsert.
[DEZTINY’S PERSPEKTIV]
Efter att Justin gått in i duschen fortsatte vi med samtalet vi precis haft. Sarah var fortfarande med oss och hon frågade några intressanta frågor emellanåt. Hennes intresse för oss allihop var fascinerande och hon verkade komma bra överens med inte minst Sel, Miley, Jaz och Caitlin, men hon hade även kul med Melanie och Nina. Det var första gången som vi egentligen gick ut med att Mel och Nina var mina småsystrar, men jag var osäker på om någon egentligen fäste särskilt stor uppmärksamhet vid det, eftersom att de kanske trodde att dem var som systrar för mig. Hur som helst så skulle dem ändå få ett ansikte utåt i världen, och dem verkade faktiskt vara helt okej med det.
”Aye, Sel, i skåpet där borta finns det en skål med godis, har du lust att hämta den?” frågade jag och log åt hur lat jag både lät och kände mig. Det var länge sen jag släppte loss ordentligt till musik, men jag hade saknat det. Det var alltid så egendomligt kul.
”Visst.” svarade hon kort innan hon smidigt reste sig upp ur soffan och gick bort till skåpet dit jag pekat. Hon tog fram den stora skålen och ställde den på bordet som stod mellan sittmöblerna. Jag plockade åt mig några surisar innan jag återigen lutade mig tillbaka i fåtöljen. Av en slump hamnade min blick på Sarah som tittade på någonting bakom mig, med stora ögon och öppen mun. Nyfiket vände jag blicken åt det håll hon tittade åt och möttes av en syn som fick mig att se precis likadan ut. Jag stannade upp i mitt tuggande och bara stirrade på den vackra människan som nu inte bara var vacker, som han brukade vara, utan han var också bland det sexigaste som existerar. Justin hade precis öppnat badrumsdörren och stod nu i sin vita handduk medan ett fåtal vattendroppar rann över bröstet på honom. Han mötte min blick och såg förvånat från mig och sedan, vad jag gissade, till de andra. Han gav mig ett frågande uttryck till slut och jag blinkade till lite.
”Vad? Har jag en spindel på mig eller?” frågade han oförstående och började kolla runt sig, antagligen för att försäkra sig om att det inte var en spindel.
”Det är inte hälsosamt att vara tillsammans med dig Justin! Du är alldeles för sexig för mitt eget bästa.” mumlade jag och blinkade igen. En rosa ton steg över hans kindben, och där var min trans som bortblåst.
”Oh my God! Du rodnar!” utbrast jag, vilket bara fick färgen att bli starkare. Han vände bort ansiktet från mig och la sen en skyddande hand över kinden. Jag mötte Sel’s blick och hon nickade instämmande. Smidigt tog jag mig ur fåtöljen och gick bort till honom för att flytta på hans hand. Han sneglade lite på mig och jag log roat mot honom innan jag snabbt backade undan. Ett kameraljud hördes i rummet och Justin’s blick vändes automatiskt mot ljudet, och stirrade slutligen på Selena’s telefon som hon höll i handen riktad mot honom. Snabbt sprang jag fram till henne och tittade på bilden över hennes axel. Det syntes att han rodnade, vilket var meningen med kortet.
”Det syns att du rodnar! Åh herregud vad underbart! Sel skicka bilden till mig. Åh fy farao vad obetalbart! Baby du rodnar!” pratade jag på och både Sel och Jaz skrattade bredvid mig, då Sel och Jaz delade soffa tillsammans med Nina. Jag hörde ett plågsamt stönande bakom mig och när jag vände blicken mot ljudet så såg jag Justin’s ryggtavla när han stod och plockade med lite kläder. Utan ett ord smet han in i badrummet igen och stängde dörren efter sig, onödigt hårt. Det plingade till i min telefon och jag insåg snabbt att bilden hade kommit fram. Genast öppnade jag redigeringsappen jag laddat ner till telefonen och började redigera och klippa bilden, så att man bara kunde se hans huvud. När jag kände mig nöjd klickade jag upp Twitter och valde bilden.
@DeztinyWallie
Oh yeah, I’m so back! Today I outclassed @justinbieber & @Alfredo Flores #onstage and now I just made Justin blush! #greatday #proof #beast
När jag postat bilden log jag nöjt för mig själv.
”Är du stolt nu?” frågade Jaz roat och jag såg oskyldigt på henne. Hon skrattade innan hon nickade. ”Helt klart.” fortsatte hon och jag flinade glatt mot henne innan jag kastade en slängkyss.
”Sarah, that’s how we roll sweetie.” skrattade jag och de andra instämde i mitt skratt. Samtidigt som jag skrattade klickade jag upp Twitter igen och började skriva på en ny tweet.
@DeztinyWallie
Who’s the best? US! #GirlPower here boys! #ImsoEPIC #beastmode
Jag läste igenom tweeten en gång innan jag slutligen godkände den. Inifrån badrummet hördes en hög suck och jag vände instinktivt huvudet mot dörren som snart öppnades och Justin dundrade ut med en missnöjd min.
”Skojar du med mig? Jag var därinne i två minuter högst och du har redan hunnit redigera bilden och sen lägga ut den på Twitter? Ska man behöva binda fast dig för att slippa oroa sig över någonting?” muttrade han bittert och jag motstod lusten till att bryta ihop av skratt. Han var den mest underbara människan annars, men han var riktigt bedårande när han var hungrig, för han blev på så otroligt dåligt humör. Utan att svara honom knappade jag in snabbnumret till Pattie och väntade tålmodigt på svar.
”Hej gumman.” svarade hon och jag log för mig själv.
”Hej. Börjar ni bli klara? Justin har duschat och skulle verkligen behöva få i sig mat.” fick jag fram samtidigt som jag försökte se till att inte skratta. Det var ingen lätt handling, men det vore onödigt att reta upp Justin ännu mer, för han var egentligen inte irriterad, bara hungrig.
”Vad har du gjort nu då?” suckade Pattie med en road ton i orden.
”Vad menar du? Jag har inte gj…” började jag men blev snabbt avbruten av Justin.
”Ljug inte för henne!” morrade han och jag fnissade till lite.
”Jag retades lite med honom bara, det var ingenting stort, men han behöver äta. Ska vi åka bort så länge eller? Så att han i alla fall får någonting snabbt i sig?” frågade jag och hörde hur Pattie pratade med någon i bakgrunden. Rösten tillhörde Scooter, så antagligen diskuterade dem mitt förslag.
”Ja gör det, åk någonstans och få i honom lite mat. Så kan vi höras sen. Åh, nu håller Scooter på att välta allting, jag ringer er sen.” sa hon och utan att vänta på svar klickade hon bort samtalet. Jag la ner mobiltelefonen i fickan på mina gråa mjukisbyxor som jag fortfarande hade på mig och vände mig mot fjorton nyfikna ögon.
”Gör er klara så åker vi och käkar. Jag går och letar efter Alfredo.” sa jag och reste mig upp ur fåtöljen.
”Vi lär väl kunna åka såhär? Det spelar väl ingen roll?” frågade Sel och jag granskade mina kläder innan jag log till svar.
”De spelar nog ingen större roll. Byt om ifall ni vill, men ja, jag åker såhär i alla fall.” blinkade jag innan jag gick ut ur rummet och möttes av Alfredo i korridoren.
”Aye, man, jag skulle precis gå och leta efter dig. Vi hade tänkt åka och äta lite. Justin behöver mat i sig, han är inte precis på bra humör direkt. Hänger du på?” frågade jag när jag stannat honom mitt i gången. Han himlade med ögonen mot mig.
”Tror du jag skulle lämna honom ensam med dig och sex till tjejer?” frågade han och jag log åt att han precis idiotförklarade mig big time. Inte för att jag brydde mig särskilt mycket, men det kändes nog bra för honom.
”Åtta stycken är vi faktiskt.” rättade jag honom roat och han gav mig en förvirrad blick och jag kunde nästan svära på att han räknade efter i huvudet.
”Jag, Selena, Jasmine, Caitlin, Miley, Melanie, Nina och Sarah.” räknade jag snabbt upp och han gav mig en frågande blick när jag sagt det sista namnet.
”Vem är hon? Det hann jag inte fråga dig efteråt.” påpekade han och jag skrattade lätt. Nej han hade haft någonting annat att tänka på vid den tiden. Såsom hur det kändes att bli förödmjukad inför tusentals beliebers på en stor scen i någonting så löjligt som dans.
”Hon vann en tävling som jag anordnade igenom Alexandra Hopkins, tjejen som ”uppfann” Deztination Happiness, och priset var två biljetter till den här konserten samt att hon skulle hjälpa oss att fylla ut laget inför the dance battle.” svarade jag medan vi gick mot rummet där de andra var kvar. Sarah hade haft en kompis med sig till konserten och hon hade varit med oss och pratat en stund tills hennes mamma ringde och hon var tvungen att åka hem. Eftersom att Sarah ändå vann tävlingen så bestämde jag att hon skulle få tillbringa lite mer tid med oss samt att jag bjudit med henne till att äta middag med oss. Något som inte precis var någonting negativt i Sarah’s ögon. Däremot tyckte jag att hon skötte sig bra. Hon var inte alldeles hyper, så hon kunde delta i konversationerna på ett uppskattat sätt, och hon behandlade Miley, Selena, Jasmine och inte minst Justin som vanliga människor.
”Ja du Deztiny. Den som säger att du är normal kan gå och gömma sig, för du är inte normal någonstans! Du är den konstigaste, underligaste, fantastiska, spontanaste, knäppaste tjej jag någonsin träffat på, och jag förstår vad Justin ser i dig! Dessutom kan du ju dansa så det bara skriker om det.” sa han och vid det sista blinkade han snabbt. Jag skrattade generat innan jag vände blicken mot dörren till omklädningsrummet som öppnades. Tjejerna kom ut och Justin likaså. Han såg ut att ha lugnat ner sig lite, men antagligen skulle man få vara försiktig för vad man sa, åtminstone tills han fått i sig en tugga hamburgare från donken.
Hahahaha Justin och hans humör när han är hungrig alltså xD
Någon mer än han, och jag, som lätt blir på dåligt humör när ni är hungriga? :P
Jag blir i alla fall på dåligt humör (aa)
Tack så underbart mycket för alla era kommentarer luvies! :'3 Dem värmer lika mycket varenda gång <3
Hmm... Har jag något mer att skriva här...? Jag tror faktiskt inte det... :P <3
Thank you all for existing <3
Where are you now - Kapitel 190
”Är du klar lillgrabben? Dags att komma ut på vägen nu.” påpekade Scooter när han kom ut från bussen. Jag nickade förberett innan jag vände blicken mot huset, för att sedan kliva in i bussen med mamma och Kenny efter mig. Tom startade bussen och backade sakta upp från uppfarten. Han var van vid den stora bussen, så det var ingen match för honom direkt. När han la i ettan och vi till slut började rulla framåt slängde jag en sista blick mot huset innan jag såg hur den välbekanta byggnaden sakta men säkert försvann bakom andra hus, tills den var borta. Nu var vi på väg igen.
23 september 2011
I farten haffade jag vattenflaskan som Alfredo kastade till mig. Jag hade omkring en halv minut på mig att få i mig uppfriskande vatten innan det skulle vara dags att kasta sig ut på scenen igen. Det bästa med mina konserter, tyckte jag i alla fall, var att fansen aldrig kunde vara helt och hållet säkra på var jag skulle dyka upp någonstans till nästa låt.
”Never Say Never.” sjöng jag ut i micken innan jag vant började klättra uppförställningen bakom scenen. Introt satte igång och jag väntade en stund innan jag smygande kröp ihop längst uppe på ställningen, ovanför Tay och bandet. Vid den sista trumtakten innan jag skulle börja sjunga exploderade eldkastarna på var sida om mig och jag ställde mig snabbt upp och började sjunga ut de ord till den låten som de flesta såg som mitt riktmärke, näst efter Baby.
”See I never thought that I could walk through fire,
see I never thought that I could take the burn.
I never had the strength to take it higher,
until I reached the point of no return.
And there’s just no turning back,
when your heart’s under attack.
Gonna give everything I have,
it’s my destiny.
I will never say never (I will fight)
I will fight ‘til forever (make it right)
Whenever you knock me down,
I will not stay on the ground.
Pick it up, pick it up,
Pick it up, pick it up,
Pick it up, up, up.
And never say never
I never thought that I could feel this power,
I never thought that I could feel this free.
I’m strong enough to climb the highest tower,
and I’m fast enough to run across the sea.
And there’s just no turning back,
when your heart’s under attack.
Gonna give everything I have,
‘cause this is my destiny!”
Vid den allra sista meningen tog jag i ordentligt men sen insåg jag att musiken stannade kort efter det. Vid det laget stod jag nere på scenen igen och innan jag hunnit öppna munnen för att fråga Tay vad som stod på, hörde jag en annan ljuv stämma prata någonstans ifrån.
”That’s me, right?” frågade Dezzie’s röst och jag såg mig omkring för att försöka lokalisera var den kom ifrån men jag såg inte ett enda spår av henne.
”Ahm… Yeah, you are my Deztiny… Wait, where are you?” frågade jag förvirrat och vände blicken mot Alfredo som såg minst lika förvirrad ut som jag kände mig. Sen pekade han upp mot den stora skärmen vi använde för nedräkningarna precis innan konserterna drog igång. Dezzie’s vackra ansikte prydde skärmen och hon log rakt in i kameran. Hade dem spelat in henne när hon pratade med mig? Eller hade dem kopplat Skype till den skärmen?
”Well, you see me right here, don’t you?” flinade hon och jag himlade med ögonen, nog hörde hon vad jag sa alltid så dem måste ha fipplat med teknologin eller någonting. Jag vände en frågande blick mot Tay som inte visade något ansiktsuttryck alls. Han stod och granskade skärmen precis som jag gjort, och som säkert alla på hela stadiet gjorde.
”Yeah I see you. So… Wazzup?” frågade jag, eftersom att jag fortfarande inte riktigt visste vad jag skulle säga, eller egentligen insett vad det var som precis hade hänt. Dezzie skrattade sitt sockersöta skratt och ett stygn av saknad fylldes inom mig. Det hade gått över två veckor sedan jag träffat henne, fått kyssa henne, och bara fått hålla om henne. Fått vakna upp bredvid henne och granska hennes änglalika ansikte medan hon fortfarande sov.
”Justin, are you speechless?” skrattade hon och jag himlade med ögonen mot henne. Sedan flinade jag mot henne och försökte se så oskyldig ut som jag bara kunde.
”What makes you think I’m speechless?” frågade jag och hennes skratt fyllde arenan igen.
”So, what IS up? I’m kinda rocking a concert here.” påpekade jag och hon fnös ljudligt. Jag vände blicken ut mot publiken och dem skrek instämmande till mina ord.
”Hm, is THAT what you are doing? Well, I think you need more dancing actually. Alfredo, have you broken your big toe or something?” frågade hon och Alfredo stirrade mot skärmen med en mördande blick. Han slet åt sig en mikrofon från Tay innan han vände sig mot henne igen.
”Are you kidding me girl? I’m awesome here, can’t you see that?” morrade han och hon såg allvarligt in i kameran. Jag fick nästan en känsla av att hon kunde se oss. Sedan skakade hon på huvudet.
”No… I actually always thought you were as good as Justin told me you were. But he might be right, I guess I am more of a beast than you are.” Spekulerade hon för sig själv och jag log roat. Nog visste hon hur man retades med Alfredo i alla fall. En fantastisk egenskap, om jag fick ha ett finger med i leken. Som ett bevis på mina tankar fnös han ljudligt.
”Why don’t you get your tiny little ass over here so we can have a real dance battle, huh?” morrade han surt och jag hörde hur arenan fylldes med låga skratt. Jag vände mig återigen ut mot publiken och log ut mot sorlet av fans jag hade runtom i den enorma byggnaden.
”I’m not an Alien! I can’t just push myself through the camera… Stupid.” påpekade hon och höjde ett ögonbryn mot honom. Jag motstod lusten att le. Hon hade precis idiotförklarat honom, och det var ingenting som var särskilt populärt i hans värld.
”But I could send my girls out… Yeah, imma send my girls out. Hang on a minute.” sa hon innan hon kastade en slängkyss för att sedan försvinna ur bild. Jag tittade på Alfredo, som såg riktigt irriterad ut just nu, och sedan vände jag blicken mot Tay, som fortfarande såg lika neutral ut i ansiktet. Efter en halv minuts konstig tystnad dök hon upp i bild igen och log triumferande.
”It’s done. Tay, play the music and I’ll send some girls out with so much swag, that you tiny little boys will be afraid to move an inch.” Flinade hon och man var tvungen att beundra hennes modig het. Med tanke på att hon dels retade upp Alfredo, men dessutom inkräktade på ett minfält med Beliebers. Musiken drog igång, men den var inte särskilt hög och jag kunde knappt urskilja vad det var för låt, men det var ingenting jag tänkte på i det ögonblicket då rök kom från avdelningen mellan den synliga scenen och scenen bakom.
”Okay, so here we go girls! You boys will compete against Caitlin Beadles, Jasmine Villegas, Melanie Smith, Nina Smith, Miley Cyrus and Selena Gomez.” Presenterade Dezzie I kameran medan alla sex tjejer kom ut en efter en. Jag blinkade förvirrat när de stod framför mig med likadana kläder. Alla hade gråa mjukisbyxor, där det på sidan stod deras förnamn i olika, glittriga färger. Sen hade dem en varsin svart top, som satt över brösten och över det en svart tröja med dragkedja. På huvudet hade alla en varsin keps, i ”sin” färg, där det stod PGS på i vitt och silver. Vad det stod för hade jag ingen aning om, men det fick jag väl ta reda på efteråt.
”So, Justin, send your dancers and the battle will begin. Let us see what you’ve got.” flinade Dezzie mot kameran innan hon blinkade stolt.
”Well, there’s just one problem. We’re eight and you’re only six.” Påpekade jag men Sel skrattade innan hon kom fram och tog mikrofonen ifrån Alfredo.
”Well, we don’t mind, but if you are too scared to battle against us… Well then I guess we better get back girls.” sa Selena medan Miley och Jasmine gav upp höga skratt där dem stod. Jag insåg att jag var illa tvungen att skjuta in ett svar, det här kunde vi ju inte förlora. Dessutom var det en rolig underhållning för alla inne på arenan.
”Okay, okay, okay! We’ll do it. Come on boys. Let’s end this.” svarade jag tillbaka innan jag gav Dezzie en snabb blick, där hon fortfarande verkade övervaka allting från något annat ställe. Hon blinkade igen innan musiken höjdes lite och jag gestikulerade mot tjejerna att det bara var att börja. Tjejerna började och jag motstod lusten till att skratta åt deras spel. Jag hade ingen aning om ifall Melanie eller Nina kunde dansa, men Sel, Caitlin, Jasmine och Miley tog inte ut sitt bästa, det var ett som var säkert. När de dansat en stund tröttnade jag på att stå och vänta och jag drog med mig Alfredo ut för att utmana dem, och vi började dansa båda två innan resten av dansarna också hängde på. Vi dansade mot varandra en stund, men jag kände att vi inte kom högre upp i nivån. Med en blick på Alfredo, som nickade, gjorde vi oss redo för att avsluta det och vi gav ordentligt den här rundan. När vi kände oss nöjda, och ingen av tjejerna tog initiativet till att ta upp matchen igen, gjorde jag och Alfredo en välförtjänt high five och efter det genomförde vi vårt handslag.
”Don’t feel sad or anything girls, this was fun. Better luck the n…” började jag men avbröt mig när jag hörde hur det dånade inne på arenan av fansens skrik. Förvånat såg jag ut mot dem men innan jag hunnit vända blicken tillbaka igen var det någon som tog till orda.
”Aye, who told you this was over?” hörde jag Dezzie’s röst igen och jag log för mig själv innan jag vände mig mot skärmen för att svara henne, men hon var inte där. När jag vände mig mot tjejerna igen så insåg jag att dem hade fått påökning. Dezzie stod där med dem, tillsammans med en annan tjej som jag inte visste vem hon var riktigt. Jag öppnade munnen för att svara men hon tecknade snabbt mot Tay att höja musiken och fortsätta. Snabbt var musiken hög nog och hon skickade fram den andra tjejen tillsammans med Jasmine. Nu började nivån höjas, det märktes för de dansade helt annorlunda om man jämförde med tidigare. Nu var de med i matchen, och dem tänkte inte ge upp, det syntes i deras ögon. Jag gav Alfredo ytterligare en blick och han drog med sig Mike, en av dansarna, för att svara upp till tjejernas nya utmaning. Killarna tog över och medan jag granskade Dezzie såg jag hur hon blev allt mer och mer taggad på att sätta fram foten för att ta över, men hon puttade istället fram Miley tillsammans med Nina. De tog över, på ett skrämmande bra sätt, det Alfredo och Mike precis visat upp. Efter Miley och Nina gick två av de andra dansarna fram och tog sedan över. Caitlin och Melanie visade på en ännu större show än vad de gjort tidigare. Det kliade i fingrarna på mig, och jag märkte att jag inte var ensam. Dezzie skulle snart ge upp och ta för sig, och det var någonting jag väntade på eftersom att jag inte sett henne dansa ordentligt någon gång. Till slut kunde hon inte hålla sig längre, utan hon och Sel tog över från Alfredo och Jaden, som gjort ett enormt bra jobb. De började och jag granskade tjejerna med intresserade ögon. Jag ville veta vad de kunde bjuda på när de gav allt, och jag hoppades att dem skulle förvåna mig. Låten som Tay precis spelat tog slut, men den byttes snabbt ut av en ny. Både jag och Alfredo skrattade åt låtvalet medan vi granskade Dezzie och Selena där de dansade. Man kunde ju hoppas att de levde upp till låttiteln och dess innebörd. Shawty Got Moves var en av de bästa låtar någonsin som man kunde dansa till. Våra skratt dog dock ut rätt fort när låten kom igång ordentligt och Dezzie släppte lös dansaren inom sig. Jag insåg att Tay hade speedat upp den lite, men det var rätt bra. Det gav lite mer krydda i den. Selena backade undan och började klappa i takt med musiken. De andra tjejerna hängde snabbt på och snart stämde dem i publiken också in i klappandet. I ögonvrån såg jag hur Dezzie kom upp på den stora skärmen ordentligt och jag log stolt. Nog kunde hon dansa alltid, det var det ingen tvekan om. Alfredo gav mig ett lätt slag på axeln och nickade mot henne. Jag nickade snabbt innan jag gjorde mig redo för att anta hennes utmaning. Låten ändrades och Yeah med Usher satte igång, även den lite upp-speedad för att få igång tempot lite. Snabbt rörde jag stegen in mot mitten och gjorde några av mina vanliga moves. Dezzie skrattade glatt men hon backade inte, och det var jag rätt säker på att hon inte skulle göra heller. Vår egen lilla match började och ju högre nivå jag dansade på, ju högre nivå dansade hon på. Till slut insåg jag att hon hela tiden låg en nivå över mig. Tankarna om att hon kanske dansade mycket förut lämnade mig inte, utan flög genom huvudet kors och tvärs. Till slut insåg nog de andra att både jag och Dezzie var precis lika envisa i det här läget, så de andra började också dansa, medan killarna drog mig bakåt lite, och tjejerna gjorde detsamma på Dezzie. Jag såg hur Dezzie bytte en snabb blick med Tay och när låten slutade ställde sig tjejerna allihop i en rogivande pose. Vi hade knappt ens insett att låten var slut innan vi tittade på varandra och sedan insåg att Dezzie skrattade lätt.
”So, Mr. Flores… You gotta admit that I have some swag.” flinade hon medan hon pratade i mikrofonen som hon nu hade i handen. Alfredo skrattade bredvid mig innan han tog tillbaka micken som han innan gett till Kenny som stod i utkanten av scenen och flinade roat.
”Well… Miss. Wallie… Yeah, I admit it. You have some swagger moves girl!” svarade han och hon blinkade mot honom. Jag stod fortfarande och granskade henne med beundran i blicken. Vi hade dejtat snart ett halvår och jag hade inte ens haft någon aning om att hon haft det där i sig.
”Okay guys! We will leave you alone soon, I just want you all to meet the awesome girls in my team. The amazing Miley Cyrus! The extraordinary Selena Gomez! The awesome, Jasmine Villegas! The one and only Caitlin Beadles! My two little sisters; Melanie and Nina Smith!” ropade Dezzie ut I mikrofonen hon höll i och publikens applåder ven i byggnaden.
”And let’s not forget, Sarah Birmingham! A sweet Belieber from the section over there! Thank you Sarah!” avslutade Dezzie och jag tittade förvånat på henne. Hade hon tagit med sig en tjej från publiken till det här? Nog var hon spontan i alla fall. Den som sa någonting annat hade inte den minsta aning om vad dem pratade om. Applåderna hördes fortfarande högt, och skriken likaså. Jag gestikulerade med händerna att de skulle dämpa ljudnivån och för en gångs skull lyssnade dem på mig, efter en stund i alla fall.
”Let’s not forget about the spontaneous, pranking girl who made this possible, Deztiny Wallie!” ropade Selena innan jag ens hunnit öppna munnen. Tjejerna var verkligen på hugget idag. Ljudet steg högt igen och jag suckade, det skulle utan tvekan ta ett tag innan dem tystnade. Istället tillät jag mig själv att göra någonting spontant. Jag böjde undan mikrofonen lite, så den inte satt precis vid munnen, och sen gick jag fram till Dezzie för att ge henne en efterlängtad kyss. Publiken blev lite tystare innan det hördes ett gemensamt ’aaaaaaaww’ från tjejerna i arenan. Jag log glatt upp och när jag sneglade på Dezzie så insåg jag att hon sken av glädje, hon också. Hon gav mig en snabb kyss innan hon vinkade till alla för att sedan ta med sig tjejerna och springa ut från scenen. Antagligen för att jag skulle kunna fortsätta med konserten igen.
Hah ;)
Nog är hon spontan och annorlunda alltid ;)
Samt att hon faktiskt vet hur man rör sig ;D
Blev ni förvånade? ^^
Jag kan faktiskt erkänna att det här har jag planerat sen i somras, eller sen i våras till och med ^^
Jag har bara väntat på rätt tillfälle att få in det i WAYN, och jag måste säga att jag är rätt nöjd med mig själv för det ;P
Nu till en annan sak...
Det är 10, bara TIO kapitel kvar tills vi når 200 :D
Jösses vad tiden går fort alltså!!! O.o
Redan 200 kapitel O.o och jag måste nog komma på vad jag ska räkna WAYN som, för det kan inte längre räknas som en novell ^^ xD
Iaf, så kommer jag göra likadant när vi slår 200 som jag gjorde när vi kom till 100, nämligen print screan'a några av de alla kommentarer som jag skulle vilja framhäva och sen lägga ut dem på facebook, antagligen i facebook-gruppen BC Angels, men även på facebook-sidan :)
Är du inte med i facebook-gruppen men vill joina? Adda mig på facebook; 'Madelene Kitchen Ninja Morén', och skicka ett meddelande till mig så lägger jag till dig i gruppen :) Där får du en snabbare uppdatering om när nästa kapitel kommer ut, samt att man kan nå mig på ett snabbare sätt :)
Vill du komma till facebook-sidan för Bieber Cash så skriver du bara in 'biebercash.blogg.se' i sökfältet så kommer du dit :)
Hmm.... Något mer jag ska ta upp på en gång...? Jag tror inte det... I såna fall kommer ett inlägg om det senare eller så ;) <3
Tack så mycket allihopa för att ni är ni och för att ni kommenterar så underbara grejer <3
Where are you now - Kapitel 189
”Justin, nog för att du kanske tycker att du vinner över mig när det gäller pranking, så måste du ju medge att jag är mycket bättre än vad du är på att fälla kommentarer, och låtsas om att jag menar dem.” skrattade jag och Justin släppte mig tvärt. Han rynkade ihop pannan medan han granskade mig en stund, tills han vände blicken mot Pattie.
”Kan vi åka och äta nu? Jag är hungrig.” muttrade han och både jag och Pattie brast ut i skratt. Jag fick en känsla av att jag knappast skulle ångra att jag flyttade till Atlanta, till Justin och Pattie. Trots att dörren inte var densamma.
[JUSTIN’S PERSPEKTIV]
Snabbt stängde jag av alarmsignalen som precis började tjuta från min iPhone som legat på nattduksbordet. Klockan var fem över tre, på morgonen, och jag hade inte sovit en blund under hela natten. Det var idag jag skulle åka på min lilla miniturné, och lämna Dezzie hemma. Hon var anledningen till att jag inte sovit någonting. Under tiden hon sovit hade jag legat i sängen och granskat hennes lugna, fridfulla ansikte medan jag tänkte på saker som rörde både henne, oss och min karriär. Jag hade trott att det skulle kännas mycket tryggare att ha henne i Atlanta, närmare mig, än uppe i Kanada, men jag kände ingen skillnad. Inte nu när jag ändå skulle åka till en annan delstat. Hon hade ju inte ens hunnit vänja sig vid skolan än, eller ens huset. Det kändes fel att bara lämna henne, men jag visste att jag var tvungen.
En del av mig undrade om det skulle bli annorlunda, nu när hon och jag bodde under samma tak. Det var en försiktighetsåtgärd, det visste jag, men samtidigt var det ju ett rätt gigantiskt steg. På torsdag hade vi visserligen dejtat i fem månader, vilket helt klart kändes bra, men dem fem månaderna hade inte helt och hållet varit en dans på rosor direkt. Hoten mot Dezzie växte och växte, i samma takt som hennes egna fans bara blev fler och fler. Jag var ju lite av creepern själv, och satt inne rätt ofta på Twitter för att undersöka vad det var som cirkulerade i världen, och det gick knappt att beskriva hur stor uppståndelse det var mellan alla DH’s och de av mina Beliebers som inte accepterade henne. Jag hade hoppats att det skulle lägga sig, men vem försökte jag lura egentligen? Jag hade ju gått igenom precis samma sak med Caitlin och Jasmine, och då hade jag inte ens lika många fans som jag hade idag. Hur rätt Dezzie än kändes, så fick jag ibland en känsla av att allting hängde på en skör tråd. Dels för det hon sagt när vi varit hos Ellen i Ellen DeGeneres Show, för jag tvivlade inte ett dugg på att hon menade allvar med det hon sagt. Men även för att hon började förändras en aning. Det var ingenting stort, märkbart, men hennes glada humör låg inte på topp längre, utan hon var mer lättretlig än hon brukade. En del av mig frågade mig om det verkligen behövde ha med oss att göra, medan en annan klappade till den första i bakhuvudet för att ha förnekat det självklara. Både hon och jag var väl medvetna om att hon inte haft någon aning om vad hon gett sig in på för fem månader sen, men nu verkade det synas mer tydligt.
”Justin? Är du vaken gubben?” hörde jag mamma viska tyst. Jag vände mig mot henne och nickade. Hon besvarade min korta nickning med sitt vanliga, moderliga leende, innan hennes huvud försvann ut i hallen igen och hon stängde försiktigt till dörren. Återigen vände jag blicken mot Dezzie, som fortfarande drog djupa, melodiska andetag vilket bevisade att hon fortfarande sov djupt. Försiktigt lutade jag mig fram mot henne för att ge henne en lätt kyss på pannan innan jag smidigt tog mig ur sängen och gick fram till skrivbordsstolen där jag lagt fram en uppsättning kläder kvällen innan. För att göra det lättare för Dezzie att få in alla sina kläder i min löjligt minimala garderob hade jag plockat ut de flesta plagg ut i turnébussen. På så vis fick hon plats med det hon behövde få plats med, och jag fick mer val till ombyten under tiden jag var borta. Eftersom att jag hade planerat att sova under natten hade jag för säkerhetens skull lagt fram kläder, för att slippa dundra runt i rummet och väcka Dezzie, men det verkade ju inte spela någon större roll tydligen.
”Justin, jag packar ut det sista till bussen. Scooter och Kenny köper med sig frukost från Starbucks, och dem är här om ungefär tio minuter. Bara så du vet. Var försiktig med att inte väcka henne, hon behöver sova om hon ska klara av en skoldag vet du.” hörde jag mammas mjuka stämma och jag nickade utan att vända blicken mot henne. Hon var väldigt tyst när det gällde, och jag var tvungen att titta efter om hon stod kvar eller om hon hade gått ner. Dörren var återigen stängd och mamma syntes inte till någonstans i rummet, så jag tog för givet att hon packade ut det sista som hon sagt.
”Jag vet att du ville att jag skulle väcka dig, men jag kan inte göra det. Som mamma precis sa behöver du sova. Du har en stor dag framför dig, och jag tvivlar på att den kommer bli så mycket bättre än gårdagen. Skola är inte det roligaste man kan hitta på om dagarna kanske.” viskade jag där jag satt bredvid henne i sängen. Hon fortsatte andas tungt och jag log för mig själv. Hon gjorde mig helt varm i kroppen.
”En månads turné går fort, och den kommer inte vara ett dugg lika plågsam som den i april var hoppas jag, men jag kommer ändå sakna dig, det vet du. Jag älskar dig Deztiny Wallie. Du är det bästa som någonsin har hänt mig.” viskade jag slutligen efter att ha suttit och granskat henne under tystnad en stund. Försiktigt böjde jag mig fram och lät mina läppar snudda vid hennes. Jag ville inte väcka henne, men en sista kyss tog jag försiktigt ifrån henne. Hon vred lite på sig i sängen, men vaknade inte till. Med motvilliga steg gick jag ut ur rummet och efter en sista blick på min sovande ängel stängde jag till dörren efter mig och tog mig ner för trappan så tyst jag bara kunde. Shawty tittade upp på mig när jag kom ner i hallen med likgiltiga ögon. Hon kom tyst fram till mig och tittade på mig med sina stora, bruna, kloka ögon.
”Jag kommer sakna dig också gumman, men Dezzie behöver dig hemma. Hon behöver någon som håller henne sällskap. Hur skulle det se ut om hon var själv hemma i det här stora kåken? Tänk vad mycket hon skulle kunna råka ut för, bara genom att gå tvärs igenom huset. Usch, det är inte bra. Nej, du behövs här gumman.” pratade jag uppmuntrande med henne och hon la huvudet på sned, som hon brukade göra när man pratade med henne. När jag lutade ansiktet mot henne fick jag en serie med blöta pussar och jag skrattade lågt.
”Vi ses när jag kommer hem sen Shawty. Ta hand om mitt hjärta, jag lämnade det däruppe i min säng, men väck henne inte, hon sover likt den ängeln hon är.” log jag för mig själv och Shawty gick ointresserat iväg till liggdynan som fanns i hallen. Hon la sig ner med en liten suck innan hon sen lutade huvudet mot sina framtassar medan hon granskade mig där jag stod och nu tog på mig mina skor.
”Är du klar Justin?” frågade Kenny när han mötte min blick efter att ha öppnat ytterdörren. Jag tänkte efter en stund och sen nickade jag mot honom. Nog hade jag väl tagit med mig allting alltid. Även om det kändes som om jag glömt någonting viktigt, men det berodde nog mest på att Dezzie inte skulle med. Hon var nog det där viktiga som jag skulle glömma kvar hemma. Kenny nickade innan han vände och gick ut på gårdsplanen igen med mig efter sig. Jag stängde lugnt dörren innan jag låste den, då mamma redan stod vid bussen och väntade. Tillsammans med Kenny gick jag fram till henne och hon log mot mig.
”Hon kommer klara sig. Jag pratade med Sandy igår, och Caitlin sover här varannan dag och Dezzie sover där de resterande dagarna, om de inte kommer överens om någonting annat.” berättade mamma och jag nickade. Jag hade inte riktigt gillat idén om att Dezzie skulle bo helt själv, och inte ha någon som hjälpte henne att tackla alla paparazzis och liknande, men hon hade Caitlin med sig och även om det var en klen tröst, så var hon i alla fall inte ensam.
”Är du klar lillgrabben? Dags att komma ut på vägen nu.” påpekade Scooter när han kom ut från bussen. Jag nickade förberett innan jag vände blicken mot huset, för att sedan kliva in i bussen med mamma och Kenny efter mig. Tom startade bussen och backade sakta upp från uppfarten. Han var van vid den stora bussen, så det var ingen match för honom direkt. När han la i ettan och vi till slut började rulla framåt slängde jag en sista blick mot huset innan jag såg hur den välbekanta byggnaden sakta men säkert försvann bakom andra hus, tills den var borta. Nu var vi på väg igen.
Då var det dags igen för turné då... Även om det bara är en liten turné så kommer dem ju ändå vara ifrån varandra.
Ledsen att det tagit sådan tid innan detta kapitel kommit upp!
Det blev lite körigt de senaste dagarna och jag har inte riktigt hunnit ta mig tid för att skriva.
I tisdags eftermiddag kinda dog min telefon. Tydligen så kan iPhone låsa sig ibland O.o
I alla fall så var det snabbt löst och jag fick igång den igen på eftermiddagen igår (onsdags) :)
Sen igår så pratade jag igenom en hel del med Tobbe (pojkvän) och det slutade med att vi typ gjorde slut, och jag kände mig jätteelak för han tog det inte direkt bra om man uttryck det så :S
I alla fall så kände jag inte riktigt för att skriva någonting då, för det skulle ändå inte bli nå bra...
Men nu så :) Det här fick jag klart, och även nästa ;)
Vet att det här blev kort, men åh andra sidan så blev det andra rätt långt och rätt händelserikt, ett kapitel som jag kommer tidsinställa ;)
Jag skriver i facebook-gruppen, och i chat-kolumnen (här på bloggen) när det beräknas komma ut, så att ni inte missar det :)
Hoppas att ni inte är alltför besvikna på mig <3
Where are you now - Kapitel 188
@justinbieber
This is what he showed me (still the awesome prankster), so no, it was not something dirty, as youmay think ;-) see ya next time ;* - DW
“Så jag får ha min Twitter ifred alltså?” frågade han roat när han fick tillbaka telefonen.
“För tillfället.” svarade jag stolt och blinkade mot honom. Han skrattade åt mina ord innan han gav mig enpassionerad kyss.
”Ja, hon är här. Vänta lite då.” hörde jag Pattie säga när hon kom it i köket. Jag vände en frågande blick mothenne och hon kom fram till mig med telefonen i handen.
”Det är Ellie.” förklarade hon med sitt varma leende och jag nickade tacksamt. Efter att ha torkat händerna påhandduken jag precis hade hängt på axeln tog jag emot den och satte den mot örat.
”Hej gumman!” svarade jag och hörde Ellie’s glada stämma i andra änden.
”Hej Dezzie. Vad gör du? Jag ringer inte och stör va?” frågade hon och jag himlade med ögonen.
”Ellie du är min bästa vän, jag har inte träffat dig på hur länge som helst. Nej du stör verkligen inte. Jag står ochska precis börja laga mat.” svarade jag och vände mig mot kylskåpet för att plocka fram mat grädden ochmargarinet.
”Vilken tur. Ehm, jag har någonting viktigt att berätta.” började hon och jag ställde ifrån mig grejerna jaghöll i på diskbänken. Hon lät lite skakig på rösten, så någonting stort var det nog.
”Eller snarare, vi har någonting viktigt att berätta.” omformulerade hon sig medan jag väntade spänt.
”Vadå?” frågade jag nyfiket och jag hörde hur Sky uppmanade henne i bakgrunden att säga det. Hon drog ettdjupt andetag, och sedan ett till, följt av ytterligare ett.
”Don’t freak out now, men jag är gravid.” berättade hon och jag blinkade till av förvåning. Hade jag hörträtt? Ellie gillade barn, men hon hade länge haft planer på att plugga vidare och sådant, inte skaffa barn.
”Menar du allvar?” frågade jag och Ellie skrattade till i luren.
”Ja det gör jag Dezzie. Jag och Sky ska bli föräldrar, i april någon gång.” berättade hon och jag drog enhand genom håret. Jag kunde inte förstå det.
”Oh my God! Jag är så sjukt glad för er skull!” fick jag fram medan jag skrattade förtjust.
”Dezzie? Gråter du?” frågade Ellie förskräckt och jag drog förvånat en hand över kinden. Jo, nog grät jag alltid.
”Ja, det gör jag, men det är bara för att jag är så glad. Åh, Ellie jag kommer till Kanada i helgen! Jag åker påfredag. Åh jag vet inte vart jag ska ta vägen någonstans.” utbrast jag och skrattade. Pattie kom ut i köket,antagligen för att se vad jag skrattade åt, och stannade med blicken fäst vid mig.
”Gråter du? Har det hänt någonting?” frågade Pattie oroligt och kom emot mig. Jag skakade på huvudet.
”Nej. Eller jo, men någonting bra. Ellie får jag säga?” frågade jag osäkert i telefonen och hon skrattade åt minfråga.
”Det är väl klart att du får. Det är ju någonting jag delar med mig av till dig med familj, och har jagfel om jag säger att Justin, Jeremy och Pattie ingår i din familj?” skrattade Ellie. Hon hade ju faktiskt enpoäng i det hon sa, och jag kände egentligen Ellie bättre än att behöva fråga, men jag kände mig lite halvtförvirrad just nu.
”Nej du har rätt. Pattie, Ellie och Sky ska bli föräldrar.” förklarade jag och Pattie’s ansikte sprack upp i ett brettleende. Hon tog försiktigt telefonen ifrån mig och satte den mot örat.
”Grattis till er båda.” sa hon i telefonen och jag fick känslan av att jag bara ville hoppa runt och skrika av glädje.Jag höll upp ett finger mot Pattie, för att gestikulera till henne att hon skulle underhålla Ellie en stund, och sensprang jag uppför trappan och in i Justin’s och mitt rum, där han stod vid sängen och packade lite inför sin lilleminiturné han skulle ha.
”Vad är det med dig då?” frågade han förvånat när han vänt blicken mot mig, men utan att svara kastade jag migpå honom och gav honom en hård kram. Han besvarade skeptiskt kramen och jag kände hur fler glädjetårarströmmade fram.
”Dezzie, kan du lugna ner dig en stund och berätta vad det är du är så upprymd över?” frågade han efter att haslingrat sig ur min kram. Jag flinade glatt mot honom medan han stod där och granskade mig med förvirrad blick.
”Ellie är gravid. Hon och Sky blir föräldrar i april.” berättade jag och Justin’s ansikte sprack upp i ett glatt leende.Snabbt tog han upp sin mobiltelefon ur fickan och började skriva snabbt. Jag antog att han skrev in ettmeddelande och när jag sneglade på telefonen insåg jag att jag hade helt rätt. Han skickade ett grattis-sms tillbåde Sky och Ellie. Stolt kysste jag honom innan jag trippade nerför trappan igen.
”Nu kommer hon igen. Ha det bra, och ring om det är någonting.” sa Pattie i telefonen innan hon gav den till mig.Jag tog genast emot den och satte den mot örat.
”Vad har ni för namnförslag? Vet ni om det blir en tjej eller en kille? När fick ni veta om det? När är bebisenberäknad att komma?” började jag och kände att frågorna var oändliga just nu. Pattie skrockade lätt åt mig innanhon vinkade lite mot mig. Snabbt avledde jag uppmärksamheten ifrån Ellie och vände den mot Pattie istället.
”Vi käkar ute ikväll istället, prata i lugn och ro du.” log hon och jag nickade motvilligt. Jag hade varit på humör föratt laga mat, men den hade nog försvunnit rätt rejält vid det här laget.
”Okej, Dezzie, ta det lugnt först va? Jag vet att du har flippat ur totalt, men det kan bli värre, ochdet vill jag inte riskera gärna.” påpekade hon roat och jag skrattade lätt. Hon visste precis vilken nivå jag lågpå just nu, och hur många nivåer det fanns högre upp.
”Okej, jag ska lugna ner mig, men berätta allt!” utbrast jag nyfiket. Smidigt satte jag mig på en av stolarna vidköksbordet och väntade ivrigt på svar.
”Åh jag är så otroligt glad för er skull! Men vi måste käka lite nu, kan vi höras imorgon eller något om påfredag?” frågade jag efter säkert en timmes pratande i telefonen.
”Men du behöver inte åka upp Dezzie. Vi kan höras imorgon om det. Ha det så trevligt. Hälsa ochtacka från oss till Pattie och Justin. Jag älskar dig Dezzie.” sa hon och jag log mjukt för mig själv.
”Absolut, det ska jag göra. Jag älskar dig också Ellie! Hörs imorrn.” sa jag innan jag la på. Efter en blick påtelefonen insåg jag att den var på väg att dö, så jag satte den i laddaren som var inkopplad ute i hallen. Det varpraktiskt med trådlösa hemtelefoner, för då kunde man gå runt hursomhelst i huset, och det var alltid någontingsom jag gjorde när jag pratade i telefon, jag gick runt. Efter att ha satt den i laddaren gick jag ut ivardagsrummet där Pattie och Justin satt och tittade på något lamt komediprogram.
”Förlåt att det tog sådan tid, men…” började jag men Pattie bara skakade på huvudet.
”Tänk inte på det, vi förstår dig. Din bästa vän ringer och säger att hon är gravid. Både jag och Justin skullereagera likadant.” påpekade Pattie med sitt varma leende på läpparna. Justin fnös.
”Inte en chans. Jag skulle vara coollugn. Alla har väl sett en skrikande, liten människa någon gång.” påpekadehan och försökte se cool ut. Pattie brast ut i skratt och han vände huvudet med henne, med ett höjt ögonbryn.
”Vem var det som reagerade i princip likadant när pappa ringde och berättade att du skulle bli storebror? Och närhan berättade att du skulle bli storebror igen?” frågade hon och jag skrattade lågt.
”Nu får man höra.” kommenterade jag och han himlade med ögonen.
”Det kanske var en dum idé att ha mina två favoritdamer boendes under samma tak.” mumlade Justin för sigsjälv men log busigt, som han brukade när han skämtade om någonting.
”Ja jag kan flytta igen om det är det du menar.” påpekade jag torrt, och Justin’s reaktion var någonting jagknappast väntat mig. Han flög upp ur soffan och kastade sig över mig för att omfamna mig i en hård kram.
”Det var inte så jag menade!” utbrast han och jag skrattade högt.
”Justin, nog för att du kanske tycker att du vinner över mig när det gäller pranking, så måste du ju medge att jagär mycket bättre än vad du är på att fälla kommentarer, och låtsas om att jag menar dem.” skrattade jag ochJustin släppte mig tvärt. Han rynkade ihop pannan medan han granskade mig en stund, tills han vände blickenmot Pattie.
”Kan vi åka och äta nu? Jag är hungrig.” muttrade han och både jag och Pattie brast ut i skratt. Jag fick en känslaav att jag knappast skulle ångra att jag flyttade till Atlanta, till Justin och Pattie. Trots att dörren inte vardensamma.
Mjaa.... Hur tror ni Dezzie kommer trivas ? ;P
Tidsinställt som sagt, och jag hoppas verkligen att ni gillar det :)
Love you all my sweet, perfect little angels!
You always make me smile like crazy! :'3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 187
"Var det där...?" frågade Caitlin och stirrade på mig. Hon visste att min mamma hette Vanja, men inte hur hon såg ut. Jag svalde innan jag nickade till svar.
"Vadå? Vem var hon?" frågade Rebecca nyfiket medan jag och Caitlin utbytte blickar med varandra. Hon nickade diskret och jag vände mig mot tjejerna.
"Kvinnan vi precis mötte, Vanja, är min mamma." svarade jag lågt och chocken speglades i deras ansikten.
"Din mamma?!" utbrast båda samtidigt och tittade på mig med stora ögon.
”Vi ses senare!” ropade Caitlin till mig från bilen. Jag log mot henne och nickade innan jag vände mig om ochsmåsprang uppför plattorna mot dörren till huset. När jag öppnade dörren hörde jag hur någonting snabbtdunsade nerför trappan och när jag stängt dörren efter mig såg jag Shawty komma rusande mot mig i full fart.
”Hej gumman! Saknat mig?” sa jag till henne och satte mig på huk för att hon inte skulle behöva hoppa på mig. Visatt och gosade en stund tills jag hörde en röst från övervåningen.
”Shawty? Vad gör du för bus därnere? Kom hit.” ropade Justin roat. Snabbt tog jag av mig skorna och lyfte sedanupp den svarta lilla hårbollen i famnen.
”Vad gör husse däruppe egentligen?” frågade jag henne medan jag gick mot trappan. När vi kommit upp påövervåningen såg jag hur det lyste i Justin’s och mitt rum, och dörren stod på glänt. Den var öppen rättordentligt, eftersom att det antagligen var där som Shawty smusslat sig ut, men den var inte helöppen. Tyst smögjag mig närmare rummet och när jag var tillräckligt nära att titta in i rummet, såg jag var Justin gjorde. Han stodoch balanserade på en pall medan han satte upp en massa bilder på väggarna. Jag släppte ner Shawty och hontrippade lugnt fram till Justin.
”Där är du ju tjejen. Vad gjorde du därnere? Har du hittat på något bus därnere så blir mamma galen, det vet duva? Och eftersom att du är den söta utav oss två så blir det jag som får ta konsekvenserna för det, inte du. Mendet är väl klart att du redan vet det. Du vet precis vad du ska göra för att linda folk runt dina små tassar va? Detär ju bara att titta på Scooter. Han är ju i princip livrädd för hundar, och har svårt för Sammy, men du, som ärstörre än Sam och svart, du går bra. Du får sitta och blänga på mig precis hur mycket du vill fröken, men jagmåste få klart det här innan Dezzie kommer hem.” sa han och jag log mjukt åt att han stod och pratade medShawty. Vid hans sista ord ryckte jag till. Jag hade alltså förstört hans överraskning genom att ha kommit hemtidigare än vad han tänkt sig. Jag behövde inte fundera länge förrän jag lugnt och tyst smög bort mot trappan ochtog mig ner till hallen igen. Där öppnade dörren och stängde den sedan igen, lite hårdare, för att markera att haninte var ensam hemma längre.
”Hallå?” ropade jag och återigen hörde jag Shawty komma dundrande nerför trappan, men den här gången hadehon Justin efter sig.
”Hej babe! Är du redan hemma? Jag trodde inte att du slutade förrän fyra.” påpekade han och slängde en blick påklockan, som inte ens hade passerat tre ännu.
”Läraren var sjuk och dem hade ingen vikarie så vi åkte hem istället.” förklarade jag och log mot honom. Hankom fram till mig och gav mig en lätt kyss.
”Välkommen hem få jag väl säga då.” log han stolt och jag kände hur glädjen blev allt starkare inom mig. Detsyntes på honom att han uppskattade att jag hade flyttat till honom. Nog för att det var väldigt tidigt för oss attflytta ihop, men å andra sidan så bodde vi ju inte själva. Vi bodde under samma tak när han inte var någonannanstans och jobbade. Det var ju precis som när jag bodde hemma och han bodde här. Han var hos mig, ellerså var jag här hos honom, när han inte jobbade.
”Det känns rätt skönt att vara hemma måste jag säga. Var är Pattie?” frågade jag när jag konstaterade att honinte gick att lokalisera någonstans.
”Hon åkte till stan och handlade lite snabbt. Hon borde vara hemma om ett par minuter. Men jag har lite grejerjag måste fixa bara, min dator står i vardagsrummet, du kan väl leka lite med den en stund eller något?” frågadehan upprymt och jag log mot honom innan jag nickade glatt.
”Självklart.” sa jag och kysste honom snabbt innan jag tog med mig väskan in till vardagsrummet. Hans datorstod på vardagsrumsbordet och som vanligt var den fortfarande på. Han var så dålig på att stänga av den närhan inte använde den. När jag kom fram till honom insåg jag till min enorma förtjusning att Twitter var ute, ochhan var fortfarande inloggad. Det var ingen idé att förneka det, det verkligen kliade i fingrarna på mig. Dessutomfick han faktiskt skylla sig själv. Han kunde inte ha datorn uppe, inloggad på Twitter, och sen inte räkna med attinte bli prankad. Jag funderade en stund innan jag lät fingrarna röra sig över tangentbordet.
@justinbieber;
I think @godsgirl8494 should stop caring so much for me. She’s always such a great friend, and thatannoys me! Love ya ;) <3
@justinbieber;
Wazzup @TheEllenShow? :D I can’t wait ‘til I meet you again! I have some exiting news for you andthe world! ;) Love ya Bestie <3
@justinbieber;
Justin Bieber, consider yourself hacked!
@justinbieber;
Well, it’s not hacking if someone is just stupid enough to not sign out, is it? ;)
@justinbieber;
Don’t blame me just coz you leave the computer up… Where I live… In the living room… In front ofme…
@justinbieber;
Justin, I hope you’ll learn from this, coz next time it might be someone else, and not me, your sweetgirlfriend (aa)
@justinbieber;
I love you Justin! You’re the most amazing thing that has ever happened to me! <3 -@DeztinyWallie
“Babe! Du kan sluta pranka mig nu! Jag har förstått din poäng!” hörde jag Justin skratta uppifrån vårt rum. Jagskrattade åt hans ord innan jag såg vad som precis kom upp på hans timeline.
@justinbieber;
Yes, I will learn from this. Now could you please sign out so that I can calm down? ^^
Jag skrockade åt vad han skrivit och knappade snabbt in ett svar.
@justinbieber;
Hahaha why? This is funny! ^^ Keep doing whatever you’re doing on your room so I can get in theresoon ;)
Snabbt kom det ett nytt skratt följt av ett nytt svar på det jag precis skrivit.
@justinbieber;
Hahaha, how can I be calm and keep doing my thing, when you’re on my Twitter? That’s dangeroussweetie ^^ <3
Jag skrattade högt åt hans svar innan jag funderade på att pranka honom lite till, när jag ändå hade läge liksom.Det var ju inte precis så att han inte skulle lära sig utav det här. Han var ju faktiskt smartare än så.
@justinbieber;
I can’t dance! I have forgotten how to dougie! One sexy lady out there who wanna reteach me? ;)#TweetMeSexyLadies
Jag kände mig nästan lite elak, för hans mentions skulle verkligen bli mer än bara överflödiga nu, men jag kundeinte hjälpa det, det var roligt, och han förtjänade det. När jag nästan trodde att han inte hade någonting mer attkomma med kom det ett nytt tweet, som fick mig att le brett.
@justinbieber;
Or maybe my little annoying “co-owner” wanna teach me… Come upstairs and I will teach you howto do it properly babe ;-) *wink wink*
Utan att ens fundera på det satte jag igång camen och tog en söt bild på mig själv när jag lipar in I kameran medett glatt uttryck i ansiktet.
@justinbieber;
Keep dreaming babe, some day we will have an exciting dance battle. I’ll show both you and@AlfredoFlores what #GirlPower means! ;-)
@justinbieber;
Damn… I’m down… Beliebers; attack! ;-) Juuuuuust kidding! I let you win this, but I will have acomeback soon! Be so sure!
Jag log åt den senaste tweeten och flinade brett mot Shawty, som låg bredvid mig I soffan. Sen kom det en nytweet från honom.
@justinbieber;
I Love U @DeztinyWallie! You’re so weird and different, but I love you, you wicked woman ;-) Getyour ass up, I wanna show you something <3
Jag läste tweeten innan jag med ett upprymt leende på läpparna tog mig upp för trappan med snabba steg. Närjag kom in i rummet låg Justin på mage på sängen medan han tittade på mig med ett roat uttryck.
”Du kunde verkligen inte hålla tassarna borta va?” flinade han och jag skrattade lätt.
”Du känner mig Justin, vad hade du förväntat dig?” svarade jag tillbaka och han nickade instämmande påhuvudet. Han gestikulerade stolt mot väggen jag sett honom stå vid tidigare, och jag insåg vad det var för bilderhan hade satt upp, eller snarare, tapetserat hela väggen med. Det var bilder på oss. Vissa var utklipp fråntidningar, medan vissa bilder var från Justin’s dator där alla våra bilder tagna med camen fanns, medan andrabilder var sådana som Selena tog med sin sjukt bra kamera i sommarens värme. Sen fanns det också en hel delfrån min födelsedag som kom från alla möjligt personer. Han hade nog hittat en hel del bilder på nätet. Hur somhelst så täckte bilderna hela väggen, och det var ingen särskilt liten vägg egentligen. Jag granskade bilderna medstort intresse när jag kände hur Justin slog armarna om mig.
”Vad tycker du?” frågade han lågt medan han vilade hakan mot min vänstra axel. Jag granskade bilderna ochinsåg att varje bild väckte en känsla eller ett minne inom mig.
”Jag älskar det. Det är supercoolt! Det måste ha varit extremt jobbigt!” påpekade jag och vände huvudet lite mothonom. Han ryckte på axlarna innan han gav mig en mild puss på kinden.
”Det var värt det.” svarade han medan hans blick mötte min. Jag tryckte mina läppar mot hans och medan jagkysste honom drog jag upp hans mobiltelefon ur fickan. När jag fått upp den, och till min lycka hade han ännuinte märkt någonting, eller så struntade han i det bara, så sneglade jag på telefonen för att låsa upp den ochklicka mig vidare in på kamera. När jag kommit dit jag planerat vände jag telefonen mot oss och klickade påknappen i mitten för att ta kort. Jag gav honom en snabb puss på näsan innan jag vände uppmärksamheten mothans iPhone.
”Blev det bra?” frågade han lugnt och granskade vad jag gjorde medan jag genomskådade bilden jag precis tagit.Den var otroligt söt, så ja, den räknades helt klart som bra. Snabbt nickade jag innan jag vände kameran motväggen med alla bilder på. Jag tog ett kort och tryckte sedan upp appen för Twitter.
@justinbieber
This is what he showed me (still the awesome prankster), so no, it was not something dirty, as youmay think ;-) see ya next time ;* - DW
“Så jag får ha min Twitter ifred alltså?” frågade han roat när han fick tillbaka telefonen.
“För tillfället.” svarade jag stolt och blinkade mot honom. Han skrattade åt mina ord innan han gav mig enpassionerad kyss.
Oj oj oj då! ^^
Justin borde ju veta bättre än att lämna Twitter helt obevakat i närheten av Dezzie ^^
Jag vet att många av er saknar alla pranks och deras lilla krig, men tro mig, det är verkligen inte över ännu ;) Det kommer när ni minst anar det, det kan jag försäkra er om! ;D
Jag har verkligen världens bästa lillebror ibland :) Fick låna hans dator till att ladda upp det här :)
Jag tidsinställer även kapitel 188 till lite senare, så ni får inte bara ett idag :D
Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det känns rätt bra att Bieber Cash är på väg tillbaka ;D <3
Tack så oändligt mycket för alla era underbara kommentarer! Dem värmer så sjukt mycket! <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 186
"Vi pratar mer om det sen." sa hon bara innan hon lutade sig tillbaka och satte sig rakt. Jag visste inte riktigt vad det mer fanns att prata om gällande det, men det var väl bara att vänta och se. Jag hoppades för Guds skull att det inte skulle komma fram till Justin, för han skulle inte må bra av att veta om det. Inte nu när jag flyttat hit till Atlanta, till honom, för att det ska vara säkrare för mig, och så händer det här första dagen i skolan. Inte precis en bra start om man uttryckte det så. Det skadade inte mig, men det skadade dem runtomring mig. Caitlin tyckte inte om att höra det, och jag var mycket väl medveten om att varken Christian, Ryan, Chaz, Ellie eller Sky skulle tycka om det heller. Det jag var bombsäker på, var att den som skulle ta mest skada utav det, var Justin.
"Skojar du med mig eller? Klappade hon till dig?" utbrast Laura efter att Caitlin återberättat det jag sagt. Jag spände blicken i henne då hon inte precis var diskret.
"Prata inte så högt om det, så det kommer ut till fel personer!" muttrade jag åt henne och hon nickade allvarligt, men väntade fortfarande på svar.
"Ja det gjorde hon. Det finns inte så mycket mer att berätta. Var bara tysta om det, tack. Och kan vi inte gå och äta nu? Jag är hungrig." la jag snabbt till och såg oskyldig ut. Någon dag skulle jag banne mig räkna hur många gånger jag försökte motbevisa min skyldighet. Det kunde nog komma upp till ett antal om jag inte hade helt fel.
"Jo nu går vi och äter tycker jag. Jag har dessutom hört att det ska vara rätt god mat i skolan också." svarade Caitlin och vi styrde stegen mot cafeterian. Det var fullt med folk därinne och själva blicken på vad som fanns på folks tallrikar fick mig att börja skratta.
"Kallar du det här gott, babe?" skrattade jag och Caitlin himlade med ögonen innan hon oundvikligt instämde i mitt skratt. Ärligt talat såg man knappt vad maten skulle föreställa.
"Donken eller?" skrattade Laura fram och vi andra instämde och vände snabbt i dörren. I snabb takt, eftersom vi alla konstaterade att vi var hungriga, kom vi fram till Laura's bil och hoppade smidigt in. Laura var en bra förare, lite långsam, men ändå bra. Däremot gillade jag inte direkt vad hon lyssnade på. Det var hårdrock rakt igenom.
"Ni får ursäkta musiken, brorsan har lånat bilen och han tar aldrig ur sina cd-skivor efter det!" muttrade hon och gav Rebecca en blick. Hon nickade genast och började rota i handsfacket, antagligen efter skivor.
"Okej, vad vill ni lyssna på? Chris Brown, Justin, Ne-Yo eller Christina Aguilera?" frågade Rebecca utan att vända blicken mot mig och Caitlin som satt i baksätet.
"Nej vänta, vi lyssnar på den här." utbrast hon innan varken jag eller Caitlin hunnit svara på hennes fråga. Hårdrocken stängdes av och snart satt den nya skivan i. Introt, till en låt jag mycket väl kände igen, startade och vid första orden började jag sjunga med.
It's been said and done
Every beautiful thought's been already sung
And I guess right now here's another one
So your melody will play on and on, with the best of 'em
You are beautiful, like a dream come alive, incredible
A centerfold miracle, lyrical
You've saved my life again
And I want you to know baby
"Kom igen då, sjung med, jag älskar den här låten!" skrattade jag och de andra instämde i mitt skratt medan volymen vreds upp och vi alla sjöng med till Selena's underbara stämma.
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
And I keep hitting re-peat-peat-peat-peat-peat-peat
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
And I keep hitting re-peat-peat-peat-peat-peat-peat
Constantly, boy you played through my mind like a symphony
There's no way to describe what you do to me
You just do to me, what you do
And it feels like I've been rescued
I've been set free
I am hypnotized by your destiny
You are magical, lyrical, beautiful
You are... And I want you to know baby
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
And I keep hitting re-peat-peat-peat-peat-peat-peat
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
And I keep hitting re-peat-peat-peat-peat-peat-peat
No one compares
You stand alone, to every record I own
Music to my heart that's what you are
A song that goes on and on
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
And I keep hitting re-peat-peat-peat-peat-peat-peat
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
I, I love you like a love song, baby
I love you...like a love song...
Vi gav upp ett gemensamt skratt när låten var slut och en ny började. Laura skruvade ner ljudet lite och slängde en blick i backspegeln på mig och Caitlin som fortfarande satt och skrattade, samt fortsatte med våra små dans-moves. Jag upptäckte att Laura sa någonting, men jag hörde inte vad hon så då Taylor Swift's röst dånade i högtalarna i låten Love Story.
"Skruva ner lite." ropade jag för att överrösta musiken. Rebecca var snabb på knapparna och jag kände hur mina öron slappnade av lite då ljudet blev svagare.
"Vad sa du Laura?" frågade jag glatt och hon skrockade lite, antagligen åt att jag inte hört.
"Jo jag sa att jag älskar den låten med henne. Den är helt underbar. Jag älskar allihop, men den här är så grymt fin." upprepade hon och jag nickade instämmande mot henne.
"Jag håller helt med dig. Hon sjöng den när jag fyllde år, för dem visste allihop att det var min favoritlåt." svarade jag och log åt minnena. Nog för att jag inte tyckte om att fylla år, men det hade helt klart varit den bästa födelsedagen i hela mitt liv, det var jag stensäker på. I backspegeln mötte Laura min blick.
"Vänta lite här nu va! Var Selena Gomez med på hennes födelsedag, Caitlin?" utbrast hon och jag vände förvirrat blicken mot Caitlin.
"Jo det sa jag ju visst. Efteråt. Det var ju inte direkt planerat från början. Men jag sa att hon var där, och jag sa till dig att hon uppträdde, och att Dezzie smider planer tillsammans med Sel." påpekade hon torrt. Jag log åt deras diskussion och var nog den första som hoppade ur bilen utanför McDonalds.
"Dezzie, är Selena lika underbar som hon verkar vara?" frågade Laura intresserat när hon slöt upp vid min sida på väg in mot kassan. Jag log varmt mot henne.
"Hon är ännu mer underbar än vad hon verkar." svarade jag och hon log glatt till svar. Någoniting sa mig att hon avgudade Selena. Inte för att jag inte förstod henne direkt, men på något sätt blev jag lite förvånad. Jag visste i alla fall vad världens bästa födelsedagspresent skulle kunna vara för henne.
"Så, vad ska ni ha nu då? Jag betalar." sa jag bestämt och i ögonvrån såg jag att Rebecca och Laura utbytte blickar samtidigt som Caitlin bara skakade på huvudet.
"Det funkar inte, tro mig. Har hon bestämt sig för någonting så ger hon sig inte." skrattade hon och både Rebecca och Laura rynkade på näsan.
"Deztiny? Jag trodde inte att jag skulle få se dig här." ubrast någon, en röst som jag genast kände igen. Förvånat vände jag mot rösten för att titta in i min mors förvånade blick. Jag såg nog minst lika förvånad ut som hon ett tag innan jag fick kontroll över mig själv.
"Åh, Vanja, hej. Jag försökte ringa er igår, men det var ingen som svarade. Ehm jag har precis flyttat hit." berättade jag och hon blinkade till.
"Wow, det visste jag inte. Vi var inte hemma igår, vi var hos mina föräldrar." svarade hon och jag svalde lite. Orden gjorde mig påmind om att jag inte hade någon aning om att jag ens hade haft mor-föräldrar. Det smärtade lite, om jag skulle vara helt ärlig, men jag hade fortfarande kontroll över mitt ansikte. Däremot visste jag inte vad mer jag skulle säga, så jag log snabbt mot henne.
"Ehm, vi kan väl höras av ikväll eller någonting? Vi ska käka lite snabbt och sen tillbaka till skolan. Men ha det så bra." sa jag och gav henne en snabb kram. Hon nickade förstående och kilade sedan ut genom dörrarna. Jag kände blickarna i sidan men försökte ignorera dem. Till slut gav dem upp och vi beställde maten vi skulle ha.
"Var det där...?" frågade Caitlin och stirrade på mig. Hon visste att min mamma hette Vanja, men inte hur hon såg ut. Jag svalde innan jag nickade till svar.
"Vadå? Vem var hon?" frågade Rebecca nyfiket medan jag och Caitlin utbytte blickar med varandra. Hon nickade diskret och jag vände mig mot tjejerna.
"Kvinnan vi precis mötte, Vanja, är min mamma." svarade jag lågt och chocken speglades i deras ansikten.
"Din mamma?!" utbrast båda samtidigt och tittade på mig med stora ögon.
Ooopsie, henne hade ni glömt bort va? ;)
Mjaaa, dem bor ju faktiskt närmare varandra nu...
Hur kommer deras relation utvecklas egentligen?
Och kommer Dezzie ångra att hon släppt in Vanja i sitt liv igen?
Det här var ett tidsinställt inlägg :) Men jag hoppas att ni gillar det :) <3
Where are you now - Kapitel 185
"Taylor så klart! Svarade inte Caitlin på det?" frågade hon förvånat och vände försiktigt blicken mot mig. Hon log sitt vanliga leende, men någonting var fel. Hon var inte sitt vanliga, sprudlande jag. Hon granskade mig en stund och när det ringde in log hon och ryckte på axlarna snabbt innan hon stängde igen skåpet. När hon stängt igen det vände hon sig för att gå efter Rebecca och Laura. Hennes hår fladdrade i vinden när ett par killar sprang förbi och jag märkte att hennes vänstra kind var rödrosig. Jag granskade henne en stund och insåg varför hennes leende hade varit fel, det hade inte nåt ögonen. Hon var inte glad, men hon försökte sätta upp en fasad för att ingen skulle tro att någonting var fel.
[DEZTINY'S PERSPEKTIV]
"Åh, hej. Du måste vara Deztiny Wallie. Både Caitlin och Christian har pratat rätt mycket om dig, både under lektionerna och på sin övriga tid. Mitt namn är Emily Winston, men kalla mig gärna bara för Emily. Jag är inte så mycket för det formella i den här klassen som du kanske har förstått." log den unga lärarinnan, som tydligen hette Emily. Hon var liten och rätt så kort men hade ett varmt uttryck i ansiktet. Hon påverkade mig också, precis som Mrs. Montgomery hade gjort, men skillnade var att Emily spred glädje, lugn och välbehag. Jag kände mig trygg runt henne.
"Caitlin har inte ni annat för er än att prata om mig?" skrattade jag förvånat till Caitlin som stod bredvid mig och såg oskyldig ut. Emily skrattade åt mina ord och öppnade munnen för att svara, men Caitlin hann före.
"Dez, du är en av mina bästa vänner, det är väl klart att jag pratar om dig när du inte finns i närheten. Sen att Christian har en liten Celebrity Crush på dig kan jag inte riktigt ta åt mig skulden för." svarade hon och jag skrattade högt.
"Skulle han ha en Celebrity Crush på mig? Du är bra söt ibland du." skrockade jag och vände mig till slut mot Emily igen som log åt vår konversation.
"Vi har inga fasta placeringar under mina lektioner, så du blir inte tilldelad någon plats. Ni får prata, så länge ni inte stör dem som jobbar, men jag vill inte att ni kommer efter, utan gör det ni ska göra. Sen om det är hemma eller här i skolan, det kan jag inte svara så mycket på. Varje vecka har vi ett beting som vi alla ska hinna till innan vi går hem på helg. Alla har däremot ett eget beting då alla är olika utvecklade inom matematiken. Här inne vill jag även säga att man inte tävlar med sina klasskompisar, utan man tävlar enbart mot sig själv. Jag hoppas du ska trivas här nu Deztiny." log hon och jag nickade glatt. Hon hjälpte mig att sätta upp min fasad bättre, så nu trodde kanske till och med Caitlin på den. Jag hade sett hennes skeptiska uttryck när vi stod vid skåpen, och hade inte de där eleverna sprungit förbi hade hon kanske inte märkt min röda kind. Jag visste att jag skulle bli överöst med frågor, nu var det bara att vänta på tillfället dem skulle komma.
"Tack Emily." log jag och tog emot den tjocka matteboken hon höll fram till mig. Hon nickade en snabbis men efter en blick ut mot klassen stannade hon mig och log ursäktande.
"Jag vet att i princip alla härinne vet vem du är och så, men skulle du kanske vilja berätta lite om dig själv för klassen? Du ingår i den här mentorsgruppen, så det vore bra om dem fick lära känna Deztiny och inte bara läsa om den kända Deztiny Wallie." spekulerade hon och jag nickade glatt mot henne.
"Absolut." svarade jag och hon log tacksamt mot mig. Hon vände sig mot klassen och tittade ut överallt.
"Så hörni, jag är mycket väl medveten om att ni alla vet precis vem det är som står här bredvid mig. Nog för att jag är lärare, men jag har mina öron med mig vet ni." log hon mot klassen. Caitlin gav mig en snabb nick innan hon gick och satte sig längst back vid bordet för fyra, där även Rebecca och Laura satt. Klassen vände sig emot mig och Emily och jag log varmt mot dem. "Eftersom att vi är vår egen lilla grupp här på skolan, och alla ska ha rätten till att bli bra behandlade och dessutom behandlade utifrån hur dem är som personer, så tänkte jag att Deztiny skulle få presentera sig ordentligt för er alla." fortsatte hon. Jag tyckte om Emily insåg jag, mer och mer för var minut som gick. Hon var så lugn, så cool, och förstående. Hon gestikulerade åt mig att ta ett steg framåt och sätta igång. Snabbt gjorde jag som hon beordrade, med ett stort leende på läpparna.
"Hej. Jag heter då Deztiny Wallie, men kalla mig gärna för Dezzie eller som Caitlin ofta kallar mig, Dez. Jag kommer från Kanada, och har bott där i hela mitt liv, med min pappa. Jag fyllde precis 17. Ahm... Jag har en hund, en Australian Shepherd, som går under namnet Shawty. Vad mer vill ni veta? Någon som har några frågor?" frågade jag mina nya klasskamrater som satt framför mig. Jag var verkligen extremt dålig på att presentera mig själv, särskilt som jag visste att de flesta redan visste det jag precis berättat.
"Är du förlovad?" frågade en tjej som satt nästan längst bak. Hon såg lite smått ointresserad ut medan hon vägde lätt på stolen.
"Nej jag är inte förlovad. Jag har bara lite svårt för att ha ringar på höger hand." svarade jag sanningsenligt.
"Vem fick du den ifrån?" frågade samma tjej igen och jag log överseende.
"Jag fick den i födelsedagspresent utan Justin." svarade jag och granskade henne för att se om hon hade fler frågor. Hon stirrade på mig en stund innan hen började le smått.
"Hur träffades ni?" frågade hon och fick nu ett intresserat uttryck i blicken. Jag skrattade lätt, det var länge sen jag svarat på just den frågan. Jag vände en frågande blick mot Emily, för att kolla om jag skulle svara på det eftersom att det kanske kunde ta lite tid. Hon log och nickade uppmuntrande åt mig.
"Vi träffades egentligen av en ren slump. Den 1 april blev jag prankad utav min bästa vän Ellie och mitt ex Christopher. Videon åkte upp på mitt youtube konto då ingen av dem hade ett eget konto. Jag fick strax därpå ett samtal från fröken som sitter därnere i hörnet. Det är inte särskilt ofta som jag blir prankad och både hon och Christian tyckte tydligen att det var epic. Sen så hamnade både Christian och Caitlin i chocktillstånd när jag berättade hur många views jag fått på tio minuter..." började jag men hann inte längre då en annan tjej avbröt mig.
"Hur många hade du fått på tio minuter?" frågade hon nyfiket. Jag gav henne ett milt leende innan jag vände blicken mot Caitlin. Jag kunde svära på att hon kunde besvara frågan istället för mig. Det var nog någonting som hon aldrig skulle glömma. Hon flinade stolt mot mig innan hon öppnade munnen för att svara.
"På tio minuter fick Dezzie 489,399 stycken views på den videon. Det är någonting jag aldrig någonsin kommer att glömma! Usch vad stolt jag var över dig då." skrattade hon och jag log tillbaka.
"Ja, så Caitlin och Christian hamnade typ i chocktillstånd så Justin tog telefonluren från henne för att jag inte skulle bli orolig antar jag. Sen bestämde vi oss för att vi skulle fira genom att jag kom ner hit till Atlanta. Då träffade jag faktiskt Caitlin och Christian första gången också. Sen så träffade jag även Ryan, Chaz och så klart Justin." svarade jag och log åt minnena. När jag vände blicken mot Caitlin såg jag att hon också log, och det syntes på henne att vi tänkte på samma saker.
"Ehm, Dezzie, du är kompis med Jasmine Villegas va?" frågade en tjej efter en stund. Jag vände blicken mot henne och log till svar.
"Japp. Jaz är ännu en av mina närmaste vänner. Vad är det då då?" frågade jag henne och hon log lite oförstående mot mig.
"Jag har länge funderat på vad hon skrev för ett tag sen på sin Twitter. Rätt länge sen var det dock, men hon jag sparade hennes tweet i favoriter." började hon och drog snabbt upp telefonen ur fickan. Tålmodigt väntade jag på att hon skulle läsa upp vad det stod.
"Den 6:e april tweetade hon; "A kitchen fight? That totally made my day! #GirlPower!" och jag har verkligen ingen aning om vad det är hon pratar om. Det kanske inte du heller vet, men ifall du gör det menar jag. Dezzie varför garvar du?" frågade hon förbryllat medan jag trodde att jag skulle kikna av skratt. Jag hade inte sett hennes tweets förrän jag varit hos Ryan efter Christopher's svek, och då kände jag inte direkt för att kolla igenom någonting ordentligt.
"Hon skrattar för att hon vet precis vad den där tweeten handlar om. Tro det eller ej, men det är hon som är inblandad." svarade Caitlin, med skratt i halsen, då jag inte kunde svara själv. Det tog ett tag för mig att samla mig och jag kände hur en tår rann nerför min ömma kind.
"Okej, Dezzie, jag tror dessvärre att du kommer få svara på den här frågan, för du har nog väckt nyfikenheten hos oss alla." sa Emily och jag fnissade lite till.
"Okej, allting började med att vi skulle titta på film, vi skulle se Ghost Ship, men jag hade redan sett den och jag tog åt mig jobbet att diska, medan jag skjutsade ut Caitlin ur sitt eget kök för att hon inte skulle hjälpa till. Efter en stund kom Justin in och hade bestämt sig för att hjälpa mig med allting. Han sa någonting jag inte blev så förtjust i så jag slängde en handduk i ansiktet på honom, som han sen slängde tillbaka. Jag antog utmaningen men bytte ut mitt vapen mot diskborsten och tryckte upp den i ansiktet på honom. Till min otur fanns det bara en diskborste, så han tog den snuskiga disktrasan istället och precis när jag vände mig om för att undkomma honom fick han tag på mig och tryckte ner mig i golvet för att sen sätta sig över mig för att hålla mig kvar. Vi fightades en stund tills han fick tag på diskborsten och kastade in den i köket. Vi kämpade båda två ett tag om vem som skulle få tag på den först och när jag fick tag på den attackerade jag honom igen innan jag sprang upp på övervåningen. Jag sprang in på toaletten och medan han var mig hack i häl bestämde jag mig snabbt för att han behövde kylas ner lite, så när han kom in på toaletten såg jag så rädd ut jag kunde medan jag backade längst in i hörnet, i duschen för att vrida ner kranen till, låt oss säga, svinkallt. Eftersom att jag stod tryckt mot väggen så undkom jag strålarna när jag satte på vattnet, men Justin blev rätt så blöt. Han blev sur för att jag vunnit, så han jagade ner mig på undervåningen igen och då gjorde jag det största felsteget, att gå ut på backsidan. Ja, det slutade i alla fall med att vi båda hamnade i deras pool." förklarade jag och såg hur tjejerna i klassen satt och fnittrade medan killarna tittade på mig med stora ögon. Längst bak såg jag Rebecca vända sig mot Caitlin.
"Jag trodde du skojade." utbrast hon förvånat och jag skrockade lätt. Caitlin skakade på huvudet innan hon vände sig mot mig igen.
"Ni skulle bara ha sett det, och hört det! Vi andra satt i vardagsrummet, vi alla skulle kolla på film. Allt man hör är hur Dezzie skriker att något är äckligt, sen ser man henne backa ut med vettskrämd blick och diskborsten höjd i högsta hugg. Innan hon hunnit springa undan fick han tag i henne och de for ner i golvet, sen tryckte han disktrasan i ansiktet på henne. Efter några sekunder verkade Dezzie ha fått nog, för det såg ut som om hon i panik vred sig ut hans grepp och fick ner honom på rygg. Hon var smart nog att sätta sig gränsle över honom, och hålla fast hans armar med benen medan hon drog diskborsten över ansiktet på honom. Efter typ fem sekunder tog hon bort den och viskade något i örat på honom innan hon anföll honom igen. Han kom loss och kastade in diskborsten i köket, med Dezzie efter och till slut även Justin efter. De försvann men man hörde ett par dunsar och någon som sa något. Sen ser vi bara hur Dezzie kastar sig uppför trappan, med diskborsten i handen, med Justin tätt efter sig. Uppe på övervåningen hördes det hur toalettdörren slängs igen och hur någon låser den. Vi fattade ingenting, vi var typ helt förstummade. Efter en stund hörde vi hur Justin skrek i panik så vi for uppför trappan. Dezzie låser upp och skrattar när hon får se oss. När jag frågade vad de höll på med så öppnade hon dörren helt och där inne står Justin, mitt på badrumsgolvet, med vatten som rinner nerför hans kropp." berättade Caitlin och jag skrattade lite. Jag hade hört hennes version en gång tidigare, när Caitlin berättat den för Jasmine, första gången vi träffades.
"I alla fall, den dagen hon tweetade det där var första gången jag träffade henne, och det var då vi berättade det för henne. Så nu vet du vad den tweeten handlade om." log jag mot tjejen som frågat.
"Du verkar ju som en brud med lite klös i tassarna." mumlade en av killarna som satt längst mot fönstret. Jag la huvudet på sned coh försökte se oskyldig ut.
"Hur menar du?" frågade jag oförstående. Jag hade en minimal aning om vad han kanske syftade på, men jag ville ändå vara helt säker.
"Vad jag menar är att du verkar som en brud som inte direkt backar om någon skulle bråka med dig. Antingen skulle du spöa ner dem totalt eller så skulle du väl bara jävlas med dem tills du driver dem till vansinne." flinade han och jag skrattade tyst. Jag tänkte svara 'been there, done that' men jag bestämde mig för att det var en dum idé. Det var onödigt att berätta om incidenten med revbenen.
"Kan hända." svarade jag bara och flinade för mig själv. Jag vände mig mot Emily, som satt bakom katedern och lyssnade med stort intresse på vår konversation. "Vill du ha tillbaka din lektion?" frågade jag roat och hon skrattade lite.
"Jag tror att det är många fler frågor som gömmer sig hos eleverna i den här klassen, men dem får ni ta privat med Dezzie, eller någon annan lektion helt enkelt. Nu återgår vi till matematiken och veckans genomgång." sa Emily mjukt, men fortfarande med en bestämd ton. Jag log mot henne innan jag gick och satte mig bredvid Caitlin nere vid bordet längst bak.
"Jaså du var stolt över mig du?" skrockade jag mot henne när jag satt mig ner. Caitlin vände blicken mot mig och stirrade på mig som om jag var helt dum i huvudet.
"Det är väl klart att jag var. Är du förvånad?" skrattade hon fram till svar. Jag skakade på huvudet men sa ingenting.
"Så, nu när du kommit in lite mer i klassen tycker jag att du ska svara ärligt på en sak." sa hon efter en stunds lyssnande på Emily då hon började förklara tänket runt geometri. Geometri var en av de få saker inom matten som jag faktiskt förstod och därefter klarade av rätt bra, om jag fick säga det själv.
"Självklart, vad vill du veta?" frågade jag nyfiket och vände mig mot henne. Hon lutade sig lite närmare mig och började helt plötsligt viska, som om det var någonting hemligt och någonting som ingen annan skulle höra.
"Vad var det som hände inne på toaletten?" frågade hon och jag stelnade till. Jag hade inte lyckats lura henne av min noggrant uppsatte fasad. Inte för att jag var särskilt förvånad egentligen. Caitlin kände mig extremt bra, men jag hade ändå hoppats.
"Caitlin..." började jag tvekande men hon skakade bara bestämt på huvudet. Med en djup suck lutade jag mig lite närmare henne också för att försäkra mig om att alla runtomkring inte skulle höra vad vi pratade om. Det skulle verkligen gå åt helvete om hela världen fick reda på det. Inte bara för min skull, utan för personerna som var inblandade och inte minst för Justin.
"När jag stod och tvättade händerna så kom det in två tjejer. En blondin och en brunett. Jag har ingen aning om vad dem heter, men dem började prata lite med mig, fråga lite grejer och försökte vara trevliga. Sen förändrades brunetten och hon klappade till mig i ansiktet. Så, jaga inte upp dig nu snälla, jag vill inte att det ska komma ut för då får Justin problem." påpekade jag men jag såg hur Caitlin's ansikte blev hårt och stelt.
"Vad gjorde du då?" frågade hon efter en stund och jag ryckte på axlarna.
"Vad skulle jag göra? Jag frågade om hon var klar och sen gick jag." svarade jag. Det var bara onödigt att jaga upp sig för en sådan sak. Vad skulle jag göra? Slå tillbaka. Det existerade inte ens på kartan.
"Du frågade om hon var färdig och sen gick du därifrån?" frågade Caitlin förvånat och jag nickade mot henne.
"Varför då? Varför bad du henne inte att dra åt helvete? Eller varför slog du inte åtminstone tillbaka?" frågade hon. Jag log överseende mot henne.
"För att det skulle driva vidare till oönskade situationer för alla. Det var inte ett hårt slag, utan bara en markering, och jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket. Jag försökte inte gömma undan smärta eller tårar från er, Caitlin. Jag försökte gömma undan irritation, för det var precis vad jag kände. Jag blev irriterad på henne, men det finns inte mycket att göra. Låt det bara vara. Jag har varit med om värre." förklarade jag lätt och hon granskade mig med stel blick en stund. Hon visste att jag hade rätt, varesig hon gillade det eller inte.
"Vi pratar mer om det sen." sa hon bara innan hon lutade sig tillbaka och satte sig rakt. Jag visste inte riktigt vad det mer fanns att prata om gällande det, men det var väl bara att vänta och se. Jag hoppades för Guds skull att det inte skulle komma fram till Justin, för han skulle inte må bra av att veta om det. Inte nu när jag flyttat hit till Atlanta, till honom, för att det ska vara säkrare för mig, och så händer det här första dagen i skolan. Inte precis en bra start om man uttryckte det så. Det skadade inte mig, men det skadade dem runtomring mig. Caitlin tyckte inte om att höra det, och jag var mycket väl medveten om att varken Christian, Ryan, Chaz, Ellie eller Sky skulle tycka om det heller. Det jag var bombsäker på, var att den som skulle ta mest skada utav det, var Justin.
Låååååååångt kapitel :P
Längre än på länge tror jag bestämt ^^
Det tycker jag att ni förtjänar en sån kall och kylig fredag som denna! ;)
Vad tycker ni om Dezzie's tankesätt?
Tänker hon rätt, borde dem hålla det mellan sig och inte låta det gå ut till Justin?
Eller borde dem berätta för honom?
Anonym; Hahahahahaha söööööwt :'3 Extremt söt kommentar! Jag tycker det är så kul att ni tar Dezzie bakom ryggen på det sättet :) <3 Ni bryr er om henne, även om hon inte är riktig liksom :') Det gör en 'författare/bloggare/novellskrivare/mupp-utan-något-liv-som-älskar-att-göra-folk-glada' glad ;) <3
Tack för alla era söta kommentarer sötnosar <3
Om ni ännu inte har addat mig på facebook (Madelene Kitchen Ninja Morén) så se till att göra det för en lättare och snabbare uppdatering om när nästa kapitel kommer ut :) Där svarar jag även på en mängd olika frågor och ger även er frågor om WAYN, Dezzie och Bieber Cash :)
Kram kram på er alla söta små änglar <3
Where are you now - Kapitel 184
"Dezzie har en tendens att lätt kunna bli lite hyper när hon dricker orört svart kaffe. Dessutom brukar prankstern komma fram i henne väldigt lätt, men då är det oftast lite elakare prank än vad hon gör annars." förklarade Caitlin snabbt medan hon gav mig muggen med det svarta kaffet. Jag log oskylidgt mot Rebecca och Laura, som granskade mig när jag tog den första klunken.
"Men jag ska vara snäll idag har jag bestämt mig för." log jag och de såg ut att slappna av lite. Tills Christian fnös ljudligt.
"Det sa du förra gången också." muttrade han och jag skrattade lågt. Han hade ju en poäng i det han sa.
[CAITLIN'S PERSPEKTIV]
"Vi går bort till skåpen och väntar, D. Kom dit sen så går vi till matten tillsammans." sa jag till Dezzie och hon nickade snabbt innan hon pös iväg till toaletterna. Jag, Rebecca och Laura fortsatte bort till skåpen medan vi fortsatte vår diskussion om vem som var snyggast mellan Taylor Lautner och Robert Pattinson. Rebecca och Laura var på Pattinson's sida medan jag höll mig till Taylor.
"Okej, vem tror du att Dezzie föredrar?" frågade Rebecca och ställde sig lutad mot sin skåpsdörr med armarna korslagda över bröstet. I protest ställde jag mig på samma sätt och mötte allvarligt hennes blick.
"Av kändisar?" frågade jag och undanhöll mitt finurliga leende från att visas. Rebecca nickade otåligt medan hon väntade på svar.
"Justin så klart." flinade jag till svar och både Rebecca och Laura himlade med ögonen innan vi alla tre började fnissa. Ibland var jag så smart att detinte gick att inte dra på smilbanden.
"Okej då, det kan jag väl hålla med om, men om vi specificerar det, vem föredrar hon mellan Taylor Lautner, the Man-Bear-Pig, och Robert Pattinson, tidernas sexigaste man?" frågade Rebecca medan hon och Laura boom fist'ade då de återigen fått ett tillfälle till att använda det hemska öknamnet Man-Bear-Pig på Taylor. Jag himlade med ögonen men släppte fortfarande inte min guard.
"Hon föredrar helt klart Taylor! Utan tvekan!" svarade jag och flinade mot dem. Både Rebecca och Laura skakade på sina huvuden, som om dem trodde att jag hade fel. En sak var dock säker, dem tänkte inte ge sig om sina misstankar förrän Dezzie skulle svara sakt ut på frågan.
"Tänker du svara eller?" frågade Laura och väckte mig ur mina inre tankar. Jag ryckte till och insåg att min ringsignal tjöt i korridoren. Jag drog upp mobilen ur fickan och fick se den uråldriga bilden på Justin som jag hade när han ringde.
Bilden hade han tagit när han lekt med min dator för ett par år sedan, och jag tyckte den var så underhållande och söt, så den fick följa med till varenda telefon jag haft.
"Hej på dig miffo." svarade jag i telefonen. Rebecca och Laura tittade på mig med frågande blickar men jag log bara oskyldigt mot dem.
"Tack för den du!" sa Justin och lät sårad i andra änden. Jag skrattade åt hans försök till att lura mig. Han om någon borde väl inse att jag inte var så lätt att lura, i alla fall inte när det kom till honom. Han var min bästa killkompis, och han visste att jag kunde genomskåda honom hur lätt som helst, även på telefon.
"Jag är i skolan." svarade jag.
"Juste." svarade han och jag log roat åt hans dåliga minne. "Vad gör ni då? Stör jag?" frågade han och jag skrattade lätt.
"Som om det har stoppat dig från att ringa förut ditt smartskaft." svarade jag och han skrattade åt avd jag sagt. Han var inte precis diskret när han fick för sig att ringa. Han skickade inget sms i förväg eller något, utan han bara ringde. Sen spelade det ingen roll om man satt på lektion, på toaletten, åt eller till och med sov.
"Du har en poäng där. Men har ni lektion? I så fall kan jag ringa senare." erbjöd han men jag skakade på huvudet, trots att han faktiskt inte kunde se min gest.
"Nej vi har inte lektion än. Vi väntar på att matten ska börja, och på att Dezzie ska komma tillbaka. Vad gör du själv då slipsnisse?" frågade jag och flinade. Han avskydde när jag gav honom öknamn som han i sin mening inte tyckte att han förtjänade.
"Var är hon då? Jag trodde hon var med er." sa han förvånat i telefonen. Jag himlade med ögonen samtidigt som jag började fundera på hur underhållande det måste vara att se mig prata i telefon med Justin. Jag gjorde alltid miner, varesig han kunde se mig eller inte, och framför allt vare sig jag var ensam eller med någon. Att Rebecca och Laura inte hade mobbat mig för det än förstod jag inte riktigt.
"Hon är på toaletten. Du skickade ju inte med något koppel till henne så hon går lite som hon vill. Men hon kommer alltid när man ropar, så väluppfostrad är hon i alla fall." svarade jag och såg hur både Rebecca och Laura la sina huvuden på sned åt mina ord. Sen tittade dem på varandra för att sedan återigen vända blicken mot mig.
"Va störd du är Caitlin!" skrattade Justin tillbaka och jag log varmt åt ljudet. Justin's skratt var det bästa skrattet som existerade. Eller ja, han delade första plats med Dezzie. När hon väl började skratta, och verkligen bröt ihop av garv, då var det bara en tidsfråga innan man själv började skratta.
"Right back at ya Babe!" svarade jag och skrattade glatt. Nu kopplade Rebecca och Laura vem jag pratade med. Det var nästan bara Justin jag kallade Babe, bortsett från dem två och Dezzie. Skillnaden var dock att jag inte gav dem öknamn, som jag gjorde med Justin.
"Vad gör du själv förresten? Det svarade du aldrig på din dementa lilla knäppis." påpekade jag torrt då jag insett att han faktiskt inte svarat på alla mina frågor som jag ställt honom.
"Värst vad du var nyfiken då. Jag har precis varit ute med Shawty. Inte det lättaste då folk redan vet hur hon ser ut, men nu sitter jag framför tv:n och pillar mig i naveln." svarade han och jag skrattade åt de sista uttalade orden. Laura petade mig på axeln innan hon pekade på klockan, det var snart dags att gå in i klassrummet om vi inte ville få kvarsittning resten av veckan.
"Okej, men jag måste kila nu Babe. Vi går in på lektion om en liten stund och jag måste nog ta mig en promenad till toaletten för att se till att Dezzie inte har spolat ner sig själv eller något." påpekade jag och rynkade pannan när jag insåg att hon inte var tillbaka ännu. Hur lång tid kunde det ta egentligen? Det kanske hade hänt någonting.
"Ja det är väl bäst att du gör det. När ni kommer hem sen så ska du få ett koppel av mig, så att du kan hålla koll på henne lite bättre. Vi hörs sen Caitlin. Hälsa Dez från mig också." sa han i telefonen innan jag hörde ett lätt klick. Jag gav Rebecca och Laura en blick. Jag skulle precis börja gå mot toaletterna när jag såg henne komma emot oss. Hon log oskyldigt innan hon snabbt öppnade skåpet för att ta ut vad hon behövde.
"Dezzie, vi hade en allvarlig diskussion medan du var borta. Vem föredrar du mellan Taylor Lautner och Robert Pattinson?" frågade Laura uppmanande och Dezzie vände långsamt blicken mot henne.
"Taylor så klart! Svarade inte Caitlin på det?" frågade hon förvånat och vände försiktigt blicken mot mig. Hon log sitt vanliga leende, men någonting var fel. Hon var inte sitt vanliga, sprudlande jag. Hon granskade mig en stund och när det ringde in log hon och ryckte på axlarna snabbt innan hon stängde igen skåpet. När hon stängt igen det vände hon sig för att gå efter Rebecca och Laura. Hennes hår fladdrade i vinden när ett par killar sprang förbi och jag märkte att hennes vänstra kind var rödrosig. Jag granskade henne en stund och insåg varför hennes leende hade varit fel, det hade inte nåt ögonen. Hon var inte glad, men hon försökte sätta upp en fasad för att ingen skulle tro att någonting var fel.
Oj då :S
Vad är det nu som är fel? :O
Vad hände egentligen inne på toaletten?
Mjaa, vad tror ni? ;P
Tack för era söta kommentarer på förra kapitlet :) <3
Where are you now - Kapitel 183
”Aldrig varit mer redo.” svarade jag och vi gick in genom portarna som öppnade en hel värld av nya rum, nya lärare, nya elever och nya människor att akta sig för samt nya människor att lära känna. Något sa mig att det här skulle bli en prövande, men samtidigt bra dag. Nu återstod det bara att se om min känsla var rätt eller fel.
”Mrs. Montgomery, det här är Deztiny Wallie.” presenterade Caitlin snabbt där vi stod framme vid katedern. Den äldre läraren tittade på mig över kanten på sina glasögon, som satt rätt så långt nere på näsryggen. Hennes gråblå ögon granskade mitt ansikte innan hon lät blicken svepa över min kropp för att slutligen möta mina ögon. Jag drog koftan närmare kroppen då det kändes som om jag ville gömma undan min kropp från hennes blick. Det kändes som om jag blottade min inre själ för henne, som om de gråblå ögonen kunde se mina djupaste hemligheter och inte backade för att luska ut vilka det var.
”Välkommen Miss. Wallie. Vad jag har hört så är du en nära vän till Miss. Beadles, och om jag känner Miss. Beadles rätt så har hon redan förklarat en hel del om hur den här skolan fungerar. Om du tar platsen bredvid Mr. Laurence nere i hörnet så kan både han och Miss. Beadles vara som stöd för dig tills du har lärt dig hur allting fungerar.” sa den äldre lärarinnan och gav sig på ett försök till ett leende. Jag vände blicken mot Caitlin som nickade kort ner emot hörnet på klassrummet medan hon inte direkt såg nöjd ut. Nere i hörnet satt det en muskulös kille med ett hårt uttryck i ansiktet. Han tittade inte på någon utan satt och stirrade ut genom fönstret med ett längtande uttryck i blicken. När jag tittade på Caitlin igen så himlade hon med ögonen innan hon såg medlidande på mig. Till svar ryckte jag på axlarna innan jag försökte le tacksamt åt Mrs. Montgomery. En handling som var svårare än tänkt då lärarinnan gav mig kalla kårar längs ryggen. Istället för att försöka mig på ytterligare en grimas till leende så vände jag ryggen till lärarinnan och gick förbi mina nya klasskamrater genom klassrummet ner till hörnet där min nya plats fanns. Lugnt satte jag mig ner och insåg att Caitlin satt snett framför mig, någonting jag uppskattade ordentligt.
Med en lättad suck plockade jag ihop mitt skrivhäfte och den nya boken jag lånat för att sedan följa Caitlin ut från klassrummet. Lektionen hade varit konstig, annorlunda och väldigt tyst från min sida. Jag kände mig felplacerad bredvid killen jag satt bredvid, som tydligen hette Andrew. Han hade bara berättat sitt namn, och sen hade han inte sagt något mer. Det enda han gjort var att sitta och granska mig uppifrån och ner, för att sedan vända bort blicken när jag vänt min uppmärksamhet mot honom.
"Du såg ju ut att trivas därinne." sa Caitlin roat och jag himlade med ögonen mot henne innan jag låste upp skåpet, jag hade blivit tilldelad, för att slänga in skrivhäftet, pennan och den lånade boken.
"Tack och lov för att det där är över! Är han alltid sådär? När jag satt och läste kändes det som om han verkligen genomborrade mig med blicken, och sen när jag tittade upp så vände han snabbt bort huvudet precis som om jag inte ens existerade." muttrade jag till Caitlin som stod och fightades med att få igen skåpsdörren utan att någonting hamnade emellan.
"Ja han är alltid sådär. Han är den på skolan som pratar minst, men har mest respekt hos alla. Hans storebror gick tydligen här för ett par år sedan, och han pratade visserligen mycket, men han slogs mer. Andrew slåss också ibland, om det är någon som går honom på nerverna, men han har aldrig slagit en tjej, vad vi vet i alla fall." svarade Rebecca när hon och Laura kommit fram och ställt sig hos oss. Jag rynkade på näsan innan jag nickade till svar.
"Det är inget att bry sig om, han är så där mot alla. Jag är i alla fall fascinerad över att han åtminstone hälsade och berättade vad han hette." påpekade Laura och granskade mig med en fascinerad blick. Jag log mot henne innan jag stängde igen skåpet för att gå med tjejerna till cafeterian som tydligen låg nere på källarvåningen. Caitlin och Laura gick för att ställa sig i kö fram till kassan medan Rebecca och jag gick för att ta en plats.
"Så, Deztiny, hur har din första lektion med The Creep varit?" frågade Rebecca när vi slagit oss ner vid ett av de större borden. Jag la huvudet på sned mot henne och gav henne en frågande blick.
"Åh, du har visst inte hört att hon kallas det av oss elever, dem flesta i alla fall, men jag pratar om Mrs. Montgomery." förklarade hon och jag skrattade åt lärarinnans smeknamn.
"Nej det hade jag inte hört. Får man fråga varför hon kallas det?" skrattade jag och Rebecca drog på mungiporna lite. Till slut började hon också skratta, antagligen en reaktion på mitt eget skratt, och det verkade som om hon hade lite svårt för att berätta. Någon satte sig bredvid mig och när jag tittade efter så insåg jag att det var Christian.
"Hon kallas The Creep för att det känns som om hon genomtränger en med blicken för att få reda på det allra innersta hos folk. Dessutom så vet hon skrämmande mycket om allt och alla, och det hon inte vet gissar hon sig till genom att granska personen en längre stund. Translated, The Creep." förklarade han medan han flinade lite åt att Rebecca fortfarande satt och skrattade.
"Ja det har jag varit med om. Jag har aldrig känt mig så osäker och obekväm tror jag." svarade jag och svalde vid blotta tanken av hennes gråblå ögon. Snabbt gav jag Christian ett milt slag på axeln innan jag fortsatte. "Men lite förvarning hade väl kanske inte varit för mycket begärt?!" muttrade jag till honom. Han skrattade åt mina ord innan han oskyldigt ryckte på axlarna.
"Du frågade aldrig." flinade han till svar och jag himlade med ögonen mot honom innan jag började le. Caitlin och Laura kom fram till bordet och ställde ner fyra muggar. Caitlin tog den lediga platsen bredvid mig medan Laura satte sig mittemot Christian, bredvid Rebecca, som satt mitt emot mig.
"Vill du ha vanligt svart kaffe eller en latte Dezzie?" frågade Caitlin och log mot mig. Jag behövde knappast fundera.
"Svart." svarade jag och Christian reste sig tvärt upp.
"Då går jag. Jag tänker inte vara i närheten om Dezzie tänker tricka svart kaffe." påpekade han med ett skrämt uttryck i ansiktet. Jag flinade mot honom innan jag la handen på stolen han precis suttit på.
"Sätt dig ner. Jag ska vara snäll!" påpekade jag och han granskade mig med sin genomträngande och skeptiska blick. Till slut satte han sig ner med ett reserverat uttryck i ansiktet. När jag vände blicken mot tjejerna fick jag frågande blickar på mig utav Rebecca och Laura.
"Dezzie har en tendens att lätt kunna bli lite hyper när hon dricker orört svart kaffe. Dessutom brukar prankstern komma fram i henne väldigt lätt, men då är det oftast lite elakare prank än vad hon gör annars." förklarade Caitlin snabbt medan hon gav mig muggen med det svarta kaffet. Jag log oskylidgt mot Rebecca och Laura, som granskade mig när jag tog den första klunken.
"Men jag ska vara snäll idag har jag bestämt mig för." log jag och de såg ut att slappna av lite. Tills Christian fnös ljudligt.
"Det sa du förra gången också." muttrade han och jag skrattade lågt. Han hade ju en poäng i det han sa.
Äntligen fick jag klart kapitlet!
Jag vet inte vad det är med mig nu, men det känns som om jag har fetaste idétorkan D:
Anyways, nu har ni fått upp det som skulle kommit upp igår, det ber jag om ursäkt över, men jag ska fan tvinga fram ytterligare ett kapitel snart. Förhoppningsvis kan jag slänga upp det ikväll, annars åker det upp imorrn eller när jag lyckas på klart det <3
Glöm inte att ta er en titt på inlägget under det här kapitlet, där ni kan vara med i tävlingen :D
Puss på er <3
Where are you now - Kapitel 182
Jag vaknade med ett ryck när jag kände hur någon pressade sina läppar mot mina. När jag öppnade mina sömndruckna ögon så möttes dem utav Justin’s nougatbruna blick som tittade ner på mig.
”Det är dags att gå upp nu baby. Jag kör dig till skolan.” sa han tyst och jag blinkade till lite. Vad var klockan egentligen? När jag vände mig mot hans nattduksbord för att ta mig en titt insåg jag att den bara var några minuter innan mitt alarm på mobilen var inställt för ringning. Trött som jag var satte jag mig långsamt upp i sängen och tittade på honom.
”Vill du ha frukost?” frågade han efter att ha granskat mig i vad som antagligen var en halv minut eller liknande. Jag kände efter innan jag skakade på huvudet. Jag hade den tendensen till att inte kunna äta någonting direkt när jag vaknade, och dessutom insåg jag nu att jag skulle börja i en ny skola idag, så jag var lite nervös.
”Okej, jag går ner och pratar med mamma en snabbis, så klä på dig och fixa till dig, och allt vad du nu ska göra, så åker vi sen.” log han och gav mig en snabb puss innan han klev ur sängen och gick ut ur rummet. Jag satt och tittade efter honom ett par sekunder innan jag suckade högt och krälade mig slutligen ut ur sängen jag också. Vad jag skulle ha på mig var någonting jag inte precis var bra på, så jag öppnade garderoben och stirrade på kläderna jag hängt in dagen innan. Det här skulle antagligen ta sin lilla tid, men vad jag förstod så hade jag lite tid på mig också.
Fem över åtta
”Där är Caitlin och Christian.” påpekade Justin och jag såg hur syskonen Beadles kom emot Justin’s bil där vi fortfarande satt. Jag nickade för mig själv innan jag öppnade dörren och klev ur bilen. Caitlin och jag möttes snabbt med en kram och när vi släppte varandra så flinade Caitlin glatt mot mig.
”Det här kommer bli awesome. Jag kan fortfarande inte fatta att du kommer gå i samma skola som mig. På samma lektioner. Det här kommer bli det bästa någonsin!” utbrast hon och jag skrattade lågt åt henne. Någon var i alla fall taggad över min förflyttning. Jag vände huvudet mot Justin och Christian som stod och diskuterade om någonting, och antagligen var det någonting viktigt då båda två såg gravalvarliga ut och dessutom inte släppte varandra med blicken. Jag började nästan tro att dem bråkade när Christian’s ansikte plötsligt sprack upp i ett brett leende.
”Aww c’mon dude! Kunde du inte gett mig en liten chans i alla fall?” muttrade han utan att kunna släppa leendet som präglade hans läppar. Jag himlade roat med ögonen innan jag gick fram till dem och ställde mig bredvid Justin.
”Har ni kul?” flinade jag mot Christian som himlade med ögonen åt mig. De hade kört sin egen form av arga leken, och Christian hade förlorat, som han brukade göra. Man kunde ju nästan tro att Justin fuskade, eftersom att han sällan kunde hålla sig för skratt, men vad jag hade förstått så körde båda två hederligt och utan fusk.
”Taggad D? En stor dag, många att träffa, många att fundera över, många att sätta ner foten framför…” sa han och jag skrattade lågt åt honom.
”Jag klarar mig.” svarade jag och blinkade snabbt åt honom. Han nickade mot mig innan han började se sig omkring på parkeringen.
”Dude, det ringer in snart. Vi ses sen när du kommer hem.” sa Christian till Justin, som nickade till svar. De slog sitt handslag och sen svassade Christian iväg till ett gäng med killar en bit bort. När han kom fram så hälsade alla på honom medan de sneglade på oss där vi stod kvar vid Justin’s Range Rover.
”Aye, Caitlin, gör mig en tjänst är du snäll. Håll koll på henne så att hon inte hamnar i helt fel kretsar. Det är ju lätt gjort.” påpekade Justin till Caitlin och jag log överseende mot honom, trots att hans blick mötte hennes. Hon nickade snabbt och de såg ut att byta en tyst konversation tillsammans.
”Caitlin! C’mon girl!” ropade en rödhårig tjej en bit bort. Caitlin vände sig snabbt mot henne och en annan tjej, en blondin, som gick bredvid henne. Snabbt vinkade hon båda tjejerna till sig och de kom med lätta steg mot oss.
”Jaså du har äntligen plockat med dig tonårssensationen till skolan?” flinade blondinen roat innan hon gav Justin ett sockersött leende.
”Jag hade kunnat ta åt mig äran för det, om han hade varit här för min skull.” skrattade Caitlin innan hon la sin arm över min axel. ”Tjejer, det här är Deztiny. Hon börjar ju här idag, som jag berättade. Dezzie, det här är Rebecca och Laura. Du kan lita på dem här, de tar dig för vad du är, och inte för vem du är.” presenterade Caitlin och jag log mot tjejerna jag hade framför mig. Rebecca, den rödhåriga, såg ut att ha lite skinn på näsan, samtidigt som hon verkade vara den snällaste som gick i ett par skor, om man var på hennes sida och inte var otrevlig. Laura såg också ut att kunna svara tillbaka, men inte på samma sätt som Rebecca.
”Men snälla Caitlin, vem vet inte vem Deztiny Wallie är?” skrattade Rebecca innan hon log mjukt mot mig. ”Du kan vara lugn tjejen. Med oss kan du vara dig själv, vi sprider ingenting vidare, vi låter dig vara Dezzie och inte den berömda Deztiny Wallie. Fråga Caitlin och Christian bara.” log hon och jag nickade tacksamt till henne.
”Okej, det är dags att dra. Skolan börjar om ett par minuter bara och det är ingen bra start om du kommer för sent din första dag Deztiny.” sa Caitlin och gav Justin en snabb kram innan hon backade undan för henne så att jag kunde säga hej då till honom.
”Jag hämtar dig här sen baby. Ring när du slutar, okej?” frågade han och log mot mig. Jag nickade innan jag gav honom en snabb puss.
”Vi ses sen Justin. Pussa på Shawty från mig.” log jag och blinkade mot honom. Han gav mig en lång kyss och det kändes som om han inte planerade på att släppa mig.
”Okej, Dezzie, jag förvarnar er om att det vore smartast att försöka ha en någorlunda låg profil. Det finns många i den här skolan som vet vem du är D, och det finns många som skulle göra i princip vad som helst för att komma åt Justin på något sätt. Så de skulle utan tvekan använda sig utav dig. Så ta det bara lugnt, okej? Ni kan gulla med varandra hemma sen.” sa Caitlin och jag skrattade lågt åt hennes ord. Hon visste vad hon pratade om, och jag förstod henne verkligen. Jag log snabbt mot Justin innan jag pussade honom på kinden.
”Vi ses sen. Jag ringer dig.” viskade jag till honom innan jag vände mig mot Caitlin, Rebecca och Laura för att följa med dem på lektion. Caitlin hade redan kollat med sina lärare och jag skulle ha de flesta utav mina lektioner tillsammans med henne.
”Redo för en galen dag?” frågade Caitlin mjukt och jag skrattade medan jag nickade glatt.
”Aldrig varit mer redo.” svarade jag och vi gick in genom portarna som öppnade en hel värld av nya rum, nya lärare, nya elever och nya människor att akta sig för samt nya människor att lära känna. Något sa mig att det här skulle bli en prövande, men samtidigt bra dag. Nu återstod det bara att se om min känsla var rätt eller fel.
Hur tror ni att dagen går?
Hon är ju rätt känd så det är ju inte precis så att folk inte vill lära känna henne för att antingen komma åt hennes kändisskap eller komma åt Justin...
Så, kan Dezzie hantera alla olika människor?
Eller kommer hon hamna i dåligt umgänge?
Mjaa kommentera gärna vad ni tror :) <3
Ni som vill ha en snabbare uppdatering om när nästa kapitel kommer upp kan antingen adda min facebook; Madelene MaddeBanan Morén eller gilla biebercash.blogg.se :) Där kommer det alltid n uppdatering om när kapitel är ute.
Ni kan även följa YOUAREMYUNICORN på twitter, om ni inte redan gör det. Där får ni också en uppdatering om kapitel :) Och jag följer alltid tillbaka ;)
Så, tack för era gulliga kommentarer :) <3
Love you all (L) <3
Where are you now - Kapitel 181
”Shawty är perfekt. Hon är underbar Justin, och jag älskar henne redan. Du är världens bästa.” sa jag och kysste honom milt på läpparna. Han flinade åt mig och la sin lediga hand på min kind.
”Man blir som man umgås.” svarade han innan han kysste mig passionerat.
3:e september 2011
”Justin! Vi måste åka nu! Sätt fart!” hörde jag Scooter ropa nerifrån hallen i Justin’s enorma hus som låg i Atlanta. Justin tittade på mig där jag satt och plockade med mina kläder för att få in dem i hans garderob. För att jag skulle lyckas få in mina kläder i det inte särskilt stora klädutrymmet hade han plockat ut en mängd kläder i bussen, mer än vanligt. Vi hade allihop diskuterat hur det skulle bli med mig nu när jag inte precis kunde räknas som vem som helst längre, och pappa kom överrens tillsammans med Justin’s crew att jag skulle flytta till Atlanta, till Justin och Pattie, för att sedan gå i samma skola som Caitlin och Christian.
”Gå du, jag klarar mig. Jag ska plocka i ordning lite här och sen åker jag över till Caitlin och Christian en sväng.” uppmuntrade jag honom innan jag gav honom ett snabbt leende. Han granskade mig en stund innan han nickade motvilligt.
”Ja, jag kommer hem senare ikväll, antagligen när du sover.” svarade han och jag tittade oförstående på honom. Han skulle ju åka på en miniturné idag, då kunde han väl inte komma hem?
”Vadå kommer hem?” frågade jag och han skrattade lätt åt mig innan han kom fram och gav mig en snabb kyss på läpparna.
”Vi ska bara till studion idag. Eftersom att du börjar skolan imorgon så åker vi inte förrän du kommit hem igen.” svarade han och flinade mot mig. Jag himlade med ögonen, klart han ville vara i närheten första dagen i skolan. Är man överbeskyddande så är man.
”Okej, fine. VI får väl se om jag sover när du kommer hem eller inte. Åk nu innan du retar upp Scooter totalt. Shawty kan du lämna här, jag tar med henne till Caitlin sen.” sa jag åt honom innan jag reste mig upp för att följa med honom ner till hallen. Scooter stod och pratade med Kenny och Pattie när vi kom ner.
”Hej ungar. Justin är du klar att åka?” frågade Scooter snabbt och det syntes på honom att han var stressad när det gällde tid. Justin nickade snabbt medan han satte på sig sina Supras.
”Hur går det med rummet Dezzie?” frågade Kenny med ett nöjt leende på läpparna. Han var nog den som var mest lättad över att jag flyttade in hos Justin och Pattie, och bytte skola till samma som Caitlin och Christian gick i. Han var alltid lika orolig för att jag skulle råka illa ut när jag var uppe i Kanada och dem var i någon annan del utav världen.
”Det går rätt bra faktiskt. Alla kläder är snart inne i garderoben och de flesta utav mina grejer står på sin plats. Nu är det bara skolan kvar antar jag.” svarade jag och log varmt mot honom. Kenny var verkligen en nallebjörn. Han var stor och för den som inte hade någon aning så såg han dessutom rätt farlig ut, men han var verkligen hur snäll som helst och skulle inte göra en fluga förnär. Han var en underbar person som verkligen brydde sig om allt och alla.
”Vilken tur. Nej du Justin, det är dags att åka. Vi får se när du kommer hem i natt, du har mycket hårt arbete framför dig plutten.” sa Kenny och gav mig en snabb blinkning innan han och Scooter öppnade dörren för att gå ut till Kenny’s bil. Justin tittade från Pattie till mig och sen tillbaka.
”Se till att hon inte är hemma alldeles för sent ikväll. Det är skola för henne imorgon.” påpekade han och slängde sedan blicken på mig igen. Jag himlade med ögonen.
”Jag trodde att det var jag som var föräldern här, men jag verkar ha missat någonting.” utbrast Pattie ironiskt innan hon med ett lågt skratt gick ut i vardagsrummet. Jag skrattade åt Pattie’s ord innan jag vände mig mot Justin som stod och blängde efter sin mamma.
”Hon har en poäng där älskling.” påpekade jag till honom men han skakade bara på huvudet åt mina ord.
”Lova att du inte kommer hem för sent, och se till att du kommer hem hel. Du betyder för mycket för mig för att du sak komma till skada.” sa han och jag log överseende mot honom. Jag nickade kort innan jag gav honom en kyss.
”Jag ska vara försiktig och jag är hemma innan tolv, det lovar jag. Dessutom har jag Shawty med mig, så ingen kommer våga röra mig!” flinade jag mot honom och han skrattade åt mina ord. Utanför hördes en tuta och jag antog att det var Scooter som var otålig ute i bilen.
”Du borde gå. Smsa sen istället.” log jag mot honom och han nickade. Snabbt gav han mig en kyss innan han gick ut genom dörren.
”Jag älskar dig.” sa han innan han snabbt stängde den och antagligen sprang mot bilen. Jag stod och tittade på dörren en stund, jag kom på mig själv med att inse hur annorlunda den var från dörren som jag var van vid. Vid närmare eftertanke var hela huset annorlunda jämfört med vad jag var van vid. Vid flytten hade jag inte ens tänkt på att jag flyttade till ett annat hus. Vad jag visste hade jag alltid bott i huset pappa nu bodde själv i. Jag hade vuxit upp i huset, jag hade vuxit upp i kvarteret. Jag visste vem alla i närheten var, och alla visste vem jag var. Det var en del av min trygghet insåg jag nu. Trots att jag egentligen inte kände mig trygg någonstans utan Justin, så insåg jag nu att huset i Kanada ändå var min stora trygghet. Mitt ställe där jag visste allting, där det inte kom några större överraskningar. Stället som kunde förknippas med mig. Nu hade jag flyttat, till Atlanta, ifrån pappa, ifrån min skola, ifrån det som jag kände till i sömnen. Att flytta var en bra sak, och jag varken klagade eller ångrade mig, men jag konstaterade att jag inte tänkt igenom vad det betydde att flytta. Inte förrän nu, när jag stod i Justin’s hall och stirrade på ytterdörren som inte var det minsta lik dörren därhemma.
Kommer verkligen Dezzie att trivas hemma hos Pattie och Justin?
Eller kommer hon ångra sitt val och flytta hem till sin gamla dörr igen, vare sig Justin kan skydda henne där eller inte?
Vad tror ni? :P Vad skulle den Dezzie som ni känner göra? :)
Hur många gånger har ni själva flyttat?
Och vad tycker ni om att flytta?
Är det jobbigt, eller kul?
Läskigt, eller intressant?
Mjaa, jag ska nog inte svara på den frågan då jag har flyttat oändligt mycket och inte precis har någonting emot det ^^
Tack luvies för alla kommentarer ni ger mig :)
You light up my world :) <3
Where are you now - Kapitel 180
”Pappa? Är du hemma?” ropade jag från hallen utan att få något svar. Dörren hade ju varit låst, men hans bil stod ju fortfarande på uppfarten. Jag skulle precis gå ut ur huset igen när min uppmärksamhet fästes på en lapp som satt på spegeln. Försiktigt tog jag ner den från glaset och lät blicken glida över texten.
Deztiny, vi äter middag hemma hos Mr. Bieber ikväll, så vi ses där. Se till att vara där vid middagstiden ungefär.
Jag har några ärenden att fixa så jag åker med Mr. Braun senare.
Jag älskar dig gumman!
/Pappa
Jag läste igenom lappen ytterligare en gång innan jag ryckte på axlarna och la ner den i fickan. Jag stod mitt i hallen en stund och funderade på vad jag skulle göra. Justin hade åkt hem för att hämta Shawty, och skulle prata lite med sin mamma, så vad skulle jag göra? Med en lätt suck tog jag av mig skorna och gick in på mitt rum för att slå igång datorn. Justin hade uppdaterat den sist han använt den så den gick avsevärt mycket fortare nu än vad den brukade göra annars. Snabbt och smidigt loggade jag in på Twitter för att uppdatera min status.
Yesterday was a fun day. I don’t like birthdays, never have, but you guys made me feel great. Thank you everyone!
Eftersom att jag hade så pass tråkigt som jag hade så började jag följa tillbaka folk och svara på deras tweets. Det var många som fortfarande skrev grattis, fast i efterskott, och jag insåg efter en stund att jag var TT. Dezzie loves her DH’s. Jag log glatt åt mina underbara fans innan jag slutligen skrev en ny tweet.
Dezzie loves her DH’s! And that’s so true! You guys are so amazing! I love you my little angels <3
Min telefon började ringa och jag svarade utan så mycket som en blick på displayen.
”Hallå?” svarade jag och struntade i att försöka göra till rösten. Vad tjänade det till egentligen? Det var sällan som det funkade, i alla fall när jag hade annat att tänka på också.
”Hej baby! Jag svänger in framför huset nu, kommer du ut? Vi behöver gå ut och gå en sväng med Shawty.” sa han i telefonen och jag kände hur jag blev varm i kroppen när jag tänkte på den lilla solstrålen. Snabbt reste jag mig ifrån sängen och gick ut ur rummet med snabba steg. I farten avslutade jag samtalet och när jag kom ut u hallen la jag ner mobiltelefonen i fickan på de svarta jeansshortsen jag hade på mig. Snabbt satte jag på mig gladiatorsandalerna innan jag slutligen öppnade dörren och fick se Justin stå på gräsmattan med Shawty i ett koppel. När jag stängde igen dörren vände Shawty sin uppmärksamhet mot mig och hon började vifta på svansen medan hon slet i kopplet för att komma fram till mig. Med sitt söta skratt släppte Justin kopplet och hon kom fram till mig med springande steg.
”Hej gumman.” hälsade jag på henne efter att ha satt mig på huk för att kunna mysa mer med henne. Hon satte sig ner framför mig och lät mig klia henne under hakan, något som hon inte precis verkade misstycka till.
”Redo att gå?” frågade Justin efter en stund och jag log mot honom samtidigt som jag nickade och reste mig upp. Shawty tittade på mig en stund innan hon reste sig och började gå omkring igen. Snabbt tog jag kopplet för att hon inte skulle springa bort eller ut i vägen, då det åkte bilar på vägarna runtomkring. Tillsammans gick vi ut från tomten och vidare bort mot parken mellan mitt kvarter och nästa.
”Var kommer hon ifrån? Jag menar, hon är livlig, men inte så pass att hon springer runt som en idiot och bråkar. Hon verkar förstå oss på ett annorlunda sätt, i alla fall för att vara valp.” påpekade jag för honom. Justin nickade instämmande mot mig innan han vände blicken mot Shawty som nu verkade ha hittat ett spår i gräskanten vid grannens staket.
”Hon är en omhändertagen valp. Hennes tidigare ägare, och även uppfödare, tyckte inte att hon var värd någonting eftersom att hon är så svart i pälsen. De andra valparna såldes snabbt då de har olika färger, som Australien Shepard ska ha, men eftersom att hon har fått den mörka färgen så var det ingen som ville ha henne.” började han men jag kunde inte hålla mig ifrån att avbryta honom.
”Men hon är ju jättesöt! Hon är ju helt underbar ju!” utbrast jag och Justin nickade instämmande.
”Ja det är hon. Det är hon verkligen, men uppfödare och ägare som vill ha en sådan här hund för utställning ser allting på ett annat sätt. För dem kan de inte tjäna pengar på henne, och då vill dem inte ha henne, eller hundar som hon. Hennes uppfödare kom in till veterinären för att avliva henne. Hon fick en massa frågor om varför då dem ändrat på just den kliniken. Där avlivar dem inte längre djur bara för att ägaren anser det, utan nu vill de veta varför. Eftersom att det var en väldigt löjlig anledning så fick hennes uppfödare ett val. Antingen tar hon hem henne igen och behåller eller säljer henne, eller så lämnar hon över Shawty i deras vård så att de därefter kan adoptera bort henne. Eftersom att hon inte ville ha hem Shawty så lämnade hon henne kvar där. Scooter tipsade mig om kliniken då han varit där innan och hjälpt en kompis adoptera en hund till sin dotter som fyllde år. Vi åkte dit, eftersom att jag tyckte det skulle bli den absolut bästa presenten, och det fanns många söta hundar att välja på. De flesta var små hundar, men jag kände att dem inte riktigt passade. Deras personligheter var inte särskilt färgstarka och jag ville ha en hund som representerade dig på bästa sätt. Sen kom Shawty in genom dörrarna, då hon precis blivit omhändertagen där. Hon hade inte ens fått en bur än, och jag gick fram för att hälsa på henne. Hon var den snällaste och mest underbart mysiga lilla valp som jag någonsin sett och det tog inte lång tid alls innan både jag och Scooter insett att Shawty var den absolut bästa presenten för dig.” berättade han och log brett mot mig. Jag tittade på honom med stora ögonen innan jag vände blicken mot Shawty som snällt trippade på framför oss.
”Shawty… Var det ett namn som du valde eller hette hon redan det?” frågade jag sedan nyfiket och Justin’s leende blev bredare.
”Eftersom att hon är uppfödd hos en uppfödare som föder upp utställningshundar så har hon ett väldigt långt namn. Hon heter Someday At The Summer Mornings men då det är väldigt långt och ja, det är väldigt långt och inte riktigt passande tyckte jag, så valde jag att kalla henne Shawty istället. Det blir som ett smeknamn för henne. Du får byta om du tycker att Shawty inte passar henne, det gör du som du vill.” svarade han och tog min hand, som inte höll i hennes koppel. Jag skakade snabbt på huvudet medan jag stannade.
”Shawty är perfekt. Hon är underbar Justin, och jag älskar henne redan. Du är världens bästa.” sa jag och kysste honom milt på läpparna. Han flinade åt mig och la sin lediga hand på min kind.
”Man blir som man umgås.” svarade han innan han kysste mig passionerat.
Jag vet att kapitel 180 inte precis var världens roligaste, ledsen för det.
Men det kommer bli mer drama, och det kommer bli mer händelserikt.
WAYN kommer även att ta en ganska oväntad vändning senare framöver.
Tack för era söta kommentarer :)
Ska fundera på hur jag ska göra med blogg-träffen, och så återkommer jag om det senare ;)
Love ya all <3
Where are you now - Kapitel 179
”På storyn bakom den där.” svarade hon och såg nyfiket på mig, samtidigt som hennes blick var beklagande och medlidande. Vad trodde jag egentligen? Klart att folk skulle reagera på den första dagen. Tyvärr var jag rätt säker på att det inte skulle spela någon roll vad varken jag eller Justin sa om den, folk hade redan skapat sina egna åsikter om det.
”Tack så mycket för hjälpen Jessica, jag uppskattar det väldigt mycket.” sa jag tacksamt när vi stod utanför dörren till den enorma sviten som låg längst upp på hotellet. Var jag förvånad över att Justin hyrt taksviten? Inte särskilt.
”Ingen orsak Miss Wallie. Det är bara att höra av sig om ni behöver någonting.” log hon innan hon vände sig om och gick mot hissen. Jag drog ett djupt andetag innan jag satte kortet i kortläsaren och dörren låstes upp. Jag kom in i den lilla hallen och såg att det var nedsläckt i hela ”lägenheten” bortsett från enstaka ljus som lös. Jag drog ett djupt andetag och kunde inte hindra mig själv från att le. Det luktade vanilj, vilket påminde mig om kvällen då Justin tog med mig till den där stugan efter att han hittat mig på berget. Lugnt och försiktigt gick jag genom hallen och in i vardagsrummet. Synen jag fick se fick mig att le brett. Vid matbordet stod Justin bredvid en av stolarna och log mot mig.
”Hej älskling.” hälsade han och kom fram till mig för att ge mig en öm kyss. Han backade ett steg och jag granskade honom uppifrån och ner. Han hade bytt kläder sedan festen och hade nu på sig sina svarta jeans, en vit V-ringad t-shirt med en vit jacka över med svarta detaljer. Han såg lika snygg ut som vanligt.
”Det räknas inte riktigt som min födelsedag längre.” påpekade jag roat när han tog min hand och styrde stegen tillbaka mot matbordet.
”Det är fortfarande 45 minuter kvar av den här söndagen, men det räknas som din födelsedag tills du somnat.” svarade han och drog ut stolen för mig. Jag skrattade lågt medan jag satte mig ner.
”Du är knäpp, det vet du va? Vad är allt det här? Klockan är kvart över elva på kvällen.” sa jag och granskade matbordet. Det stod två tallrikar på bordet, båda med noggrant upplagd mat som såg ut att precis ha kommit ut från ugnen.
”Du sa ju att det var det här du ville göra på din födelsedag. Äta middag, mysa, kolla på tv… Your wish is my command baby.” Svarade han och log stolt. Jag skrattade åt honom, samtidigt som jag insåg att jag faktiskt var hungrig. Egentligen hade vi ju inte ätit någonting idag.
”Har du lagat det här?” frågade jag imponerat när jag granskade maten som stod framför mig. Tallriken fylldes av hasselbackspotatis, kyckling och grönsaker samt någon sås som såg otroligt god ut.
”Allt för dig sötnos.” svarade han och satte sig ner mittemot mig. Jag tog en tugga av kycklingen efter att ha doppat den i såsen och trodde jag skulle smälla av. Det var verkligen sjukt gott. Det gick inte att förneka att han var extremt duktig på allt han gjorde, när han la manken till.
”Justin det här är verkligen otroligt gott! Jag vet vem som ska få laga middag hemma hädanefter.” påpekade jag och han skrattade lite åt mina ord. En rosa ton framhävdes på hans kinder och jag log kärleksfullt mot honom.
”Dezzie, jag har en sak att fråga dig.” började Justin efter att vi ätit under tystnad en stund. Jag hörde den allvarliga tonen i hans röst och när jag vände blicken mot honom tittade han på mig med en fundersam blick. Jag svalde innan jag nickade uppmuntrande mot honom.
”Jag undrar om du kanske skulle vilja följa med mig till Atlanta?” frågade han och jag la huvudet på sned mot honom.
”När då?” frågade jag nyfiket mot honom och han log snabbt mot mig.
”Om några dagar. Vi ska ju börja jobba på ett nytt album, och sen kommer vi ha lite konserter här och var. Scooter och jag pratade om det tidigare idag och kom fram till att det kanske inte är det bästa att lämna dig helt obevakad. Missförstå mig inte eller något sånt, men dina fans blir allt fler och fler för var dag som går. Det finns tyvärr folk som vill dig någonting illa, och jag kan inte låta bli att oroa mig för dig när jag inte är i närheten av dig.” förklarade han och jag nickade kort. Han hade ju rätt i vad han sa, jag blev förföljd av paparazzis dagligen, folk kom ofta fram och pratade med mig. Ännu hade jag inte träffat någon som ville mig illa, inte fysiskt i alla fall, men det skulle väl komma det också.
”Det vore väl kanske ett bra alternativ, men när skolan börjar då? Jag måste ju fortfarande gå i skolan liksom.” påpekade jag allvarligt för att hoppa av skolan var knappast ett alternativ. Vem jag än skulle leva mitt liv med så tänkte jag absolut inte bli någon bitchig hemmafru. Jag ville kunna stå på mina egna ben.
”Det blir ju ett problem, om du inte klarar av att antingen byta skola, eller kanske få hemundervisning. Det är upp till dig, men jag tänker inte släppa dig utan bevakning.” svarade han medan han granskade mig med en sorgsen blick. Hans tankar speglades i de bruna ögonen och jag tog snabbt hans hand som låg på bordet.
”Don’t even think about it! Du skulle bara våga skuldsätta dig själv för det här Justin!” morrade jag åt honom och han log glädjelöst mot mig.
”Förlåt, det bara blev så, fortsätt.” sa han och la sin andra hand på min, som redan låg på hans.
”Jag ska prata lite med pappa om det, men det är inte helt omöjligt och det löser sig på något sätt. Vi klarar det här, precis som vi klarar allt annat.” log jag mot honom och han nickade instämmande.
”Precis som allt annat.” ekade han innan han kysste min hand som han höll mellan sina händer. Jag log brett mot honom och han besvarade snabbt mitt leende. Med en varsam blick reste han sig upp och kom sakta emot mig, hela tiden med blicken fäst på mig. När han var framför mig drog han upp mig från stolen och strax därefter möttes våra läppar i en nästan omänsklig kyss. Den var laddad, med energi, glädje, lust och kärlek. Spänningen mellan våra läppar blev allt större och större, och det kändes som om elektriska stötar for igenom kroppen på mig. Justin tog ett tag om mina lår och lyfte upp mig så att jag hade benen om hans höfter. Det tog inte lång tid innan jag kände mjukt tyg mot ryggen och jag konstaterade att han hade förflyttat oss till sängen. Hans läppar lekte över min hals och jag drog honom närmare mig. Hans andhämtning var lika snabb som min, men det var ingenting som jag fäste någon större uppmärksamhet runt. Just nu ville jag bara komma så nära honom jag bara kunde. Jag ville ha honom. Nu och för all framtid.
Tack luvies!
För era underbara kommentarer! :) <3
Hoppas att ni gillade kapitlet :)
Nästa vet jag inte riktigt när det kommer, då det inte är färdigskrivet och jag behöver plugga lite, men det löser sig ;)
Ha det bra luvies! <3
2 dagar kvar till JUL!!! :D
Where are you now - Kapitel 178
”Hon är din present, jag tycker inte om att du är helt ensam när din pappa inte är hemma. Men när du inte har tid för henne så kan mormor och morfar ha henne. Vi har redan kollat om hon går ihop med Sammy och det gör hon. Dessutom kan hon följa med mig på turné beroende på var jag ska. Tro mig, hon har lindat Scooter runt svansen så det heter duga. Han är stört kär i den här hunden.” förklarade Justin och jag skrattade åt tanken på Scooter.
Utmattat sjönk jag ner i min säng. Vi hade precis kommit hem och klockan var tio på kvällen redan. Jag hade försökt stanna kvar för att hjälpa till att städa, men jag blev formligen utknuffad därifrån så det var väl bara att gilla läget då. Sel, Jasmine, Ellie och Caitlin hade åkt iväg någonstans, medan jag hade fått åka hem med pappa. Han hade gått och lagt sig nästan så fort vi kom hem, vilket var rätt förståeligt eftersom att han skulle jobba dagen efter. Medan jag låg i sängen så funderade jag på Vanja och mina syskon. Jag hade fortfarande varken pratat eller träffat min storebror, Ryan. Vanja hade sagt att det skulle hända så snart han skulle hälsa på henne, men att ingen sagt till honom att jag var hans lillasyster.
”Happy birthday to you! Happy birthday to you! Happy birthday baby! Happy birthday to you!” hörde jag den välbekanta rösten, men Justin var ju inte här. Han var ju kvar och städade. Jag sökte med blicken genom rummet och insåg att det var min mobiltelefon som tjöt. För att inte missa samtalet så slängde jag mig på ’svara’ knappen och satte telefonen mot örat.
”Hallå?” svarade jag snabbt och hörde ett skratt i andra änden, ett skratt jag mycket väl kände igen.
”Jag gissar på att han inte berättade för dig att han bytte ut din ringsignal va?” skrattade Jasmine och jag log roat innan jag bannade mig själv för att inte ha tänkt på det innan.
”Nej jag tror att han missade den lilla detaljen. Hur går det med städningen?” frågade jag och reste mig upp ur sängen. Jag kände mig fortfarande utmattad, men jag var inte trött. Jag var utmattad för att jag gått runt och varit trevlig större delen av dagen, för att jag träffat en massa underbara människor och för att jag öppnat en mängd presenter, som knappt var hälften av dem jag hade kvar.
”Vi är klara! Det går ju rätt fort eftersom att man är flera. Men hörru, sätt på dig skorna och gå ut.” sa Jasmine och det lät som om hon nästan hade ett pressat tidsschema. Jag stod stilla i rummet en stund innan allt hon sa sjönk in.
”Varför då? Ska jag byta om? Vad ska jag ha med mig?” frågade jag och ville egentligen fråga en hel del till, men hon svarade snabbt och hindrade mig ifrån att fortsätta överösa henne med frågor.
”Gör det bara. Du behöver inte byta om, du behöver inte ta med dig annat än vad du brukar ta med dig när du går ut genom dörren. Ses snart.” sa hon och la på. Hon var jävligt smart ibland, som la på innan jag hann envisas med mina frågor, men det gjorde ju ingenting bättre för mig. Utan att orka stå och fundera på mina alternativ, som inte ens verkade existera i det här fallet, så la jag mobilen och nycklarna samt plånboken i väskan innan jag släckte taklampan i rummet. Jag hade fortfarande klänningen på mig, och jag kunde knappt vänta tills jag fick ta av mig den, men jag tänkte försöka spela helt efter deras regler. Det var bara två timmar kvar innan jag slapp få meddelanden om att jag fyllde år. Två timmar kunde jag väl stå ut? Det var ju inte särskilt mycket.
”Pappa? Är du vaken? Jag åker iväg med Jasmine en sväng. Vet inte när jag kommer hem, men jag har mobilen med mig.” sa jag tyst till honom när jag tittade in i hans mörkbelagda rum. Han mumlade någonting till svar men verkade inte reagera mer än så, så antagligen sov han redan. Jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll. Han visste att det var min födelsedag, och han hade väl inte räknat med att mina kompisar skulle låta mig vara, trots att den var slut? Det hade jag i alla fall inte gjort.
”Jag älskar dig pappa.” mumlade jag lågt innan jag stängde dörren till hans rum. Jag sa det alldeles för sällan egentligen, det visste jag. Därför slog jag till på stort och klickade mig in på Twitter utifrån mobilen.
”I LOVE YOU DAD! THANK YOU VERY MUCH FOR ALWAYS BEING HERE FOR ME!”
Jag laddade snabbt upp tweeten innan jag kollade runt lite på sidan. Att klicka sig in på mentions var knappast någon bra idé, men samtidigt kunde jag inte låta bli. Mängder med gratulationer fyllde sidan, och ibland fanns där även inlägg från någon av alla dem som kom på födelsedagsfesten. Jag svarade på så många jag kunde innan jag irriterande nog nådde tweet limit. Det var alltid störande och jag klickade mig istället in på min sida för att följa tillbaka så många jag kunde. Det blev allt svårare och svårare för var dag som gick, för alla followers blev allt fler och fler och det kändes som om jag inte riktigt hann med. Det var däremot det jag hade nätterna med fullmåne till.
En tuta utanför dörren fick min uppmärksamhet och jag kom då på att jag fortfarande stod inne i huset. Snabbt tog jag på mig stilettklackarna igen innan jag klev ut genom dörren i den varma augustikvällen. Jeremy’s bil stod utanför huset och jag kunde skymta Jasmine bakom ratten. När jag kom närmare insåg jag att hon var ensam i bilen, så jag hoppade in på passagerarsätet.
”Hej Jas. Tänker du tala om för mig var vi ska?” frågade jag så fort jag knäppt fast mig. Hon vände en menande blick mot mig och jag flinade oskyldigt mot henne.
”Behöver du verkligen fråga? Jag agerar just nu bara taxi.” påpekade hon innan hon körde ut från uppfarten och in mot stan. Jag förstod vad hon menade, jag hade inte ens behövt fråga. Justin låg helt klart bakom det här. Det fanns ingen annan förklaring för det överhuvudtaget. Efter inte lång tid svängde Jasmine in på ett av hotellens parkering och stängde av bilen.
”Är det meningen att jag ska gå in där?” frågade jag henne och vände blicken mot ingången. Det var ett av de dyraste hotellen jag visste om. Jag hade bott där en gång när jag var liten och farfar hjälpte pappa att renovera grunden på huset. Jag hade hatat varje stund, för alltid var så dyrt och fint att man knappt vågade röra sig därinne. I alla fall inte när man är 9 år gammal.
”Japp, det är det som är meningen. Sätt fart nu. När du kommer in så ska du gå fram till receptionen och säga att du heter Wallie i efternamn.” förklarade hon och jag tittade på henne med ett skrämt uttryck. Hon menade alltså allvar. Vad hade Justin hittat på nu?
”Kom igen Dezzie, det är inte farligt. Du är räddare än vad du behöver! Ring mig sen.” sa hon och log glatt mot mig. Jag svalde innan jag öppnade dörren på bilen. Precis när jag vänt mig om efter att ha stängt igen dörren på bilen så hörde jag hur hon ropade efter mig.
”Åh, Dezzie! Grattis på födelsedagen!” ropade hon och jag himlade med ögonen. Hennes klingande skratt hördes bakom mig när jag gick mot hotellets ingång. Så fort jag kom i närheten av hotellets dubbeldörrar öppnade en man i kostym dörren för mig. Jag log tacksamt innan jag gick in i lobbyn, som såg precis likadan ut som sist jag varit där. Fina möbler som alla gick i rött med guldiga detaljer. Det var inte svårt att hitta till receptionen och där möttes jag utav en trött tjej som såg ut att somna när som helst. Hon såg nästan ut att vara i min ålder, kanske något år äldre.
”Hej, jag heter De…” började jag men tjejen avbröt mig och såg genast piggare ut.
”Deztiny Wallie! Trevligt att träffas! Verkligen! Jag är ett enormt fan av dig, du är helt otrolig. Grattis på födelsedagen!” rabblade hon fram och jag blinkade förvånat innan jag log mot henne.
”Tack så mycket. Vad gulligt utav dig.” log jag mot henne och hon såg ut att skina upp av mina ord.
”Här har du rumskortet. Det är bara att ringa ner till receptionen om du behöver någonting.” sa hon och gav mig ett vitt kort med en svart rand på ena sidan. Jag tittade på det en stund och vände mig sedan mot tjejen med en frågande blick.
”Oh, du har ingen aning om var du ska va?” frågade hon och log roat mot mig.
”Ehm, nej faktiskt inte. Jag har varit här en gång förut och då var jag liten. Jag blev hitskickad av en kompis.” svarade jag med ett ursäktande leende på läpparna. Tjejen skrattade åt mitt svar innan hon vinkade till sig en kille som satt och läste en tidning i en utav fåtöljerna som stod i utkanten av lobbyn. Han såg trött ut men la lydigt ner tidningen och kom fram till receptionen.
”Eddie, jag ska följa miss Wallie till sitt rum, håller du ställningen här en stund?” frågade hon artigt och formellt. Killen nickade innan han gick runt bakom disken. Han tittade nyfiket på mig och öppnade munnen för att säga något. Efter att ha kastat blicken på tjejen så tystnade han dock och fick samma uttråkade ansikte i ansiktet igen.
”Tack Eddie. Följ efter mig miss Wallie.” sa tjejen och började gå mot hissen. Ytterligare en kille stod där och log glatt mot oss när vi kom fram. Jag tvekade utanför hissen medan tjejen gick in och väntade tålmodigt på att jag skulle följa efter.
”Ehm, är det okej om vi tar trapporna?” frågade jag tyst och försökte se oberörd ut. Att jag hade klaustrofobi var nog ingen nyhet för folk, men det var antagligen ingen som visste att det var härifrån jag fick den. Tjejen tittade frågande på mig innan hon nickade och klev ur hissen för att istället styra stegen mot trapporna.
”Det kommer bli många trappor, men det är bättre än att sitta och ruttna vid receptionen. Det är inte särskilt många som tar in på hotell vid elvatiden på söndagskvällar.” sa tjejen och log snett medan vi började gå upp för trappan. Jag log ursäktande tillbaka och bannade mig själv för att jag tagit klackskorna igen och inte några andra skor. Stilettklackar och trappor gick inte särskilt väl ihop när det kom till mig.
”Jag ber om ursäkt för att jag frågar, men vad heter du?” frågade jag lugnt medan vi fortsatte uppför trappstegen.
”Jag heter Jessica Parker, jo jag vet att det är lite skumt. Jag är dotter till William Parker, som äger hotellet. Så det är inte precis som att jag valde att jobba här.” förklarade hon och jag log mot henne. Jag kände att jag började bli trött på riktigt, inte bara utmattad den här gången utan riktigt trött.
”Hur känns det att vara dotter till en framgångsrik pappa?” frågade jag för att hålla samtalet igång. Jessica skrattade bredvid mig och jag vände en frågande blick mot henne.
”Jag skulle lika gärna kunna fråga dig detsamma.” svarade hon och jag instämde i hennes skratt. Det var inte ens någonting jag tänkte på längre. Pappa var ju trots allt en framgångsrik affärsman så min och Jessica’s uppväxt i den kategorin hade nog varit rätt lika.
”Så, pappa skulle bli galen på mig om han såg mig just nu, men är det okej om jag frågar dig en grej Dezzie?” frågade hon och lät plötsligt blyg. Jag vände en frågande blick mot henne innan jag log och nickade.
”Absolut. Jag älskar att svara på frågor.” svarade jag och blinkade mot henne.
”Jag har läst om dig väldigt mycket, och hört rykten om dig och allt sådant, men jag är inte tjejen som tror dem. Antagligen kan det bero på att jag vuxit upp med en viss press och fått höra en hel del om min pappa som absolut inte varit sant. Men hur träffades du och Mr. Bieber?” frågade hon blygt och jag skrattade lågt.
”Jösses, att benämna honom som Mr. Bieber får honom att låta så gammalt.” skrattade jag och hennes blyghet släppte lite.
”Ledsen, yrkesskada.” svarade hon och log ursäktande mot mig. Jag nickade medlidande innan jag vände blicken framåt.
”Okej. Justin och jag träffades egentligen av en ren slump. Den 1:a april prankades jag utav min barndomsvän Ellie, hennes pojkvän Sky och mitt ex, Christopher. Jag hade länge haft kontakt med Caitlin och Christian Beadles över internet och på telefon. Jag och Christian har haft några pranking battles ett par gånger och genom det så fick jag kontakt med Caitlin också. Eftersom att jag inte blir prankad särskilt ofta, i alla fall inte innan jag mötte Justin, så fick jag genast en massa views på videon som jag la upp på min YouTube Channel.” förklarade jag och Jessica nickade medan vi gick.
”Jag har sett den, sjukt rolig.” inflikade hon och jag log roat mot henne.
”Sen bestämde vi oss för att jag och Ellie skulle flyga ner till Atlanta för att faktiskt hälsa på Caitlin och Christian. Det var bara en slump att Justin också var där, och ja, vi hittade varandra rätt snabbt eftersom att vi ligger på ungefär samma nivå, och vi blev snabbt bra vänner.” avslutade jag med ett leende. Det var alltid lika roligt att tänka tillbaka till den tiden, för den veckan hade allting gått så fort, så fort att jag knappt förstod såhär i efterhand att jag klarat mig igenom det.
”Åh, jag antar att tidningarna har hållit sig ganska sanningsenliga när de skrivit om dig. I alla fall hittills.” sa hon och granskade mig en stund.
”Vad menar du med hittills? Har dem ändrat sig menar du?” frågade jag oförstående och hon log ursäktande mot mig.
”Det beror på.” svarade hon och granskade mig igen.
”Beror på vadå?” frågade jag oförstående och Jessica’s blick sjönk snabbt. Jag följde den och konstaterade att hon tittade på ringen jag fortfarande hade på vänster ringfinger.
”På storyn bakom den där.” svarade hon och såg nyfiket på mig, samtidigt som hennes blick var beklagande och medlidande. Vad trodde jag egentligen? Klart att folk skulle reagera på den första dagen. Tyvärr var jag rätt säker på att det inte skulle spela någon roll vad varken jag eller Justin sa om den, folk hade redan skapat sina egna åsikter om det.
Oh damn! O.o
Vad händer nuuuu?? :P
Tack för era söta kommentarer :)
Och jag vill bara än en gång tacka er alla för att ni fortfarande finns här :')
Love you my little angels :) <3
Hoppas ni gillade kapitlet! :) <3
Where are you now - Kapitel 177
”That wasn’t the present we planned to give her, but fine with me.” muttrade han. Så typiskt honom att spela tjurig nu. ”But, let’s continue instead.” flinade han och jag himlade med ögonen åt honom. Han var bra rolig han. Sel log mot honom innan hon gav mig ett silvrigt paket. Jag log tacksamt mot henne innan jag rev bort pappret. Ännu en låda visade sig under pappret men den här gången var det inga fotografier när jag öppnade kartongen. Det var en mikrofon. En blå mikrofon med silvriga stenar på den och några stenar i en mörkare nyans av blå som formade sig till ett D och ett W. Jag log tacksamt mot Sel och hon besvarade snabbt leendet. Det låg någonting mer i kartongen, en lapp. Jag tog upp den och såg att det var ett brev. Koncentrerat läste jag igenom det innan jag nickade entusiastiskt mot Selena. Hon gjorde tummen upp och jag rev snabbt sönder lappen. Justin skulle allt få smaka på sin egen medicin.
”Please baby? I don’t want to open more presents!” påpekade jag till Justin som stod med ett enormt flin på läpparna. Mikrofonen jag fått utav Selena var hur bra som helst och den var fantastisk att hålla i också.
”Just one more, then you’re done. C’mon bunny bee! You’re gonna love this!” envisades Justin. Han nästan studsade upp och ner, så entusiastisk var han. Jag suckade innan jag nickade. Det här fick bli den sista, sen tänkte jag inte öppna en enda till, på minst tio års tid. Han gav mig en snabb kyss innan han sprang av från scenen och genom publiken. Där borta mötte han någon och de verkade prata om någonting.
”Okay, Sel, make sure she’s not looking!” beordrade Justin i mikrofonen och strax därefter kände jag ett par nätta händer över mina ögon.
”Han är knäpp, jag vet, men tro mig, han vet vad han gör. Du kommer älska den här presenten!” hörde jag Sel viska till mig och jag nickade lugnt. Att han visste vad han höll på med, det var inte direkt någon nyhet för mig, antagligen inte för någon. Men det skrämde mig lite att både Justin och Sel var helt säkra på att jag skulle älska det. Tänk om jag inte gjorde det då? Vad skulle hända då?
”Okay, are you ready? You guys have to be quiet, can you handle that? Ah, you all’s gonna love this!” hörde jag Justin säga och det fick mig att himla med ögonen. Sel skrattade bredvid mig och det fick mig att le. Jag älskade Selena. Hon var alltid så trevlig, så underbart snäll och extremt rolig. Jag hörde steg bredvid mig och sen stannade någon en bit bort.
”Baby, say hello to your new little friend. Dezzie, this is Shawty!” sa Justin och Selena tog bort sina händer från mina ögon när han sa det sista ordet. Jag vände blicken mot Justin och såg att han höll i en svart, lurvig sak. Jag granskade hårbollen i hans famn och insåg att det var en liten hundvalp med en rosa rosett runt halsen. Han kom fram till mig och jag reste mig upp för att titta på den söta lilla saken i som satt lugnt mot hans bröst. Försiktigt sträckte jag fram handen för att låta henne nosa på mig. Nästan genast började hon slicka mig på handen och jag skrattade lågt.
”Vill du hålla henne?” frågade Justin och jag vände blicken mot honom för att svara. Han såg så glad ut, jag trodde nog aldrig att han kunde se gladare ut än han gjort andra gånger, men det här slog priset. Jag fick inte fram ett ord så jag nickade bara mot honom. Smidigt flyttade han över henne till mig och jag kände den behagliga tyngden i famnen. Jag var inte särskilt bra på hundraser, och det visste nog Justin om för han kliade henne bakom örat medan han förklarade för mig.
”Hon är en Australien Shepard. Visst är hon söt?” frågade Justin medan han klappade henne lite. Jag tittade på hundvalpen som satt i min famn och strök handen genom hennes mjuka päls.
”Hon är helt underbar! Men, hur…?” började jag och Justin log genast bredare.
”Hon är din present, jag tycker inte om att du är helt ensam när din pappa inte är hemma. Men när du inte har tid för henne så kan mormor och morfar ha henne. Vi har redan kollat om hon går ihop med Sammy och det gör hon. Dessutom kan hon följa med mig på turné beroende på var jag ska. Tro mig, hon har lindat Scooter runt svansen så det heter duga. Han är stört kär i den här hunden.” förklarade Justin och jag skrattade åt tanken på Scooter.
Awwwwwwww, vem blev förvånad? (aa) ;)
Ber om ursäkt för att det tagit sådan lång tid för kapitlet att komma upp -.-' Trodde att jag lagt upp det här för länge sedan, men det verkar ha blivit något fel så det kom inte upp O.o
I alla fall Shawties så är jag hemma hos mammas ex nu, där det finns internet, och eftersom att det är jul nu så ska jag försöka skriva och ladda upp så mycket kapitel som helst! :)
Sååååå, nästa kapitel kommer snart ;)
Stay tuned on twitter (@YOUAREMYUNICORN - look for the tags #BCAngels & #BieberCashUpdate))
And ofc on the facebook side (biebercash.blogg.se) :)
Sen har jag några frågor till er ;)
VAD HAR NI ÖNSKAT ER I JULKLAPP?
VAD ÄR DET BÄSTA MED JULEN?
VAD ÄR DET VÄRSTA MED JULEN?
Love you my little Angels <3
Where are you now - Kapitel 176
Where are you now - Kapitel 175
Where are you now - Kapitel 174
Tack allihop!! :') <3
Shawties!
Tack så otroligt mycket för allt ert stöd! Det betyder verkligen sjukt mycket för mig! Ni är de bästa som existerar!!
Marina har vaknat och mår någorlunda bra :) tack för alla era tankar och alla era underbara kommentarer! <3
Now to the awesome stuff; jag har fått tillbaka min Swagger känner jag och jag har börjat skriva mer och mer! :) inspirationen kommer tillbaka till mig känner jag :) och det är både er förtjänst och Justin's :) <3
Anyways; en fråga tänker jag slå till med oxå, eller två då (aa)
1. Vilka har Justin's nysläppta album; Under the Mistletoe hemma? Eller lyssnar ni på Spotify kanske? ;)
2. Vilken är er favoritlåt av jullåtarna på Under the Mistletoe? :) och varför? :)
Love you guys!!! <33
Ni förgyller mina dagar, genom att existera och vara så underbara så ni är <3
//Madz with the Swag ;)
