Where are you now - Kapitel 212
”Jag vet att du hatar det här älskling, men det går fort att bygga upp musklerna igen, om du bara gör det på rätt sätt.” påpekade han och kysste mig innan han snabbt lyfte upp mig i famnen. Jag visste att han hade haft rätt, men det var inte mindre plågsamt för det. Jag ville bara att allting skulle gå tillbaka till det vanliga igen. Jag var otålig, otåligare än vanligt och mitt tålamod bara sjönk allt mer och mer. Det kändes som om jag aldrig riktigt skulle få till musklerna helt igen. Inte som dem en gång varit i alla fall. Jag hoppades dock att jag hade fel, något jag haft väldigt mycket den senaste tiden.
”Det ser bra ut Dezzie!” hörde jag Caitlin’s välbekanta röst bakom mig och jag vände snabbt blicken bakåt där den stannade på henne där hon stod i dörröppningen till den lilla salen fylld med grejer.
”Det är fortfarande lång väg kvar.” muttrade jag till svar och Caitlin skrockade lite. Bakom henne dök ytterligare en gestalt upp i dörren och jag log fånigt brett, Christian.
”Koman har gjort dig mer otålig. Vad har hänt med ditt oändliga tålamod bruden?” frågade han och jag ryckte på axlarna.
”Jag har ingen aning faktiskt. Tror den är kvar i djupet.” svarade jag och log svagt mot dem. Att se två av mina bästa vänner stå och se på mig med samma blickar som innan koman, det var mäktigt för mig. Särskilt eftersom att jag hade sårat Justin så fruktansvärt mycket att det var galet. Ändå pratade alla fortfarande med mig, precis som om jag inte gjort någonting.
”Klar att åka?” frågade Caitlin och drog mig tillbaka från min djupa sjö av tankar. Jag vände en vädjande blick mot sjukgymnasten, Mr. Lawrence, som nickade.
”Du har varit duktig idag, så givetvis. Vi ses imorgon, Deztiny.” sa Mr. Lawrence och jag nickade tacksamt. Han hjälpte mig lugnt upp till stående och jag satte mig sen försiktigt ner i rullstolen igen. Justin hade haft rätt, muskler gick rätt snabbt att bygga upp igen, i alla fall grunden.
”Behöver du hjälp med någonting Dezzie?” frågade Christian vänligt när jag använde mina nyfunna muskler till att komma ut från rummet och sedan även ut ur huset där Caitlin’s bil stod och väntade på oss. Han var bara snäll, det visste jag, men jag kunde inte låta bli att himla med ögonen och muttra lågt för mig själv.
”Nej jag klarar mig just nu. Jag kan behöva en hjälpande hand för att ta mig in i bilen sen.” medgav jag medan jag rullade i riktning mot den upplåsta bilen. Caitlin gick före och öppnade passagerardörren åt mig men lät mig ta mig fram för egen maskin. Det var jobbigt, det kunde jag erkänna, och jag visste mycket väl att jag skulle ha träningsverk dagen efter, men det var nödvändigt.
”Okej, jag klarar mig inte själv längre. Du har tillåtelse till att hjälpa mig bro.” mumlade jag till Christian och i ögonvrån kunde jag skymta att han nickade. Det gick smidigare än vad jag vågat hoppas på och jag vände ett höjt ögonbryn mot Christian.
”Har du börjat träna…?” frågade jag och såg hur han stirrade på mig en stund innan han skrockade roat.
”Jag har tränat länge Dezzie, tack så mycket för att du ser det först nu.” påpekade han ironiskt och jag rynkade pannan mot honom. Någonting kändes annorlunda. Det kändes som om jag hade missat någonting, viktigt.
”Alla händer och fötter inne i bilen?” frågade Caitlin och drog mig tillbaka till framsätet igen. Jag nickade och insåg att Christian redan stängt dörren om mig, och till och med hunnit hoppa in i baksätet. Caitlin svängde ut från parkeringen och började köra tillbaka samma väg som Justin hade åkt när han släppt av mig några timmar tidigare.
”Caitlin? Ska du skjutsa hem mig?” frågade jag efter några minuters tystnad. Hon vände sig mot mig och nickade innan hon återigen vände blicken mot vägen igen.
”Ja det var tanken, vadå då?” frågade hon och vände blicken mot mig med jämna mellanrum. Hon såg så förvånad ut, och jag kunde inte riktigt förstå varför.
”Jag vill inte vara hemma själv, kan inte jag få åka med till skolan?” bad jag och hon vände sig mot mig och gav mig ytterligare en blick jag inte kunde tyda.
”Dezzie, jag har en direkt order från Justin att jag skulle hämta dig från sjukgymnasten på lunchen, köra hem dig och sen åka tillbaka till skolan i tid till lektionen.” påpekade hon och jag höjde ögonbrynen åt henne.
”Sen när tar du order från honom? Och sen när lyder du honom?” frågade jag förvånat och hon log svagt åt mina ord.
”Sen Deztiny Wallie låg i koma i tre veckor. Dezzie, jag skojar inte, jag har aldrig någonsin sett Justin så uppriven som då.” påpekade hon allvarligt och hugget av dåligt samvete kom tillbaka som en blixt.
”Caitlin, jag vet att jag sårade Justin. Jag vet att jag gjorde honom orolig. Tro mig, jag vet. Jag kommer att få leva med det för all framtid. Men jag vill åka till skolan, med er. Inte till berget, själv! Justin dör inte av att jag åker till skolan och faktiskt bevisar för folk att jag lever och mår bra, eller hur?” frågade jag och Caitlin skruvade på sig.
”Caitlin, hon har en poäng. VI åker till skolan. Jag kan ta det med Justin sen om han blir sur.” hörde jag Christian säga från baksätet och jag log tacksamt mot honom i backspegeln. Caitlin suckade där hon satt bakom ratten innan hon saktade ner bilen för att svänga.
”Fine, men du får ta det med Justin om han inte tycker om det.” muttrade hon medan hon körde mot skolan istället för hemåt. Jag log glatt för mig själv. Jag hade saknat skolan, jag hade saknat Rebecca och Laura. Jag hade smsat med dem båda rätt mycket sedan jag vaknat igen, och båda hade varit oroliga för min skull. Tydligen hade dem besökt mig på sjukhuset så ofta dem kunde också.
”Är du säker på det här nu då?” frågade Caitlin och jag ryckte förvånat till. När jag tittade omkring mig insåg jag att vi redan stod på parkeringen utanför skolan. Jag nickade mot henne och hon suckade. Dörren på min sida öppnades och Christian stod där med ett tålmodigt leende. Jag suckade hjälplöst medan jag nickade. Med försiktiga händer förflyttade han mig från bilen till rullstolen, som dem på något sätt fått in i bagageluckan. Eftersom att jag var trött sen jag kämpat med mina muskler i runt två timmar så tillät jag till och med att han puttade mig fram.
”Säg till om du vill att jag ska släppa dig.” sa han och jag suckade.
”Jag tror inte det kommer hända, Christian, jag har knappt någon kraft kvar. Det är jobbigt att bygga muskler.” påpekade jag och han skrattade roat åt min kommentar medan han fortsatte putta mig framåt för att ta oss närmare och närmare skolbyggnaden som för tillfället var helt öde på folk. Antagligen hade alla gått in på lektion igen efter lunchen, vilket betydde att både Caitlin och Christian var försenade. Caitlin verkade ha insett samma sak för hon tog över från Christian innan hon schasade iväg honom.
”Gå på lektion du så ses vi sen, jag tar med mig Dezzie till lektionen. Vi slutar ju samtidigt, och du lär ju hur som helst hitta oss.” sa hon till sin lillebror som nickade. Han kastade en leende blick mot mig innan han satte iväg genom korridoren för att ta sig till sin lektion. Jag hoppades att han inte hamnade i trubbel eller någonting.
”Vi har Emily, så förbered dig på en timme med oändligt många frågor.” sa Caitlin innan hon knackade på dörren för att sen öppna den smått.
”Nej men hej Caitlin, så du bestämmer dig för att göra oss sällskap?” hörde jag Emily’s varma och vänliga röst inifrån klassrummet.
”Ja, jag har en liten gäst med oss idag som inte kunde hålla sig borta härifrån.” skrattade hon innan hon öppnade dörren så att blickarna föll på mig. Emily’s ansikte bröt upp i ett enormt leende och hon kom fram till mig för att ge mig en försiktig kram.
”Nej men hej Dezzie! Herregud, hur är det med dig?” frågade hon när hon släppt mig igen. Jag ryckte på axlarna mot henne medan Caitlin rullade in mig i klassrummet.
”Trött efter sjukgymnasten. Det är jobbigt att bygga upp muskler igen. Sen är jag allmänt seg i huvudet också, men hjärnkontoret har nog inte kommit igång än bara.” log jag till svar. Hon nickade moderligt mot mig och jag kunde se Pattie i hennes ansikte. Pattie som alltid var så omtänksam och bryende. Emily var precis som hon.
”Caitlin sa att du inte skulle komma tillbaka förrän om ett par veckor.” påpekade hon oförstående och jag log roat.
”Det var väl tanken, men jag tänkte visa för er att jag faktiskt lever.” skrockade jag och jag hörde fnissningar från några andra i klassen. Det var skönt att se dem le och skratta igen. Jag hade saknat skolan förvånansvärt mycket, men jag kunde inte se två av dem jag saknat mest, Laura och Rebecca. Dem kanske inte var i skolan idag.
”Det är bra. Jag antar att du inte har slängt en blick i ditt skåp, i sånt fall skulle du nog ha varit fast där borta en stund.” log Emily och jag tittade på henne med förvirrad blick. Vad var det med mitt skåp?
”Caitlin, ta med henne och visa. Hon behöver ändå inte vara med på lektionen och du har jobbat mycket på sjukhuset har jag sett, så ni kan få ta det lugnt den här lektionen.” log Emily och Caitlin nickade tacksamt mot henne. Jag lät Caitlin köra mig ut från lektionssalen och sen vidare genom korridoren för att sedan stanna framför mitt skåp. Min första tanke var att det var alldaglig klotter på skåpet, men sen insåg jag att det var små korta meddelanden till mig. Med ett leende på läpparna läste jag igenom dem alla och vände mig sen mot Caitlin så att hon kunde köra mig tillbaka till klassrummet igen.
”Öppna skåpet Dezzie, du är inte klar än.” skrattade hon och skakade på huvudet åt mig. Jag slog in kombinationen till låset innan jag försiktigt öppnade skåpsdörren. Mängder av papperslappar föll ut och bredde ut sig över golvet runt mig. Jag hade tydligen inte bara fått brev hemskickade, jag hade fått meddelanden i skolan också. Hastigt lät jag blicken glida mellan alla meddelandena men stannade vid ett som jag läste igenom ordentligt, mer än en gång.
Deztiny!
Vi hoppas verkligen att du kryar på dig snart! Hela världen är i uppror verkar det som, och inte nog med det, hela skolan har en sorgsen dimma över sig. I alla fall, hoppas att du vaknar upp :)
P.S. Vi är ledsna över det som hände inne på toaletten =/ D.S.
//Josephine & Sophie
Damn! Nu fick hon en ursäkt från tjejerna också...
Tycker ni hon ska godta deras ursäkt?
Josephine och Sophie är ju blondinen och brunetten som snackade med henne inne på toaletten under hennes första skoldag... När brunetten (Josephine) slog henne....
Det var meningen att de här kapitlet skulle kommit upp igår, men jag lyckades somna :S
Nästa kapitel kommer snart i alla fall :D
Tack för era underbara kommentarer, och alla era röster på Blog Awards ^^ <3
Love you all <3
Where are you now - Kapitel 211
”Dem skulle äta middag, så vi skulle höras av senare istället.” uppdaterade han mig och jag nickade. När jag kastade en blick på bordet så fick jag nästan tårar i ögonen. Justin hade gjort lasagne, samma rätt som vi ätit under vår första dejt.
”Absolut. She’ll be there. Självklart. Vi hörs sen.” sa Justin bredvid mig. Han satt i soffan med mig medan jag öppnade och läste fler brev jag fått.
”Var kommer jag vara?” frågade jag när han lagt på och vänt sig mot mig igen.
”Du ska till the Ellen Show på fredag.” svarade han och jag log glatt. Jag hade saknat Ellen, och det visste nog Justin också.
”Vad ska ni prata om den här gången?” frågade jag nyfiken men Justin bara höjde ett ögonbryn mot mig innan han flinade.
”Jag ska sitta i publiken och vara tyst. Det är du som är gästen på fredag älskling.” log han och jag stirrade på honom. Skulle han sitta i publiken? Och vara tyst dessutom, det kunde ju bli en syn jag sent skulle glömma.
”Varför?” frågade jag och la huvudet på sned.
”För att hon vill prata med dig, och hon vill ha med dig i sitt program. Det är många som har frågat efter dig och som vill att du ska komma dit, så hon har planerat in dig till på fredag. Det är du som är huvudgästen.” svarade han innan han vände sig mot brevet jag höll i handen.
”Är jag huvudgästen? Hon brukar väl aldrig ha huvudgäster?” frågade jag, fortfarande lika oförstående. Justin vände sin blick mot mig och log överseende.
”Nej, hon brukar inte ha huvudgäster, men på fredag ska hon ha det. Selena och Jasmine kommer vara där och uppträda, men resten av tiden går åt till dig. Det är inga fler som gästar henne då.” svarade han lugnt. Jag trodde först inte att jag hört rätt, men han verkade helt seriös om det. I huvudet räknade jag hur många dagar det skulle ta innan fredag och insåg att jag hade fem dagar på mig att träna upp musklerna igen. Det skulle jag väl klara av?
”När ska jag åka till sjukgymnasten?” frågade jag och bytte ämne helt. Justin slängde en blick på klockan som prydde telefonen.
”Vi ska åka om tio minuter. Jag lämnar dig där baby, jag måste till studion och arbeta med jul skivan, men Caitlin kommer dit när hon har lunch, så du behöver inte vara själv så länge.” svarade han och jag nickade tacksamt. Han reste sig ur soffan och gick uppför trappan, antagligen för att hämta sånt han skulle ha med sig till jobbet. När han kom ner hade han bytt kläder helt och hade dessutom med sig en uppsättning nya plagg till mig. Med plågad blick lät jag honom hjälpa mig, men det var knappt. Det var ett som var säkert, jag tänkte inte vara så här hjälplös länge till!
”Redo att åka?” frågade Justin när jag fått på mig kläderna ordentligt. Jag hade mina gråa mjukisbyxor på mig, som det stod mitt namn på i turkos, och dem var obehagligt stora. Visst var det ju meningen att dem skulle vara stora, men det här var ju löjligt.
”Ja jag är klar.” mumlade jag till svar och gav honom en hopplös blick. Han visste vad blicken betydde, det var den han fick när jag gav honom tillåtelse till att lyfta upp mig och bära mig dit jag skulle, även om jag avskydde det mer än någonting annat.
”Jag vet att du hatar det här älskling, men det går fort att bygga upp musklerna igen, om du bara gör det på rätt sätt.” påpekade han och kysste mig innan han snabbt lyfte upp mig i famnen. Jag visste att han hade haft rätt, men det var inte mindre plågsamt för det. Jag ville bara att allting skulle gå tillbaka till det vanliga igen. Jag var otålig, otåligare än vanligt och mitt tålamod bara sjönk allt mer och mer. Det kändes som om jag aldrig riktigt skulle få till musklerna helt igen. Inte som dem en gång varit i alla fall. Jag hoppades dock att jag hade fel, något jag haft väldigt mycket den senaste tiden.
Inte superlångt, I know, men nästa kommer bli längre :)
Sneak peek; överraskning, glädje, ursäkt, återförening ;)
Taggade? ;)
Tack för era söta kommentarer ;)
Jag funderade på om jag skulle ladda upp min roliga (not) fredagsfilm på youtube så att ni alla kunde se den, meeeeeen jag ångrade mig xD It's just... it's just... uh-uh ^^ xD
Anyways, love ya'all <3
Where are you now - Kapitel 210
”Hallå?” sa jag i telefonen och hörde hur någon andades ut i andra änden.
”Hej gumman!” hörde jag Ellie’s röst och kunde inte hindra mig själv från att le. Under de senaste dagarna hade jag fått besök av många människor som jag älskade, men jag hade saknat Ellie, eftersom att hon tydligen var på Mallorca.
”Jag är så ledsen över att jag inte kunnat träffa dig än, jag önskar att jag hade kunnat! Jag lovar!” utbrast hon och jag skrattade lågt. Hon stressade fortfarande upp sig över allting.
”Det är ingen fara Ellie! Now, tell me! Justin berättade att ni är på Mallorca tillsammans för att det inte går så bra hemma.” sa jag och hörde hur hon suckade i andra änden.
”Ja du vet ju hur mamma är. Hon frågade om jag var deprimerad eller någonting, eftersom att jag äter mer nu och dessutom börjar få lite mage. När jag berättade att jag var gravid blev hon skogstokig och var på väg att släpa iväg mig till sjukhuset för att göra abort. Vi började bråka, rätt ordentligt, och det slutade med att jag packade ner mina saker och åkte hem till Sky.” berättade hon och jag blinkade till. Hade Ellie ställt sig emot Charlotte? Det var något nytt.
”Sky är lika förvånad som du.” skrattade hon när jag inte sa någonting. Jag fnissade lite, det spelade ingen roll att vi var hur långt bort ifrån varandra som helst, hon kände mig lika bra ändå.
”Så hur är det nu då? Jag vet att ni är i Spanien, men jag menar. Har hon lugnat ner sig?” frågade jag och bannade mig själv för att jag inte kunde resa mig upp.
”Nej, jag har inte pratat med henne sen vårt bråk. Jag bor hos Sky tills vidare. Justin och Sky hade pratat efter det och Justin hade tyckt att vi behövde komma bort lite, bara vi två, så han beställde en resa för oss till Mallorca. Han sa någonting om att det var en present från er för att vi skulle ha barn. Du har en underbar kille Dezzie, det hoppas jag att du vet.” sa hon och jag log för mig själv. Det visste jag. Om det var någon som visste det så var det jag.
”Jag vet. Han är otrolig. Men hur gör ni sen då? Jag tvivlar på att ni kan bo hos Sky sen när du klämmer ut ungen… Det är alldeles för trångt.” påpekade jag allvarligt och Ellie suckade instämmande.
”Jo, tro mig, vi vet. Vi har inte pratat om det så mycket än, de senaste veckorna har vi bara tagit det lugnt och haft kul. Sky är helt överlycklig för att jag är gravid. Han är nog mer längtansfull än vad jag är.” skrattade hon och jag himlade med ögonen. Det trodde jag så mycket som jag ville på. Det märktes att hon var överlycklig, särskilt eftersom att hon inte direkt haft några fasta planer på att skaffa barn än på ett tag.
”Hur ska ni göra med skola och så då?” frågade jag, fortfarande med min allvarliga röst. Ellie skulle ju föda i april någon gång, hon skulle behöva ta mammaledigt precis innan studenten.
”Jag vet inte riktigt. Hemundervisning?” frågade hon med en frustrerad suck. Det här var jobbigt för henne att prata om, det förstod jag, men samtidigt var det viktigt.
”Ellie, varför flyttar ni inte ner hit? Jag är säker på att ni skulle kunna bo hos oss tills ni hittar någonting eget, och vi kan säkert fixa hemundervisning för dig. Dessutom får du hjälp med allting.” föreslog jag och log för mig själv. Det var en bra plan, tyckte jag själv.
”Du tycker det ja, men vad tror du Pattie och Justin tycker om det?” frågade Ellie och jag kunde nästan svära på att hon himlat med ögonen åt mig.
”Jag är säker på att Pattie inte har någonting emot det. Hon är nog glad om hon kan hjälpa till. Jag tror inte Justin skulle klaga heller faktiskt. Han tycker om er båda två och hade inte jag gett er det här förslaget så skulle han nog göra det tillslut.” svarade jag självsäkert. I ögonvrån såg jag hur någon kom in i vardagsrummet och när jag vände blicken mot personen såg jag att det var Justin. Han hade rullat fram rullstolen så antagligen var det mat. Med en irriterad suck nickade jag godkännande och han kom för att lyfta upp mig.
”Justin? Skulle du ha något emot att Ellie och Sky flyttade in här ett tag?” frågade jag när han satt mig på stolen vid matbordet. Han tittade på mig och sken upp innan han tog telefonen ifrån mig.
”Det är en jättebra idé Ellie! Va? Nej mamma skulle verkligen inte ha någonting emot det! Då slipper hon oroa sig för att ni har det bra. Ja hon går ofta runt och tänker på dig ska jag tala om för dig. Precis. Jag ska meddela mamma om det när hon kommer hem så hör jag av mig ikväll. Vill du prata med De…. Aha, okej. Ja men vi hörs ikväll då. Hälsa Sky. Hej då.” pratade han på i telefonen och jag granskade honom med ett svagt leende. Han var så avslappnad när han pratade med dem, och jag älskade att han kom så bra överens med en av mina bästa vänner, och hennes pojkvän. Det fick mig att må bra.
”Dem skulle äta middag, så vi skulle höras av senare istället.” uppdaterade han mig och jag nickade. När jag kastade en blick på bordet så fick jag nästan tårar i ögonen. Justin hade gjort lasagne, samma rätt som vi ätit under vår första dejt.
Äntligen fick jag upp kapitlet!
Jag har suttit och försökt få min dator att konnekta med USB-minnet, men dem är inte på min sida idag, det är ett som är säkert -.-'
Så då kopplade jag telefonen direkt till datan istället så nu kör vi ;) <3
Hmm... Vad tror ni?
Kommer Ellie och Sky gå med på Dezzie's förslag om att flytta in till dem?
Dem har ju ändå ingenstans att bo och Ellie trycker snart ut ungen också.... Hmm :P
Tack för era underbara kommentarer. Ni är bäst, det är ett som är säkert <3
Love you all <3
Aye, kolla in inlägget under det här kapitlet... Blog Awards ;) <3
Where are you now - Kapitel 209
”Samma dag som Caitlin berättade allting för mig hade jag en väldigt spännande soundcheck. Mina beliebers hade en soundcheck för mig, och inte tvärtom. Sen har jag haft en till konsert, samt att jag gästade Selena’s konsert häromdagen.” svarade han och jag tittade på honom med en förvånad blick. Hade han inte haft sin soundcheck själv?
”Kenny spelade in allting, så du kan få se videon när vi kommer hem.” log han och jag suckade med ett leende på läpparna. Det var någonting som lät intalande, att åka hem.
”Välkommen hem älskling.” sa Justin när han bar mig över tröskeln till det stora huset. Han gav mig en snabb kyss innan han satte ner mig i rullstolen som Kenny burit in i huset. Jag kände mig lagom glad över att behöva bli omkring dragen i en rullstol, men eftersom att jag knappt kunde stå själv så var det den enda lösningen just nu. Jag kunde nog inte uttrycka mig med ord för hur mycket jag längtade tills jag skulle få slippa vara så beroende av Justin, eller någon annan. Jag kunde knappt skjutsa runt rullstolen själv för mina armar hade ungefär samma styrka som spagetti.
”Tro mig, det är skönt att vara hemma!” utbrast jag lättat och andades ut lite. Att ligga på sjukhuset var ingenting som jag uppskattade, och ännu mindre populärt var det att ligga där i en vecka efter att jag vaknat.
”Jag ska laga lite mat, så du får stanna i vardagsrummet en stund.” sa Justin och körde mig mot vardagsrummet. Jag var på väg att invända, varför kunde jag inte göra honom sällskap i köket? Men när vi kom runt hörnet till det stora, alltför hemtrevliga rummet fick jag en chock. Hela rummet var fyllt till bredden med hundratals blombuketter och flera högar med brev.
”Världen har saknat dig älskling.” sa Justin och jag vände en chockad blick mot honom. Han skrattade lätt innan han lyfte upp mig och satte ner mig i soffan.
”Alla blommor är skickade utav olika personer, och det finns ett brev med alla, men du får börja med att beta av några utav breven.” sa han och la en stor hög bredvid mig i soffan. Jag granskade dem färgglada breven med stor beundran. Jag hade nog aldrig fått så många brev någonsin.
”Justin, kan jag få min telefon?” frågade jag och släppte breven med blicken. Han nickade och drog fram min iPhone ur jackfickan. Den var avstängd, antagligen för att spara batteri, så jag satte igång den och la den i knät för att öppna det första brevet.
Dear Deztiny
I really hope you wake up soon! You’re my biggest inspiration and I’m heartbroken that you might not light up the world anymore. I pray for you every day, and I hope that the rest of the world does the same!
You are needed in this world. Every country, every school, every family should have someone like you in it. You’re an important person and I love you so much!
Wake up soon Dezzie!
/Lizzie McGee (@ImWithDeztinyW on Twitter)
Med ett brett leende på läpparna la jag tillbaka brevet i det rosa kuvertet och la det åt sidan så att jag kunde öppna nästa.
Deztiny!
I don’t think you actually know how much you mean to me, and to the world. Since we found out that you were on the hospital not waking up, Twitter was going crazy. The whole world was going crazy. It’s so many videos up on YouTube from people who want you to wake up. There’s always at least one TT a day that’s about you.
You’ve made the world a better place, just by existing and being yourself. I wish you could wake up and see it with your own eyes.
Justin is heartbroken. He’s been trying to stay strong, for our sake, but he’s not very good at it. He usually cries on the stage when he sings Down To Earth, but now he’s crying in almost every song. I saw him here in Atlanta yesterday and he cried. He cried to Baby, to That Should Be Me and to I’ll Be. I mean, come on, he never cries when he sings Baby!
I also went to Selena’s concert a few hours ago and he showed up there. I don’t know if he was meant to, but he did, and he sang cry me a river by Justin Timberlake. He didn’t cry, but he had so much power in his voice. It was sick, I’m telling you.
When you wake up, take a look at all of his tweets, he always updates us about you, and he always thanks us for our prayers. He recorded some beliebers the other day. They were standing outside the hospital singing Pray together. You’ve created a big hole in the atmosphere, so please come back to us. We need you Dezzie. Even if some annoying people don’t think so, the world needs you!
I love you Dezzie! All of us in the DH family loves you so much!
Never forget that! <3
/Mikayla Simpson (@MikaylaWithZ)
Jag läste igenom Mikayla’s brev två gånger och blinkade förvånat. Han hade gråtit till Baby. Han hade gråtit till That Should Be Me. Återigen fylldes jag med skuldkänslor. För att slippa tänka på hur jag plågat Justin la jag ner brevet i kuvertet igen och gick vidare till nästa brev. När jag öppnade det och skulle ta ut brevet ramlade det ut någonting ner i mitt knä. När jag tog upp det såg jag att det var ett blått armband. På det stod det I LOVE YOU och det såg ut att vara handgjort. Efter att jag satt på mig det, och suckat över hur smal min handled var, öppnade jag nyfiket brevet och läste med stort intresse.
Hi Deztiny!
I’m Alicia, and I just want you to know that I love you. I love you very much and I hope you wake up soon so that you can read this. I’m sure you get very many letters from people, but I won’t lose my hope about this letter.
Anyway, we all want you to wake up! We’re a small group in Sweden (Swedish DH’s) and we all pray for you every day. We have our own Facebook-group so that we can get together and share our feelings. Not many people understands what we are going through, because it’s not that many here that actually knows who you are. But we do excist here, believe me!
I made this bracelet for you in school. It’s not very good, but I just felt that I wanted to give you something. If you come to Sweden some time I promise you I will make another one that’s better than this one!
Get well soon Dezzie, and wake up. We want to see you smile to the world!
I love you!
/Alicia form Sweden
Efter att ha läst igenom brevet begrundade jag armbandet en stund. Det var riktigt fint. Hade inte Alicia skrivit i brevet att det var hon som gjort det hade jag trott att hon köpt det på någon affär. En sak var i alla fall säker, jag älskade det. Med ett tacksamt leende vek jag ihop brevet igen för att stoppa ner det i kuvertet. Det gick lite trögt och när jag tittade ner i det insåg jag att jag missat någonting. Jag tog ut det lilla pappret stod det någonting i lila på pappret. Med ett leende läste jag de skrivna orden.
P.S. Tell Justin to get his sexy ass to Sweden. We feel a little left out over here. Narnia does exist you know! ;P D.S.
Jag skrattade roat åt orden och skulle precis lägga tillbaka det i kuvertet när jag såg att det var någonting på baksidan. Det var ett fotografi. Ett foto utav hundratals människor med olika saker på sig som relaterade till Justin. Efter att ha granskat bilden la jag ner den tillsammans med brevet i kuvertet och la det sen lite åt sidan så att jag kunde visa den för Justin sen. Lugnt tog jag upp mobilen jag hade i knät, som nu var påslagen, och klickade mig in på Twitter. Jag visste inte helt och hållet hur jag skulle tacka alla för alla brev, så jag skrev det första som poppade upp i mitt huvud.
@DeztinyWallie
I’ve missed u! I’ve missed the world! I’ve missed my friends & my family! I’ve missed all u amazing people out here! I’ve missed Twitter!
@DeztinyWallie
It’s good to be back! Feel very weak right now, but I hope I will recover quickly! I hate feeling so helpless LOL ^^
@DeztinyWallie
Thank you all for your wonderful letters! I’ve read 3 so far, but I will read them all! Wish I could thank you all in person! #YouRock
@DeztinyWallie
I’ve heard everything you’ve done for me. Singing outside the hospital, showing up, taking care of @justinbieber when I was out ^^
@DeztinyWallie
I know I’m spamming you right now, but I’ve missed Twitter so much! I’ve missed you all! I’m planning a surprise for you <3 #DezzieIsBack ;)
Jag hade så otroligt mycket mer jag ville skriva, men jag hindrade mig själv från det. Istället scrollade jag genom mina mentions som vällde in.
@PrayForDeztiny
OMD! @DeztinyWallie has been awake 4 a week, now trying 2 recover, & she’s found Twitter again ^^ thnx @justinbieber, now no one is safe xD
Jag log roat åt tweeten innan jag skrev in ett svar.
@DeztinyWallie
@PrayForDeztiny; LOL you’re so right. @justinbieber made a mistake by giving me my phone back! ^^ jk, I’m gonna be nice :) <3
Med ett flin på läpparna skickade jag iväg tweeten innan jag fortsatte scrolla ner. Jag ville svara alla som skrev, men då skulle jag snabbt hamna i tweet limit, och jag bestämde mig för att bara svara ett fåtal, i alla fall nu.
@OnlyHopeMM
@DeztinyWallie I’m glad you’re awake! For a second I started to doubt the ability of the Biebz, but it seems like he worked this out too ;)
@DeztinyWallie
@OnlyHopeMM; LOL never doubt the ability of the Biebz ^^ But yes, it worked out and I’m glad it did luv :)
Fler och fler tweets kom upp i mina mentions så jag bestämde mig för att gå in på andras walls för att se om dem skrivit någonting intressant. Jasmine hade inte tweetat sedan några timmar innan och då hade hon svarat några fans. Långsamt scrollade jag nerför sidan och fastnade genast för en tweet som jag snabbt retweetade.
@JASMINEVILLEGAS
Finally I will be able to sleep! Thank you Lord for giving us @DeztinyWallie back! LOL my night will be long and good :) <3
Jag skrockade fortfarande lågt när jag gick ifrån Jasmine’s sida och vidare till Caitlin’s. Hon hade bara tweetat enstaka tweets per dag de senaste veckorna. Hennes senaste tweet fick mig att le lite besvärat.
@godsgirl8494
Hello bed! I’ve missed you so much! Haven’t missed @LittleCBeadles that much though. I love you, but no. Let me sleep!
Jag skrattade roat innan jag klickade mig in på Selena’s sida istället. Hon hade inte tweetat mycket alls. Mest retweetat Caitlin’s tweets och Justin’s små uppdateringar om mitt tillstånd. Min uppmärksamhet fastnade vid en bildlänk som hon tweetat samma dag jag vaknade. När jag öppnade filen log jag brett. Det var en bild på mig, Caitlin och Selena som log in mot kameran. Justin hade tagit det kortet. Jag klickade mig bort från bilden och tittade på tweeten under.
@selenagomez
Glad you’re finally awake @DeztinyWallie! I’ve missed you so much! Now you only have to recover and go back to the normal you! #Love #Real
Jag var på väg att retweeta den men min blick hamnade på en annan bildlänk under den.
@selenagomez
This is true love. A smiling @justinbieber and an awake @DeztinyWallie. Both crying while they’re kissing eachother :’) #TrueLove
Nyfiket öppnade jag länken och fick se en bild på mig och Justin. Jag hade inget minne av att hon tagit den, men å andra sidan hade jag haft lite svårt för att koncentrera mig på fler saker än en sen jag vaknat upp. Det blev bättre och bättre för var dag som gick, men jag var inte helt tillbaka än. Efter att ha favoriserat den och även sparat ner bilden till mobilen klickade jag mig in på Justin’s sida och scrollade neråt. Han tweetade så mycket så det var inte det lättaste att hitta någonting. Till slut kom jag ner till dagen jag vaknat och såg att han endast tweetat en enda grej.
@justinbieber
My princess is finally awake! Thank You!
”Baby, du har telefon.” hörde jag Justin ropa. Han drog mig tillbaka till verkligheten igen och när jag vände blicken mot valvet kom han med sin mobiltelefon mot mig. Han gav mig den innan han gav mig ett varmt leende.
”Hallå?” sa jag i telefonen och hörde hur någon andades ut i andra änden.
”Hej gumman!” hörde jag Ellie’s röst och kunde inte hindra mig själv från att le. Under de senaste dagarna hade jag fått besök av många människor som jag älskade, men jag hade saknat Ellie, eftersom att hon tydligen var på Mallorca.
Oj, jag trodde det var längre än vad det faktiskt var :S
Sorry for that, but hey; HON ÄR HEMMA :D
Hmm... Vet inte vad mer jag ska skriva xD
Fortfarande lika speechless ^^ :') <3
LOVE YOU ALL! <3
Juste; följ mig på Twitter; @Ditidinanayo :) Följer alla tillbaka <3
Love you my angels <3 #BieberCashFamily
Where are you now - Kapitel 208
”Justin, gråt inte. Jag ska inte göra så mot dig igen! Jag är vaken nu, jag har kommit tillbaka till dig, och jag har kommit för att stanna tills du kör iväg mig själv.” sa hon och jag himlade automatiskt med ögonen mot henne. Min handling fick henne att skratta till lite. Utan att säga någonting böjde jag mig mot henne och tryckte mina läppar mot hennes. I början var kyssen svag, mjuk och försiktig, men den växte. Den växte starkare och starkare, och den blev mer och mer passionerad. Jag insåg hur mycket jag saknat hennes läppar tryckta mot mina och en glädjetår rann ner över den redan fuktiga kinden.
[DEZTINY’S PERSPEKTIV]
Justin satt framför fönstret i en av fåtöljerna medan läkaren undersökte mig. Jag ville inte riktigt släppa honom med blicken, men för att inte försvåra undersökningen för dem var jag illa tvungen. Under hela tiden kände jag däremot Justin’s blick på mig och jag tvingade mig själv till att inte möta hans. Han hade ringt på läkarna och dem hade kommit fort. Han hade vidarebefordrat nyheten till Jeremy också, och dem alla tre hade kommit in i rummet rätt så snabbt. Caitlin och Selena hade kramat om mig hårt, och jag hade kramat tillbaka dem så mycket jag kunde. De var skrämmande hur svag jag var nu, men vad hade jag egentligen förväntat mig efter tre veckor i koma. Jeremy hade också gråtit en skvätt, men han hade mest stått på sidan av med ett stort leende. Han och Justin var så otroligt lika när dem stod bredvid varandra med samma glada uttryck i ansiktena.
”Du ser ut att må bra Miss. Wallie. Du får stanna här i ett par dagar för observation innan du får åka hem, men sen måste du åka till en sjukgymnast för att träna upp dina muskler igen.” sa läkaren och log mot mig. Jag besvarade leendet och nickade. Jag ville komma bort härifrån så fort som möjligt, sjukhus var fortfarande inte min grej. Läkaren bytte ett par ord med Jeremy innan han försvann ut från rummet.
”Vanja är på väg tillsammans med din pappa och Pattie. Christian, Ryan och Chaz kommer också snart.” meddelade Caitlin och tittade upp från sin telefon. Jag hade bett henne att uppdatera alla om att jag vaknat och det var någonting hon gladeligen gjorde.
”Tack Caitlin.” log jag mot henne och hon nickade mot mig. Min blick gled från henne till Selena som också satt med sin telefon och jag granskade henne en stund. Tankarna ven genom huvudet på mig, borde inte hon jobba? Borde inte Justin jobba? Och Caitlin, borde inte hon gå i skolan? När jag kläckte ur mig mina frågor högt så tittade dem på varandra innan dem återigen vände sina blickar mot mig.
”Mamma sa att jag fick ta ledigt. Jag hade haft en konsert här i Atlanta, men annars har jag inte jobbat mer.” svarade Selena och log mot mig. Jag var glad över att hon inte ställt in någon konsert för min skull. Min blick vändes mot Justin, för jag tvivlade inte en sekund på att han skulle gjort det. Han öppnade munnen för att svara på min fråga om jobb, men Caitlin hann före.
”Jag har tagit ledigt från skolan. Mamma och jag tvingade Christian att fortsätta gå dit så att han kunde ta med sig skolböcker och uppgifter till mig, annars hade jag nog inte fått stanna här.” svarade hon och jag nickade kort mot henne. Återigen vände jag blicken mot Justin som log förstulet mot mig.
”Jag har varit här så mycket jag kunnat, men jag har faktiskt jobbat också. Dessutom kan jag påpeka att jag inte ställt in någon konsert alls. Caitlin fick mig att lova henne att jag inte skulle göra det, och jag har hållit det löftet.” svarade han och jag andades ut. Jag ville inte ge hans fans ytterligare en anledning till att hata mig.
”Inte för att det verkar som om mina beliebers skulle klandrat mig om jag gjort det. Den senaste veckan har varit… Intressant…” fortsatte han och jag höjde ena ögonbrynet mot honom. Vad menade han nu? Han skrattade åt mitt uttryck och svarade på min outtalade fråga innan jag ens hunnit öppna munnen.
”Samma dag som Caitlin berättade allting för mig hade jag en väldigt spännande soundcheck. Mina beliebers hade en soundcheck för mig, och inte tvärtom. Sen har jag haft en till konsert, samt att jag gästade Selena’s konsert häromdagen.” svarade han och jag tittade på honom med en förvånad blick. Hade han inte haft sin soundcheck själv?
”Kenny spelade in allting, så du kan få se videon när vi kommer hem.” log han och jag suckade med ett leende på läpparna. Det var någonting som lät intalande, att åka hem.
Jag vet att det är kort, men nästa kapitel kommer bli läskigt långt ^^
Dessutom tyckte jag att ni skulle få det här på en gång nu, eftersom att det snart är lunch ;)
Hahaha I'm such a no-lifer xD
Love ya'll
Where are you now - Kapitel 207
”You won’t lose me Justin. Ever.” hörde jag en tunn, svag röst bakom mig. Jag vände mig om mot ljudet och möttes av blicken där Dezzie låg i den neutrala sjukhussängen, men det var inte helt och hållet som det brukade. Nu låg hon inte längre med sitt tomma uttryck i ansiktet, med hennes ögon slutna utan att röra på sig. Synen jag hade framför mig fick mina tårar att rinna allt kraftigare i samma veva som jag log. I sängen låg Dezzie med huvudet vridet mot mig. Hennes läppar visade ett mjukt, svagt leende och hennes blick mötte min.
Jag granskade Dezzie där jag fortfarande stod i dörröppningen. Hennes leende var lika svagt som innan, men det var oändligt mäktigt. Det nådde hennes ögon som nu äntligen tindrade igen. Hennes ögon glittrade, hon var vaken. Jag kunde fortfarande inte förstå det, det kändes som om jag drömde. Allting hade varit en stor mardröm, fram tills nu då den började vända.
”Justin, snälla gråt inte.” sa hon tyst och drog mig tillbaka till rummet och verkligheten igen. Jag kunde fortfarande inte röra mig ur fläcken, jag stod bara och tittade på henne. Det var knappt att jag ens blinkade, jag ville inte att hon skulle försvinna. Jag var rädd att om jag blundade så skulle hon återigen ligga i koma när jag öppnade ögonen.
”Justin, I’m so sorry! I really am!” började hon men jag skakade på huvudet åt henne.
”Tänk inte på det, baby, jag vet redan om allting. Caitlin berättade.” avbröt jag henne och hon nickade kort. Min kropp började komma till liv igen så jag tog ett långsamt, prövande steg framåt mot henne. Hon sa ingenting mer utan mötte bara min blick. Jag kände hur jag drunknade i hennes klarblåa ögon, jag ville drunkna i dem. Jag ville möta hennes blick tills jag inte andades längre. Det var en omöjlig begäran, det visste jag. Dessutom behövde jag trycka på knappen så att läkarna skulle komma till oss och få reda på att hon vaknat och jag behövde berätta för dem andra också. Men jag tänkte inte lämna henne. Jag tänkte inte lämna rummet utan henne.
”Säg någonting.” mumlade hon utan att släppa mig med blicken. Vad skulle jag säga? Hon var vaken. Hon mötte min blick. Hon pratade. Hon andades. Hon log. Hon levde.
”Hej.” sa jag och det ryckte i min ena mungipa. Dezzie granskade mig med ett alvarligt uttryck i ansiktet i en halv minut innan hon gjorde någonting som fick mig att le bredare än på länge, hon skrattade. Det låga skrattet klingade i rummet och det fick mina ögon att tåras ännu mera.
”Det är skönt att höra dig skratta igen, jag har saknat det.” log jag när jag slutligen satte mig ner i den nötta stolen. Hennes skratt avtog och hon tittade på mig med olyckliga ögon.
”Du behöver inte säga någonting Dezzie, Caitlin förklarade allting.” fortsatte jag medan jag såg in i hennes sorgsna ögon. Hon vände blicken framåt och jag granskade hennes ansikte från sidan. Det var helt galet hur smal hon hade blivit.
”Att lämna dig var bland det svåraste jag någonsin gjort Justin. Jag har aldrig känt mig så olycklig som jag gjorde den eftermiddagen när jag satt på flyget hit. Det som smärtade mest var att du trodde på mig utan diskussion. Jag är inte bra på att ljuga, det har jag aldrig varit, men ändå trodde du på mig direkt.” sa hon medan hon fortfarande såg framför sig. Hennes ögon glittrade till, men hon vände inte blicken mot mig.
”Älskling jag trodde på dig just därför. Du är inte den som ljuger, och det var därför jag trodde dig.” svarade jag tyst och såg hur hon svalde hårt.
”Sen när jag såg dig i gallerian fick jag panik. Jag lämnade dig för att skydda dig, men allt jag gjorde var att såra dig. Dina ögon hade inte samma glöd längre. Ditt leende var falskt. För att slippa visa mitt misstag för dig gav jag mig iväg därifrån. Caitlin skjutsade hem mig till Vanja, men jag klarade inte av att vara kvar där. Din blick satte djupa spår inom mig Justin. Du fick mig att förstå vad jag gjort. Jag började smått ångra mig, men jag hörde inte av mig till dig för jag ville inte ge upp hoppet om att du kanske skulle komma över mig och kunna fortsätta ordentligt med din karriär som du slitit för. Ditt falska leende slet upp alla mina jack i hjärtat och jag tappade självkontrollen. Innan jag visste ordet av det hade jag brutit ihop däruppe på berget, och sen blev allting svart. Efter det minns jag några få detaljer. Hur jag låg mot någons bröst, hur Caitlin försökte prata med mig, hur en läkare undersökte mig, men sen blev det helt svart. Allt som gick igenom mitt huvud var att jag krossat ditt hjärta. Jag hade krossat ditt hjärta, och mitt eget.” fortsatte hon. Hon blundade och en tår rann nerför hennes bleka kind. Jag tog snabbt hennes hand i min och hon vände äntligen blicken mot mig. Hennes ögon var glansiga av tårarna som rann nerför hennes kinder.
”Dezzie, lyssna på mig. Det där är förbi. Det är över nu. Du är vaken igen. Allting är bra.” mumlade jag till henne och försökte hålla tillbaka mina egna tårar. Hon suckade innan hon gjorde en ansats till att torka sin ena kind från tårarna.
”Jag trodde att om jag stannade kvar i koman så skulle jag kunna leva där. Leva där med dig. Där jag återigen fick se dig le, se dina ögon skina av lycka, höra ditt skratt och få älska dig utan att det var några problem till det. Jag vägrade vakna upp. Jag tvingade mig själv ner i dvalan, djupare och djupare, för att kunna behålla dig. Jag tvingade mig själv ner i den för att kunna bevara det vi hade tillsammans. Jag var beslutsam om att stanna där för alltid, tills jag började höra dina ord. Jag hörde din sorg på rösten, jag hörde hur du grät, och jag insåg att jag var självisk som stannade kvar i lyckan medan jag orsakade alla andra sorg. Smått började jag klättra uppåt igen, men när jag inte hörde din röst så trillade jag neråt igen. Jag var på väg att ge upp, tills en melodi började gå in i mitt huvud. En melodi som bara skrek ”Justin”. Du drog mig uppåt Justin, du drog mig tillbaka. Jag är inte värd dina tårar, och jag vill inte vara den som gör dig olycklig.” pratade hon på och när hon var klar log hon glädjelöst innan hon försiktigt höjde sin fria hand och drog den över min kind. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga mer. Hon hade tvingat sig tillbaka ner i koman för att kunna leva lyckligt. Det var därför läkarna inte riktigt förstod varför hon inte vaknade upp, det var hennes val att stanna i sin dvala. Hon gjorde det för att skydda sig själv.
”Justin, gråt inte. Jag ska inte göra så mot dig igen! Jag är vaken nu, jag har kommit tillbaka till dig, och jag har kommit för att stanna tills du kör iväg mig själv.” sa hon och jag himlade automatiskt med ögonen mot henne. Min handling fick henne att skratta till lite. Utan att säga någonting böjde jag mig mot henne och tryckte mina läppar mot hennes. I början var kyssen svag, mjuk och försiktig, men den växte. Den växte starkare och starkare, och den blev mer och mer passionerad. Jag insåg hur mycket jag saknat hennes läppar tryckta mot mina och en glädjetår rann ner över den redan fuktiga kinden.
Måndag! :D
Hur många har längtat efter idag? :P ^^
Jag har läst igenom alla era underbara kommentarer... Oh my... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva/säga...
I'm speechless!!!! <3
Anyways; vad söta ni är som vill få #BieberCashFamily till TT :') Underbara sötnosar, det är vad ni är <3
Hmm... Det är måndag.... Jag har internet i skolan... Jag har skrivit ett par kapitel i helgen...
I have a feeling this week will also have WAYN-time :D Lots of WAYN-time :D <3
Tack återigen för era fantastiska kommentarer.
Yes, I am speechless! And I'm smiling like a moron xD
Haha men nästa kapitel kommer nog upp om ett litet tag :)
Hoppas ni gillade det :) <3
LOVE YOU <3
Where are you now - Kapitel 206
”Nej, bara du och jag. Thanks man.” sa jag och hörde hur han muttrade bittert som svar till mina ord innan han klickade bort mitt samtal. Med ett roat uttryck svängde jag in på parkeringen till studion medan jag gav upp ett roat skratt. Skrattet förvånade mig smått, men jag kände mig på bättre humör nu än vad jag känt tidigare. Nu var det dessutom dags att få någonting gjort.
När jag kom in i Dezzie’s rum fick jag en chock och möttes av en syn som förvånade mig. Dezzie var borta. Hon låg inte i sin säng längre. Med ett dunkande hjärta gick jag ut i korridoren igen och gick till väntrummet. Just den här dagen hade jag struntat i att gå förbi där och valt att gå raka vägen till Dezzie. När jag kom dit tittade Caitlin och pappa upp på mig.
”Var är Dezzie?” frågade jag innan någon av dem hunnit öppna munnen för att säga någonting. Caitlin log mjukt mot mig.
”Dem undersöker henne, ta det lugnt. Hade du tittat in här som du brukar göra hade du inte behövt jaga upp dig.” log hon och jag kände hur hela min kropp slappnade av. Det kändes både bra och dåligt att hon bara var på undersökning. Hon kunde ha vaknat, eller så kunde det vara åt andra hållet. Med ett frustrerande andetag sjönk jag ner i soffan bredvid pappa, som satt och läste i en bok. Det var inte samma som han hade läst dagen innan, men jag antog att han hade läst ut den redan, så mycket som han läste.
”Dem är klara nu. Åh, hej Justin.” hörde jag Selena’s röst och jag tittade upp mot henne. Hon såg lite bättre ut nu än dagen då jag kom hit, om man jämförde. Hon hade mer färg i ansiktet, och det såg ut som om hon faktiskt hade sovit mer än vad hon hade sist.
”Hej Sel. Vad undersökte dem då?” frågade jag nyfiket och såg hur Sel och Caitlin utbytte blickar med varandra.
”Det var bara en rutinundersökning.” svarade Selena innan hon satte sig bredvid pappa på andra sidan. Jag höjde ett ögonbryn mot henne innan jag skakade på huvudet. Jag orkade inte pressa dem på information så istället reste jag mig upp och gick ut från väntrummet för att gå in till Dezzie. Jag blev inte lika förvånad över synen jag möttes av längre. Det hade gått en vecka med dagliga visiter hos henne så jag hade börjat vänja mig. Det var ingen bra sak intalade jag mig själv, samtidigt som jag försökte tvinga mig själv att verklige tro att hon skulle vakna igen.
”Hej baby.” hälsade jag innan jag satte mig ner i stolen och tog hennes hans. Den var lika livlös som vanligt, men den var inte lika kall. Antagligen berodde det på att dem hade undersökt henne, tagit en massa prover och vad mer dem nu hade gjort med henne. Som vanligt visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Det var svårt att prata med någon som inte kunde svara, och antagligen inte ens hörde vad man sa heller.
”Vet du, jag kommer inte ens ihåg din röst längre. Den tynar bort varje dag, precis som du gör älskling. Jag har inte hört din röst på över en månad. Jag är ledsen för allt du behövt utstå Dezzie! Jag är ledsen för att du blivit illa behandlad av mina fans! Jag är ledsen att jag trodde på dig! Hade jag inte gjort det hade inte du legat här nu. Hade jag inte trott på dig så hade jag suttit uppe på berget med dig och låtit dig prata ut. Jag älskar dig Deztiny Wallie! Jag älskar dig över allting annat! Snälla du, jag ber dig! Vakna upp igen! Jag vill se dina skimrande ögon lysa av djävulskap. Jag vill se ditt uppriktiga leende. Jag vill få en diskborste upptryckt i ansiktet av dig. Snälla, bara vakna! Jag saknar dig. Come back to me!” pratade jag på medan jag flätade samman våra fingrar. Monitorn pep i bakgrunden, precis som den brukade göra, och jag insåg först då att jag blivit immun mot den. Jag registrerade ljudet undermedvetet, men jag hörde det inte. Kanske var det samma sak för Dezzie. Hon kanske registrerade det, men lyssnade inte på det. Ett nytt hopp tändes inom mig och jag fortsatte prata lugnt med henne.
”Kommer du ihåg sista gången du var här? När du hade skrämt mig så otroligt? Du hamnade i chocktillstånd och blev helt blek. När du vaknade upp igen så var du på jättedåligt humör och du skällde på allt och alla. Du somnade i mitt knä, och sen somnade jag. När jag vaknade hade din kusin, Daniel, kommit in i rummet och pratade med dig. Kommer du ihåg att du frågade hur länge jag varit vaken? Jag var vaken hela tiden. Jag vaknade till när Caitlin kom in i rummet och frågade om jag aldrig gjorde som hon sa. Sen låg jag bara och lyssnade på när ni pratade. Sen när du sa att du inte hade gjort någonting så kunde jag inte hålla mig längre.” jag log åt minnet från den dagen. Dezzie hade haft ordentliga humörsvängningar, olikt för att vara henne, men hon hade varit lika bedårande som alltid. Det var knappt att man kunde hindra sig från att skratta åt henne när hon var på dåligt humör, för allt hon sa var extremt underhållande.
”Kommer du ihåg när du förklarade vad fontäner betydde för dig? Och den gången när du berättade om månen? Jag tror inte du riktigt förstod hur mycket jag beundrade dig då. Du har sådan annorlunda syn på allting, och du ser de små sakerna. Du lägger uppmärksamheten vid detaljerna, och ser det viktiga i dem. Jag blev lite förvånad om jag ska vara ärlig. Du är annorlunda mot vad andra är, men jag trodde inte du var annorlunda i precis allt. Du är djupare än andra människor. Du ser skönheten i saker och ting, men också i människor. Som när du träffade på mina fans första gången. Du tacklade allting så enormt bra och jag var så stolt över dig.” sakta tårar började smyga sig ut ur mina tårkanaler. Vi hade så många minnen tillsammans. Alla olika sorters minnen.
”Baby, hade jag varit smart nog hade jag nog inte förklarat krig mot dig där i början. Jag blev imponerad över dina kunskaper, och jag kan lova dig, jag har många gånger funderat på om du inte skulle kunna slå mig med hästlängder, om du ville.” skrattade jag fram och drog sen ena handen under ögat för att torka bort tårarna.
”Kommer du ihåg den första låten jag sjöng för dig? När vi satt i Caitlin’s bil allihop och skulle åka till stan då ni två skulle shoppa. Du slog i huvudet när Caitlin körde på en sten eftersom att du satt i mitt knä. Den låten betyder mycket för mig, men jag har aldrig berättat för dig vad den betyder. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var jätteliten. Sen har jag inte haft så mycket kontakt med honom emellanåt. Så jag skrev den låten till honom. Det var så jag kände då. Down To Earth handlar också om det, den betyder också mycket för mig.” berättade jag medan jag granskade hennes ansikte. Efter en stunds tystnad började jag nynna på melodin innan jag sjöng orden som jag sjungit för henne förut, men som passade in så oändligt bra trots att den inte var skriven till henne.
Where are you now
When I need you the most
Why don't you take my hand
I wanna be close
Help me when I am down
Lift me up off the ground
Teach me right from wrong
Help me to stay strong
Take my hand and walk with me, yeah
Show me what to be
I need you to set me free
Where are you now?
Where are you now?
Now that I’m half grown
Why are we far apart?
I feel so alone
Where are you now?
When nothing is going right?
Where are you now?
I can’t see the light
So take my hand and walk with me
Show me what to be
I need you to set me free, yeah
I need you to need me
Can’t you see me
How could you leave me?
My heart is half empty
I'm not whole,
when you're not with me
I want you here with me
To guide me
hold me and love me now
Where are you now?
Ohhhhh
Where are you now?
Ohh
So take my hand and walk with me
Show me what to be
I need you to set me free
Ohhhhh
Where are you now? Oh
Yeahhh, Yeah
Ohhh, Ohh. Yeah
Jag sjöng ut mina känslor och ignorerade det faktum att tårarna forsade nerför mina kinder. Hon rörde sig inte, hon sa ingenting, hon öppnade inte ögonen och hennes hand var fortfarande lika livlös.
“When I cry, I just wipe away the tears. When I fall, I will rise again. When someone let me down, I'll just move on. When my life falls apart, I'll just build it again. But if I lose you Dezzie, my tears will continue to fall down my cheek. I will not move on, and my life will fall apart!” sa jag till henne och kysste hennes kalla hand såsom jag brukade göra. Tårarna rann nerför kinderna ordentligt nu och jag reste mig med en hopplös känsla i bröstet. Det smärtade att släppa hennes hand, men jag gjorde det i samband med att ännu fler tårar rann nerför mina kinder. Med ett tryck över bröstet la jag handen över dörrhandtaget och tryckte ner det.
”You won’t lose me Justin. Ever.” hörde jag en tunn, svag röst bakom mig. Jag vände mig om mot ljudet och möttes av blicken där Dezzie låg i den neutrala sjukhussängen, men det var inte helt och hållet som det brukade. Nu låg hon inte längre med sitt tomma uttryck i ansiktet, med hennes ögon slutna utan att röra på sig. Synen jag hade framför mig fick mina tårar att rinna allt kraftigare i samma veva som jag log. I sängen låg Dezzie med huvudet vridet mot mig. Hennes läppar visade ett mjukt, svagt leende och hennes blick mötte min.
SHE'S AWAKE!!! :D
Our princess is awake! :'3
Kommer ni ihåg Justin's lilla minnessumering?
Något som ni kanske glömt bort? :)
Vad tyckte ni om Justin's lilla tal där på slutet? :) <3
Tack så mycket allihop för alla kommentarer och allting!
Det känns som om jag inte har tillräckligt med ord för att tacka er!
Era underbara änglar!!! #BieberCashFamily! <3
Hmm... Något mer jag ska skriva här?
Det här är antagligen det sista kapitlet för idag...
Jag behöver sova om jag ska orka med engelskan imorgon, och dessutom måste jag skriva en massa kapitel för att ni inte ska bli utan hela helgen... <3
Anyways, återigen ett STORT tack till er alla <3
Jag ska se till att svara tillbaka på alla kommentarer snart, samt att jag planerar en överraskning åt er :) <3
I LOVE YOU <3
Where are you now - Kapitel 205
Baby you’re my destiny
You and I were meant to be
With all my heart and soul
I’ll give my love to have and hold
And as far as i can see
From now until eternity
You were always meant to be
My Destiny
”Dezzie, vad var det jag gjorde för fel? Vad gjorde jag som fick dig att gå tillbaka till Christopher? Jag trodde jag kände dig bättre än så. Du avskydde Christopher, du hatade vad han gjorde mot dig, så det går inte ihop att du har gått tillbaka till honom. Åh, jag förstår inte!” pratade jag på frustrerat och suckade högt för mig själv.
”Jag menar, han bedrog dig med en annan. Han var otrogen mot dig. Det vet du att jag aldrig skulle vara. Eller klarade du inte av pressen med mina fans? Jag förstår om du inte gjorde det, men jag önskar att du kunde ha sagt någonting! Jag kanske gjorde ett misstag som åkte hit.” fortsatte jag och vilade huvudet i mina händer.
”Justin, hur trög är du på en skala ett till tio?” utbrast någon bakom mig och jag vände mig tvärt om. Caitlin stod i dörren med armarna korsade över bröstet.
”Hur länge har du stått där?” frågade jag förvånat när hon gick och satte sig på stolen bredvid Dezzie mitt emot mig.
”Tillräckligt länge. Så, hur trög är du på en skala ett till tio?” muttrade hon frustrerat och jag höjde ena ögonbrynet mot henne. Vad pratade hon om nu då? Med en djup suck sjönk hon ner i stolen och slog handen för ansiktet innan hon drog den genom håret.
”Justin, du känner Dezzie. Du känner Dezzie bättre än någon annan gör i den här världen.” började hon och jag suckade innan jag himlade med ögonen.
”Ja det trodde jag också, men j…” svarade jag men Caitlin avbröt mig innan jag kom längre.
”Justin, hon ljög för dig! Det är ingenting mellan henne och Christopher! Hon älskar dig!” utbrast hon och rätade på sig. Hon stirrade på mig med en blick jag inte kunde tyda. Jag blinkade till lite innan jag tittade på Dezzie som låg emellan oss.
”Varför?” frågade jag oförstående. ”Om hon älskar mig, varför dumpade hon mig? Varför sa hon att hon träffade Christopher igen? Varför ljög hon?” frågade jag medan jag granskade Dezzie’s fredfyllda ansikte.
”Åh, Justin! Du är verkligen korkad ibland! Hon försökte skydda dig! Kommer inte du ihåg ett enda ord av vad hon sa på The Ellen Show? Hon lämnade dig för att skydda dig. För att du inte skulle tappa fans.” påpekade hon och jag sjönk längre ner i stolen. Caitlin hade rätt. Jag borde ha vetat det. Jag borde ha förstått det från början, men Dezzie var alltid så otroligt dålig på att ljuga, och då litar jag på henne automatiskt.
”Hon älskar dig mer än någonting annat Justin. Efter att hon blivit slagen på McDonalds började saker sätta spår i huvudet på henne. Kom igen, till och med du måste ju ha märkt att hon inte betedde sig som hon brukade. Du måste ju ha blivit förundrad över hennes leende.” fortsatte hon och jag nickade ångerfyllt.
”Leendet nådde inte hennes ögon.” instämde jag tyst. Om det var för mig själv eller som svar på Caitlin’s ord visste jag inte riktigt, men jag hade sagt dem tillräckligt hört för att hon skulle höra dem i alla fall.
”Precis. Hon lämnade dig för hon har börjat inse att du förlorat fans, och hon vill inte vara den som tar ifrån dig den lyckan.” förklarade hon och jag suckade. Jag borde ha tänkt ett steg längre. Hon försökte skydda mig, när det inte ens var jag som blev illa behandlad av mina fans.
”Titta här. Det här skrev hon samma kväll som hon hamnade i koma, antagligen när hon satt däruppe på berget.” sa Caitlin och drog mig tillbaka lite smått. Jag vände blicken mot henne och hon räckte Dezzie’s telefon mot mig. Snabbt tog jag emot den och läste igenom texten som var skriven i anteckningarna.
I can’t believe
I’m putting the tree up by myself
I need you
And nobody else
And I’m sorry
If I pushed you away
Coz I need you here
And I want for you to know
And I don’t care, if I don’t get
Anything
All I need is you here right now
And I’m sorry, if I hurt you
But I know that All I Want Is You
Tankarna flög genom huvudet på mig medan jag läste texten om och om igen. Ett leende spred sig över mina läppar samtidigt som tårarna började rinna nerför mina kinder, igen. En melodi började ta form inne i mitt huvud medan jag skrev ner texten inne på anteckningar i min egen iPhone. När jag var klar reste jag mig upp från stolen och gick runt Dezzie’s säng för att ge Caitlin en hård kram innan jag gav tillbaka telefonen till henne.
”Tack Caitlin. Håll ett öga på Dezzie åt mig.” sa jag innan jag gick mot dörren. På vägen mot den vita dörren vände jag mig mot Dezzie och kysste hennes panna.
”Jag älskar dig Dezzie. Det kommer jag alltid att göra.” viskade jag till henne och sen fortsatte jag mot dörren igen.
”Justin!” sa Caitlin bakom mig och jag stannade för att se på henne med en frågande blick. Hon skruvade lite på sig innan hon log mjukt. Jag hade inte sett henne le på flera dagar, och det var en skön känsla.
”Innan Dezzie hamnade i koma… Kommer du ihåg att jag sa att hon yrade lite? Hon sa ett par ord. Eller ja… Hon pratade lite…” började Caitlin innan hon slängde en blick på Dezzie. Jag väntade tålmodigt på att hon skulle fortsätta. Jag kom ihåg att hon sagt någonting innan hon hamnade i koma, men jag hade aldrig frågat vad det var.
”Hon upprepade samma ord varje gång hon öppnade munnen.” sa hon utan att vända blicken mot mig. Jag sa ingenting, det verkade som om hon övervägde tanken på om hon skulle säga det eller inte.
”Hon sa I’m sorry Justin om och om igen. När hon vaknar, hata henne inte för det hon gjorde mot dig. Det har tagit lika mycket på henne som det tog på dig. Hon krossade sig själv totalt, och lämnade inte Vanja’s hus på en och en halv vecka.” sa Caitlin och jag log mot henne. Det var ett svagt leende, men det var ett leende.
”Jag skulle aldrig hata henne Caitlin. Jag älskar henne.” sa jag bara och jag fick ett minimalt leende från henne innan jag gick ut från rummet och skyndade på mina steg ner till bilen igen. Medan jag körde ut från parkeringen drog jag upp mobilen och slog in ett nummer med vana fingrar.
”Hey man, möt mig vid studion om en halvtimme.” sa jag när Alfredo svarade i telefonen. Han stönade surt.
”Justin, klockan är halv tolv. Jag är helt slut. Vi kan ta det imorgon.” mumlade han och det lät som om han precis gått och lagt sig.
”Tvinga mig inte att släpa iväg dig till studion! You know I will!” sa jag och hörde hur han suckade igen.
”Fine! Irriterande lilla snorunge! Jag är i studion om en halvtimme. Några fler stackare jag ska väcka eller?” morrade han och jag log för mig själv. Alfredo hade ett illa humör när han var trött.
”Nej, bara du och jag. Thanks man.” sa jag och hörde hur han muttrade bittert som svar till mina ord innan han klickade bort mitt samtal. Med ett roat uttryck svängde jag in på parkeringen till studion medan jag gav upp ett roat skratt. Skrattet förvånade mig smått, men jag kände mig på bättre humör nu än vad jag känt tidigare. Nu var det dessutom dags att få någonting gjort.
TACK FÖR ALLA KOMMENTARER!
NI ÄR UNDERBARA!!! <3
Många av er undrar hur det kommer sig att jag får sån här kick, och vet ni vad svaret är?
NI! Det beror på er! Era kommentarer, ert stöd, er i största allmänhet!
It's all because of you, remember? <3
Hmm... Vad har Justin hittat på nu då?
Väcka stackars Alfredo sådär ^^ xD
I LOVE YOU <3
Where are you now - Kapitel 204
”Pappa, varför kan hon inte bara vakna?” frågade jag plågat medan fler tårar rann nerför mina kinder. Jag såg suddigt, men jag kunde urskilja ett smärtsamt uttryck i hans ansikte. Han ryckte på axlarna utan att titta på mig.
”Jag vet inte Justin, men jag hoppas att hon gör det snart.” svarade han och jag kunde urskilja en glimrande tår ta sig ner över hans kind.
Publiken tjöt när jag stod och blickade ut över dem medan de sista tonerna ur Favorite Girl spelades. Det var befriande att stå på scen, men det fick mig ändå inte att släppa Dezzie i tankarna. Ett nytt intro började spelas och jag hörde hur publiken tjöt ännu högre. Det var ett tag sen jag sjöng den på en konsert, men det kändes på något sätt bra att göra det. Få ur mig orden som satt inlåsta inom mig.
Everybody's laughing in my mind
Rumors spreading 'bout this other guy
Do you do what you did when you did with me
Does he love you the way I can
Did you forget all the plans that you made with me
'cause baby I didn't
That should be me, holding your hand
That should be me, making you laugh
That should be me, this is so sad
That should be me, that should be me
That should be me, feeling your kiss
That should be me, buying you gifts
This is so wrong, I can't go on,
till you believe that, that should be me
Längre än så kom jag inte i låten innan jag kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder. Att gråta på scenen hade jag inga problem med egentligen, jag hade inga problem med att visa känslor för folk. Istället för att låtsas som ingenting satte jag fast mikrofonen i mikrofonstödet innan jag gick åt sidan och satte mig ner lite. Mina bakgrundssångare fortsatte stämma in i refrängen och de sjöng även den andra versen. Medan jag satt och torkade mig om kinderna sjöng jag med lite i låten innan jag reste mig upp igen och gick till sidan av scenen, på andra sidan, och lutade mig mot det lilla staketet. När jag visste att låten snart var inne på sina sista strofer gick jag tillbaka till mikrofonen och tog i till det sista. Publiken skrek högt medan jag avslutade tonerna till That Should Be Me. När scenen släktes ner gick jag in backstage och möttes av Carin som höll fram en näsduk åt mig för att jag skulle torka kinderna.
”Klarar du av att fortsätta?” frågade hon och jag himlade med ögonen. Naturligtvis hade Scooter skvallrat. Jag svarade henne inte utan satte iväg ut mot scenen igen. Det var meningen med att jag skulle dra igång nästa låt, men jag sa till Tay att vänta en stund.
”Hello everybody! I hope you’re having fun tonight!” sa jag i mikrofonen jag hade i handen igen. Fansen ropade tillbaka och jag log mot dem.
”Well, as you all might know, Dezzie is still in her coma. And I want to thank you all for your support. I saw some of you outside the hospital yesterday, singing for her. I appreciate it all. Unfortunately she’s been gone for three weeks soon, and I’ve been told that for every second she is in a coma, her chances reduce of waking up again. Therefor; keep praying for her! I am. Every day I’m praying for her to wake up again.” Pratade jag på i mikrofonen och jag hörde hur folk gjorde ljud ifrån sig över allt på hela arenan. Det var lite synd att jag inte hörde vad alla sa, men det var ju inte det lättaste när tio tusen människor pratade i mun på varandra.
”And I also have something else to say. I’ve seen the pictures on Twitter, the picture Miley took of Deztiny a while ago. I hope y’all read my tweets last week, but in case you didn’t, this is not okay. To hurt someone else is not okay. It doesn’t matter if it’s someone you know or not. It doesn’t matter if it’s someone I love or not. Violence is never okay. Deztiny Wallie hasn’t done anything to hurt anyone of you. She actually hasn’t done anything to hurt anyone. She’s an amazing person and yes, I do love her. She makes me happy, and I have given my heart to her. She’s not a fame whore, not an attention whore; she’s not with me to get more fans. None of that matters to her. She knows who she is, and how many fans she has isn’t important to her. She can’t even realize that she has fans, coz she doesn’t think she’s that important. Some of you may not like her, some of you may actually hate her, but could you please at least respect her. She’s human, just like you and me. When you hurt her, you hurt me. Dezzie knows that, that’s why she didn’t tell me when someone hit her. I heard it from Miley’s tweet last week. So please, make love, not war!” sa jag och arenan var någorlunda tyst när jag pratade. Det var sällan som jag faktiskt pratade allvar, på det här sättet, under en konsert, men jag kände att det var behövligt.
”So, back to the concert! This song goes to you Deztiny. And please wake up soon!” utbrast jag I mikrofonen innan jag gick backstage då arenan släckts ner igen. Kenny nickade innan han satte folk i arbete. En halv minut senare tog jag på mig headsetet och gick ut till den nu upplysta arenan. Den stora flygeln stod i mitten av scenen och jag satte mig lugnt på pallen och lät fingrarna spela över de vita tangenterna.
What if I never knew
What if I never found you
I never had
This feeling in my heart
How did this come to be
I don’t know how you found me
But from the moment I saw you
Deep inside my heart I knew
Baby you’re my destiny
You and I were meant to be
With all my heart and soul
I’ll give my love to have and hold
And as far as I can see
You were always meant to be
My Destiny
I wanted someone like you
Someone that I could hold on to
And give my love until the end
Of time
But forever was just a word (just a word)
Something I’d only heard about
But now you’re always there for me
When you say forever I believe
Baby you’re my destiny
You and I were meant to be
With all my heart and soul
I’ll give my love to have and hold
And as far as i can see
You were always meant to be
My Destiny
Vaby all we need
Is just a little faith
coz baby I believe
That love will find a way
Hey
Baby you’re my destiny
You and I were meant to be
With all my heart and soul
I’ll give my love to have and hold
And as far as i can see
From now until eternity
You were always meant to be
My Destiny
Mjaha... Nu har Scooter skvallrat då...
Frågan är ju bara om det endast är Carin han skvallrat till eller om det är fler som fått reda på det nu....
Tack för era söta kommentarer! Verkligen!
Svar till alla er som tycker att Dezzie ska vakna upp nu; det kommer, ta det lugnt :) allt har sin tid luvies <3
Svar till Lollo; Jag är glad över att ni alla tillhör min familj! #BieberCashFamily <3
Vad tror ni händer i nästa? :P De är alldeles strax färdigskrivet och dyker väl upp snart ;) <3
Where are you now - Kapitel 203
”Inte en chans Justin! Jag kommer dit vare sig du vill eller inte! Jag hör av mig senare.” sa han innan han klickade bort mitt samtal. Med tårar i ögonen la jag ner telefonen i fickan och gick in i byggnaden igen. För varje steg jag tog blev jag tyngre och tyngre i bröstet, samtidigt som hoppet växte allt starkare och starkare. När jag kom in i hennes rum insåg jag att ingenting förändrats, bortsett från att Caitlin inte längre var där inne, och mina kinder blev snabbt våta av tårarna som återigen forsade nerför mina kinder. Det kändes som en mardröm alltihopa, och jag började fundera på om jag verkligen var smart som hade åkt dit. Om Christopher skulle komma för att besöka henne skulle jag absolut inte kunna hålla mig. Det skulle bli bråk, det visste nog både han och jag. Trots det borde han väl vara där? Han om någon borde väl sitta och gråta bredvid hennes sida, om han nu älskade henne så mycket som både han och hon påstod. Tankarna gjorde mig illa till mods, dem påminde mig om Dezzie’s sista ord till mig. Dem påminde mig om att jag försökt få tag på henne de senaste veckorna, glatt ovetande om att hon inte ens var vid medvetande. Mitt dåliga samvete kom återigen flödande över mig. Hade jag bara varit där hade hon inte legat i koma nu. Hade jag suttit bredvid henne och sett till att hon hållit värmen hade hon varit vaken. En hopplös känsla flöt in i mitt medvetande. Kanske hade alla rätt, jag borde kanske inte ha någon flickvän. Hur jag än prioriterade så blev det bara fel. Att jag inte hade lärt mig vid det här laget. Caitlin… Jasmine… Dem hade båda två gått igenom samma saker, men det kändes som om allting var så annorlunda med Dezzie. Vi hade verkligen lärt känna varandra på djupet, det var i alla fall vad jag trott innan jag hört henne uttala orden som jag helst ville ignorera. Med en trött gäspning tog jag hennes hand igen, kysste den ömt och lutade mig sen mot sängen, för att sedan glida in i en orolig sömn.
”Justin, kan du snälla försöka fokusera på det här nu?” suckade Scooter medlidande och drog mig tillbaka till verkligheten. Jag blinkade till förvånat och såg mig omkring i rummet. Min blick hamnade på Scooter som satt och tittade på mig med en orolig blick.
”Förlåt, jag fastnade i mina tankar bara.” mumlade jag ursäktande mot honom och gav honom ett prövande leende. Antagligen ett leende som mer liknade en grimas än vad det ursprungligen var planerat som.
”Jag vet, du har varit oåtkomlig hela förmiddagen, vad är det med dig?” frågade han och sköt undan pappersbunten lite. Jag granskade honom en stund innan jag lutade mig tillbaka i stolen och slängde pennan på bordet. Jag skruvade på mig en stund innan jag suckade tungt.
”Jag vill att Dezzie ska vakna upp. Även om jag antagligen inte kommer träffa henne när hon gjort det vill jag bara att hon ska vara tillbaka, levande, vid medvetande.” mumlade jag till svar och drog min trötta hand genom håret.
”Vadå inte kommer träffa henne? Sluta prata i gåtor och förklara så man förstår Justin.” muttrade han och jag vände en förvånad blick mot honom. Sen gick det upp för mig att jag faktiskt aldrig pratade med honom om att Dezzie dumpat mig.
”Okej, bli inte arg på mig för att jag inte sagt någonting, men jag och Dezzie är inte tillsammans längre.” fick jag ur mig och precis som alltid högg det till i hjärtat på mig. Scooter spottade ut kaffet han precis fått i munnen innan han vände en förvirrad blick mot mig.
”What?” frågade han och slängde en blick mot pappershögen som nu var täckt i kaffe, det var dem låtarna det.
”Du vet, söndagen efter att Dezzie och de andra tjejerna prankat mig under showen så dumpade hon mig inne på vårt hotellrum. Hon sa att hon och Christopher hade börjat träffas igen och att hon insett att han bara gjort ett misstag.” pratade jag på med livlös röst. Jag tyckte inte om att nämna hans röst, smärtan satte sig så mycket djupare i bröstet då.
”Är det verkligen Dezzie vi pratar om här? Deztiny Wallie?” frågade Scooter oförstående och jag himlade med ögonen innan jag nickade.
”Justin du måste ha förstått fel. Det där låter inte som Dezzie för fem öre. Hon skulle ju knappast gå tillbaka till Christopher av alla människor, och den ärliga människan skulle verkligen inte bedra dig Justin.” påpekade han och jag suckade irriterat.
”Det är precis mina tankar. Den Dezzie som jag känner skulle inte göra så, men å andra sidan har hon många sidor och jag kanske bara trodde att jag kände henne.” spekulerade jag men Scooter fnös ljudligt.
”Det där tror du inte ens på själv.” påpekade han och han hade helt rätt. Jag trodde inte ens på mina egna ord, men samtidigt kunde jag inte komma fram till en förklaring som fick mig att förstå det hon gjort.
”Okej, vi kommer knappast komma längre med det här, dels för att du är väldigt ofokuserad, men också för att alla papper är täckta med kaffe, så åk till sjukhuset du.” sa Scooter medan han reste sig från stolen för att hämta disktrasan. Vi satt i hans lägenhet för att försöka planera ihop lite nya låtar, men det gick inte direkt superbra.
”Tack Scooter. Aye, man, säg ingenting till mamma.” sa jag efter att ha rest mig snabbt och gått ut i hallen för att sätta på mig jackan. Scooter kom snabbt efter och såg på mig med stora ögon.
”Vänta, låt mig förstå vad du precis menade, har du inte berättat det här för Pattie?” utbrast han och jag skakade på huvudet.
”Nej det har jag inte. Jag drar till Dezzie nu, jag ringer sen, och inte ett ord till någon. Det är bara ett fåtal människor som vet om det.” muttrade jag innan jag skyndade mig ut genom dörren. Jag hade ingen lust att få ännu mer dåligt samvete bara för att jag inte sagt någonting till mamma. Jag hade egentligen ingen aning om varför jag inte sagt någonting, det hade bara inte blivit så av någon anledning. Tankarna flög fram och tillbaka genom huvudet när jag satte mig i bilen för att köra den korta vägen till sjukhuset där Dezzie väntade. Jag hade tagit till mig av Scooter’s ord, och fick känslan av att jag skulle prata med Caitlin om det. Var det någon som visste vad som stämde så var det Caitlin. Caitlin eller Ellie, och Ellie var för tillfället inte ens i samma land. Hon och Sky hade åkt till Mallorca för att komma bort hemifrån. Det var min present till dem nu när dem skulle ha barn. Ellie behövde det ganska mycket då hon hade haft ett stort bråk med sin mamma om graviditeten.
”Justin? Jag trodde du skulle vara hos Scooter åtminstone en timme till.” sa Kenny oförstående när han tittade upp från väntrummet. Jag hade beordrat honom att stanna där som en mellanhand medan jag var med Scooter. Jag ville veta om någonting hade förändrats, men jag hade inte fått något samtal från honom.
”Vi kom överens om att ses senare.” svarade jag kort innan jag fortsatte in i Dezzie’s rum. Synen gjorde mig lika illa till mods varje gång. Dezzie låg där på sängen med samma uttryck i ansiktet och hennes kindben blev allt mer framträdande. I tre dagar hade jag besökt Dezzie varenda dag, och bara hoppats på att hon skulle vakna upp, men jag visste precis som alla andra att det blev mindre och mindre chans att hon skulle komma tillbaka igen.
”Hej gumman. Jag hade förväntat mig att du skulle ha vaknat vid det här laget. Damn it Dezzie! Vad har du ställt till med? Jag trodde att jag kände dig bättre än såhär. Var är Christopher om han nu älskar dig så mycket? Jag förstår inte.” pratade jag på där jag satt bredvid sängen i min vanliga stol. Jag hörde höga ljud genom det öppna fönstret och vände blicken dit. Nyfiken tog över och jag reste mig lugnt från stolen och smög dit för att sen blicka ut. Nere utanför sjukhuset stod det hundratals människor med ljus i händerna. Det var mörkt ute så det lös upp likt stjärnorna på den mörka stjärnhimlen. För att höra vad de sa öppnade jag fönstret lite mer och lutade mig ut. Vi var ändå uppe på den 13:e våningen, så det tog ett tag innan jag insåg vad de sa, eller snarare sjöng. Snabbt drog jag fram mobilen ur fickan och filmade folkmassan.
I just can't sleep tonight
Knowing that things ain't right
It's in the papers, it's on the TV, it's everywhere that I go
Children are crying, soldiers are dying, some people don't have a home
But I know there's sunshine behind that rain
I know there's good times behind that pain, hey
Can you tell me how I can make a change?
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I lose my appetite, knowing kids starve tonight
Am I a sinner, 'cause half my dinner is still there on my plate?
Ooh I got a vision to make a difference
And it's starting today
'Cause I know there's sunshine behind that rain
I know there's good times behind that pain
Heaven tell me I can make a change
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray for the brokenhearted
I pray for the life not started
I pray for all the lungs not breathing
I pray for all the souls that need a break
can you give them one today?
I just can't sleep tonight
Can someone tell me how to make a change?
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and I pray, I pray, I pray
I close my eyes and pray, pray
Jag stod i fönstret och lyssnade på allas gemensamma sång. Det fick det att tåras i ögonen på mig. Trots att jag stod i fönstret på trettonde våningen hörde jag alla klart och tydligt. Det var underbart att se, och det kändes som om jag knappt kunde förklara känslan. Med ett leende på läpparna, och med tårar i ögonen, laddade jag upp videon på Twitter via twitvid.
@justinbieber
Thank you <3 (videolänk)
Efter att ha laddat upp den log jag ner och vinkade för att dem skulle se att jag sett och hört dem. De ropade en massa saker till mig och jag log med hela ansiktet. Dem var så otroliga.
”Hej Justin, du har verkligen underbara fans.” hörde jag pappas röst bakom mig. Jag vände mig om och log tacksamt mot honom innan jag gav honom en hård kram.
”Ingenting nytt?” frågade han och jag skakade på huvudet med tårar i ögonen. Jag hade gråtit mer de senaste dagarna än vad jag någonsin gjort, det var jag säker på. Han släppte mig försiktigt och backade ett halvt steg, han hade också tårar i ögonen. Han hade suttit inne hos Dezzie så ofta han kunde, och det tecknade nästan varje dag sen han hade kommit hit från Atlanta. Han hade bara suttit inne i rummet. Ibland hade han pratat med henne, ibland hade han gråtit för henne, och ibland hade han läst en bok eller någonting. Jag hade även hittat honom sovandes i en av fåtöljerna, och då hade jag väckt honom och kört honom hem till oss där han sov för tillfället. Det var inte särskilt bekvämt att sitta och sova i sjukhusfåtöljer, och man fick lätt nackspärr hade jag insett.
”Scooter ringde. Han ville påminna dig om konserten imorgon.” sa pappa och gav mig ett leende. Jag nickade lugnt men sa ingenting. Jag hade inte glömt planerna som veckan hade att erbjuda, även om jag ville det. När jag knappt kunde koncentrera mig uppe i Scooter’s lägenhet, hur skulle jag då kunna ha en konsert? Med en tyst suck gled jag ner i min vanliga stol och tog Dezzie’s hand. Pappa satte sig på andra sidan om henne medan han granskade hennes tomma ansikte.
”Pappa, varför kan hon inte bara vakna?” frågade jag plågat medan fler tårar rann nerför mina kinder. Jag såg suddigt, men jag kunde urskilja ett smärtsamt uttryck i hans ansikte. Han ryckte på axlarna utan att titta på mig.
”Jag vet inte Justin, men jag hoppas att hon gör det snart.” svarade han och jag kunde urskilja en glimrande tår ta sig ner över hans kind.
Lite längre kapitel :)<3
Hmm... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i det här fältet faktiskt...
Tror kapitlet får prata för sig själv.. <3
Tack i alla fall för allt ert stöd och alla era kommentarer <3
Where are you now - Kapitel 202
”Hjärtat, varför lyckas du alltid med allting?” frågade jag henne tyst. Orden påminde mig om pappa, och jag fick en plötslig känsla av att jag borde ringa honom.
”Jag kommer snart, jag ska bara gå ut och ringa ett samtal.” sa jag snabbt till Caitlin som nickade kort mot mig. Jag log ett glädjelöst leende mot henne innan jag gick ut ur rummet.
När jag kom ut från sjukhusets vita väggar så gick jag lite åt sidan för att slippa träffa på folk. Jag gick till fontänen, där jag och Dezzie varit efter hennes senaste sjukhusbesök. Den porlade lugnande och jag blev för en stund fast i bubblornas virvlande. När jag tvingat mig själv att titta bort, halade jag upp telefonen ur fickan och slog med vana fingrar in pappas nummer. Han svarade efter en signal.
”Justin? Hur är det med henne?” frågade han spänt och jag kände hur jag var tvungen att sätta mig ner på kanten av fontänen för att kunna prata. Han var en av de som jag berättat för om vårt break up, men han var den av dem som bara lyssnade och knappt sa någonting. Kanske hade det varit dumt och prata med honom om det, eftersom att han och Dezzie var väldigt nära varandra. Det märktes i alla fall nu, för han var en av de som var mest oroliga över henne.
”Selena sa att det inte förändrats sen jag fick redan på det, men enligt Caitlin så går det utför för var minut hon fortfarande är i koma.” svarade jag och drog besvärat en hand igenom håret.
”Pattie ringde i morse och berättade. Men än så länge kan det väl inte vara så riskabelt? Hon har ju inte varit borta så länge menar jag.” sa han tröstande och jag kände hur tårarna utbröt igen, vilket förvånade mig då jag trodde att det inte fanns några kvar längre.
”Hon har legat i koma i två veckor, pappa.” grät jag fram och jag hörde hur det blev tyst i telefonen.
”Jazzy! Jaxon! Dags att åka till farmor!” hörde jag pappa ropa, i bakgrunden, till mina småsyskon. Ett par sekunder senare var han tillbaka. ”Jag kör dem till farmor och sen kommer jag med första flyg.” sa han torrt. Vem som helst annars hade blivit förvånad av hans hårda ton i rösten, men inte jag. Pappa var sådan runt mindre barn, för att inte visa när någonting var fel, även om han egentligen var på väg att bryta ihop i tårar.
”Pappa…” började jag skeptiskt men han avbröt mig innan jag hann säga någonting mer.
”Inte en chans Justin! Jag kommer dit vare sig du vill eller inte! Jag hör av mig senare.” sa han innan han klickade bort mitt samtal. Med tårar i ögonen la jag ner telefonen i fickan och gick in i byggnaden igen. För varje steg jag tog blev jag tyngre och tyngre i bröstet, samtidigt som hoppet växte allt starkare och starkare. När jag kom in i hennes rum insåg jag att ingenting förändrats, bortsett från att Caitlin inte längre var där inne, och mina kinder blev snabbt våta av tårarna som återigen forsade nerför mina kinder. Det kändes som en mardröm alltihopa, och jag började fundera på om jag verkligen var smart som hade åkt dit. Om Christopher skulle komma för att besöka henne skulle jag absolut inte kunna hålla mig. Det skulle bli bråk, det visste nog både han och jag. Trots det borde han väl vara där? Han om någon borde väl sitta och gråta bredvid hennes sida, om han nu älskade henne så mycket som både han och hon påstod. Tankarna gjorde mig illa till mods, dem påminde mig om Dezzie’s sista ord till mig. Dem påminde mig om att jag försökt få tag på henne de senaste veckorna, glatt ovetande om att hon inte ens var vid medvetande. Mitt dåliga samvete kom återigen flödande över mig. Hade jag bara varit där hade hon inte legat i koma nu. Hade jag suttit bredvid henne och sett till att hon hållit värmen hade hon varit vaken. En hopplös känsla flöt in i mitt medvetande. Kanske hade alla rätt, jag borde kanske inte ha någon flickvän. Hur jag än prioriterade så blev det bara fel. Att jag inte hade lärt mig vid det här laget. Caitlin… Jasmine… Dem hade båda två gått igenom samma saker, men det kändes som om allting var så annorlunda med Dezzie. Vi hade verkligen lärt känna varandra på djupet, det var i alla fall vad jag trott innan jag hört henne uttala orden som jag helst ville ignorera. Med en trött gäspning tog jag hennes hand igen, kysste den ömt och lutade mig sen mot sängen, för att sedan glida in i en orolig sömn.
JÄTTAKORT, JAG VET!!
Men det kommer fler, så ni kan vara helt lugna :) <3
Mjaa... Tänk om Christopher skulle komma in där...
Hur skulle Justin reagera då?
Och hur skulle Christopher reagera på att Justin är där?
Och varför är inte Christopher där?
Tack för era kommentarer luvies :')
My sweet little angels <3
Love you <3
Where are you now - Kapitel 201
”Oh yeah, I’m ready! I’m pretty sure that Patricia is ready too. Kenny, are you recording this?” frågade jag och såg hur han nickade till svar. Han hade fått låna Carin’s filmkamera och det uppskattade jag, för det var en bra kamera. Jag nickade upp mot Aimi och de drog igång sin lilla soundcheck-show för mig.
När jag klev ur taxin var det fullt med folk som stod utanför sjukhuset. Först trodde jag att det var paparazzis som försökte ta sig in i byggnaden, men jag insåg snabbt att det bara var ett fåtal paparazzis, resten av folkmassan bestod utav ungdomar, som stod med plakat i händerna. Jag stod och begrundade synen en stund innan jag vände blicken mot Kenny, som åkt med mig från LA. Han nickade mot mig och vi gick framåt, för att ta oss igenom folkmassan in i sjukhuset. Till min förvåning, och uppskattning, verkade alla för upptagna med vad de gjorde så de märkte inte att jag och Kenny pressade oss förbi alla för att komma in till sjukhuset. Jag hade ingen aning om var vi skulle någonstans, men till min förvåning såg jag att Selena stod i den lilla kiosken. När hennes blick mötte min förändrades hennes ansiktsuttryck och hon kom gående mot mig.
”Justin? Vad gör du här? Du lovade Caitlin att inte komma!” utbrast hon förtvivlat när hon mötte mig med en hård kram. Jag besvarade kramen innan jag släppte henne.
”Nej, jag lovade Caitlin att inte ställa in någon konsert, och det har jag inte gjort heller.” svarade jag henne medan jag granskade hennes ansikte. Hon hade mörka ringar under ögonen och röd ton syntes i ögonvitorna.
”Vad gör du här nere? Hur är det med Dezzie?” frågade jag när jag konstaterade att hon sovit dåligt och dessutom nyligen gråtit.
”Det har inte förändrats sen Caitlin ringde dig.” svarade hon innan hon blundade och tog några diskreta, men djupa andetag. Utan att säga något tog hon tag i mig och började gå mot hissen. Vi åkte under tystnad medan Kenny granskade oss båda med ett varsamt och oroligt uttryck i ansiktet. När hissen stannade på den 13:e våningen klev vi alla tre ut i den tråkigt vita korridoren och fortsatte åt höger. Vi gick under tystnad, men jag hade mycket i tankarna så det var ingenting jag fäste någon uppmärksamhet vid. Jag försökte föreställa mig Dezzie’s ansikte där hon låg på sjukhussängen, men jag insåg snabbt att jag antagligen inte kunde förbereda mig inför den synen. Sel stannade utanför en dörr och vände sig lätt emot mig.
”Hon ligger härinne. Jag tror det är bäst om du går in själv, men om du behöver oss så sitter vi i väntrummet.” sa hon och Kenny instämde i hennes ord. Jag var tacksam över att jag skulle få gå in själv, men samtidigt var jag livrädd. Kenny gav mig en reserverad blick innan han följde med Sel bort från mig. Jag stod och tittade efter dem en stund innan jag tvekande la min hand på handtaget till dörren. Efter att ha dragit ett antal djupa andetag lät jag handen tynga ner handtaget och dörren gled med lätthet upp. Jag blundade hårt när jag gick in i rummet och stängde dörren efter mig. Ett jämt pipande trängde sig in i mitt medvetande och jag vände mig mot ljudet medan pulsen ökade inom mig. Nervositeten och rädslan skenade i kroppen på mig medan jag stod i rummet och övervägde om jag skulle klara av att öppna ögonen. Till slut tvingade jag mig själv att titta mot ljudet, och synen gjorde mig knäsvag. På sängen i rummet låt Dezzie med ett lugnt uttryck i ansiktet. Hade hon inte varit så blek och dessutom kopplad till en massa olika maskiner så hade jag kunnat gissa på att hon bara låg och sov. För att inte falla till golvet satte jag mig snabbt ner i stolen som stod precis innanför dörren. Jag förmådde mig inte till att gå längre fram. Det var inte Dezzie som låg där, det kunde det inte vara. Hon var ett skal. Hennes kindben framträdde tydligt i ansiktet och hennes armar var ännu tunnare än de varit senaste gången jag sett henne. Hon var läskigt smal, som om hon höll på att tyna bort. Försiktigt gjorde jag en ansats till att ställa mig upp igen för att sedan med ett trevande steg gå närmare henne. Efter vad som kändes som en evighet kom jag slutligen fram till sängen och satte mig ner i stolen precis bredvid sängen. Jag granskade länge hennes ansikte under tystnad. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle hon höra mig om jag sa någonting? Om hon kunde höra mig så måste hon väl ha stängt av eftersom att maskinernas pipande inte direkt var ett harmoniskt ljud.
”Deztiny?” började jag lågt och väntade automatiskt på en reaktion. En reaktion som naturligtvis inte kom. Försiktigt tog jag hennes kalla hand mellan mina händer. Jag kysste den ömt innan jag mjukt la min panna mot den och slöt ögonen.
”Snälla… Kom tillbaka till mig. Jag vill inte förlora dig, jag älskar dig. Snälla vakna.” viskade jag och kände hur en tår rymde från tårkanalen och sakta rann nerför kinden.
”Baby jag behöver dig! Jag älskar dig Dezzie! Please? Come back to me.” fortsatte jag medan tår efter tår bröt ut och rann nerför mina kinder. Jag tittade upp på henne och möttes av samma syn som tidigare. Sanningen gick upp för mig på ett smärtsamt sätt. Hon var inte vid medvetande, hon vaknade inte, hon öppnade inte ögonen. Jag kände hur paniken strömmade genom mig medan jag granskade hennes tomma ansiktsuttryck. Det var som om hon inte ens fanns i rummet och med ens insåg jag att jag inte hade någon aning om varför hon hamnat i koma. Dessutom sa min magkänsla att hon legat sådär längre än bara några timmar. Man blev inte sådär smal och blek efter ett dygn i koma. Jag stelnade till när dörren öppnades bakom mig. När jag reste mig upp och vände på mig för att se vem det var möttes min blick av Caitlin’s oroliga ögon.
”Justin? Jag sa ju åt dig att inte komma!” sa hon lågt och det såg ut som om hon inte sovit ordentligt på flera dagar.
”Jag vet, men jag var tvungen. Och du kan vara lugn, jag bröt inte mot mitt löfte.” svarade jag medan ytterligare en tår rann nerför kinden. Hon såg medlidande på mig innan hon omfamnade mig i en hård kram. Av ljudet att döma så grät hon mot min axel, medan jag höll henne hårt mot mig.
”När kom du hit?” frågade hon efter ett par minuter. Hennes grepp om mig falnade lite och hon backade bort från mig en bit. Jag slängde en blick mot Dezzie innan jag satte mig ner igen.
”Jag vet inte riktigt. För en kvar sen? För en timme sen? Jag vet inte Caitlin.” svarade jag utan att se på henne. Jag satt tyst en stund, granskade Dezzie’s stängda ögon, tills jag försiktigt hostade till för att veta om rösten skulle bära.
”Får jag fråga en sak?” undrade jag lågt och kunde höra hur hon svalde lågt bakom mig.
”Vad är det?” frågade hon efter att hon satt sig på stolen på andra sidan om sängen. Jag kände hennes blick på mig, och jag kunde urskilja nervösa vibbar i rummet.
”Varför är hon så blek? Och så smal?” frågade jag och vände slutligen blicken mot henne där hon satt mittemot mig. Hon skruvade lite på sig innan hon motvilligt slängde en blick på Dezzie’s ansikte.
”Doktorn säger att patienterna blir det efter ett tag för att musklerna förtvinar då de inte jobbar.” svarade hon lågt och vände sig slutligen mot mig igen. Oron lyste från henne och jag förstod henne, särskilt eftersom att det gått så fort, nästan lite för fort.
”Men hur kan hon ha blivit så smal över bara en natt?” frågade jag oförstående. Caitlin’s blick blev plötsligt skamsen och jag tittade på henne med en oförstående och frågande blick.
”Justin, hon har varit borta i mer än ett dygn. Hon har legat i koma i två veckor.” svarade hon och tårarna började rinna nerför hennes kinder. Jag vände en skrämd blick mot Dezzie, som fortfarande inte rört en min. Hon hade varit borta i två veckor. Orden ekade inne i huvudet på mig. Två veckor. Betydde inte det att chansen till att hon skulle vakna upp började minska ordentligt igen? Frågorna forsade igenom huvudet, precis som tårarna forsade nerför mina kinder.
”Vad hände?” frågade jag med en stor klump i halsen. Caitlin granskade mig en stund innan hon torkade sina blöta kinder.
”Kommer du ihåg torsdagen för två veckor sedan? När hon och jag var i gallerian och vi gick förbi dig? Samma kväll ringde Vanja till oss och frågade om vi hade sett till Dezzie. Efter vad hon berättade så gick hon ut på kvällen, men kom aldrig tillbaka. Vanja körde hem till oss och frågade mamma ifall Dezzie var med mig på stan. Jag var ju med Payton och Brogan på bio, men mamma svarade att det var någonting hon inte visste. Mamma fick inte tag på mig förrän halv ett på natten, då filmen var slut. Hon berättade att Vanja inte hade någon aning om var Dezzie var och eftersom att hon inte var med oss så måste hon ju ha gått någon annanstans. Jag ringde henne säkert hundra gånger men fick inte tag på henne. Till slut började vi tro att det hänt henne någonting allvarligt så pappa ringde polisen, medan mamma satt och pratade med Vanja om vad Dezzie haft på sig när hon gått ut. Christian ringde sina kompisar för han och jag bestämde oss för att vi skulle åka ut och leta, istället för att bara sitta och vänta på att polisen skulle göra någonting. Efter att ha åkt runt i Vanja’s område slog det mig att sist hon var ’försvunnen’ så gick hon ju till berget, där du hittade henne, så jag släppte av Christian och två av hans kompisar i kvarteret medan jag tog med mig en annan av hans kompisar, Kevin, och satsade på min chansning. När vi kom fram till berget såg vi inte till en människa någonstans, men det är ju ändå oktober nu och det var rätt kyligt den kvällen. Kevin tyckte vi skulle åka tillbaka till de andra, men jag ville försäkra mig om att hon inte var uppe på berget som hon var sist, när du hittade henne i april. Naturligtvis var hon däruppe. Hon var iskall och medvetslös. Kevin bar henne till bilen och vi åkte snabbt hemåt. När vi kom hen la vi henne i min säng med en massa täcken och filtar runt sig för att värma upp henne. Mamma hade kontakt med sjukhuset och vi kom fram till att hon hade hög feber. Jag satt och höll koll på hennes värden medan mamma ständigt satt i telefon med en och samma läkare som var orolig över hennes tillstånd då hon inte vaknat än. Till slut började hon yra och febern steg olidligt snabbt. De hämtade henne med ambulans och försökte ge henne febernedsättande. Efter mycket om och men började febern gå ner, och hon yrade en gång till, sen blev hon medvetslös igen. Sen dess har hon inte gett oss något livstecken alls. Läkaren vet inte säkert varför hon ligger i koma, men de spekulerar i att det kan bero på en infektion hon har i kroppen samt en hjärnskakning eller en mildare skallskada. Hon har inte varit kontaktbar på lite drygt två veckor, och läkarna har varnat oss alla om att var dag som går resulterar i att chansen för att hon ska vakna upp igen blir mindre och mindre.” svarade hon medan tårarna strömmade nerför kinderna på henne likt ett vattenfall. Jag satt och tittade på henne med stora ögon. Varför var jag inte med henne däruppe på berget? Varför satt jag inte bredvid henne och talade om för henne att det började bli kallt ute? Varför var jag inte… där…? Jag torkade mina blöta kinder innan jag vände mig mot Dezzie som låg mellan oss.
”Hjärtat, varför lyckas du alltid med allting?” frågade jag henne tyst. Orden påminde mig om pappa, och jag fick en plötslig känsla av att jag borde ringa honom.
”Jag kommer snart, jag ska bara gå ut och ringa ett samtal.” sa jag snabbt till Caitlin som nickade kort mot mig. Jag log ett glädjelöst leende mot henne innan jag gick ut ur rummet.
Oj då :S
Hon hade visst legat i koma längre än han först trodde :S
Asså, tack så otroligt mycket allihop för era otroligt underbara kommentarer!
Jag har inte ens ord för det!
Jag önskar att ni alla hade en blogg eller en mejladress så att jag kunde svara er alla personligt! Det förtjänar ni verkligen!
Det känns som om jag skulle kunna gå hur långt som helst, så länge jag har er vid min sida som stöttar mig <3
Vad tycker ni förresten om mina nya bilder? 'Last Chapter' och 'XoXo Bieber Cash' :)
Kände att det var dags för någonting nytt och jag gillar dem :)
Sen vet jag att jag skrev i facebookgruppen att jag sökte efter någon som gör bloggdesigner, för jag börjar bli trött på den här nu känner jag <3
Så om ni gör själva, eller om ni vet någon som gör fina designer, så hör gärna av er <3
Sen vill jag bara tacka er helt allmänt.
För kommentarerna på förra kapitlet och samt kommentarerna överallt annars.
Facebook-gruppen, facebook-chatten, blogg-chatten, kommentarer, mejl, sms... jaa allt <3
Ni är helt underbara <3
I love you guys! <3
Where are you now - Kapitel 200
Come home to me,
Come home to me.
Back into my arms,
Home where you belong.
Come home to me,
Come home to me.
If home is where you are,
Then home is way too far away.
“Hello my sexy ladies! How are you today?” frågade jag i mikrofonen. Framför mig stod ett gäng tjejer som skulle vara publik till soundchecken och de ropade tillbaka till svar.
”Okay, it seems like you’re doing fine. That’s good. So, what do you guys wanna do? Any suggestions?” frågade jag och jag såg hur tjejerna framför mig började vinka i luften. Min blick fastnade på en blond tjej med söta ögon som stod precis nedanför scenen.
”What’s your suggestion Sweetie?” frågade jag och satte mig på knä framför henne. När jag räckte mikrofonen mot henne log hon snabbt mot mig.
”I have a question for you.” började hon och jag nickade uppmuntrande mot henne. Hon granskade mig en stund innan hon riktade in sig på mikrofonen igen.
”How is Dezzie doing? Is she awake yet?” frågade hon och jag kände hugget i hjärtat. För att slippa stå upp, med risk för att ramla, satte jag mig ner på scenkanten framför blondinen.
”I’m actually not sure to be honest. All I know is that she’s on the hospital in Atlanta and she isn’t waking up.” svarade jag sanningsenligt.
“Why are you here?” frågade tjejen igen och jag tittade oförstående på henne.
”Ahm, am I lost or anything? This is my sound check, isn’t it?” frågade jag förbryllat och tjejen skrattade medan hon skakade på huvudet. Den här gången tog mikrofonen från mig.
”No, I mean, why aren’t you in Atlanta with her?” förklarade hon och jag kände de nyfikna blickarna på mig. Jag tog lugnt tillbaka mikrofonen från henne.
”I have a concert to rock.” svarade jag henne, men hon såg inte särskilt nöjd ut med svaret. Jag vinkade Kenny till mig och han kom fram med en mikrofon som jag gav vidare till den blonda tjejen.
”Thank you Kenny.” log hon mot honom innan hon slutligen vände sig mot mig igen. ”That’s not what I meant. Dezzie is in a coma, am I right?” frågade hon och jag nickade mot henne. Det var svårt för mig att ens uttala orden, men det smärtade lika mycket när någon annan sa det.
”So why aren’t you in Atlanta Hospital next to her? You love her, don’t you?” frågade tjejen igen och jag svalde hårt innan jag satte mikrofonen närmare munnen.
”Yeah, of course I love her! But I still have a show to rock, and she would be really pissed at me if she knew that I cancelled a show because of her. But no worries, I’ll fly to Atlanta as soon as the concert is over. It doesn’t help her much if I was sitting next to her crying, would it?” frågade jag allvarligt och tjejen nickade lågt.
“I guess so. But we want you to be happy, and believe me, you’re not happy. It looks like you’ll break down and cry any second now!” påpekade hon och granskade henne medlidande.
“Well, that’s why I’m sitting here instead of standing up.” Besvarade jag och log mot henne. Hon såg orolig ut och när jag blinkade ut mot de andra i publiken ut mot de andra I publiken så konstaterade jag att nästintill alla såg lika oroliga ut som tjejen framför mig.
”What’s your name Sweetie?” frågade jag och hon tog ett fastare tag i mikrofonen.
”Aimi.” svarade hon och jag nickade mot henne med ett svagt leende.
”Well, Aimi, and all you other beautiful girls in here, I’m thankful for your caring and all that, but I won’t let you down. We have a concert to rule, and I’ll be by Deztiny’s side before dawn.” Sa jag och tittade på alla som stod framför mig. Några nickade medan oron fortfarande speglades i Aimi’s ansikte.
”I have an idea! We don’t want you to get hurt, or fall because you can’t stand up straight, so what do you think about us having this sound check instead? My friend is a terrific singer, I swear some of us can dance and… Yeah… You can sit down and catch your breath before the concert.” föreslog hon och jag granskade henne en stund. Det var ett förslag som jag knappast såg komma, men jag gillade det. Jag vände blicken mot de andra ur mitt crew som såg minst lika förvånade ut som jag.
”You guys wanna have a show for me? I like that. Get yourselves up here and I’ll be down there recording everything. This soundcheck will go to history!” log jag och såg hur Scooter kom fram bredvid mig med en mikrofon i handen.
”Okay ladies! Any other day I would not like this, but I’m concerned about this little punk, so you may come up to the stage.” sa han och tjejerna började komma upp på scenen. Aimi stannade vid mig och hon sträckte fram en hjälpande hand mot mig. Tacksamt tog jag den och hon hjälpte mig snabbt upp på benen igen.
”Thank you so very much everyone! No one could ever say that the Beliebers aren’t the best fans in the world! Rock it girls!” sa jag I mikrofonen innan jag tog mig ner från scenen. När jag kom ner så insåg jag att det fortfarande stod en tjej kvar nedanför och tittade på mig med blyga ögon.
”Hur mår du sötnos?” frågade jag henne och la huvudet på sned.
”Jag mår bra. Orolig för Dezzie bara.” svarade hon lågt och jag nickade instämmande mot henne.
”Då är vi två.” mumlade jag till svar och tittade tomt framför mig.
”Vill du inte vara däruppe med de andra?” frågade jag och kastade en blick upp på scenen där tjejerna stod och pratade med varandra.
”Nej, jag sitter hellre härnere, och håller dig sällskap om det är okej.” sa hon lågt och jag log uppskattat mot henne.
”Det vore väldigt snällt.” svarade jag henne innan jag satte mikrofonen mot munnen igen. ”Aye Scooter. Throw two chairs down here.” sa jag och inte långt därefter kom han med två stolar. Jag satte mig på den ena och gestikulerade till den blyga tjejen att sätta sig ner. När hon satt bredvid mig höll jag fram handen.
”Justin.” hälsade jag med ett snett leende. Tjejen skrattade lågt innan hon tog min hand i sin.
”Patricia.” hälsade hon tillbaka och jag nickade mot henne.
”Okay Justin, are you ready?” frågade Aimi i mikrofonen och jag vände blicken mot henne.
”Oh yeah, I’m ready! I’m pretty sure that Patricia is ready too. Kenny, are you recording this?” frågade jag och såg hur han nickade till svar. Han hade fått låna Carin’s filmkamera och det uppskattade jag, för det var en bra kamera. Jag nickade upp mot Aimi och de drog igång sin lilla soundcheck-show för mig.
Ni är alldeles för underbara luvies!
Ni förtjänar ett kapitel till <3
Jaa, jag kan ju inte annat än hålla med, vi Beliebers is tha shit! ;D
Nej men vi är ju helt enkelt awesome :D
OH MY GOD! 200 KAPITEL!!!! O.o
Dunno what to say O.o
TACK <3
Where are you now - Kapitel 199
Tårarna blev värre och värre nu när jag släppt efter för en av de djupa känslorna som satt instängda I mitt bröst. Jag ville bara skrika, smärtan var så pass outhärdlig att jag la en hand over bröstet medan jag andades ansträngt. Försent insåg jag var som höll på att hända, jag höll på att bryta ihop, ordentligt den här gången.
”Justin! Du har telefon!” hörde jag Kenny säga utanför dörren i bussen. Jag slängde mig upp ur sängen och kastade upp dörren.
”Är det Dezzie?” frågade jag hastigt och kände hur hennes namn bröt upp såret i hjärtat. Jag hade försökt få tag på henne sen två veckor tillbaka, när jag sett henne i gallerian, men hon hade inte tagit mina samtal eller svarat på sms. Kenny såg medlidande på mig innan han ursäktande skakade på huvudet.
”Det är Caitlin.” svarade han och räckte fram sin telefon till mig. Jag tittade på honom med ett höjt ögonbryn innan jag vände mig om och slängde mig på sängen igen. Jag hade ingen lust att prata med någon just nu. Särskilt inte med Caitlin, hon skulle bara försöka få mig på bättre humör, fastän hon visste lika bra som jag att det inte fungerade så, när man hade ett brustet hjärta.
”Säg att jag är upptagen!” sa jag bara och stirrade upp i taket där det satt en stor affisch.
”Ehm, ledsen bro, men jag tänker inte säga det till henne. Det är någonting som har hänt Justin.” sa han och kom in i rummet för att prata med mig. Jag vände en orolig blick mot honom innan jag tog telefonen och satte den mot örat.
”Caitlin?” sa jag och hörde hur hon andades ut i telefonen.
”Vet du hur länge jag har försökt få tag på dig? Du svarar inte, och varken Scooter eller Pattie är i närheten av dig.” påpekade hon anklagande och jag suckade irriterat.
”Vad vill du Caitlin?” frågade jag ointresserat. Hon drog ett djupt andetag och jag konstaterade att det nog faktiskt var någonting som hade hänt.
”Du måste lova en sak innan jag berättar Justin! Du måste lova att du inte ställer in några konserter på grund av det här!” sa hon torrt och jag svalde ljudligt. Hon menade allvar.
”Caitlin, vad är det som har hänt?” frågade jag oroligt och såg i ögonvrån hur Kenny reste sig från sängen och gick ut genom dörren igen. Han stängde den tyst efter sig och jag satte mig upp i sittande ställning medan jag granskade väggen framför mig.
”Uh-uh! Du måste lova!” Envisades hon och jag himlade med ögonen.
”Fine! Jag lovar att jag inte kommer ställa in någon konsert, vad du än berättar. Så berätta nu!” sa jag spänt och det verkade som om hon funderade på om jag menade allvar med mina ord eller inte. Efter ett tag verkade hon valt att tro mig för hon tog ett djupt andetag.
”Dezzie ligger i koma.” sa hon tyst och jag kände hur mitt hjärta sprängdes. Det bröts i ytterligare tusen bitar och jag kastade telefonen hårt i väggen. Naturligtvis gick den sönder och inte långt därefter kom Kenny in i rummet igen med stora ögon och förvånad blick.
”Bro, det där råkade vara min telefon!” påpekade han chockat medan han granskade mitt ansikte. Det kändes som om jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen.
”Justin? Vad har hänt? Varför är du så blek? Vad sa Caitlin?” frågade han oroligt och jag vände bort blicken från honom. Jag hade lovat att inte ställa in någon spelning, men hur skulle jag kunna hålla det när hon låg i koma?
”Dezzie ligger på sjukhuset.” svarade jag medan jag tittade runt i rummet efter grejer att ta med mig. Det stod helt still i huvudet på mig.
”Har hon varit i slagsmål igen?” frågade han och jag kunde urskilja undertonen av skämt i hans ord. Jag gav honom en panikartad blick.
”Hon ligger i koma Kenny.” sa jag tyst och det var först då innebörden verkligen gick upp för mig. Förtvivlat sjönk jag ner på sängen och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Kenny stod tyst och granskade mig en stund innan han slängde en blick på klockan han hade på armen.
”Jag kör.” sa han innan han lämnade mig ensam i rummet. Hur lång tid kunde det ta att åka till Atlanta från Los Angeles? Vi skulle inte hinna tillbaka till kvällens konsert. Jag gick ut efter Kenny, där han stod med bilnycklarna i handen och väntade på mig.
”Vi kan inte åka nu. Vi skulle inte hinna tillbaka.” påpekade jag lågt medan jag tittade på Kenny med mina tårfyllda ögon. Kenny skakade långsamt på huvudet mot mig innan han kom fram och omfamnade mig hårt.
”Buddy, ingen klandrar dig om du åker och ställer in den här konserten.” sa han medlidande till mig men jag skakade bara på huvudet i protest.
”Dezzie skulle det. Boka biljetter till efter konserten. Jag lovade Caitlin att inte ställa in någonting, och det ska jag inte göra heller.” sa jag bestämt medan jag backade ut ur hans grepp. Han såg ut att vilja komma med en invändning, men sen ångrade han sig.
”Säg till om du ändrar dig. Jag går och pratar med Scrappy om konserten… Justin! Ring honom om du behöver någonting!” beordrade Kenny varsamt och jag nickade kort. Han försökte ge mig ett leende, men ett misslyckat sådant. Han vände sig om för att gå ut ur bussen.
”Aye, man, ledsen för telefonen!” sa jag och tittade på honom med en ursäktande blick.
”Tänk inte på det. Ta det lugnt en stund nu.” sa han innan han gick ut ur bussen. Att sitta helt själv i bussen var kanske inte det bästa just nu. Vad hade hänt henne? Vad hade hon nu gjort? Jag gick in i sovrummet och tog upp min mobil som låg avstängd på byrån. Efter att jag satt igång den rasade sms in från Caitlin, Christian, Chaz, Ryan, Jasmine och Selena. Det var flest sms från Caitlin, men jag orkade inte läsa vad det stod i dem. Jag hade hoppats på att jag fått åtminstone något litet svar från Dezzie sedan tidigare, då min telefon varit avstängd i ett par dagar nu, men det fanns inga. Med en suck klickade jag upp Twitter. Som vanligt slängde jag en blick på vad som var TT just nu, och konstaterade att allt som var TT rörde Dezzie på något sätt.
*#PrayForDeztiny
*Get Well Soon Dezzie
*We Are Sorry Justin
*Poor Justin
*#5millionDHs
*Deztiny We Need You
*Wake Up Soon
*#DeztinyWeLoveYou
*#WhereAreYouNow
*#WorldNeedsDezzie
@MileyCyrus
‘We Are Sorry Justin’ – well you should be! And you should apologize to HER and not just to Justin! @DeztinyWallie is a great person, and if she makes Justin happy, why couldn’t you just be happy for him? I don’t understand you beliebers. You all say that you love him more than anything and that you support him through rain and fire, but this is not supporting. You hate on his girlfriend, a living person, who hasn’t done anything to you! Some of you even hit her! This isn’t okay guys! Dezzie is a close friend to me, and she deserves so much better than your hate! You should be happy for him instead of making him sad.
Oh, and the picture, it’s a photo I took of Dezzie a couple of weeks ago. A belieber hit her and she asked me to cover it up, just not to give Justin the pain of what his beliebers had done. I’m serious, she cried when I covered it with make-up, she nearly screamed, but forced me to continue until I was done. And you don’t think she deserves Justin. She gets hit, and she goes through more pain just to keep him unaware of it. It wasn’t because she was embarrassed or anything, she did it because she didn’t want to cause Justin that pain. If his beliebers turns their backs on him, being mean to the ones he loves, then how would he feel?
Come on, you can do better than this! Be nice instead, and don’t hate! There’s too much hate in this world and someone like Dezzie deserves so much more than that. Dezzie! WAKE UP! We need you here girl! Trust me, #WorldNeedsDezzie #4real
När jag läst klart hennes tweet stängde jag ner den och favoriserade den samtidigt som tårarna försiktigt rann nerför mina kinder. Under tiden flög tankarna genom huvudet på mig. Hade hon blivit slagen? När hade hon det? Vad jag visste hade hon inte träffat Miley sen dem överraskat mig på turnén, så då måste hon blivit slagen efteråt. Sakta kom minnet tillbaka om när Dezzie, Caitlin och Miley kommit tillbaka från toaletten när vi varit på McDonalds efter konserten. Hon hade haft smink på sig när hon kommit tillbaka. Ett stygn av sorg och dåligt samvete fyllde mig. Att jag varit så dum och trott att hon skulle berätta för mig om någon slog henne. Jag kände ju Dezzie, i alla fall när det gällde sådana saker. Däremot var jag fortfarande osäker och förvirrad när det kom till hennes plötsliga förändring och hennes ord om Christopher. Han som hade sårat henne så otroligt mycket, hade hon verkligen gått tillbaka till honom? För att slippa tänka på honom bläddrade jag ner mellan alla tweets från olika TT’s och fastnade vid en tweet som jag snabbt retweetade.
@WeWantJustinSingle;
I don’t like Dezzie, but I do love Justin and I respect her! So #PrayForDeztiny! Justin happy = Beliebers happy!
Jag kände ytterligare en tår rinna nerför kinden medan jag skrev in mitt svar till henne.
@justinbieber;
@WeWantJustinSingle; thank you! #ILoveMyBeliebers #TeamBeliebers <3
Så fort jag skickat iväg svaret klickade jag på samma knapp igen så att jag skulle kunna skriva på en ny tweet. Jag visste att Dezzie och jag inte var tillsammans längre, men med tanke på smärtan det orsakade att ens tänka tanken, hade jag inte delat med mig om det ännu till några andra än pappa, Kenny och Alfredo. Även om hon inte älskade mig längre så älskade jag dock fortfarande henne och jag ville att mina beliebers skulle få veta att det dem gjorde var fel om dem inte respekterade henne, även om hon inte längre var min.
@justinbieber;
I’m not forcing anyone to love @DeztinyWallie, but is respect too much to ask for? I really hope not, because I love her and (C)
@justinbieber;
she makes me happy. You say that you guys smile when I smile, but when ppl are hurting the ones I love, I’m not smiling! (C)
@justinbieber;
I love you all! Every single one of you are my favorite girls! You are my sexy ladies ;) but I don’t want to be afraid of (C)
@justinbieber;
loving someone! You’re all a part of me, my family and my heart, but so is Deztiny! I love her like I haven’t loved anyone before! (C)
@justinbieber;
you don’t need to love her, but could you give her the respect she deserves? That’d make me happy!
@justinbieber;
I love you all for caring about her! She’d love to see that! :’) And babe, please Wake Up Soon! <3
Jag läste igenom alla tweets jag skrivit och log stolt för mig själv. Så här många sammanhängande tweets hade jag nog aldrig skrivit, och jag hoppades dem skulle ge alla en tankeställare. Det plingade till i mobilen och jag såg att jag fått en tweet från Ellen.
@TheEllenShow;
@justinbieber I’m here for you Bestie! #PrayForDeztiny! Call me when you know something! Miss u!
Jag log tacksamt medan jag började knappa in ett svar.
@justinbieber;
@TheEllenShow thank you! I’ll call you later, coz right now I don’t know very much at all. Miss u too! <3
Jag fick plötsligt en stor lust till att svara folk som skrivit till mig. Snabbt gick jag in på mina mentions, mina överflödiga mentions, och började retweeta och svara folk som skrivit till mig. Till slut avslutade jag med att skriva en tweet till Dezzie.
@justinbieber;
@DeztinyWallie congratulations to #5millionDHs honey! Wake Up Soon, I need you here with me <3
Jag förundrades av mig själv för att jag fick det att se ut som om allting var som vanligt. Visserligen var det väldigt sant, jag behövde henne, men samtidigt kunde jag inte släppa det hon sagt till mig. Hon betydde mycket för henne, och det var därför jag skulle åka för att vara vid hennes sida sen, och jag tänkte inte förneka det, jag älskade henne fortfarande. Men allteftersom, hur smärtsamt det än var, började jag inse att det inte var vi längre. Hon verkade ha gått vidare, det hade jag märkt i gallerian när jag sett henne. Hon hade tittat på mig en stund innan hon lugnt tittat bort och gått med Caitlin in i en av affärerna. Det hade varit smärtsamt att se henne, och jag insåg också då hur mycket bättre jag mådde när jag var i en annan delstat än vad hon var. När jag var här i LA kunde jag andas ordentligt, och mitt hjärta kunde pumpa runt det blod som behövdes. Under dagarna jag varit i Atlanta hade jag gått som på nålar. Det var därför jag åkt tillbaka till Kalifornien igen. Det var så mycket lättare att jobba med det nya albumet om jag kunde vara fokuserad, och kunde lägga energin på musiken istället för att hålla uppsyn över min egen andning.
Jag orkade inte titta på alla tweets längre, de påminde mig bara om att Dezzie inte var kontaktbar och att jag inte kunde vara med henne än på ett tag. Hon sårade mig ordentligt, men det spelade ingen roll. Jag behövde henne, och så ofta jag kunde tänkte jag be för henne. Be för att hon skulle vakna upp lika glad som alltid. Även om det betydde att jag inte skulle träffa henne efter det så spelade det fortfarande ingen roll. Jag ville bara att hon skulle vakna. Utan att tänka mig för tog jag upp gitarren och började spela några ackord innan jag började sjunga för mig själv.
Come home to me,
Come home to me.
Back into my arms,
Home where you belong.
Come home to me,
Come home to me.
If home is where you are,
Then home is way too far away.
Japp...
Vår underbara lilla Dezzie ligger i koma =/
Och stackars Kenny som blev av med sin telefon ^^
Och som ni alla förutspådde; Justin fick reda på att hon blivit slagen till slut ändå...
HERRR GUD LUVIES!!!
ETT KAPITEL KVAR TILL 200!!! O.o
This is so surreal!!!!! <3
Hoppas ni gillade det, och kommentera gärna vad ni tycker om det, och allt <3
Where are you now - Kapitel 198
”Han ska ju vara i LA i ett par veckor till. Han kanske bara hade ett ärende att göra här, ta det lugnt.” lugnade hon ner mig men jag skakade bara på huvudet. Jag hade struntat i att titta på tv den senaste veckan, med risk för att någon skulle ha Justin med i sitt program, och jag hade varit enormt försiktig när jag var inne på Twitter. Jag visste inte om han hade sagt någonting till omvärlden om att vi inte längre var tillsammans, men jag hade inte fått några meddelanden av någon så antagligen hade han inte nämnt det än. Självklart skulle jag springa på honom i gallerian, bara för att jag varit så försiktig med att se någonting som hade med honom att göra. Jag ville inte se hans plågade ansikte. Jag ville inte känna skulden komma krypande. Jag ville inte känna hur hjärtat skrek i protest.
Det blev för mycket för mig inne, där Vanja och Melanie satt glatt ovetande om allting. Synen jag haft inpräntad på näthinnan sedan jag såg Justin i gallerian gjorde sig ständigt påmind och jag kände en stark längtan till att gå ut, vara helt själv någonstans.
”Jag går ut en sväng bara, jag kommer snart.” ropade jag till Vanja och det tog inte lång tid innan hon kom till hallen från vardagsrummet där hon och Melanie tittat på tv tillsammans. Nina satt inne på sitt rum med en kompis, och hon var knappt medveten om att jag var annorlunda så hon brydde sig inte lika mycket som Mel och Vanja tycktes göra. Dem såg att det var något fel, men deras spekulationer låg runt flytten och skolbytet.
”Är det en så bra idé? Du har ju känt dig lite krasslig och dålig de senaste dagarna.” sa hon oroligt och jag klistrade på ett falskt leende på läpparna. Jag hade fått det att se ut som om jag började bli sjuk, och till min glädje hade hon gått på min uppbyggda fasad.
”Jag ska inte gå långt. Jag håller mig häromkring och jag har mobiltelefonen med mig. Oroa dig inte för mig, jag klarar mig.” försäkrade jag henne lugnt. Jag hade aldrig varit bra på att ljuga, men av någon anledning var Vanja lätt att lura. Sen om det var för att hon inte kände mig tillräckligt än, eller om hon faktiskt var lätt att ljuga för, det hade jag ingen aning om.
”Okej. Ring om det är någonting.” sa hon och jag nickade till svar innan jag klev ut genom dörren. Jag började gå längs trottoaren nerför gatan. Det kändes verkligen att det var oktober, det började bli kyligt i luften och jag kände mig duktig som tagit på mig min jacka. För att slippa upptäckt drog jag upp luvan över huvudet, det skulle förhoppningsvis försvåra det för folk att känna igen mig. Det var en praktisk försiktighetsåtgärd eftersom att jag inte hade någon aning om var jag skulle, och antagligen skulle jag inte alls hålla mig i kvarteret eller i närheten av huset. Jag behövde komma bort från folk, vara ensam, något jag insåg att jag inte varit på länge.
Jag struntade egentligen blankt i var jag gick, jag lät fötterna styra mig och jag var rätt säker på att jag till slut skulle tappa bort mig, men det störde mig inte särskilt mycket för tillfället. Tappade jag bort mig kunde jag ringa Caitlin eller Christian. Vid närmare eftertanke skulle jag nog ringa Christian i så fall, mindre frågor. Efter att ha gått ett bra tag konstaterade jag att jag kanske inte alls behövde ringa någon, jag kände igen mig. Mina steg hade styrt mig mot badplatsen som Caitlin visade mig när jag först träffade henne i april. Det underbara berget, det var perfekt. Mer än perfekt. Det var knappast någon som var på stranden en torsdagskväll i oktober. Med en lyckad smidighet tog jag mig upp på toppen och satte mig lugnt ner på samma ställe jag brukade sitta på, och blickade ut över vattnet. Det blåste mjuka och kyliga vindar runt mig, men jag klagade inte. De var friska, upplivande och tröstande. Tankar flög genom huvudet på mig och jag fick återblickar från när jag suttit här sista gången. När jag hade varit arg och sårad, och Justin hade hittat mig efter flera timmar. Minnet av honom tvingade fram en tår. Jag hade sårat honom ordentligt, och jag hade sårat mig själv också. Han var det bästa som fanns i mitt liv, jag kände mig inte hel utan honom, men samtidigt älskade jag honom mer än någonting annat och jag ville inte vara den som förstörde hans karriär för honom. Hur skulle jag kunna leva med mig själv då? Ta bort glädjen som alltid fanns bakom hans leende. Det var inget alternativ så då fick det bli såhär istället. Han förtjänade den här karriären, han jobbade så hårt för allting, och hamnade jag i vägen för det, då var det så här det fick bli. Men jag visste inte hur jag skulle klara mig. Justin hade satt djupa spår i mig, spår som ingen kunde jämna ut eller ersätta. Nu hade jag inte bara krossat hans hjärta, utan mitt eget också. Med tårarna rinnande nerför kinderna tog jag upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fjorton missade samtal. Jag orkade inte ens se vilka de var ifrån och tryckte istället fram anteckningar. Med tårar som rann nerför kinderna och med skakiga fingrar, på grund utav kylan, började jag skriva ner orden som mitt hjärta skrek.
I can’t believe
I’m putting the tree up by myself
I need you
And nobody else
And I’m sorry
If I pushed you away
Coz I need you here
And I want for you to know
And I don’t care, if I don’t get
Anything
All I need is you here right now
And I’m sorry, if I hurt you
But I know that All I Want Is You
Tårarna blev värre och värre nu när jag släppt efter för en av de djupa känslorna som satt instängda I mitt bröst. Jag ville bara skrika, smärtan var så pass outhärdlig att jag la en hand over bröstet medan jag andades ansträngt. Försent insåg jag var som höll på att hända, jag höll på att bryta ihop, ordentligt den här gången.
Oh damn....
Nu börjar allting verkligen sjunka in för henne...
Men frågan om hon har insett sitt misstag ännu...
Hon saknar honom, och hon älskar honom så klart, men har hon insett att hon har gjort fel val?
Tack för era söta kommentarer på förra kapitlet :'3 <3
Gällande nästa kapitel, som kommer vara sjukligt långt, så kommer det antagligen upp ikväll :)
Probably om någon timme eller två :) <3
Love ya'all
Where are you now - Kapitel 197
”Christian har pillat och lekt med elsystemet, vilket betyder att den inte låser upp passagerardörren tillsammans med de andra dörrarna längre. Så nu får man göra det manuellt.” muttrade hon och jag skrockade roat när jag satt mig i sätet och spänt fast mig. Ljudet förvånade mig lite smått. Jag hade inte skrattat, knappt släppt fram ett leende, sen dagen då vi hade vår dance battle mot killarna. Visst hade jag satt upp mina fasader runt vissa, men nu kände jag mig fri igen. Jag kände mig som vanligt. Med Caitlin behövde jag ingen fasad, för hon förstod mig, även om det jag gjort varit hemskt. Det fanns inte ens ord för hur mycket jag hatade mig själv för det, men jag hade ett svagt minne av att jag någonstans hade hört att man gör ofta tokiga saker, när man är kär.
Vi gick ut från den sista butiken på nedervåningen för att sedan gå mot rulltrapporna. Det hade tagit tid, men vi hade troget betat av varenda affär på den undre våningen, och vi hade hittat lite smått och gott från varje ställe.
”Caitlin, hur orkar du egentligen? Du skulle ju behöva någon som får gå med dig när du shoppar, så dem kan bära dina kassar.” skrattade jag när vi nu stod i rulltrappan på väg upp till den andra våningen. Hon hade så mycket kassar i händerna att hon fick stå snett för att inte fastna i trappan. Hon tittade oskyldigt på mig.
”En flicka med shoppingproblem har sina sätt, och är dessutom en stark ninja som klarar av det.” flinade hon och jag himlade med ögonen mot henne. Shoppingproblem var att ta i, Caitlin hade verkligen inga shoppingproblem, men samtidigt hade hon nog rätt i det hon sa, och det låg väl en del sanning bakom det också.
”Okej, var ska vi gå nu? Skor, Forever 21 eller ska vi äta först?” frågade Caitlin när vi kom upp på övervåningen. Det var förvånansvärt mycket folk i gallerian, det var ju ändå bara torsdag och de flesta borde väl gå i skolan vid den här tiden på dagen. Å andra sidan kanske dem hade lunch.
”För mig spelar det ingen större roll. Är du hungrig?” frågade jag henne och hon ryckte på axlarna.
”Inte jättehungrig, men är du hungrig så kan vi gå och äta något först, det är helt okej för mig.” sa hon och ryckte på axlarna igen. Jag himlade med ögonen mot henne.
”Nej jag är inte hungrig, det är sällan jag äter överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men ska vi gå och titta på skor då?” frågade jag och Caitlin gav mig en ogillande blick. Jag visste redan vad hon tyckte om att jag inte åt särskilt mycket, men det var ingenting jag kunde göra någonting åt just nu. Jag behövde få ställa om livet ordentligt innan jag började oroa mig för såna simpla saker som mat. Jag åt ju i alla fall minst en gång om dagen, och sen åt jag mer om jag var hungrig.
”Fine, mot skoaffären.” log hon sen när hon insåg att hon inte kunde säga någonting om mina matvanor. Tillsammans började vi gå mot den öppna butiken som låg precis bredvid McDonalds. Ett gäng tjejer gick förbi oss mot en annan liten folkmassa och jag vände automatiskt blicken mot klungan. Min blick stannade vid ett par nougatbruna ögon i mitten av klungan och jag kände trycket över bröstet, Justin. Ögonen mötte mina och under de närmaste sekunderna speglades en rad olika känslor i ansiktet på honom, innan han tittade bort. Mitt hjärta slog ett dubbelslag, som för att stryka under mina handlingar, och jag kände mig nästan knäsvag. Jag hade orsakat honom mer smärta än vad jag från början planerat, och även om det var för hans eget bästa så kände jag hur mitt trasiga hjärta försökte intyga att det var ett misstag. Han fortsatte prata med sina fans och han sneglade inte ens åt mitt hål, men jag såg hur han bet ihop käkarna. Ögonen var glansiga men han log ett förstulet leende mot någon tjej framför honom. Han gjorde sitt yttersta för att låtsas som ingenting. Låtsas som om han inte sett mig. Låtsas som om jag inte ens existerade för honom längre, även om hans sammanbitna leende tydde på någonting helt annat. För att slippa plåga mig själv, och allra helst honom, gick jag snabbt in i skoaffären.
”Jag trodde han var kvar i LA?” väste jag mot Caitlin som tittade på mig med stora ögon. Hon vände en blick mot ingången, även om han inte syntes längre, innan hon ryckte på axlarna.
”Han ska ju vara i LA i ett par veckor till. Han kanske bara hade ett ärende att göra här, ta det lugnt.” lugnade hon ner mig men jag skakade bara på huvudet. Jag hade struntat i att titta på tv den senaste veckan, med risk för att någon skulle ha Justin med i sitt program, och jag hade varit enormt försiktig när jag var inne på Twitter. Jag visste inte om han hade sagt någonting till omvärlden om att vi inte längre var tillsammans, men jag hade inte fått några meddelanden av någon så antagligen hade han inte nämnt det än. Självklart skulle jag springa på honom i gallerian, bara för att jag varit så försiktig med att se någonting som hade med honom att göra. Jag ville inte se hans plågade ansikte. Jag ville inte känna skulden komma krypande. Jag ville inte känna hur hjärtat skrek i protest.
Oj då, det där hade hon nog inte räknat med :S
Jag ler lika mycket varje gång jag läser era kommentarer, men jag har också blivit lite bekymrad...
Vissa av er dömer Dezzie alldeles för fort.
Tänk på att hon tror sig göra det rätta för Justin's skull, och tänk på att hon inte är mer än mänsklig.
Det här är VERKLIGEN inte det enda kapitlet som kommer ut idag :)
Har ni tur så kanske ni får en hel del kapitel till, med lite mellanrum så klart så ni hinner läsa ordentligt samt lämna en söt liten kommentar :) <3
Aja, tack så mycket för alla era söta kommentarer :) <3
Btw, vilka är era 10 favoritkapitel? Kommentera gärna er top10, eller varför inte skriva ner det på er blogg och skicka länken så ska jag ta mig en titt :D
Jaa jag är nyfiken ^^ <3
Motivera gärna också varför ni just valt ettan till att ligga på första platsen :) <3
Love ya all <3
Where are you now - Kapitel 196
”Jag är ledsen att jag lät det här fortsätta trots att det var fel, det kände vi nog båda två. Jag är ledsen Justin.” hörde jag hennes röst bakom mig men jag ignorerade bara orden. Jag behövde komma undan från henne, jag behövde få vara själv ett tag. När jag stängt dörren om mig blev jag ståendes mitt på golvet utan att kunna röra mig. Mina mardrömmar under natten hade inte varit någonting i jämförelse mot det här. Hon hade bedragit mig, men Christopher. Kanske hade jag haft fel om henne enda från början. Kanske var hon inte så annorlunda trots allt. Min syn blev suddig och det var först efter att jag dragit handen över kinden som jag insåg att jag grät. Allt jag hade trott på de senaste månaderna hade varit fel. Kanske hade mina beliebers haft rätt, hon kanske aldrig varit någon för mig. Det kanske bara hade varit jag som fått det för mig för att jag hade blivit förälskad i henne. Jag blinkade ett par gånger innan jag satte mig ner på golvet, hela min värld hade vänts upp-och-ner, på endast några sekunder.
[DEZTINY’S PERSPEKTIV]
”Dezzie? Är du vaken?” hörde jag en välbekant röst en bit ifrån mig. Klart jag var vaken, jag hade inte sovit ordentligt på flera dagar. Jag sov knappt något alls, och sov jag så drömde jag bara en massa hemska drömmar om Justin’s förstörda ansikte. Då var jag hellre vaken än upplevde det igen, men jag förtjänade det antagligen.
”Ja jag är vaken.” mumlade jag till svar innan jag satte mig upp i sängen. Caitlin kom in och satte sig på kanten medan hon tittade på mig med genomträngande ögon. Ingen utav oss sa någonting och det syntes på henne att hon väntade på mig. Hon såg orolig ut. I och för sig var det väl inte så konstigt. Enda sedan jag kommit hem från LA med henne och mina systrar hade jag bara varit hemma. I princip hade jag bara varit instängd på gästrummet jag nu sov i hemma hos Vanja.
”Du kommer hata mig Caitlin.” mumlade jag tillslut och det såg ut som om Caitlin brottades med sig själv angående mina ord. Sedan fnös hon och satte sig i skräddarställning.
”Dezzie, du vet att jag aldrig skulle kunna hata dig. Det är omöjligt.” svarade hon och jag log ett glädjelöst leende. Jag hade inte berättat för någon vad jag sagt till Justin, och inte heller att jag lämnat honom. Jag hade inte riktigt vetat hur jag skulle säga det, och jag var glad över att Vanja inte såg saker på mig som pappa gjorde till exempel. Men sen hade vi ju den lilla detaljen att Caitlin kände mig bättre än vad min pappa gjorde, i alla fall när det gällde såna grejer, och jag skulle aldrig kunna få henne att tro att ingenting var fel.
”Trust me Caitlin, det här slår nog allt.” muttrade jag tillbaka och hon höjde ett frågande ögonbryn mot mig. Jag suckade djupt innan jag stirrade ner på mina händer för att samla kraft till att berätta för henne.
”Jag har lämnat Justin.” sa jag tillslut och tittade upp på henne med sorgsna ögon. Caitlin blinkade till innan hon stirrade på mig med stora ögon.
”Du har gjort vadå?” stammade hon fram mellan sina förvirrade uttryck i ansiktet. Det såg ut som om hon hade svårt att få fram ord alls, och jag förstod henne väl.
”Jag har lämnat Justin.” upprepade jag tålmodigt och såg hur Caitlin reste sig upp. Hon gick runt i rummet medan hon med jämna mellanrum kastade blickarna mot mig. Tålmodigt satt jag kvar i sängen och väntade på henne. Väntade på att allting skulle sjunka in för henne. Väntade på alla miljontals frågor jag skulle få.
”Okej, jag fattar. Du har lämnat honom… Varför i hela helvete skulle du göra något sånt?” utbrast hon och jag höjde ögonbrynen mot henne. Caitlin var inte den som svor särskilt ofta.
”För det första, keep your voice down är du snäll. Vanja, Mel och Nina vet ingenting. Och för det andra, att svära kläder dig inte särskilt bra babe.” påpekade jag och jag kunde skymta hur det ryckte lätt i hennes ena mungipa, men sen blev hennes uttryck hårt igen.
”Prata!” beordrade hon när hon satt sig ner på sängen igen. Jag suckade djupt innan jag själv satte mig på ett bekvämare sätt för att försöka få henne att förstå min situation och mina motiv till mina handlingar.
Efter en timmes pratande suckade Caitlin och såg medlidande på mig.
”Jag vet vad du behöver, du behöver shopping!” utbrast hon och jag stirrade på henne med en förvånad min.
”Ursäkta?” ekade jag men hon log bara uppmuntrat mot mig.
”Du har suttit instängd på det här rummet sen söndagen när vi kom hem… Det är torsdag idag, veckan efter! Du behöver komma ut.” slängde hon fram och jag suckade. Jag hade ju i och för sig suttit inne på rummet sen vi kommit hem, men att det gått mer än en och en halv vecka hade jag inte riktigt räknat med. Med en djup suck nickade jag mot henne.
”Jag kan inte lova att jag är så glad och rolig, men du har nog rätt. Jag behöver komma ut lite.” medgav jag och Caitlin klappade energiskt händer innan hon sprang fram till väskan jag hade tagit med mig till Vanja. Den var fylld med kläder, men från Caitlin’s min att döma så var det inte precis någonting som dög ordentligt. Hon plockade en stund innan hon slängde en blå t-shirt i ansiktet på mig och inte kort därefter kom mina vita jeans flygande. Med ett roat leende reste jag mig upp ur sängen för att klä på mig och sen satte jag upp mitt långa, bruna hår i en slarvig knut. Caitlin granskade mig ingående innan hon nickade godkännande.
”Det duger. Nu är det shopping time.” sa hon glatt innan hon drog med mig ut ur rummet. Vanja höjde ett frågande uttryck mot oss när vi gick förbi köket, men hon sa ingenting annat än att jag inte skulle komma hem försent. Det var inte direkt någonting jag kunde lova, inte när jag var med Caitlin. Och särskilt inte när vi skulle till stan för att shoppa. Hennes vita bil stod utanför dörren och hon hoppade snabbt in bakom ratten innan hon låste upp min sida.
”Christian har pillat och lekt med elsystemet, vilket betyder att den inte låser upp passagerardörren tillsammans med de andra dörrarna längre. Så nu får man göra det manuellt.” muttrade hon och jag skrockade roat när jag satt mig i sätet och spänt fast mig. Ljudet förvånade mig lite smått. Jag hade inte skrattat, knappt släppt fram ett leende, sen dagen då vi hade vår dance battle mot killarna. Visst hade jag satt upp mina fasader runt vissa, men nu kände jag mig fri igen. Jag kände mig som vanligt. Med Caitlin behövde jag ingen fasad, för hon förstod mig, även om det jag gjort varit hemskt. Det fanns inte ens ord för hur mycket jag hatade mig själv för det, men jag hade ett svagt minne av att jag någonstans hade hört att man gör ofta tokiga saker, när man är kär.
Hon mår inte så bra av sitt val.... :S
Åh herregud vad ni är underbara alltså!
21 olika kommentarer på förra kapitlet :')
Jag vet att det var ett väldigt känsligt kapitel...
Men jag kan inte låta bli att förundras över era reaktioner <3
SVAR TILL NELLA
Nella; "NEEEJJ !!! DET FÅR INTE SLUT SÅHÄR!! DET ÄR SÅ I NÄSTAN ALLA NOVELLER !!"
Svar; Ta det lugnt alla underbara sötnosar :) WAYN is different, it always has been, and believe me, it's not about tha change :) WAYN är inte slut ännu, och dramatiken är fortfarande inte över :) <3
Tack för alla era kommentarer! Ni är helt otroliga! Verkligen <3 Känner mig lyckligt lottad <3
Where are you now - Kapitel 195
”Jösses vilken träningsvärk jag har. Jag kommer gå som en invalid imorgon, det kan jag lova dig.” mumlade hon och la sig på rygg istället. Jag granskade hennes profil medan jag kände hur jag allt mer och mer sjönk bort ur mitt medvetande, bort mot sömnen som öppnade sin famn för mig.
”God natt Dezzie, jag älskar dig.” sa jag medan jag fortfarande hade tillräckligt med kontroll för att kunna tvinga mig själv att vara vaken. Jag registrerade ett ’god natt’ tillbaka innan jag släppte efter och hamnade i en sömn fylld med drömmar.
[DEZTINY’S PERSPEKTIV]
Jag vaknade till av att solen träffade mig rakt i ansiktet. För en stund glömde jag bort var jag var någonstans, men efter en halv minut mindes jag dagen innan och jag satte mig förskräckt upp i sängen. Efter att ha blickat runt i rummet insåg jag att Justin fortfarande sov djupt och jag andades ut för en sekund. I ögonvrån såg jag en blodfärgad fläck på den vita kudden och jag la instinktivt handen över min högra kind. Försiktigt drog jag ena fingret över de ömma partierna i huden och jag insåg till min lättnad att det inte gjorde lika ont längre, men däremot var fingret rött när jag tittade på det igen. För att inte väcka Justin gled jag långsamt ur sängen och trippade tyst på tå fram till sovrumsdörren som jag öppnade så sakta det bara gick. När jag kom in i badrummet flög min vänstra hand upp till munnen, antagligen för att tvinga mig själv att inte skrika. Det såg ut som om jag hade blivit slagen ordentligt. Det hade jag ju i och för sig, men mer som om någon försökt misshandla mig när jag sovit. Hela min högra kind var röd av både torkat och nytt blod. Jag hade lyckats pilla bort sårskorpan jag hade fått efter att Justin’s fan hade slagit till mig med sin ring. Snabbt började jag torka bort blodet med en blöt bomullstuss. När jag ändå var igång öppnade jag första hjälpen lådan och tvättade rent såret ordentligt. Det syntes inte lika mycket nu som det gjort precis efteråt, men det var inte osynligt. Min bleka hud stod i stor kontrast till det blåa och röda områdena över kinden och medan jag stod och granskade min egen spegelbild började jag också fundera på om jag kanske borde berätta det för Justin. Samtidigt som en del av mig nekade direkt till min tysta begäran. Han skulle bli sårad, och han skulle bli arg på sina beliebers. Jag insåg först då att jag haft fel i mina ord den där dagen hos Ellen. Jag hade lovat att jag aldrig skulle ställa mig emellan Justin och hans Beliebers… Men det var först nu som jag insåg att det inte var ett val som jag kunde påverka. Hur jag än skulle göra så skulle jag inte kunna förhindra att han mer eller mindre får välja mellan mig och sina beliebers. Även om det bara gällde tro, så var det fortfarande någonting som spelade roll. En sakta tår rann nerför min hela kind medan jag med en suck drog fram sminkväskan jag ställt in i badrummet innan jag gått och lagt mig bredvid Justin. Medan jag drog krämen med fjäderlätta fingrar över den fortfarande ömma huden började allting mer och mer gå upp för mig. Allting började ta form i mitt huvud och jag visste att det inte längre var mycket som stod i min makt. Det fanns bara vissa saker jag kunde göra, och jag visste också att det inte skulle gå smärtfritt till. Varken för mig eller för Justin.
[JUSTIN’S PERSPEKTIV]
Jag sträckte på mig i den mjuka sängen innan jag insåg att jag var själv inne i sovrummet. Från toaletten i rummet intill hörde jag en tyst snyftning, som följdes åt av ytterligare en. Snabbt kastade jag mig ur sängen och ställde mig utanför toaletten för att knacka på dörren då den var låst.
”Dezzie?” frågade jag mjukt och väntade på svar, ett svar som inte kom. Jag kände hur pulsen började öka och jag försökte envist stänga det dunkande ljudet ute medan jag försökte urskilja någonting mer inifrån badrummet. Utan förvarning låstes dörren upp och den öppnades sedan sakta. Dezzie tittade på mig med sorgsen blick och då gick det upp för mig vad jag hade funderat på kvällen innan. Hennes leenden var fel, för dem nådde inte hennes ögon. Det var likadant nu, fast värre.
”Vi måste prata.” sa hon bara och det såg ut som om hon höll inne sina tårar. Jag svalde hårt innan jag nickade och gick iväg till soffan som stod framför tv-apparaten. Dezzie följde inte med mig utan smet istället in i sovrummet. Efter två minuter, som kändes som en evighet, kom hon tillbaka med kläder på kroppen. Hon hade mjukisbyxorna från dagen innan men nu hade hon ett svart linne på sig under en annan huv tröja med dragkedja. Försiktigt satte hon sig ner i soffan hon också, men i den andra änden, som om hon inte ville vara i närheten av mig. En klump började bildas inom mig och jag gjorde ett försök till att svälja. Av någon anledning var jag oerhört nervös, och jag hade inte ens någon aning om vad det var hon ville prata om. En stor del av mig var bombsäker på att det handlade om oss, medan en annan torrt påpekade att jag omöjligt kunde veta det.
”Vi kan inte fortsätta såhär Justin, det funkar inte.” började hon och jag blinkade till oförstående. Jag bannade mig själv för att ha haft rätt om ämnet, samtidigt som jag försökte tänka igenom hennes ord och förstå vad exakt det var hon pratade om. Hon verkade inse att jag brottades med mig själv för hon väntade inte på svar utan fortsatte bara att prata.
”Du är helt fantastisk, det är du verkligen, men du förtjänar någon bättre.” fortsatte hon och jag stirrade dumt på henne. Vad exakt var det hon pratade om? Hon såg så ångerfylld ut på något sätt.
”Babe, du skrämma mig.” sa jag reserverat medan jag granskade henne ingående. Hon gav mig en ursäktande blick innan hon sänkte blicken till sina knän.
”Jag är ledsen Justin, men det här slutar här. Det har varit jättebra, jag menar det verkligen. Du är en helt underbar kille, men vi är inte gjorde för varandra. Vi är inte som yin och yang. Vi är inte en enhet längre, som vi var i början, vi har återgått till att vara två olika individer, och det kanske är så det ska vara också.” pratade hon på utan att vända blicken mot mig. Det kändes som om jag satt i en trans. Jag ville bara vakna upp ur mina drömmar, jag önskade att jag bara kunde få henne att le och säga att hon inte menade det.
”Baby tänk inte så, vi är som gjorda för varandra. Vi älskar varandra och det är allt som räknas. Vi är yin och yang! Vi är en enhet! Babe vi är…” försökte jag muntra upp henne men till slut ville hon inte lyssna på mina ord längre. Hon höjde blicken med ett hårt uttryck i ansiktet och jag kom av mig innan hon hunnit öppna munnen för att säga någonting som förvånade mig extremt mycket.
”Justin jag har träffat en ny.” utbrast hon och stirrade på mig, med samma hårda, och samtidigt ångerfyllda, uttryck i ansiktet. Jag öppnade munnen för att få ur mig någonting men det kom inte ett ljud. Skojade hon med mig? Hon verkade gissa sig till sina tankar för hon började förklara sina ord med utförligt.
”Christopher kom till Atlanta några dagar efter att du åkt, och vi pratade igenom allting tillsammans. Han gjorde ett misstag, och det gjorde jag också. Han är mitt livs kärlek.” fick hon fram och jag kände hur mitt hjärta bröts i tusen bitar. Det krossades mitt framför ögonen på mig och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Utan ett ord reste jag mig upp från soffan och började gå in till sovrummet igen.
”Jag är ledsen att jag lät det här fortsätta trots att det var fel, det kände vi nog båda två. Jag är ledsen Justin.” hörde jag hennes röst bakom mig men jag ignorerade bara orden. Jag behövde komma undan från henne, jag behövde få vara själv ett tag. När jag stängt dörren om mig blev jag ståendes mitt på golvet utan att kunna röra mig. Mina mardrömmar under natten hade inte varit någonting i jämförelse mot det här. Hon hade bedragit mig, men Christopher. Kanske hade jag haft fel om henne enda från början. Kanske var hon inte så annorlunda trots allt. Min syn blev suddig och det var först efter att jag dragit handen över kinden som jag insåg att jag grät. Allt jag hade trott på de senaste månaderna hade varit fel. Kanske hade mina beliebers haft rätt, hon kanske aldrig varit någon för mig. Det kanske bara hade varit jag som fått det för mig för att jag hade blivit förälskad i henne. Jag blinkade ett par gånger innan jag satte mig ner på golvet, hela min värld hade vänts upp-och-ner, på endast några sekunder.
Damn guys....
Jag lovar, det här är nog ett av de mäktigaste kapitel jag skrivit...
Det var svårt att läsa igenom det tyst, och ännu svårare att läsa det högt dessutom :S
Men samtidigt är jag rätt nöjd med det, eller vad tycker ni?
Inte om själva händelsen och så utan snarare liksom själva kapitlet i sig.
Jag tycker jag fick fram känslorna rätt bra... Men det är ju vad jag tycker, så släng in era åsikter vet jag ;)
Tack å tack för era underbara kommentarer på förra kapitlet <3
You guys are wonderful <3
I love you <3
Hmm.... Något mer jag behöver skriva...?
Vad tycker ni om det som precis hänt? <3
Åh.... Jag tror förresten att jag kommit in i en sån där svacka igen...
Jag sover liksom ingenting... Sov inget igår natt, och är inte ens trött nu... :S
Tror det är något fel på mig =/
Anyways, tack för allt stöd och all support jag får av er <3
Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig <3
Ha en bra Tisdag, and let me know what you thought about the chapter :) <3
Where are you now - Kapitel 194
”Fine, vi lovar. Men vi bör gå tillbaka nu, annars kommer dem undra var vi tagit vägen någonstans, och då kommer det inte bli så lätt att hålla det löftet.” påpekade Caitlin och jag nickade tacksamt innan jag, efter att ha slängt en sista blick i spegeln, följde med dem ut från toaletten för att gå tillbaka till dem andra igen.
[JUSTIN’S PERSPEKTIV]
Efter att ha pratat med Scooter om morgondagen gick jag mot mitt och Dezzie’s hotellrum. Rummet bredvid hörde jag tjejröster ifrån och jag knackade en gång innan jag gick in. Därinne satt tjejerna på olika ställen, ihopsjunkna av utmattning. Melanie och Nina hade båda två somnat mot Jasmine, som med största försiktighet andades, i soffan. Selena och Miley satt i den andra soffan medan Dezzie och Caitlin hade tagit plats på golvet där de båda låg på rygg. Synen förvånade mig inte särskilt mycket egentligen, men jag kunde inte låta bli att le. Dem hade inte märkt att jag kommit in ännu, så jag stod och begrundade dem en stund. De hade fortfarande på sig sina scenkläder och jag förundrades över planeringen i det hela. Alla hade verkligen olika färger. Selena hade haft grön, Jasmine hade haft blå, Miley hade haft gul, Caitlin hade haft rosa, Melanie och Nina hade haft röd och orange medan Sarah hade haft lila. Dezzie hade haft en av hennes favoritfärger, turkos. Trots att vissa av färgerna hade skärt sig med varandra så hade allting sett otroligt ut.”Nej, jag kommer somna om jag ligger kvar här. Justin kanske är tillbaka nu, så det är väl bäst att jag går dit. Jag behöver sova.” hörde jag Dezzie säga innan hon försökte resa sig upp. En högst misslyckad handling och det slutade med att hon föll tillbaka ner på rygg medan hon skrattade.
”Aj, min mage. Jag kommer ha träningsvärk i flera veckor!” skrattade hon och de andra instämde lågt. Alla var nog trötta, det var knappt så dem orkade skratta alls.
”Somliga straffar Gud med detsamma.” kommenterade jag och tjejerna skrek till, jag hade ju faktiskt varit ganska tyst. Jag log bara mot dem med ett oskyldigt uttryck i ansikte och registrerade hur Caitlin och Miley samtidigt himlade med ögonen. Det fick mig att le bredare.
”Hur länge har du stått där?” frågade Jasmine oroligt men jag log varmt mot henne.
”Inte särskilt länge Jas, jag har inte hört någonting jag antagligen inte ska höra.” svarade jag henne och jag såg hur inte bara hon, utan även de andra, sjönk ihop i en lättad suck. Dezzie gjorde ytterligare ett försök till att resa sig upp och den här gången lyckades hon faktiskt. Hon kom upp på benen och rättade till mjukisbyxorna lite.
”Jag går in till rummet, kom när du är klar.” sa jag till henne och hon log tacksamt, men det var något fel. Det var något fel med hennes leende. Jag skakade på huvudet, det var väl antagligen bara inbillning eller så var hon bara trött.
”God natt tjejer. Vi ses imorrn. Tack för en härlig kväll.” tackade jag dem och alla fyra, det vill säga Selena, Miley, Jasmine och Caitlin, sa någonting i mun på varandra så jag registrerade inte något av orden som fyllde rummet. Med en sista nick lämnade jag rummet och pös ut genom dörren för att fortsätta till rummet bredvid, vårt rum. Det kändes skönt att komma in någonstans där jag kunde släppa efter på alla fasader, fick jag inte göra det skulle dem snart växa fast och då skulle jag förlora mig själv till slut. Medan jag väntade på att Dezzie skulle komma efter så tog jag av mig jeansen och t-shirten innan jag kröp ner under det mjuka täcket. Det kändes som om jag försvann mellan de fluffiga kuddarna och jag skrattade roat. Jag var nog lika trött som Dezzie hade sett ut, annars skulle jag knappast finna kuddar särskilt underhållande. För att inte hinna somna innan hon skulle dyka upp klickade jag vant upp Twitter på min väl använda iPhone. Det var inte så mycket nytt som hänt egentligen, däremot var det en hel del som diskuterade kvällens föreställning. Med ett leende på läpparna skrev jag in en tweet.
@justinbieber
Yeah, this show was epic! Got surprised though ;) Well, even the prankster himself should get pranked sometimes ;) Good night my sexy ladies
Efter att ha sett upploppet som uppstod över Twitter kollade jag runt lite mellan mina mentions innan jag följde några söta beliebers tillbaka. Efter ett par minuter hörde jag hur dörren öppnades, antagligen var det Dezzie som kom in nu.
”Jag är i sovrummet.” ropade jag till henne och jag fick något svar tillbaka som jag inte hörde. Det lät som om Dezzie pep in i badrummet så jag följde ett fåtal till innan jag förberedde mig för att skriva en sista tweet innan jag stängde ner appen.
@justinbieber
Thank U @DeztinyWallie @selenagomez @godsgirl8494 @JASMINEVILLEGAS @MileyCyrus @ImSmithie @NinaIsDaSheeet 4 an exciting show tonight girls!
När jag postat den sista tweeten stängde jag ner Twitter och inte långt därefter kom Dezzie in I rummet och log mot mig.
”Jag trodde du hade hunnit somna.” sa hon och jag granskade henne med en oförstående blick.
”Nej då, du är nog tröttare än vad jag är älskling.” svarade jag bara medan jag försökte lista ut vad det var för fel på hennes leende. Hon hade många olika leenden, det visste jag redan, men det här var inte något jag sett förut. Hon var inte som vanligt.
”Det är mycket möjligt.” skrattade hon innan hon tog av sig den turkosa kepsen. Min blick drogs från hennes ansikte och vidare till kepsen med de silvervita bokstäverna.
”Dezzie? Vad står PGS för?” frågade jag och hon vände en förvånad blick mot mig innan även hennes blick hamnade på kepsen.
”Jag trodde du hade listat ut det vid det här laget.” påpekade hon och jag skakade på huvudet med ett snett leende.
”Nej. Jag tänkte fråga dig efter showen, men jag glömde bort det. Jag kom inte på det förrän nu.” erkände jag och hon skrattade lite innan hon plockade av sig tjocktröjan och mjukisbyxorna.
”Det står för Pretty Girl Swag.” flinade hon mot mig där hon stod mitt på golvet i bara sina hotpants samt toppen hon haft på sig under hela kvällen. Jag granskade automatiskt hennes kropp och log omedvetet.
”Har du fastnat med blicken på något?” hörde jag henne säga långt borta och jag skakade på huvudet för att komma ur min lilla trans. När jag såg upp på henne med ett frågande uttryck i ansiktet skrattade hon bara lågt innan hon la sig bredvid mig i sängen. Hon låg på sin högra sida och när hon la sig ner grimaserade hon tvärt.
”Jösses vilken träningsvärk jag har. Jag kommer gå som en invalid imorgon, det kan jag lova dig.” mumlade hon och la sig på rygg istället. Jag granskade hennes profil medan jag kände hur jag allt mer och mer sjönk bort ur mitt medvetande, bort mot sömnen som öppnade sin famn för mig.
”God natt Dezzie, jag älskar dig.” sa jag medan jag fortfarande hade tillräckligt med kontroll för att kunna tvinga mig själv att vara vaken. Jag registrerade ett tyst ’god natt’ tillbaka innan jag släppte efter och hamnade i en sömn fylld med drömmar.
Inte världens bästa kapitel att få efter en lång helgs uppehåll, I know...
MEN det är ett relativt viktigt kapitel inför närliggande kapitel, så jaa... Det var tvunget <3
I alla fall, ni ska få er ett inlägg om WAYN som pocketbok sen.... Tänkte ju göra en videoblogg men datorn muppar sig -.-'
Anyways, det är jättekul att det är så många utav er som är intresserade av att få WAYN i handen! :'3 Jag blev helt ärligt förvånad över alla kommentarer!!!
Jätteglad, verkligen, men ordentligt förvånad! :')
I alla fall, tack som vanligt för alla era underbara ord <3
Love you all <3
Where are you now - Kapitel 193
”Du ser visst inte hur mycket han har förändrats va? Det är sällan han gör någonting för oss längre. Du förändrar honom. Du förstör honom. Jag tycker du ska åka tillbaka till Kanada och stanna där. Du är fake, DH’s är fake och ert förhållande är fake. Du existerar inte för oss beliebers. Det finns ingen som tycker om dig! Du bara tror det eftersom att du är så pass självupptagen. Lämna Justin ifred!” morrade brunetten bittert. Jag öppnade munnen för att svara emot när jag kände en brännande smärta vid det högra kindbenet. Innan jag hunnit reagera ordentligt hade de två tjejerna gått ut från toaletten och lämnat mig kvar. Instinktivt la jag handen över det ömma området på kinden men tog genast bort den igen. Det gjorde ont, ordentligt den här gången. Det hade inte bara varit ett knytnävsslag, jag var rätt säker på att brunetten haft antingen någonting i handen eller någonting på handen. Minnet började bubbla inom mig och jag fäste uppmärksamheten vid vad jag sett på hennes hand. Hon hade haft en stor ring på sin vänstra hand, antagligen hade hon använt sig av den. Förskräckt hoppade jag ner från bänken och granskade mig själv i ansiktet. Det var inte diskret någonstans. Jag hade ett märke på höger kindben och det var rött runtomkring. Även om dagen hade börjat bra så låg den inte precis på topp längre. Det var andra gången på en månad som jag hade blivit slagen, av hans beliebers.
Snabbt halade jag upp mobilen ur fickan och skickade iväg ett snabbt sms till Caitlin där det stod S.O.S. Jag la ner mobiltelefonen i fickan igen och det tog inte lång tid innan hon kom inrusande på toaletten.
”Vad menade du med S…. VAD HAR HÄNT?” utbrast hon när hon såg min kind. Hon sträckte fram handen för att röra vid min kind men jag skakade på huvudet och backade.
”Tro mig, det känns så rör det helst inte.” varnade jag henne och hon nickade men släppte inte min kind med blicken.
”Visst har du ditt smink med dig? Du la ner det i din väska va?” frågade jag hoppfullt och hon såg ut att tänka efter i ett par sekunder innan hon skakade på huvudet.
”Nej, sminkväskan ligger fortfarande kvar i Scooter’s bil. Men om jag inte minns helt fel så har Jasmine eller Sel med sig sin. Jag kan smsa dem.” svarade hon innan hon drog upp mobiltelefonen och började klicka snabbt på skärmen. Hon var alltid så underhållande att smsa med, för hon var alltid så otroligt snabb. Det plingade till en gång i hennes vita iPhone och hon läste noggrant.
”Varken Sel eller Jas har sina sminkväskor med sig, men Miley har tydligen sin. Ska jag hämta den eller kan hon komma hit?” frågade Caitlin och vände slutligen blicken mot mig.
”Be henne komma hit, det spelar väl ingen större roll.” mumlade jag mot henne innan jag vände blicken mot min reflektion i spegeln. I ögonvrån såg jag hur hon satte telefonen mot örat och undermedvetet registrerade min hjärna deras samtal. Det tog inte lång tid innan Miley kom in genom toalettdörren med sin väska slängd över ena axeln.
”Here I am. Vem behöver lite nytt make-up?” log hon när hon ställde ner väskan bredvid handfatet jag stod vid. Hennes leende försvann när hon såg in i spegeln för att möta min blick. Hon vände mig mot sig och granskade min högra kind.
”Rör det inte, det gör ont.” påpekade jag bara medan hon granskade det ingående. Hon fnös ljudligt innan hon började rota runt i väskan och drog upp mobiltelefonen.
”Jag ska inte röra vid det. Jag ska fotografera det.” muttrade hon men jag backade undan.
”Varför? Du kan inte berätta det här för någon! Det skulle knäcka Justin så förskräckligt mycket! Han får inte veta någonting!” utbrast jag och Miley gav mig en frågande blick.
”Jag ska inte lägga ut det på Twitter om det är vad du tror. Det finns någonting som kallas för bevis Dezzie, och det här är allvarligt. Du borde berätta det för honom, för i slutändan kommer han få reda på det ändå.” sa hon och jag insåg att hon försökte prata förstånd med mig men jag skakade bara envist på huvudet.
”Han kommer inte få veta någonting om ingen av er säger någonting. Det är bara ni två som vet om det.” påpekade jag men både Caitlin och Miley himlade med ögonen.
”Och idioten som slog dig.” inflikade hon och jag suckade.
”Och hennes kompis.” muttrade jag och såg hur Miley nickade instämmande.
”Det kommer snart vara över hela Twitter ändå. Tror du inte att Justin skulle föredra att få höra det utav dig istället för att se rykten om det på Twitter?” frågade hon mjukt och jag suckade plågat. Hon hade rätt, men jag ville inte ge honom den smärtan.
”Vi får se hur jag gör, men visa det inte för någon.” sa jag och sneglade mot hennes telefon hon fortfarande höll i handen. Hon la ner den i fickan innan hon räckte fram handen.
”Får jag din telefon då? Jag kan ta kort på det med din telefon istället. Då är det bara du som har bilden.” föreslog hon bara men jag skakade på huvudet.
”Jag litar på dig, ta bilden med din mobil du.” sa jag och vände huvudet mot vänster för att hon skulle kunna få in bra ljus på den högra kinden så att man skulle se någonting på kortet. Hon tog snabbt kort på det och jag blundade samtidigt. Det hade börjat bulta i kinden, och det kändes. Jag tänkte inte ljuga, det gjorde riktigt ont.
”Ska jag hjälpa dig att täcka det?” frågade hon vänligt efter ett tag och jag nickade tacksamt. Jag använde inte smink särskilt ofta och var därför inte superbra på det. För att det skulle underlätta för henne hoppade jag upp och satte mig där jag suttit innan. Försiktigt började hon dra med fingret över den vänstra kinden för att få ut färgen jämt så att hon kunde jämföra med någonting när hon täckte den högra sidan. Jag hade ingen aning om vad hon arbetade in i huden på mig, och just då brydde jag mig inte särskilt mycket heller. Hennes händer började närma sig den högra kinden och jag visste att jag skulle behöva bita ihop ordentligt när hon nådde det ömma områdena.
”Okej, Dezzie, jag ska försöka vara lätt på handen, men för att det ska täcka ordentligt måste jag massera in det i huden lite. Ta bara ett par djupa andetag.” sa hon beklagande och jag drog ett djupt andetag för att visa att jag var beredd. Med sammanbitna tänder och slutna ögon drog jag ett djupt andetag efter ett annat. Smärtan dånade i huvudet. Det kändes som om jag när som helst skulle tappa fotfästet om min självkontroll och explodera i tårar. Jag hörde hur Miley och Caitlin pratade lågt med varandra men jag ignorerade deras ord. Jag visste att dem pratade om mig, det var jag inte ett dugg förvånad över heller. En tår letade sig ut genom mina tätt slutna ögon och gled sakta nerför kinden.
”Dezzie, ta ett par djupa, lugna andetag till. Jag måste jämna ut färgen lite precis över själva såret och det kommer svida. Jag ska vara snabb, men det kommer göra ont.” sa Miley plågat och jag nickade hårt innan jag gjorde som hon sa. När hon började jämna ut färgen, som hon sagt, var jag villig att börja skrika.
”Miles, hon klarar det inte, hon kommer bryta ihop snart.” hörde jag Caitlin säga men jag skakade bara på huvudet.
”Fortsätt, fixa till det, jag klarar av det.” fick jag fram mellan mina sammanbitna tänder. Det dröjde ett par sekunder innan de verkade lyssna på mina ord. Kanske var jag dum som höll den olidliga smärtan inom mig, och faktiskt lät henne fortsätta, men det var det eller att se Justin sårad och då gjorde jag hellre illa mig själv. Jag hoppades bara för Guds skull att det skulle fungera och att han inte skulle märka någonting.
”Så, jag är klar med kinden nu. Du kan slappna av.” sa Miley hastigt men det tog en stund innan jag kunde slappna av ordentligt och slutligen öppna ögonen igen. Både Miley och Caitlin såg panikslagna ut och jag tittade på dem med frågande blick. Caitlin sträckte fram ett papper till mig och jag granskade henne en stund. När hon inte svarade så vände jag blicken mot spegeln och insåg att jag hade gråtit, mer än vad jag först hade trott. Med stor försiktighet torkade jag bort tårarna från mina kinder och gjorde var jag kunde för att inte smeta bort sminket. När jag var nöjd vände jag mig mot tjejerna igen och dem nickade godkännande mot mig, trots att deras panikslagna blickar fortfarande granskade mig. Miley öppnade sin väska som stod bredvid mig och så tog hon upp den lila kepsen jag haft på scenen. Hon hade lagt ner den i sin väska när vi satt i bilen till donken, för jag kände att jag inte längre ville ha den på mig. Hon satte den lugnt på mitt huvud och drog fram håret lite så att det också skyddade.
”Duger det där?” frågade hon och jag vände mig mot spegeln igen för att granska mitt ansikte. Håret, kepsen och sminket skyddade tillsammans, vilket gjorde att det inte syntes. Jag nickade och log tacksamt mot henne och Caitlin som granskade mig med plågade miner.
”Lova att inte säga någonting till Justin! Snälla?” bad jag och efter en titt på varandra nickade dem.
”Fine, vi lovar. Men vi bör gå tillbaka nu, annars kommer dem undra var vi tagit vägen någonstans, och då kommer det inte bli så lätt att hålla det löftet.” påpekade Caitlin och jag nickade tacksamt innan jag, efter att ha slängt en sista blick i spegeln, följde med dem ut från toaletten för att gå tillbaka till dem andra igen.
Hmm...
Är det smart eller dumt av Dezzie att gömma det för Justin?
Kan hon få dem som hatar henne att sluta bete sig såhär genom att undanhålla det för Justin?
Och är det fler av hans beliebers som tycker att hon är fake?
Hmm... Vad tror ni? :P
Tack allihop för att ni existerar! <3
Ni är en stor anledning till att jag överhuvudtaget kliver upp på morgonen :'3
Tack <3
