Where are you now - Kapitel 153
"Ledsen babe, jag får inte säga någonting. Jag lovade honom. Men jag kan lova dig att du kommer älska det!" log hon mot mig innan hon krogade in sin arm i min och drog med sig sin väska ut genom dörren för att vi skulle komma iväg till flygplatsen för att sedan åka någonstans där jag inte hade någon aning om var det var.
"VA? Skojar du med mig?" utbrast jag när Justin yttrat dem ord som jag absolut inte förväntat mig att höra. Han log prövande mot mig och jag besvarade leendet genom att kyssa honom.
"Du skojar inte va?" frågade jag när jag släppt honom och han skakade på huvudet mot mig. Jag log för mig själv. Jag skulle få gå med Justin, Jasmine, Pattie, Kenny och Scooter på MTV Music Awards, där Justin till och med var nominerad. Han skrattade mjukt innan han drog armarna om mig i en mjuk kram.
"Du är allt bra söt du." mumlade han i mitt öra innan han kysste min kind. När jag satte mig upp i sätet så blickade jag ut genom fönstret. Jag hade nästan gått ner på knä och bett Justin att få sitta vid fönstret. Jag vet med säkerhet att jag hade gjort det också om han inte sagt ja, men det var ingenting jag erkände för honom förrän efter att jag fått godkännandet.
"Jag har mina stunder." svarade jag medan jag granskade världen som såg så liten ut därnere. Vi var på väg till California, ett ställe jag aldrig varit på, men ett ställe jag alltid velat åka till.
"Jösses Dezzie, är du så taggad?" frågade Jasmine och skrattade mjukt åt mig. Jag vände blicken mot henne där hon satt framför mig, det var ju ett mindre privatplan, och såg att hon log glatt. Jag flinade bara som svar till henne innan jag kände hur Justin tog min hand och flätade samman våra fingrar. Även om det var ett privatplan så var det fler på det än bara vårat gäng, eller vad man nu skulle kalla det, men jag hade ingen som helst aning om vilka det var mer. Jag och Justin satt på ena sidan om ett bord medan Jasmine och Kenny satt mitt emot oss. Pattie och Scooter satt med ryggen mot Kenny och Jasmine, men sen var det en hel del till i planet. Jag hade inte frågat Justin om det ännu, och var inte säker på om jag borde det heller.
"Justin? Vilka fler är det på det här planet?" frågade jag när jag kände att nyfikenheten tog över trots allt. Han log lite mot mig innan han såg sig omkring och började peka diskret runtomkring sig.
"Där borta sitter lil' wayne, och tre som han har med sig. Där sitter Katy Perry och Russell Brand. Killen som sitter mittemot Russell är Katy's livvakt och han som sitter mittemot henne är hennes bror. Där borta sittar Chris Brown och några som åker med honom. Mitt emot mamma och Scooter sitter mittemot Billy Ray Cyrus och Miley. Sen vet jag inte om det är några fler." log han mot mig. Jag följde hela tiden hans blick mot var folket satt och såg ett par nyfikna blickar mot oss när Justin sa vilka det var. Katy log glatt mot Justin innan han reste sig upp och kom emot oss.
"Åh, hej Katy. Vill du sitta här så kan jag byta ett par ord med Russell." log Kenny och hon nickade tacksamt. När hon satte sig ner kramade hon lugnt Jasmine, de syntes att dem hade träffats förut.
"Hej Justin! Hur är det? Det var ett tag sen vi sågs." log hon mot honom och de kramades över bordet. Han skrattade lågt innan han satte sig ner igen.
"Men mig är det bra. Avslutar snart min lilla turné." log han mot henne. Hennes blick flöt vidare till mig och hon sträckte artigt fram handen.
"Katy." log hon och jag motstod verkligen lusten att himla med ögonen. Det var jättegulligt att hon presenterade sig och så, men vem visste inte vem hon var liksom?
"Deztiny." hälsade jag tillbaka och skakade hennes hand. Ett drag av igenkännande speglade över hennes ansikte när hon släppte min hand. Jag la lugnt ner handen på amrstödet igen och Justin tog tillbaka den, eftersom att jag släppt hans hand för att hälsa på henne.
"Åh, det är dig det står om i alla tidningar, och typ över hela internet. Det borde jag ju ha förstått i och för sig. Så det här är din nya flirt Justin?" log hon och vände slutligen blicken mot honom. Han såg oskyldigt mot henne.
"Nya? Flirt? Jag vet inte vad du pratar om." flinade han och hon skrattade åt honom innan hennes blick fastnade på våra sammanflätade händer. Hon skrattade ännu mer medan hon lutade sig tillbaka i stolen.
"Nej du gör inte det va." skrockade hon. Hon slängde en blick på Russell som satt och pratade med Kenny om något innan hon reste sig upp.
"Kanske ska gå tillbaka till min plats igen, vi är nog alldeles snart framme." log hon och kramade om Jasmine. Till min förvåning lutade hon sig över bordet för att ge mig en kram också och sen kramade hon om Justin.
"Du har tur du lillgrabben. Hon är söt." viskade hon till honom, och eftersom att det antagligen inte var meningen att jag skulle höra det, tittade jag ut genom fönstret igen. Hon vinkade snabbt åt oss när hon släppte honom.
"Vi ses senare Deztiny. Jasmine. Justin." sa hon innan hon slutligen gick tillbaka för att byta plats med Kenny igen. jag vände roat blicken mot Justin när han tittade efter henne och log.
"Vad är det?" frågade han när han antagligen kände sig iakttagen.
"Du hade ingen aning om vad hon snackade om va?" frågade jag och gjorde ett försök till att inte skratta. Han flinade innan han kysste baksidan av min handrygg. Det var ovant hur Justin gjorde saker öppet, runt andra, men åh andra sidan så var väl de flesta i planet förstående om det eftersom att de också hade ett privatliv att hålla privat. Lugnt böjde jag mig mot honom för att viska i hans öra.
"Även om du är väldigt knäpp, så älskar jag dig!" mumlade jag till honom och jag kunde se hur hans kinder fick en svag rosa nyans. Han log mot mig innan han gav mig en passionerad kyss. Inte världens bästa ställe för en sån, men jag kunde inte misstycka över huvudtaget. Jag ville inte misstycka.
"Jag älskar dig också baby!" mumlade han tillbaka mot mina läppar och jag kunde inte låta bli att le. Han var världens underbaraste och jag hade grym tur som hade honom.
"Aye, bro! Sluta sliska nu. Planet landar typ nu." mumlade Kenny från platsen framför Justin. Varken jag eller Justin lyckades hålla oss för skratt, och då var kyssen redan avslutad. Vi spände fast oss och väntade på att landningen skulle komma. Det skakade till lite i planet när luckorna därunder uppnades och hjulen kom fram, men sen var det bara det bästa kvar, landningen. Den gick snabbt och enkelt och det tog inte lång tid innan vi knäppte loss oss och reste oss upp för att gå ut, tillsammans med alla andra.
"Justin! Jag tänkte komma fram och säga hej under resan, men sen hamnade jag i en intressant diskussion så det blev inte så. Hur är det?" frågade någon, vars röst jag kände igen, och kramade Justin där han stod bredvid mig. Han kramade henne tillbaka och log mjukt mot henne när hon släppte honom.
"Hej, Miley." log hon mot mig och jag besvarade milt hennes leende.
"Deztiny, hej." svarade jag och sträckte fram handen. Hon la huvudet på sned en stund innan hon log mot mig.
"Jag har aldrig träffat på fler än jag som heter Destiny. Eller hette." log hon och jag blinkade förvånat. Hon verkade kunna läsa av min blick för hon log roat innan hon svarade.
"Mitt dopnamn är Destiny Hope Cyrus, men jag bytte för bara några år sedan till Miley Ray Cyrus. Det är inte så många som vet om det verkar det som." log hon mot mig och jag nickade tillbaka. Jag hade aldrig hört talas om det förrän nu men jag var tvungen att hålla med henne, det var inte så många som hette det överhuvudtaget.
"Då räknas du som den andra jag har träffat som heter Destiny, eller ja, hette då. Stavade du med s eller z?" log jag mot henne. Hon skrattade lätt mot mig innan hon svarade.
"S, du är den enda som jag någonsin hört talas om har Z istället för S. Men aye, vi ses senare ikväll. Vi måste åka och fixa till oss nu. Det var roligt att träffa dig Deztiny! Och lycka till ikväll Justin." log hon innan hon sprang iväg efter sin pappa. Justin ropade samma sak till henne innan han lugnt började gå mot utgången följt av Kenny, Pattie, Scooter och Jasmine. Jas stod och pratade med Scooter om var Ryan höll hus, eftersom att han tydligen skulle göra någonting, men Kenny svarade, istället för Scooter, att Ryan inte skulle med och att det blev ändrade planer. Jag orkade inte ens fråga, jag skulle antagligen inte få ett svar ändå. Istället log jag när vi tog ett steg ut ur planet och möttes av hundratals skrikande människor samt nästan lika många kamerablixtrar. Istället för att skapa onödigt med rubriker så släppte jag Justin's hand och slöt upp bredvid Jasmine istället. Kenny tog min plats tätt intill Justin och vi gick lugnt nerför trappan som stod intill planet.
"Mäktigt va?" frågade Jasmine lugnt när vi slutligen var nere och jag knappt kunde se annat än människor som skrek Justin's och Jasmine's namn. Längre fram såg jag hur Miley och Katy stod på varsin sida och signerade vad som såg ut att vara skivor.
"Jag vet inte riktigt hur jag ska placera det. Nog är det mäktigt alltid." log jag mot henne innan jag försiktigt knuffade iväg henne till en av sidorna där det var tre tjejer som vinkade energiskt och viftade med Jasmine's skiva i luften. Hon drog upp en penna ur bakfickan och började signera för fullt medan Justin stod längre fram och pratade med några fans. Han hade nog det tuffaste jobbet här.
"Det tar ett tag att vänja sig vid det." sa någon åt mig och när jag vände på huvudet så hade Pattie börjat gå bredvid mig. Jag log mot henne.
"Jadå, det gör det nog. Det är rätt fascinerande och se hur dem jobbar. Hur alla på något sätt försöker göra sig hörd medan Justin och Jasmine försöker se alla." log jag mot henne medan vi sakta gick bakom alla. Pattie skrattade bredvid mig innan hon tog tag i min arm och vände mig mot några som stod och ropade.
"Dags för dig att jobba också." log hon mot mig och gav mig en penna. Jag tittade på henne förvånat innan jag såg att tjejerna som samlats framför mig hade tidningar i händerna, men mig på omslaget. Pattie puffade till mig lite, och tur var nog det, annars hade jag nog stått där som ett fån rätt länge. Med ett brett leende gick jag fram till hopen av tjejer som stod i en klunga framför mig och viftade med sina tidningar.
"Hej girls!" hälsade jag och tog emot en tidning med en egentagen bild av mig på. Jag signerade den snabbt och lämnade sen tillbaka den. De följande minutrarna stod jag och signerade tidningar, lappar och allt möjligt annat medan jag besvarade olika frågor.
"Hur mår du?" frågade en tjej som fångade min uppmärksamhet. Hon hade rödfärgat hår uppsatt i en hög tofs. Hennes ögon var skuggade och hon hade ett tunt lager foundation över fräkniga kinder.
"Jag mår bra. Hur mår du själv?" log jag mot henne. Hon svarade att hon mådde bra och jag signerade lugnt hennes tidning.
"Du är jättevacker Dezzie! Kommer du gå på MTV Awards med Justin?" frågade en annan tjej och jag log mot henne medan jag tog emot hennes block och nickade.
"Hur ska du se ut?" frågade hon igen och jag skrattade lätt medan jag gav tillbaka blocket efter att ha signerat det.
"Det blir en överraskning. Nu ska jag gå vidare, men roligt att träffa er." log jag mot dem innan jag vände mig för att gå efter Pattie. Jasmine slöt upp bredvid mig och vi gick i armkrok. Utan att jag var beredd på det tvärnitade hon när vi nästan var vid Justin och vände sig mot några tjejer som antagligen ropat på oss.
"Får vi ta en bild?" frågade en tjej som i princip stod och hoppade upp och ner. Jag log och nickade mot Jasmine innan vi ställde oss tätare tillsammans och log brett in i kameran.
"Tack så mycket! Jag älskar er!" tackade hon oss och jag skrattade uppskattande.
"Inget att tacka för sötnos. Ge mig kameran så tar jag en bild av dig och Jas tillsammans." log jag mot henne och tog lugnt hennes kamera. Hon såg ut att spricka i ansiktet på grund av att hon log så brett. Jasmine ställde sig bredvid henne och jag tog en söt bild på dem. Hon envisades sen med att jag och Jasmine skulle byta plats, så det gjorde vi för att Jas skulle kunna ta bilden på mig och tjejen. En bit bort såg jag hur Justin stod med pennan och en skiva i handen, men han skrev inte utan han stod och granskade mig med ett stolt leende på läpparna. Jag besvarade mjukt leendet innan jag tittade in i kameran.
"Så tjejer, nu är det dags för oss att gå vidare. Ha en bra dag och det var trevligt att träffa er." log Jasmine när vi gick vidare efter Pattie, Scotter och Kenny som precis kommit fram till Justin där han stod vid de sista personerna. Han signerade en affisch av sig själv innan han sa hej då till dem. En bil stod parkerad inte alls långt bort så vi hoppade lätt in och satte oss i den. Kenny väntade tills vi hoppat in längst bak. Det var en minibuss, eller vad man nu skulle kalla det, så det fans tre säten längst bak, två i mitten och sen två fram. Perfekt eftersom att vi fick plats precis. Jag, Justin och Jasmine hoppade in längst bak. Scooter och Pattie satte sig i mitten och när vi alla satt oss ner så klev kenny in i passagerarsätet. Vem det var som körde hann jag inte riktigt urskilja.
"Du såg ut att trivas." flinade Justin och drog mig tillbaka till bilen som nu rullade. Jag hade nog fastnat i mina tankar, som vanligt. Jag flinade tillbaka mot honom, det vore nog omöjligt att försöka hålla glädjen inne så jag gjorde inte ens ett försök.
"Jag älskar det! Dem är alla så söta och jag skulle kunna stå där i flera timmar och bara prata med dem!" svarade jag och han skrattade mjukt mot mig innan han tog min hand i sin och kysste den mjukt. Vi satt och småpratade alla tre bak i bilen medan vi åkte någonstans. Efter inte alls lång tid var vi framme vid ett stort hotell men jag kunde urskilja att det var baksidan av det. De andra började kliva ut ur bilen och när jag var ute så såg jag vem det var som kört bilen, Usher.
"Usher! Hey man!" hälsade Justin och de gjorde någon slags handslag som jag verkligen inte förstod att de kunde komma ihåg. Usher's blick hamnade på mig efter att han hälsat på Jasmine och jag kunde se hur Justin log brett.
"Usher, det här är Dezzie, my Shawty." presenterade Justin och jag log mot Usher som mötte mitt leende.
"Hej Dezzie. Kul att träffa dig. Hittills har man bara hört talas om dig i tidningar, och genom den här lillråttans prat." log Usher och Justin muttrade lite för sig själv. Jag tyckte det var extremt roligt att dem alltid retades med Justin och kallade honom för en massa grejer. Jag log mot honom och nickade glatt.
"Kul att träffa dig också. Justin, hur kommer det sig att alla vet så otroligt mycket om mig?" frågade honom och vände blicken mot honom. Han log oskyldigt mot mig och la sin hand runt min midja.
"Man pratar mycket om det man håller kärt." log han och pussade mig på nästippen. Jag himlade med ögonen mot honom och vände istället blicken mot Usher som log uppskattande mot Justin.
"Tänk om fler i samhället var som du Justin! Tjejer behöver någon som uppskattar dem, och till skillnad från andra tonårskillar, så gör du de. That's my man!" log han mot Justin och jag skrattade lågt. Dem kunde ha såna roliga konversationer, alla i hans crew.
"Åh jag vet inte det jag, han kan vara riktigt otrevlig ibland." skojade jag med allvarlig röst och till sin förvåning släppte Justin taget om mig. Jag bestämde mig för att spela vidare på det och vände uppmärksamheten mot Usher som såg förvirrad ut.
"Inatt fick jag sova på soffan, med överkastet från sängen bara." påpekade jag och jag såg hur Justin började flina mot mig. Jag backade bort från honom då jag kände igen blicken han gav mig. Usher verkade insé att det hela var ett skämt och började därför skratta. Jag fäste ingen större uppmärksamhet på vad resten gjorde för Justin kom allt närmare och närmare. Innan jag hunnit vände mig om hoppade han i princip på mig och slängde mig över axeln, som han gjort första dagen jag träffade honom. Jag försökte hålla mig för skratt men det var nästintill omöjligt.
"Inte igen! Släpp ner mig." skrattade jag medan Justin vände sig om och började gå tillbaka till de andra. Det var inte lönt att försöka komma ner själv, det skulle han för det första aldrig gå med på och för det andra så skulle parera min tanke innan jag ens gjort mig redo för att kasta mig bakåt.
"Igen? Dezzie är det här någonting som händer ofta?" frågade Pattie som ställt sig framför mig för att kunna prata med mig. Jag log oskyldigt mot henne.
"Första gången jag träffade honom gjorde han så här på stan. Dagen efter gjorde han samma sak, plus att han slängde ner mig i vattnet också. Sen händer det emellanåt." svarade jag henne och kände hur Justin skrattade åt mitt svar.
"Lite flashback det här Dezzie, tycker du inte det?" skrattade Justin och jag funderade på vad han menade.
"Ja, förutom att det inte finns något vatten i närheten och för att jag inte har fått någon s..." längre hann jag inte innan någon, jag var rätt säker på att det var Justin, smällde till mig på rumpan.
"You were sayin?" frågade han igen och jag himlade med ögonen. Han tyckte nog att han var bra finurlig ibland. Synd bara att jag inte höll med honom.
"Nothing. Kan du sätta ner mig nu? Innan jag tar till drastiska åtgärder." frågade jag sockersött och hörde hur han skrattade. Han hann inte svara innan Scooter svarade istället för honom.
"Ja, Justin släpp ner henne nu. Ni kan busa sen. Vi har inte lång tid på oss att göra oss klara, och det har blivit ändrade planer. Ryan är hemma och kommer inte, men hans kompis står uppe på hotellet, antagligen utanför dörren till något av våra rum, och väntar på oss så sätt fart." muttrade Scooter och jag trodde verkligen att han skulle göra som Scooter sa och släppa ner mig, men det verkade inte komma på frågan.
"Jag kan bära henne." påpekade Justin och började gå. Jag muttrade surt för mig själv när han gick in genom bakdörren som Kenny stod och höll upp för oss. Han log roat åt mig och jag himlade med ögonen tillbaka, med ett leende på läpparna.
"Det här är extremt förnedrande." kommenterade jag komiskt och Justin skrattade under mig.
"Get used to it!" svarade han medan han gick upp för trappor och genom korridorer, envis om att fortfarande bära mig. Han släppte inte ner mig förrän jag formligen satt i stolen jag skulle sitta i när jag blev tillfixad. När han backade undan spända jag surt blicken i honom medan han bara skrattade åt mig. Han kysste mig mjukt och jag besparade blicken, med ett finurligt leende på läpparna.
"Payback time. Du får inte se mig förrän vi praktiskt sätt är klara nog att sätta oss i bilen och åka!" flinade jag retfullt mot honom. Hon som stod och börjat borsta ut mitt hår nickade instämmande.
"Vi vet ju hur de gick för dig förra gången det var Dezzie's Payback Time." flinade Justin och jag kunde inte låta bli att blinka till honom. Typiskt honom att dra upp nattens händelser i det här. Han gick ut ur Jasmine's och Pattie's rum för att göra sig ordning i hans och mitt. Så fort han gått ut ur rummet låste Jasmine efter honom och jag log brett åt att girl power existerade i det här gänget. För det var precis vad han skulle få smaka på nu, äkta, outspädd girlpower!
Oh BAM luvies!!!"Du skojar inte va?" frågade jag när jag släppt honom och han skakade på huvudet mot mig. Jag log för mig själv. Jag skulle få gå med Justin, Jasmine, Pattie, Kenny och Scooter på MTV Music Awards, där Justin till och med var nominerad. Han skrattade mjukt innan han drog armarna om mig i en mjuk kram.
"Du är allt bra söt du." mumlade han i mitt öra innan han kysste min kind. När jag satte mig upp i sätet så blickade jag ut genom fönstret. Jag hade nästan gått ner på knä och bett Justin att få sitta vid fönstret. Jag vet med säkerhet att jag hade gjort det också om han inte sagt ja, men det var ingenting jag erkände för honom förrän efter att jag fått godkännandet.
"Jag har mina stunder." svarade jag medan jag granskade världen som såg så liten ut därnere. Vi var på väg till California, ett ställe jag aldrig varit på, men ett ställe jag alltid velat åka till.
"Jösses Dezzie, är du så taggad?" frågade Jasmine och skrattade mjukt åt mig. Jag vände blicken mot henne där hon satt framför mig, det var ju ett mindre privatplan, och såg att hon log glatt. Jag flinade bara som svar till henne innan jag kände hur Justin tog min hand och flätade samman våra fingrar. Även om det var ett privatplan så var det fler på det än bara vårat gäng, eller vad man nu skulle kalla det, men jag hade ingen som helst aning om vilka det var mer. Jag och Justin satt på ena sidan om ett bord medan Jasmine och Kenny satt mitt emot oss. Pattie och Scooter satt med ryggen mot Kenny och Jasmine, men sen var det en hel del till i planet. Jag hade inte frågat Justin om det ännu, och var inte säker på om jag borde det heller.
"Justin? Vilka fler är det på det här planet?" frågade jag när jag kände att nyfikenheten tog över trots allt. Han log lite mot mig innan han såg sig omkring och började peka diskret runtomkring sig.
"Där borta sitter lil' wayne, och tre som han har med sig. Där sitter Katy Perry och Russell Brand. Killen som sitter mittemot Russell är Katy's livvakt och han som sitter mittemot henne är hennes bror. Där borta sittar Chris Brown och några som åker med honom. Mitt emot mamma och Scooter sitter mittemot Billy Ray Cyrus och Miley. Sen vet jag inte om det är några fler." log han mot mig. Jag följde hela tiden hans blick mot var folket satt och såg ett par nyfikna blickar mot oss när Justin sa vilka det var. Katy log glatt mot Justin innan han reste sig upp och kom emot oss.
"Åh, hej Katy. Vill du sitta här så kan jag byta ett par ord med Russell." log Kenny och hon nickade tacksamt. När hon satte sig ner kramade hon lugnt Jasmine, de syntes att dem hade träffats förut.
"Hej Justin! Hur är det? Det var ett tag sen vi sågs." log hon mot honom och de kramades över bordet. Han skrattade lågt innan han satte sig ner igen.
"Men mig är det bra. Avslutar snart min lilla turné." log han mot henne. Hennes blick flöt vidare till mig och hon sträckte artigt fram handen.
"Katy." log hon och jag motstod verkligen lusten att himla med ögonen. Det var jättegulligt att hon presenterade sig och så, men vem visste inte vem hon var liksom?
"Deztiny." hälsade jag tillbaka och skakade hennes hand. Ett drag av igenkännande speglade över hennes ansikte när hon släppte min hand. Jag la lugnt ner handen på amrstödet igen och Justin tog tillbaka den, eftersom att jag släppt hans hand för att hälsa på henne.
"Åh, det är dig det står om i alla tidningar, och typ över hela internet. Det borde jag ju ha förstått i och för sig. Så det här är din nya flirt Justin?" log hon och vände slutligen blicken mot honom. Han såg oskyldigt mot henne.
"Nya? Flirt? Jag vet inte vad du pratar om." flinade han och hon skrattade åt honom innan hennes blick fastnade på våra sammanflätade händer. Hon skrattade ännu mer medan hon lutade sig tillbaka i stolen.
"Nej du gör inte det va." skrockade hon. Hon slängde en blick på Russell som satt och pratade med Kenny om något innan hon reste sig upp.
"Kanske ska gå tillbaka till min plats igen, vi är nog alldeles snart framme." log hon och kramade om Jasmine. Till min förvåning lutade hon sig över bordet för att ge mig en kram också och sen kramade hon om Justin.
"Du har tur du lillgrabben. Hon är söt." viskade hon till honom, och eftersom att det antagligen inte var meningen att jag skulle höra det, tittade jag ut genom fönstret igen. Hon vinkade snabbt åt oss när hon släppte honom.
"Vi ses senare Deztiny. Jasmine. Justin." sa hon innan hon slutligen gick tillbaka för att byta plats med Kenny igen. jag vände roat blicken mot Justin när han tittade efter henne och log.
"Vad är det?" frågade han när han antagligen kände sig iakttagen.
"Du hade ingen aning om vad hon snackade om va?" frågade jag och gjorde ett försök till att inte skratta. Han flinade innan han kysste baksidan av min handrygg. Det var ovant hur Justin gjorde saker öppet, runt andra, men åh andra sidan så var väl de flesta i planet förstående om det eftersom att de också hade ett privatliv att hålla privat. Lugnt böjde jag mig mot honom för att viska i hans öra.
"Även om du är väldigt knäpp, så älskar jag dig!" mumlade jag till honom och jag kunde se hur hans kinder fick en svag rosa nyans. Han log mot mig innan han gav mig en passionerad kyss. Inte världens bästa ställe för en sån, men jag kunde inte misstycka över huvudtaget. Jag ville inte misstycka.
"Jag älskar dig också baby!" mumlade han tillbaka mot mina läppar och jag kunde inte låta bli att le. Han var världens underbaraste och jag hade grym tur som hade honom.
"Aye, bro! Sluta sliska nu. Planet landar typ nu." mumlade Kenny från platsen framför Justin. Varken jag eller Justin lyckades hålla oss för skratt, och då var kyssen redan avslutad. Vi spände fast oss och väntade på att landningen skulle komma. Det skakade till lite i planet när luckorna därunder uppnades och hjulen kom fram, men sen var det bara det bästa kvar, landningen. Den gick snabbt och enkelt och det tog inte lång tid innan vi knäppte loss oss och reste oss upp för att gå ut, tillsammans med alla andra.
"Justin! Jag tänkte komma fram och säga hej under resan, men sen hamnade jag i en intressant diskussion så det blev inte så. Hur är det?" frågade någon, vars röst jag kände igen, och kramade Justin där han stod bredvid mig. Han kramade henne tillbaka och log mjukt mot henne när hon släppte honom.
"Hej, Miley." log hon mot mig och jag besvarade milt hennes leende.
"Deztiny, hej." svarade jag och sträckte fram handen. Hon la huvudet på sned en stund innan hon log mot mig.
"Jag har aldrig träffat på fler än jag som heter Destiny. Eller hette." log hon och jag blinkade förvånat. Hon verkade kunna läsa av min blick för hon log roat innan hon svarade.
"Mitt dopnamn är Destiny Hope Cyrus, men jag bytte för bara några år sedan till Miley Ray Cyrus. Det är inte så många som vet om det verkar det som." log hon mot mig och jag nickade tillbaka. Jag hade aldrig hört talas om det förrän nu men jag var tvungen att hålla med henne, det var inte så många som hette det överhuvudtaget.
"Då räknas du som den andra jag har träffat som heter Destiny, eller ja, hette då. Stavade du med s eller z?" log jag mot henne. Hon skrattade lätt mot mig innan hon svarade.
"S, du är den enda som jag någonsin hört talas om har Z istället för S. Men aye, vi ses senare ikväll. Vi måste åka och fixa till oss nu. Det var roligt att träffa dig Deztiny! Och lycka till ikväll Justin." log hon innan hon sprang iväg efter sin pappa. Justin ropade samma sak till henne innan han lugnt började gå mot utgången följt av Kenny, Pattie, Scooter och Jasmine. Jas stod och pratade med Scooter om var Ryan höll hus, eftersom att han tydligen skulle göra någonting, men Kenny svarade, istället för Scooter, att Ryan inte skulle med och att det blev ändrade planer. Jag orkade inte ens fråga, jag skulle antagligen inte få ett svar ändå. Istället log jag när vi tog ett steg ut ur planet och möttes av hundratals skrikande människor samt nästan lika många kamerablixtrar. Istället för att skapa onödigt med rubriker så släppte jag Justin's hand och slöt upp bredvid Jasmine istället. Kenny tog min plats tätt intill Justin och vi gick lugnt nerför trappan som stod intill planet.
"Mäktigt va?" frågade Jasmine lugnt när vi slutligen var nere och jag knappt kunde se annat än människor som skrek Justin's och Jasmine's namn. Längre fram såg jag hur Miley och Katy stod på varsin sida och signerade vad som såg ut att vara skivor.
"Jag vet inte riktigt hur jag ska placera det. Nog är det mäktigt alltid." log jag mot henne innan jag försiktigt knuffade iväg henne till en av sidorna där det var tre tjejer som vinkade energiskt och viftade med Jasmine's skiva i luften. Hon drog upp en penna ur bakfickan och började signera för fullt medan Justin stod längre fram och pratade med några fans. Han hade nog det tuffaste jobbet här.
"Det tar ett tag att vänja sig vid det." sa någon åt mig och när jag vände på huvudet så hade Pattie börjat gå bredvid mig. Jag log mot henne.
"Jadå, det gör det nog. Det är rätt fascinerande och se hur dem jobbar. Hur alla på något sätt försöker göra sig hörd medan Justin och Jasmine försöker se alla." log jag mot henne medan vi sakta gick bakom alla. Pattie skrattade bredvid mig innan hon tog tag i min arm och vände mig mot några som stod och ropade.
"Dags för dig att jobba också." log hon mot mig och gav mig en penna. Jag tittade på henne förvånat innan jag såg att tjejerna som samlats framför mig hade tidningar i händerna, men mig på omslaget. Pattie puffade till mig lite, och tur var nog det, annars hade jag nog stått där som ett fån rätt länge. Med ett brett leende gick jag fram till hopen av tjejer som stod i en klunga framför mig och viftade med sina tidningar.
"Hej girls!" hälsade jag och tog emot en tidning med en egentagen bild av mig på. Jag signerade den snabbt och lämnade sen tillbaka den. De följande minutrarna stod jag och signerade tidningar, lappar och allt möjligt annat medan jag besvarade olika frågor.
"Hur mår du?" frågade en tjej som fångade min uppmärksamhet. Hon hade rödfärgat hår uppsatt i en hög tofs. Hennes ögon var skuggade och hon hade ett tunt lager foundation över fräkniga kinder.
"Jag mår bra. Hur mår du själv?" log jag mot henne. Hon svarade att hon mådde bra och jag signerade lugnt hennes tidning.
"Du är jättevacker Dezzie! Kommer du gå på MTV Awards med Justin?" frågade en annan tjej och jag log mot henne medan jag tog emot hennes block och nickade.
"Hur ska du se ut?" frågade hon igen och jag skrattade lätt medan jag gav tillbaka blocket efter att ha signerat det.
"Det blir en överraskning. Nu ska jag gå vidare, men roligt att träffa er." log jag mot dem innan jag vände mig för att gå efter Pattie. Jasmine slöt upp bredvid mig och vi gick i armkrok. Utan att jag var beredd på det tvärnitade hon när vi nästan var vid Justin och vände sig mot några tjejer som antagligen ropat på oss.
"Får vi ta en bild?" frågade en tjej som i princip stod och hoppade upp och ner. Jag log och nickade mot Jasmine innan vi ställde oss tätare tillsammans och log brett in i kameran.
"Tack så mycket! Jag älskar er!" tackade hon oss och jag skrattade uppskattande.
"Inget att tacka för sötnos. Ge mig kameran så tar jag en bild av dig och Jas tillsammans." log jag mot henne och tog lugnt hennes kamera. Hon såg ut att spricka i ansiktet på grund av att hon log så brett. Jasmine ställde sig bredvid henne och jag tog en söt bild på dem. Hon envisades sen med att jag och Jasmine skulle byta plats, så det gjorde vi för att Jas skulle kunna ta bilden på mig och tjejen. En bit bort såg jag hur Justin stod med pennan och en skiva i handen, men han skrev inte utan han stod och granskade mig med ett stolt leende på läpparna. Jag besvarade mjukt leendet innan jag tittade in i kameran.
"Så tjejer, nu är det dags för oss att gå vidare. Ha en bra dag och det var trevligt att träffa er." log Jasmine när vi gick vidare efter Pattie, Scotter och Kenny som precis kommit fram till Justin där han stod vid de sista personerna. Han signerade en affisch av sig själv innan han sa hej då till dem. En bil stod parkerad inte alls långt bort så vi hoppade lätt in och satte oss i den. Kenny väntade tills vi hoppat in längst bak. Det var en minibuss, eller vad man nu skulle kalla det, så det fans tre säten längst bak, två i mitten och sen två fram. Perfekt eftersom att vi fick plats precis. Jag, Justin och Jasmine hoppade in längst bak. Scooter och Pattie satte sig i mitten och när vi alla satt oss ner så klev kenny in i passagerarsätet. Vem det var som körde hann jag inte riktigt urskilja.
"Du såg ut att trivas." flinade Justin och drog mig tillbaka till bilen som nu rullade. Jag hade nog fastnat i mina tankar, som vanligt. Jag flinade tillbaka mot honom, det vore nog omöjligt att försöka hålla glädjen inne så jag gjorde inte ens ett försök.
"Jag älskar det! Dem är alla så söta och jag skulle kunna stå där i flera timmar och bara prata med dem!" svarade jag och han skrattade mjukt mot mig innan han tog min hand i sin och kysste den mjukt. Vi satt och småpratade alla tre bak i bilen medan vi åkte någonstans. Efter inte alls lång tid var vi framme vid ett stort hotell men jag kunde urskilja att det var baksidan av det. De andra började kliva ut ur bilen och när jag var ute så såg jag vem det var som kört bilen, Usher.
"Usher! Hey man!" hälsade Justin och de gjorde någon slags handslag som jag verkligen inte förstod att de kunde komma ihåg. Usher's blick hamnade på mig efter att han hälsat på Jasmine och jag kunde se hur Justin log brett.
"Usher, det här är Dezzie, my Shawty." presenterade Justin och jag log mot Usher som mötte mitt leende.
"Hej Dezzie. Kul att träffa dig. Hittills har man bara hört talas om dig i tidningar, och genom den här lillråttans prat." log Usher och Justin muttrade lite för sig själv. Jag tyckte det var extremt roligt att dem alltid retades med Justin och kallade honom för en massa grejer. Jag log mot honom och nickade glatt.
"Kul att träffa dig också. Justin, hur kommer det sig att alla vet så otroligt mycket om mig?" frågade honom och vände blicken mot honom. Han log oskyldigt mot mig och la sin hand runt min midja.
"Man pratar mycket om det man håller kärt." log han och pussade mig på nästippen. Jag himlade med ögonen mot honom och vände istället blicken mot Usher som log uppskattande mot Justin.
"Tänk om fler i samhället var som du Justin! Tjejer behöver någon som uppskattar dem, och till skillnad från andra tonårskillar, så gör du de. That's my man!" log han mot Justin och jag skrattade lågt. Dem kunde ha såna roliga konversationer, alla i hans crew.
"Åh jag vet inte det jag, han kan vara riktigt otrevlig ibland." skojade jag med allvarlig röst och till sin förvåning släppte Justin taget om mig. Jag bestämde mig för att spela vidare på det och vände uppmärksamheten mot Usher som såg förvirrad ut.
"Inatt fick jag sova på soffan, med överkastet från sängen bara." påpekade jag och jag såg hur Justin började flina mot mig. Jag backade bort från honom då jag kände igen blicken han gav mig. Usher verkade insé att det hela var ett skämt och började därför skratta. Jag fäste ingen större uppmärksamhet på vad resten gjorde för Justin kom allt närmare och närmare. Innan jag hunnit vände mig om hoppade han i princip på mig och slängde mig över axeln, som han gjort första dagen jag träffade honom. Jag försökte hålla mig för skratt men det var nästintill omöjligt.
"Inte igen! Släpp ner mig." skrattade jag medan Justin vände sig om och började gå tillbaka till de andra. Det var inte lönt att försöka komma ner själv, det skulle han för det första aldrig gå med på och för det andra så skulle parera min tanke innan jag ens gjort mig redo för att kasta mig bakåt.
"Igen? Dezzie är det här någonting som händer ofta?" frågade Pattie som ställt sig framför mig för att kunna prata med mig. Jag log oskyldigt mot henne.
"Första gången jag träffade honom gjorde han så här på stan. Dagen efter gjorde han samma sak, plus att han slängde ner mig i vattnet också. Sen händer det emellanåt." svarade jag henne och kände hur Justin skrattade åt mitt svar.
"Lite flashback det här Dezzie, tycker du inte det?" skrattade Justin och jag funderade på vad han menade.
"Ja, förutom att det inte finns något vatten i närheten och för att jag inte har fått någon s..." längre hann jag inte innan någon, jag var rätt säker på att det var Justin, smällde till mig på rumpan.
"You were sayin?" frågade han igen och jag himlade med ögonen. Han tyckte nog att han var bra finurlig ibland. Synd bara att jag inte höll med honom.
"Nothing. Kan du sätta ner mig nu? Innan jag tar till drastiska åtgärder." frågade jag sockersött och hörde hur han skrattade. Han hann inte svara innan Scooter svarade istället för honom.
"Ja, Justin släpp ner henne nu. Ni kan busa sen. Vi har inte lång tid på oss att göra oss klara, och det har blivit ändrade planer. Ryan är hemma och kommer inte, men hans kompis står uppe på hotellet, antagligen utanför dörren till något av våra rum, och väntar på oss så sätt fart." muttrade Scooter och jag trodde verkligen att han skulle göra som Scooter sa och släppa ner mig, men det verkade inte komma på frågan.
"Jag kan bära henne." påpekade Justin och började gå. Jag muttrade surt för mig själv när han gick in genom bakdörren som Kenny stod och höll upp för oss. Han log roat åt mig och jag himlade med ögonen tillbaka, med ett leende på läpparna.
"Det här är extremt förnedrande." kommenterade jag komiskt och Justin skrattade under mig.
"Get used to it!" svarade han medan han gick upp för trappor och genom korridorer, envis om att fortfarande bära mig. Han släppte inte ner mig förrän jag formligen satt i stolen jag skulle sitta i när jag blev tillfixad. När han backade undan spända jag surt blicken i honom medan han bara skrattade åt mig. Han kysste mig mjukt och jag besparade blicken, med ett finurligt leende på läpparna.
"Payback time. Du får inte se mig förrän vi praktiskt sätt är klara nog att sätta oss i bilen och åka!" flinade jag retfullt mot honom. Hon som stod och börjat borsta ut mitt hår nickade instämmande.
"Vi vet ju hur de gick för dig förra gången det var Dezzie's Payback Time." flinade Justin och jag kunde inte låta bli att blinka till honom. Typiskt honom att dra upp nattens händelser i det här. Han gick ut ur Jasmine's och Pattie's rum för att göra sig ordning i hans och mitt. Så fort han gått ut ur rummet låste Jasmine efter honom och jag log brett åt att girl power existerade i det här gänget. För det var precis vad han skulle få smaka på nu, äkta, outspädd girlpower!
Det här blev ett låååååååååååååångt kapitel!!!! ^^
Hoppas ni gillar't :)
Anyways! Har inte hunnit läsa kommentarerna, men jag slår vad om att dem ÄGER! :)
Ni är ju världens underbaraste så ;)
Vet inte vad mer jag ska skriva här, de kanske kommer till något efteråt men...
OOOOOH! Juste! Jag har ärligt ingen aning om när MTV Music Awards brukar vara och så, men... Ni får tyvärr leva med det <3
Love you all!
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 152
"Kanske det, men världens mysigaste rumpa är det i alla fall." svarade han och lät handen glida ner över den. Jag skrattade åt honom innan jag lugnt kysste hans mjuka läppar. Han var allt bra söt den killen. Han fick mig alltid att le och gjorde mig alltid så glad. Jag önskade lite att det var något som kunde delas med hans fans, men dem vill ju inte dela honom, därför blir det svårt. Tyvärr. Jag förstod Justin's oro för min skull, även om jag inte såg det på samma sätt, och jag höll mig helt till vad jag sagt. Han bestämde när det skulle berättas för världen och om det skulle berättas för världen. Det var hans sak att ta vara på, och det la jag mig inte ett dugg i. Jag visste att han gjorde rätt val vad han än gjorde, och jag kunde se både för- och nackdelar i båda valen. Därför fick han stå för det. Han kunde se sakerna på ett annat sätt än jag, och jag litade helt och hållet på hans omdömme!
"Jag gillar den där outfiten... Vad tycker du om den här då Jas?" frågade Justin för säkert femtionde gången. Shoppingturen i Frankrike hade varit mycket lättare för då gick vi bara runt och kollade igenom kläder hipp som happ. Här verkade det som om han letade efter någonting särskilt, men ingenting verkade passa bra nog. Gillade Justin den, så gillade inte Jasmine den, eller tvärt om.
"Wow, jag tror det där är den. Det ser ju asbra ut! Sen tror jag frisyr nummer tre går till den och sen de där smyckena. Det här blir asnice!" flinade Jasmine och jag kände att jag verkligen inte fattade någonting alls. Jag hade på mig en svart söt klänning utan axelband och sen hade jag ett par lagom höga klackar på mig. Det kändes som om jag var alltför uppklädd för någonting vanligt, och i bakhuvudet kändes det som om jag visste var vi skulle. Det var bara det att det vägrade komma fram tillräckligt för att jag skulle kunna sätta ord på det.
"Det håller jag med dig om. Dezzie, går du in och tar av dig det där och tar på dig dina vanliga kläder igen? Vi är klara här." log han och jag funderade på att protestera men orkade inte. Det var väl lika bra att göra som han sa, för han skulle ändå inte säga någonting ifall att jag bestämde mig för att fråga. Jag gick in i provrummet och försökte knäppa upp klänningen i bak men kände att jag inte nådde riktigt.
"Jas? Kan du komma in och hjälpa mig med dragkedjan? Jag får inte ner den." ropade jag ut till henne och Justin. Jag hörde hur någon smet in men när jag kollade var det inte Jasmine, det var Justin.
"Jasmine står utanför och pratar med Kenny så jag hjälper dig istället." log han till svar på min outtalade fråga. Han drog snabbt ner den till ryggslutet på mig, kysste mitt nyckelben och sen mina läppar en gång innan han smög ut ur provrummet. Jag kom på mig själv med att stå och le efter honom och det tog ett tag innan jag kom ihåg att jag skulle ta av mig klänningen och skorna. Snabbt och smidigt drog jag på mig min jeanskjol och den lila luftiga tröjan jag hade fått av Justin samma dag som jag träffats hans mormor och morfar. Ett stygn av saknad uppstod inom mig när jag tänkte på dem. Nog för att jag träffat dem lite när Justin varit borta, men dem var så härliga att ha runt sig och jag förstod verkligen att Justin var så fäst vid dem.
"Är du klar?" frågade Justin när jag kom ut. Jag gav klänningen och skorna till honom innan jag nickade. Han började gå bort till kassan för att betala och eftersom att jag verkligen inte ville veta vad det kostade gick jag ut och ställde mig vid Jasmine och Kenny.
"Så, vad ska vi göra nu? Åka utomlands?" skrattade jag medan jag vände blicken ut mot bilvägen. Det var verkligen full trafik jämt i New York. När man än var ute, mitt i natten, mitt på dagen, när som helst så var det alltid fullsmockat med bilar och människor.
"Nej, men vi ska flyga om två timmar." flinade Kenny mot mig och jag blinkade till lite men innan jag hunnit kommentera det kom Justin ut med två påsar i ena handen och la den andra handen på min axel.
"Klar. Behöver du fixa någonting Jas?" frågade han och jag registrerade att Jasmine skakade på huvudet. Justin vände blicken mot mig och det var först då jag kom på mig själv med att stirra på honom.
"Vad är det?" frågade han förvirrat mot mig medan Kenny och Jasmine började gå, antagligen tillbaka till hotellet som inte alls låg långt från där vi var. Jag skakade tankspritt på huvudet innan jag började gå efter Kenny och Jas. Jag och Justin gick bredvid varandra ett tag tills han flyttade kassarna till sin högra hans och tog min högra hand med sin vänstra. När jag tittade på honom med ett skrämt uttryck för att se om han faktiskt tänkte på vad han gjorde så log han bara varmt mot mig. Jag besvarade milt leendet innan vi fortsatte gå hand i hand tillbaka till hotellet. Hela tiden vi gick kunde jag känna blickarna i ryggen, och om jag inte inbillade mig kunde jag till och med se och höra hur kamerablixtrar blinkade till ibland. Ett tag funderade jag starkt på att släppa hans hand, men jag hade ju sagt att han fick göra som han ville, och det tänkte jag stå för också.
"Ryan? Hallå? RYAN?!" ropade Justin när vi kom till hotellrummet som Ryan hade. Justin bankade på det men ingen öppnade. Justin muttrade för sig själv innan han gav upp och drog med sig mig och kassarna bort till vårt hotellrum, där sovrummet fortfarande inte var städat.
"Baby kan jag få den lilla resväskan? Den ligger under sängen." ropade Justin som stod i vardagsrummet där vi ställt resväskorna. Jag hade inte haft någon aning om att han hade tagit med sig ännu en men när jag tog mig fram över golvet och böjde mig under sängen så låg det mycket riktigt en där. Däremot var den inte liten så jag funderade på om det fanns en till, men den låg ensamt under sängen.
"Är det den här du menar?" frågade jag när jag släpade ut den i vardagsrummet. Justin vände sig om och stirrade på mig.
"Finns det någon annan under sängen eller vadå?" frågade han retsamt och jag himlade med ögonen.
"Nej, men jag skulle inte säga att den här är liten. Den är fan större än min som jag har med mig." påpekade jag och jämförde snabbt den svarta resväskan jag höll i och min vita resväska som stod bredvid Justin's enorma väska, som för övrigt mer liknade en jacuzzi till storleken.
"Den är mindre än min." flinade han som svar medan han tog den ifrån mig. Jag skrattade lätt åt hans svar. Han var bra knäpp ibland han. Jag satte mig ner i soffan medan jag lugnt granskade honom där han satt på golvet och flyttade över kläder från sin väska till den 'lilla'. Vad exakt var det han höll på med? När han öppnade min väska och började gå igenom mina kläder kunde jag inte hindra mig själv ifrån att säga någonting.
"Justin? Har jag missat någonting? Varför packar du ner en massa kläder? Har det med att vi tydligen ska flyga om typ en timme eller något?" frågade jag men Justin såg inte på mig. Han fortsatte time'a ihop olika klädesplagg och jag insåg att han satt ihop två uppsättningar kläder.
"Ja, vi ska flyga snart. Men jag tänker inte berätta var förrän vi är på planet. Då tänker jag fråga dig en sak också, som jag verkligen hoppas att du svarar ja på." svarade han medan han noga vek ner kläderna i väskan. Det sista han gjorde innan han reste sig upp var att försiktigt vika ner klänningen han nyligen köpt åt mig och lägga ner den i väskan tillsammans med skorna. Sedan sprang han in i badrummet för att att hämta något och när han kom tillbaka hade han hårfönen med sig.
"Jösses var ska vi någonstans?" mumlade jag för mig själv medan jag granskade honom. Han log överseende mot mig innan han tog min necessär och la ner i väskan för att till slut stänga den.
"Nu är vi klara! Kom nu." log han och drog med sig väskan till dörren. Jag gick oförstående efter honom och sedan vidare ut genom dörren. Han kollade en gång till att han hade allting med sig ut ur rummet innan han låste dörren och drog med sig väskan till Pattie's och Jasmine's rum. När vi kom in genom dörren stod två väskor där och Jasmine stod och kollade sig i spegeln medan hon borstade ut håret som hon nyligen plattat.
"Åh hej, är ni färdiga redan Justin? Är du taggad nu då Dezzie?" frågade Pattie när hon kom ut i hallen med en handväska i handen. Jag såg väl allmänt bortkommen ut för hon vände genast blicken mot Justin, som antagligen såg lika oskyldig ut som han brukade.
"Har du inte berättat för henne var vi ska?" frågade hon mot honom och jag kunde lova att han flinade åt henne. När jag tittade på honom var det precis vad han gjorde. Han la sin hand om min midja men fortsatte le mot sin mamma.
"Nepp, det har jag inte och det ska inte du heller göra." log han och jag kunde nästan se hur det blixtrade i Pattie's ögon.
"Du är medveten om att du leker med hennes tålamod va? En vacker dag kommer hon reagera över något hon inte skulle gjort i vanliga fall, bara för att du tänjer på det hela tiden." muttrade Pattie allvarligt mot sin son och jag tänkte inte ljuga, jag hade ingen som helst aning om vad de snackade om. Det var precis som om de pratade ett helt annat språk än vad jag gjorde. Jag vände blicken mot Jasmine som skakade på huvudet. Hon tänkte alltså inte lägga sig i det där.
"Ta det lugnt mamma. Jag ska berätta för henne på planet." log han mot henne, men Pattie verkade inte vilja tycka att det var bra i alla fall. De stod och utbytte några ord med varandra och hela tiden drog han mig närmare sig. En handling som jag gissade på var högst omedveten.
"Är ni klara därinne? Planet går snart." hörde jag Kenny's röst utanför dörren och det avbröt Pattie's och Justin's diskussion. Pattie spände blicken i Justin en gång till innan hon föste ut honom genom dörren. Jag vred mig ur hans grepp lite och gick fram till Jasmine som stod och såg precis lika förvirrad ut som jag kände mig.
"Vad var det där om?" frågade jag henne när jag såg efter Justin och Pattie, som verkade ha dragit in Kenny i diskussionen också.
"Ledsen babe, jag får inte säga någonting. Jag lovade honom. Men jag kan lova dig att du kommer älska det!" log hon mot mig innan hon krogade in sin arm i min och drog med sig sin väska ut genom dörren för att vi skulle komma iväg till flygplatsen för att sedan åka någonstans där jag inte hade någon aning om var det var.
Hmmm... Var ska dem någonstans?"Wow, jag tror det där är den. Det ser ju asbra ut! Sen tror jag frisyr nummer tre går till den och sen de där smyckena. Det här blir asnice!" flinade Jasmine och jag kände att jag verkligen inte fattade någonting alls. Jag hade på mig en svart söt klänning utan axelband och sen hade jag ett par lagom höga klackar på mig. Det kändes som om jag var alltför uppklädd för någonting vanligt, och i bakhuvudet kändes det som om jag visste var vi skulle. Det var bara det att det vägrade komma fram tillräckligt för att jag skulle kunna sätta ord på det.
"Det håller jag med dig om. Dezzie, går du in och tar av dig det där och tar på dig dina vanliga kläder igen? Vi är klara här." log han och jag funderade på att protestera men orkade inte. Det var väl lika bra att göra som han sa, för han skulle ändå inte säga någonting ifall att jag bestämde mig för att fråga. Jag gick in i provrummet och försökte knäppa upp klänningen i bak men kände att jag inte nådde riktigt.
"Jas? Kan du komma in och hjälpa mig med dragkedjan? Jag får inte ner den." ropade jag ut till henne och Justin. Jag hörde hur någon smet in men när jag kollade var det inte Jasmine, det var Justin.
"Jasmine står utanför och pratar med Kenny så jag hjälper dig istället." log han till svar på min outtalade fråga. Han drog snabbt ner den till ryggslutet på mig, kysste mitt nyckelben och sen mina läppar en gång innan han smög ut ur provrummet. Jag kom på mig själv med att stå och le efter honom och det tog ett tag innan jag kom ihåg att jag skulle ta av mig klänningen och skorna. Snabbt och smidigt drog jag på mig min jeanskjol och den lila luftiga tröjan jag hade fått av Justin samma dag som jag träffats hans mormor och morfar. Ett stygn av saknad uppstod inom mig när jag tänkte på dem. Nog för att jag träffat dem lite när Justin varit borta, men dem var så härliga att ha runt sig och jag förstod verkligen att Justin var så fäst vid dem.
"Är du klar?" frågade Justin när jag kom ut. Jag gav klänningen och skorna till honom innan jag nickade. Han började gå bort till kassan för att betala och eftersom att jag verkligen inte ville veta vad det kostade gick jag ut och ställde mig vid Jasmine och Kenny.
"Så, vad ska vi göra nu? Åka utomlands?" skrattade jag medan jag vände blicken ut mot bilvägen. Det var verkligen full trafik jämt i New York. När man än var ute, mitt i natten, mitt på dagen, när som helst så var det alltid fullsmockat med bilar och människor.
"Nej, men vi ska flyga om två timmar." flinade Kenny mot mig och jag blinkade till lite men innan jag hunnit kommentera det kom Justin ut med två påsar i ena handen och la den andra handen på min axel.
"Klar. Behöver du fixa någonting Jas?" frågade han och jag registrerade att Jasmine skakade på huvudet. Justin vände blicken mot mig och det var först då jag kom på mig själv med att stirra på honom.
"Vad är det?" frågade han förvirrat mot mig medan Kenny och Jasmine började gå, antagligen tillbaka till hotellet som inte alls låg långt från där vi var. Jag skakade tankspritt på huvudet innan jag började gå efter Kenny och Jas. Jag och Justin gick bredvid varandra ett tag tills han flyttade kassarna till sin högra hans och tog min högra hand med sin vänstra. När jag tittade på honom med ett skrämt uttryck för att se om han faktiskt tänkte på vad han gjorde så log han bara varmt mot mig. Jag besvarade milt leendet innan vi fortsatte gå hand i hand tillbaka till hotellet. Hela tiden vi gick kunde jag känna blickarna i ryggen, och om jag inte inbillade mig kunde jag till och med se och höra hur kamerablixtrar blinkade till ibland. Ett tag funderade jag starkt på att släppa hans hand, men jag hade ju sagt att han fick göra som han ville, och det tänkte jag stå för också.
"Ryan? Hallå? RYAN?!" ropade Justin när vi kom till hotellrummet som Ryan hade. Justin bankade på det men ingen öppnade. Justin muttrade för sig själv innan han gav upp och drog med sig mig och kassarna bort till vårt hotellrum, där sovrummet fortfarande inte var städat.
"Baby kan jag få den lilla resväskan? Den ligger under sängen." ropade Justin som stod i vardagsrummet där vi ställt resväskorna. Jag hade inte haft någon aning om att han hade tagit med sig ännu en men när jag tog mig fram över golvet och böjde mig under sängen så låg det mycket riktigt en där. Däremot var den inte liten så jag funderade på om det fanns en till, men den låg ensamt under sängen.
"Är det den här du menar?" frågade jag när jag släpade ut den i vardagsrummet. Justin vände sig om och stirrade på mig.
"Finns det någon annan under sängen eller vadå?" frågade han retsamt och jag himlade med ögonen.
"Nej, men jag skulle inte säga att den här är liten. Den är fan större än min som jag har med mig." påpekade jag och jämförde snabbt den svarta resväskan jag höll i och min vita resväska som stod bredvid Justin's enorma väska, som för övrigt mer liknade en jacuzzi till storleken.
"Den är mindre än min." flinade han som svar medan han tog den ifrån mig. Jag skrattade lätt åt hans svar. Han var bra knäpp ibland han. Jag satte mig ner i soffan medan jag lugnt granskade honom där han satt på golvet och flyttade över kläder från sin väska till den 'lilla'. Vad exakt var det han höll på med? När han öppnade min väska och började gå igenom mina kläder kunde jag inte hindra mig själv ifrån att säga någonting.
"Justin? Har jag missat någonting? Varför packar du ner en massa kläder? Har det med att vi tydligen ska flyga om typ en timme eller något?" frågade jag men Justin såg inte på mig. Han fortsatte time'a ihop olika klädesplagg och jag insåg att han satt ihop två uppsättningar kläder.
"Ja, vi ska flyga snart. Men jag tänker inte berätta var förrän vi är på planet. Då tänker jag fråga dig en sak också, som jag verkligen hoppas att du svarar ja på." svarade han medan han noga vek ner kläderna i väskan. Det sista han gjorde innan han reste sig upp var att försiktigt vika ner klänningen han nyligen köpt åt mig och lägga ner den i väskan tillsammans med skorna. Sedan sprang han in i badrummet för att att hämta något och när han kom tillbaka hade han hårfönen med sig.
"Jösses var ska vi någonstans?" mumlade jag för mig själv medan jag granskade honom. Han log överseende mot mig innan han tog min necessär och la ner i väskan för att till slut stänga den.
"Nu är vi klara! Kom nu." log han och drog med sig väskan till dörren. Jag gick oförstående efter honom och sedan vidare ut genom dörren. Han kollade en gång till att han hade allting med sig ut ur rummet innan han låste dörren och drog med sig väskan till Pattie's och Jasmine's rum. När vi kom in genom dörren stod två väskor där och Jasmine stod och kollade sig i spegeln medan hon borstade ut håret som hon nyligen plattat.
"Åh hej, är ni färdiga redan Justin? Är du taggad nu då Dezzie?" frågade Pattie när hon kom ut i hallen med en handväska i handen. Jag såg väl allmänt bortkommen ut för hon vände genast blicken mot Justin, som antagligen såg lika oskyldig ut som han brukade.
"Har du inte berättat för henne var vi ska?" frågade hon mot honom och jag kunde lova att han flinade åt henne. När jag tittade på honom var det precis vad han gjorde. Han la sin hand om min midja men fortsatte le mot sin mamma.
"Nepp, det har jag inte och det ska inte du heller göra." log han och jag kunde nästan se hur det blixtrade i Pattie's ögon.
"Du är medveten om att du leker med hennes tålamod va? En vacker dag kommer hon reagera över något hon inte skulle gjort i vanliga fall, bara för att du tänjer på det hela tiden." muttrade Pattie allvarligt mot sin son och jag tänkte inte ljuga, jag hade ingen som helst aning om vad de snackade om. Det var precis som om de pratade ett helt annat språk än vad jag gjorde. Jag vände blicken mot Jasmine som skakade på huvudet. Hon tänkte alltså inte lägga sig i det där.
"Ta det lugnt mamma. Jag ska berätta för henne på planet." log han mot henne, men Pattie verkade inte vilja tycka att det var bra i alla fall. De stod och utbytte några ord med varandra och hela tiden drog han mig närmare sig. En handling som jag gissade på var högst omedveten.
"Är ni klara därinne? Planet går snart." hörde jag Kenny's röst utanför dörren och det avbröt Pattie's och Justin's diskussion. Pattie spände blicken i Justin en gång till innan hon föste ut honom genom dörren. Jag vred mig ur hans grepp lite och gick fram till Jasmine som stod och såg precis lika förvirrad ut som jag kände mig.
"Vad var det där om?" frågade jag henne när jag såg efter Justin och Pattie, som verkade ha dragit in Kenny i diskussionen också.
"Ledsen babe, jag får inte säga någonting. Jag lovade honom. Men jag kan lova dig att du kommer älska det!" log hon mot mig innan hon krogade in sin arm i min och drog med sig sin väska ut genom dörren för att vi skulle komma iväg till flygplatsen för att sedan åka någonstans där jag inte hade någon aning om var det var.
Vad är det dem ska göra?
Och varför reagerar Pattie som hon gör?? :P
Jessica Jarrell huh?
Det var en rolig gissning... :P
Men det får ni nog veta rätt så snart :)
Det här är absolut inte det enda kapitel som kommer upp idag!!! ;)
Minst ett till får ni, men jag kan tänka mig att det blir åtminstone två till! ;)
Och aye, hur blir konsekvenserna av att Justin håller hennes hand?
:P
Haha tack för alla kommentarer luvies :) <3
Ni äger <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 151
"Jag har aldrig varit säkrare!" log han mot mig. En stund såg vi in i varandras ögon innan han mjukt la sin hand mot min kind för att därefter ge mig en laddad kyss. Det tog inte lång tid innan bådas andetag blev ansträngda och sedan började han knäppa upp mina byxor igen. På något sätt lyckades han få av mig dem utan att jag ställde mig upp ordentligt. Jag vet inte hur han lyckades, men när jag slutligen fick av Justins's kaki-färgade byxor brydde jag mig inte längre om den smidigheten. Det var klädesplagg som nu låg på golvet, antagligen utspritt, efter att i princip ha slitits av dess ägare i en vild lek som nästan gick ut på att reta den andra så mycket som möjligt. En lek som höll på att övergå i att vi båda förlorade, nämligen att ge efter för lusten och smälta in i den andres beröring. Varje kyss, varje beröring, varje smekning och varje andetag var bränheta. Vi stod i eld och den elden kunde inget annat än bli värre och större. Större tills den slutligen slog ut oss båda två. Tills känslorna som uppstod inte ens gick att beskriva med ord längre.
När jag vaknade sträckte jag lite på mig innan jag smög mig ut ur Justin's famn för att gå på toaletten. Det var extremt varmt inne i rummet så jag drog bara det tunna täcket runt mig medan jag gled ner från sängen. När jag kom in på toaletten, och insåg att det faktiskt fanns två toaletter bredvid varandra, så kollade jag mig själv i spegeln. Mitt hår såg ungefär ut som ett stort fågelbo med kvistar hit och dit. Det hade nog aldrig sett så hemskt ut skulle jag tro, men jag orkade inge göra någonting åt det. Det var ett minne av nattens händelser, något jag inte ville glömma i första taget direkt.
Efter att ha blivit klar på toaletten gick jag tillbaka till sovrummet igen och stannade till i utkanten för att le åt två saker. Den ena saken var att jag hade haft rätt, det låg kläder överallt. Något vi säkerligen skulle behöva städa upp innan någon annan ens skulle få komma i närheten av rummet. Det andra som fick mig att le var Justin's gudomligt fridfulla ansikte. Han låg på rygg med händerna bakom huvudet och täcket visade hans bröst samt det mesta av hans mage. Jag motstod lusten att gå fram och kyssna honom, han hade haft en tuff natt, och en tuff show innan, så han kunde få sova. Istället drog jag det tunna tygstycket runt mig lite mer och ställde mig i fönstret för att blicka ut över Paris. Det var en fascinerande fantastisk utsikt och jag kom på mig själv med att granska varenda detalj jag la märke till. Bilarna som åkte över gatorna, människorna som gick in och ut i butiker. Vänner som satt coh fikade på söta restauranter och kärlekspar som gick hand i hand genom en vacker park fyllt med vackra blommor. Det kändes som ett paradis och bara få vara tillåten att titta på det. Jag stod och blickade ut över omgiven ett bra tag. De fantastiska färgerna, de underbara känslorna. Det var en obeskrivlig känsla. När det kändes som om ingenting kunde göra stunden bättre kände jag ett par försiktiga fingrar flytta mitt hår åt sidan och sedan ett par mjuka läppar som kysste min hals. Läpparna drogs ner över den högra axeln och sen upp igen.
"Sovit gott?" frågade jag mjukt medan jag med ett leende på läpparna tittade ut över Paris. Det kändes för det första helt overkligt att vara i Paris, men ännu mer overkligt var det att stå i ett av hotellfönstrena med Justin efter en fantastisk natt som jag i alla fall visste att jag sent skulle glömma.
"Jag ska inte klaga." mumlade han mot min varma hud och jag rös ofrivilligt. Han la armarna runt magen på mig och lutade sen sin haka mot den högra axeln precis låtits smekas med sina läppar. Han stod så en stund, bara höll om mig. Hans telefon ringde, men han ignorerad den. Telefonen ringde igen, men han visade inte ens att han hörde den. Tredje gången telefonen ringde suckade han irriterat innan han släppte mig för att gå och svara. Jag följde honom lugnt med blicken och insåg att han hade dragit det andra täcket runt midjan på sig själv. Det såg lite långt ut, men att se hans hud blända en på grund av solen som lös in genom fönstret var då ingenting man klagade på.
"Vad vill du?" muttrade han när han svarade. Jag vände förvånat blicken mot honom, det här kanske var en sådan där konstig morgon som man kunde råka ut för ibland. Ena sekunden var allting underbart och man svävade omkring på små moln, medan man i nästa sekund skulle kunna strypa någon.
"Ja vi vaknade precis." svarade han och jag log mjukt mot honom medan jag smög mig närmare honom. Han följde mig hela tiden med blicken och det verkade som om han hade lite svårt att konsentrera sig på personen han pratade med. När jag var framme hos honom gjorde jag som han hade gjort på mig, nämligen kysste hans axel och skulderbladet. Han vände sig långsamt om och kysste mina läppar för att sedan låta dem vandra ner över käken ner över halsen.
"Jag trodde jag var ledig idag." mumlade han i telefonen innan han kysste huden över nyckelbenet. Någon svarade någonting, som jag inte hörde, men Justin slutade inte kyssa mig över huden.
"Ja men då så! Då är jag ju ledig. What's the point?" frågade han ouppmärksamt i telefonen. Antingen var han inte alls engagerad i samtalet eller så var han helt enkelt duktig på att göra två saker samtidigt. När Justin kysste min hals återigen kunde jag höra vem det var han pratade med, det var Scooter.
"Vi har inte varit tillsammans på en och en halv månad. Låt oss åtminstone få spendera lite tid tillsammans när jag ändå är ledig. Nej jag vet, vi ska inte vara allför obvious!" svarade han tillbaka innan han rörde lätt vid mina läppar med sina. Han backade undan lite så att han kunde titta in i mina ögon. Hans guldbruna ögon sken nästan likt en guldring i vatten. Det tindrade om honom och han såg nästan ut som en ny människa. Hade natten verkligen gjort så mycket?
"Nej idag ska vi springa runt i Paris och bara ha kul. Vi hörs sen Scooter!" svarade han och la på utan att så mycket som ägna mobiltelefonen en blick. Han slängde den bakom sig på sängen men släppte mig fortfarande inte med blicken.
"Så, ska vi springa omkring i Paris? Och ha kul?" frågade jag mjukt när ingen av oss sagt någonting på säkert en minut eller två. Justin log och ryckte på axlarna.
"Om du vill det så. Det finns massor med fina ställen här som är värda att besöka, och det finns jättemånga bra klädaffärer." log han till svar och jag funderade en stund. Att springa omkring i Paris med Justin var ingenting man tackade nej till, i alla fall inte jag.
"Det låter rätt intressant. Men vi bör antagligen städa upp lite här, och jag måste duscha." erkände jag och log oskyldigt mot honom. Han skrockade djupt innan han nickade.
"Gå och duscha du. Jag städar upp lite här och sen kan jag duscha medan du fixar till dig." svarade han och gav mig en snabb kyss innan han var på väg att börja plocka på golvet.
"Ja, eller så duschar vi tillsammans, sen gör vi oss i ordning och sen kan vi plocka undan det här. Det är inte precis som om någon har nyckel hit så vi kommer vara själva." påpekade jag till honom. Han vände blicken mot mig innan han nickade med ett lätt leende på läpparna. Jag tog hans hand och gick in i badrummet, det jag fick för mig var mysigast. Medan jag letade fram två handdukar hörde jag hur Justin startade vattnet för att det skulle bli rätt temperatur i vattnet. Jag hittade två handdukar inne i ett av skåpen. Det var typiska, stora, vita badlakan med hotellets logga i nedkanten. Handdukar från hotell var alltid så otroligt mjuka, jag älskade dem.
"De är handdukar Dezzie. Sluta beundra dem som om det är första gången du ser dem." flinade Justin och tog handdukarna ifrån mig. Jag lipade mot honom innan jag himlade med ögonen.
"Ja, och jag har en rumpa. Sluta beundra den som om det är första gången du ser en." kontrade jag när jag gick in i duschen efter att ha slängt täcket i hörnet, mot dörren. Justin fnös ljudligt innan han kom in i duschan han också.
"Det är inte samma sak och det vet du!" muttrade han medan huden knottrades över hans hud. Jag log mot honom innan jag vinklade dushmunstycket lite så att han fick lika mycket vatten över sig som jag.
"Kanske inte det, men still. Det är fortfarande bara en rumpa." flinade jag mot honom och han kom närmare och la ena handen över min korsrygg.
"Kanske det, men världens mysigaste rumpa är det i alla fall." svarade han och lät handen glida ner över den. Jag skrattade åt honom innan jag lugnt kysste hans mjuka läppar. Han var allt bra söt den killen. Han fick mig alltid att le och gjorde mig alltid så glad. Jag önskade lite att det var något som kunde delas med hans fans, men dem vill ju inte dela honom, därför blir det svårt. Tyvärr. Jag förstod Justin's oro för min skull, även om jag inte såg det på samma sätt, och jag höll mig helt till vad jag sagt. Han bestämde när det skulle berättas för världen och om det skulle berättas för världen. Det var hans sak att ta vara på, och det la jag mig inte ett dugg i. Jag visste att han gjorde rätt val vad han än gjorde, och jag kunde se både för- och nackdelar i båda valen. Därför fick han stå för det. Han kunde se sakerna på ett annat sätt än jag, och jag litade helt och hållet på hans omdömme!
Ett litet mellankapitel innan det börjar hända lite saker igen :)
Jösses sötnosar, är Selena och Caitlin det ända ni kan komma på?
Neeeeej då, bättre kan ni, det vet jag! ;)
Vem kan det vara? :P
Tweeta mig svaret till @BieberCashBlogg om ni inte vill svara här i en kommentar :)
Vad kul att ni verkade gilla förra kapitlet! :)
Och tack för era söta kommentarer :)
Hoppas ni inte tycker det är alltför jobbigt med lite strökapitel här och där, men dem är oftast väldigt nödvändiga att ha :)
Love you all!
Ska sova nu, men imorgon kommer det ut fler spännande kapitel :)
Puss och god natt <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 150
"Juste! Jag bryr mig om henne! Vad är det för fel med det? Bara för att du inte har någon att umgås med på det sättet." flinade han mot Alfredo som himlade med ögonen. Jag log ironiskt åt tanken, det var i princip precis det jag sagt till honom några timmar tidigare, men Justin sov ju då så det hade han ju inte hört. Alfredo hade däremot inte erkänt sig besegrad utan gnabbet var i full gång igen. Jag himlade med ögonen innan jag log mjukt för mig själv. Jag skulle kunna ingå i det här livet. Jag tyckte redan extremt mycket om alla. Dem var ju aldrig på mig, förutom Alfredo som inte visste sitt eget bästa, utan de mobbade mest Justin som antagligen var väldigt van med det hela. En sprudlande känsla spred sig inom mig och jag behövde inte ens känna efter vad det var, jag visste redan om det. Känslan var sann glädje och jag kunde inte neka till det. Jag älskade det här och förstod varför Justin ville ha en stor familj, det var underbart.
"God natt allihop! Vi ses imorgon!" log jag mjukt mot de andra när vi alla gick mot våra rum. Alfredo hade nästan fått Pattie att ändra sig om att jag skulle sova i Justin's rum, bara för att Justin svarade tillbaka med samma medicin, men till slut blev det som vi planerat i början i alla fall.
"God natt Dezzie. Och Justin, tassarna på mattan!" flinade Alfredo men Justin lyssnade inte på honom utan kramade sin mamma godnatt istället. När vi kom in i vårt rum så gick Justin före mig och muttrade för sig själv. Lugnt låste jag dörren innan jag smög upp bakom honom och kastade mig upp på hans rygg.
"Vad gör du?" skrattade han medan jag lugnt klamrade mig fast. Jag kysste hans hals och såg hur han rös till lite.
"Jag sa ju att du skulle få ångra dig!" mumlade jag mot hans hals. Han tippade lugnt ner mig i soffan innan han vände på sig och la sig över mig. Jag hade smygit på honom direkt så jag hade inte tagit av mig varken skinnjacka eller mina klackstövlar.
"Åh, juste, du skulle ju attackera mig." flinade han innan istället pressade sina läppar mot min hals. Jag knuffade lugnt bort honom.
"Åh nej, det här är mitt roliga! Payback time!" flinade jag innan jag puttade ner honom på rygg i soffan så att jag kunde sätta mig över honom. Han svalde diskret, han verkade trots allt förstå att jag inte skulle göra det lätt för honom efter vad han utsatt mig för. Retsamt började jag kyssa honom på halsen igen och emellanåt bet jag honom mjukt. Jag bet aldrig så hårt att det kunde lämna märke, hoppades jag i alla fall, men jag retades i alla fall med honom, det var mitt mål med det hela. Jag hörde hur han svalde ytterligare en gång och kysste mjukt hans läppar. Han besvarade kyssen innan han långsamt började sätta sig upp i soffan. Vare sig han ville det eller inte så flyttade jag inte på mig. Jag skulle göra det extremt jobbigt för honom, det var ju ändå payback vi snackade om. Jag lät min tunga leka med hans medan jag drog honom närmare mig. Jag kände hans händer börja vid halsen och sedan smekte dem sin väg ner över min kropp ner för att slutligen stanna vid mina lår. Han smekte mig mjutk medan han fortsatte besvara min lilla lek. Han förvånade mig inte särskilt mycket när han lät sina händer byta plats och la sig tillrätta bak på min rumpa istället, jag menar, han var ändå en tonårskille, hur ovanlig han än var, så spelade hans hormoner honom spratt också. Precis som mina gjorde med mig emellanåt. Det som däremot förvånade mig var när han reste sig upp. Jag satte mig fast mot hans höfter för att inte halka ner och han började gå med mig någonstans. Snart kände jag hur jag försiktigt trycktes mot en vägg medan jag kände hur Justin's andetag blev alltmer ojämna. Hans hjärta slog hårt i bröstet på honom och han lät för ett ögonblick sina läppar lämna mina för att sen söka sig ner mot min hals. Jag gav ifrån mig ett ofrivilligt stön innan jag mjukt bet honom i halsen.
"Det här var ju min payback." mumlade jag åt honom och han skrattade mjukt mot min hals. Den varma beröringen med läpparna och hans andetag fick det att knottra sig nerför ryggen och lusten blossade upp ännu mera. Det var kanske inte världens bästa idé att attackera honom ändå, för snart skulle jag nog inte kunna hjälpa mig själv. Särskilt jobbigt var det då jag inte var säker på om Justin bara retades med mig igen eller om hans lust faktiskt var lika enorm som min. Som svar på min outtalade fråga tryckte han sina läppar passionerat mot mina innan han tog ett fastare tag om mig för att lämna väggen. Inte långt därefter hamnade vi i någonting mjukt och jag insåg snabbt därefter att vi nu låg i hans säng, eller ja, hotellsängen. En gigantisk dubbelsäng med ett svart överkast dekorerat med guldiga detaljer. Hans kropp lämnades min en aning och han drog snabbt ner det sista av dragkedjan på jackan innan han slutligen fick av mig den. För att svara tillbaka med samma drog jag snabbt av honom den svarta, oknäppta cardiganen som han hade haft på sig. Jag hörde hur tröjan hamnade på golvet och detsamma gjorde till slut även min jacka. Det tog inte lång tid innan hans skor, mina stövlar, mitt svarta linne och hans vita t-shirt med svart tryck på, låg på golvet och gjorde min skinnjacka och hans cardigan sällskap. Automatiskt drog jag min ena hand ner över ryggen på honom och drog honom närmare mig, om det ens var möjligt. Han hade innan verkat vara noga med att inte trycka ner mig alltför hårt genom att spjäla emot, men nu släppte han efter. Han tryckte sig emot mig och medan han hårt kysste min hals. Hans en hand smekte mitt hår när jag tog tag och puffade honom åt sidan för att sätta mig över honom. Han verkade inte godtag avståndet som bildades mellan våra läppar så han satte sig snabbt upp och log armarna om mig. Mina händer fann hans hals innan jag raderade det lilla avståndet mellan våra ansikten. En ny passionerad kyss gav upplov och jag flätade in mina fingrar i hans hår. Inte långt efter det kände jag hur han började fingra med mina knappar på jeansen. Jag la en hand över hans och avbröt kyssen.
"Är du helt säker på det här?" frågade jag mjukt. Vad jag visste så var han oskuld, men det var inte jag. Jag mindes att jag var extremt nervös innan jag hade sex första gången och nu på senare tid ångrar jag att det egentligen blev som det blev. Det hade kunnat blivit så mycket bättre, så mycket vackrare och så mycket mer speciellt. Som det här.
"Jag har aldrig varit säkrare!" log han mot mig. En stund såg vi in i varandras ögon innan han mjukt la sin hand mot min kind för att därefter ge mig en laddad kyss. Det tog inte lång tid innan bådas andetag blev ansträngda och sedan började han knäppa upp mina byxor igen. På något sätt lyckades han få av mig dem utan att jag ställde mig upp ordentligt. Jag vet inte hur han lyckades, men när jag slutligen fick av Justins's kaki-färgade byxor brydde jag mig inte längre om den smidigheten. Det var klädesplagg som nu låg på golvet, antagligen utspritt, efter att i princip ha slitits av dess ägare i en vild lek som nästan gick ut på att reta den andra så mycket som möjligt. En lek som höll på att övergå i att vi båda förlorade, nämligen att ge efter för lusten och smälta in i den andres beröring. Varje kyss, varje beröring, varje smekning och varje andetag var bränheta. Vi stod i eld och den elden kunde inget annat än bli värre och större. Större tills den slutligen slog ut oss båda två. Tills känslorna som uppstod inte ens gick att beskriva med ord längre.
Oooooooooooooooh (aa)
Vad tyckte ni om det?
My mind is on fire! ^^ Hahahhahaha just kidding!
Meeen vad gillar ni de?
Nu hade dem äntligen sex ^^
För det kunde man räkna ut utifrån texten va?? :S Det hoppas jag verkligen!
Jag tycker faktiskt att det var rätt bra :P
T A C K allihop för era kommentarer!
Och jag hoppas att det verkligen löser sig för dig Julia <3
Och jag hoppas att jag varit till någon hjälp för dig :) <3
Aja, nu ska jag se på film en stund, sen kommer det antagligen upp ett till kapitel (eller två beroende på hur trött jag är och hur mycket klockan är) innan jag går och lägger mig :)
Hoppas som sagt att ni gillade det :)
Lite annorlunde utskrivet skulle jag tro, men jag är rätt nöjd ändå :)
Love ya <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 149
Medan hon jobbade granskade jag hennes ansikte och kom fram till att hon var extremt söt. Hennes ansikte var väldigt docklikt, något som man brukade se i modelltidningar och inte på en restaurant. Hon hade långt blont hår uppsatt i en stram hästsvans och hennes ögon var skimrande gröna. Hon log mjukt mot mig innan hon gick därifrån, antagligen för att låta oss bestämma oss. Jag kände Justin's hand på mitt lår och när jag vände blicken mot honom tittade han på mig med ett frågande uttryck. Jag log mot honom innan jag skakade på huvudet och la min hand på hans. Han besvarade mitt leende innan han vände sig mot menyn, fortfarande med sin vänstra hand på mitt högra lår.
"Justin, tänker du svara i telefonen eller tänker du dra till dig ännu mer uppmärksamhet?" muttrade Scooter med en pommes frites i munnen. Justin ryckte till och detsamma gjorde jag. Jag hade inte ens registrerat hans ringsignal, jag hade varit så inne i en diskussion med Jasmine och Pattie. Justin klämde till mitt lår lite innan han tog bort handen för att dra upp sin mobil ur fickan. Efter ett tags granskande på skärmen satte han den slutligen vid höger öra för att sedan lägga tillbaka sin vänstra hand på mitt lår.
"Hallå?" svarade han med tillgjord röst. Något som Caitlin sagt att han gjorde för att folk inte skulle veta vem det var om de försökt få tag på hans nummer. Hans uttryck förändrades och han skrattade mjukt.
"Ja det är jag. Nej jag kände ju inte igen numret! Du byter ju nummer ständigt, girl, hur tror du att jag ska lyckas komma ihåg alla dina olika nummer? Ja du får göra det. Uppdatera mig en gång i veckan så att jag vet vilket nummer du har. Haha jaa det tycker jag att du ska göra! Det låter bra det! Nu? Nej nu sitter vi och käkar. Behöver du verkligen fråga det? Jösses jag trodde du kände mig rätt bra! Hahaha absolut! Scooter, mamma, Jasmine, Kenny, Dezzie och resten av crewet. Va? Ja hon är här. Jadu det får du nog fråga henne. Det är väl bara att bestämma dig för någonting, då brukar det ju bli så. Du förstår precis vad jag menar. Haha det är bra. Nej vi ska käka klart nu då. Ja men jag hör väl av mig snart då, så länge du inte byter nummer igen! Haha låter bra! Vi hörs sen, girl! Love you too!" pratade Justin på i telefonen och jag tittade på honom, precis som alla andra också gjorde, medan han babblade och skämtade. Jag hade ingen som helst aning om vem han snackade om och när jag vände blicken mot Jasmine så ryckte hon på axlarna. När Justin lagt på luren så la han ner telefonen i fickan innan han fortsatte äta.
"Varför stirrar ni på mig?" frågade Justin efter ett tag och de andra vände bort blicken, förutom Pattie, Scooter, Jasmine och jag. Han log mot Scooter och Pattie för att sedan blinka mot dem. Det såg ut som om de kommunicerade alla tre genom blickar och jag hade ingen som helst aning om vad det handlade om. Han vände blicken mot mig och flinade oskyldigt. Roat skakade jag på huvudet mot honom innan jag fortsatte äta. Det var inte helt och hållet det lättaste ibland, med tanke på att han satt och smekte mitt lår. Ett par gånger var jag på väg att spåtta ut Coca Colan jag hade i munnen och Justin försökte samtidigt dölja sina skratt och leenden. Det var inte det lättaste för honom, det syntes, men för ett ögonblick funderade jag nästan på att göra det jobbigt för honom också. Han var inte alls särskilt snäll när han började, och sen hittade punkterna som gjorde det hela roligare för honom, men samtidigt var jag ganska säker på att han inte hade någon aning om vad han faktiskt gjorde mot mig. För att vara sån så hade jag inte haft sex på flera månader, och själva närheten av honom fick mig att nästan vilja riva mitt hår ibland. Han var nog rätt lyckligt ovetande om hur mina egentliga reaktioner hade sett ut om jag inte hade hållit inne det mesta. Till slut drog jag snabbt upp mobilen jag hade i fickan och skrev in ett meddelande till honom. Det var onödigt att få andras blickar på en så det var det bästa jag kunde göra. Han såg att jag skrev och när han insett att det var till honom tittade han lugnt åt andra hållet för att inte visa att han visste att han skulle få sms när det plingade till. Man såg på honom att det var för att inte visa det för sin mamma eller någon annan. Han skrockade svagt medan han knappade in ett snabbt svar på sin mobil och jag gick snabbt upp vår konversation igen när jag fått svar.
Dezzie: Du har ingen aning om vad du gör mot mig! D: <3
Boo <3: Then tell me ;) Jag ser att jag gör någonting mot dig och jag är ganska säker på vad det är också. :* <3
Dezzie: Oh you have nooooo idea! Skyll inte på mig sen om jag attackerar dig sen när vi kommer undan från allas blickar! -.-' <3
Boo <3: Jag skulle inte klaga ;) <3
Dezzie: Suck! Var hittade jag dig någonstans egentligen? O.o
Joo <3: Hahaha, I know you love me! ;) Vi kan snacka om det här senare, jag ska sluta plåga dig, nästan! ^^ Älskar dig! Även om jag inte kan säga det högt just nu, för då skulle folk reagera (även om jag vet att Jasmine redan vet *himlar med ögonen* kunde du inte hålla dig längre än så?) men jag älskar dig i alla fall. <33333333333333333333333333333333333 :*
Dezzie: Du är allt bra söt du! ^^ Ja jag älskar dig också! Och du borde sluta plåga mig, för annars kan jag försäkra dig om att jag kommer attackera dig! Just sayin! När det gäller Jasmine så sa jag ingenting till henne, hon lyckades se det på mig, eller dig. Inte konstigt egentligen som du sken när vi kom till de andra nere i lobbyn ^^ Din mamma blev sjukt förvånad förresten! :* <3
Boo <3: Dina mungipor släpade inte precis i marken heller! ^^ Men är det konstigt att man är glad? Här sitter man och älskar världens underbaraste tjej i hela universum och så älskar hon en tillbaka. Lilla jag! Vad vill du att jag ska göra? Gråta istället för att le? ^^ :* :* :* :* :* :* :* :* :* :* <33333333
Dezzie: Haha jag tycker vi slutar nu, innan resten kommer på oss med att sitta och vara osociala mot dem ^^ Så länge vi inte ska göra någonting annat efteråt så har vi massa timmar på oss att prata och umgås ^^ (aaa) (I'm totally gonna attack you! :* Just wait for it!) Puss på dig, sluta plåga mig och jag älskar dig också! <3
Jag stoppade snabbt ner mobilen i fickan igen när jag skrivit det sista, annars skulle vi bara fortsätta smsa och det skulle vara fruktansvärt otrevligt. Justin skrockade lågt bredvid mig innan han la ner mobilen i fickan han också. Han slutade dock inte smeka mitt lår så jag la min hand på hans och tog den istället. Han såg ut att vara väldigt road när jag sneglade på honom så jag himlade bara med ögonen. Det gick lättare att ta sig igenom middagen nu och vi alla satt lugnt och pratade. Alfredo fortsatte mobba Justin om hans förändring när jag kom in i bilden och Justin började muttra lite för sig själv.
"Jag tycker det är extremt gulligt! Det visar bara hur mycket du bryr dig om henne." log Pattie mot honom och Justin vände det genast till sin fördel.
"Juste! Jag bryr mig om henne! Vad är det för fel med det? Bara för att du inte har någon att umgås med på det sättet." flinade han mot Alfredo som himlade med ögonen. Jag log ironiskt åt tanken, det var i princip precis det jag sagt till honom några timmar tidigare, men Justin sov ju då så det hade han ju inte hört. Alfredo hade däremot inte erkänt sig besegrad utan gnabbet var i full gång igen. Jag himlade med ögonen innan jag log mjukt för mig själv. Jag skulle kunna ingå i det här livet. Jag tyckte redan extremt mycket om alla. Dem var ju aldrig på mig, förutom Alfredo som inte visste sitt eget bästa, utan de mobbade mest Justin som antagligen var väldigt van med det hela. En sprudlande känsla spred sig inom mig och jag behövde inte ens känna efter vad det var, jag visste redan om det. Känslan var sann glädje och jag kunde inte neka till det. Jag älskade det här och förstod varför Justin ville ha en stor familj, det var underbart.
Innan jag skriver något annat så vill jag bara säga att jag vet att det inte är världens roligaste kapitel...
Men det är samtidigt väldigt viktigt ;)
Så, vem tror ni att det var som ringde Justin?
Och varför säger han ingenting till Dezzie medan han utbyter blickar med Pattie och Scooter??
Haha ett till kapitel kommer idag, det vet jag med stor säkerhet ;)
Kommentera vad ni tycker och så är snart nästa kapitel uppe :)
Tack dessutom för era föregående kommentarer :)
Lyckligt lottad som har såna underbara läsare! :)
#MyReadersAreTheBest ;) <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 148
"Jag älskar dig också Justin!" svarade jag lugnt och hans blick var så fantastisk att jag skulle vilja hoppa runt av glädje. Blicken speglade hans vanliga djup, men sen en överväldigande glädje som spred sig likt ett stort regn. Han gjorde mig så fruktansvärt lycklig och jag älskade honom. Jag älskade Justin Drew Bieber, på ett annat sätt än vad alla hans fans gjorde. Jag älskade honom och han älskade mig. Känslan som uppstod mellan oss var obeskrivlig. Det var omöjligt att beskriva känslan som jag vet att jag kände, och som jag såg i Justin's ögon. Känslan av enorm glädje som till och med ord inte ens kan göra rättvis.
Tillsammans gick jag och Justin ner till lobbyn. När vi gick genom korridorerna så höll vi ett litet avstånd mellan varandra för att inte väcka några fler misstankar än det redan var, men när vi kom in i hissen, och insåg att vi va själva så raderades avståndet väldigt snabbt. Han tog snabbt min hand och drog mig närmare sig så att han i princip höll om mig. Vi sa ingenting, det behövdes inte. Jag var fortfarande extremt glad och det verkade Justin också vara. När vi slutligen kom ner på bottenplanet så kysste han mig snabbt innan dörrarna öppnades och när de väl gjorde det hade han redan släppt mig helt. Justin's crew, Pattie och Jasmine stod och pratade när vi kom fram till dem. Justin gick direkt fram till sin mamma och kramade om henne innan han började spatsera ut genom dörren. Pattie tittade konstigt på sin son innan hon vände blicken mot mig. Jag kände mig lika förvånad som hon gjorde så jag ryckte på axlarna bara innan vi alla började följa efter honom. Jag hade ingen som helst aning om var vi skulle, men det var väl inte så konstigt kanske. Jag hade aldrig varit i Frankrike.
"Aye, vad var det med honom?" frågade Jasmine lågt och puffade till mig lite i sidan. Vi gick inte mitt i klungan utan en bit bakom de andra. Om det blivit så eller om det var hennes plan kunde jag inte svara på.
"Jag vet inte riktigt." svarade jag innan jag motvilligt började le. Jag kunde gissa vad som fått honom att reagera så, för jag kände igen känslan. Jag kände hur Jasmine's blick brände i sidan på mig och till slut tittade jag på henne. Hon granskade mitt leende en stund innan hon själv började le.
"OMG! Han har sagt det? Eller hur?" frågade hon och jag försökte hålla skrattet inne, samtidigt som jag försökte dölja min förvåning. Hur kunde hon se sånt?
"Jag vet inte vad du pratar om." svarade jag undvikande innan jag började gå med lite snabbare steg och vände bort blicken. Jasmine kom ikapp mig och tvingade mig att stanna bredvid henne. Hon granskade mig och till slut kunde jag inte hålla leendet inne längre och hon tvekade inte en sekund.
"OH MY GOD! Du skojar inte?! Det är ju helt fanta..." började hon innan jag hörde hur det blixtrade till bakom mig. Diskret vände jag blicken åt de hållet och sneglade på en liten tjej som stod med en liten kamera i handen. Hon log blygt mot mig och jag log trevande tillbaka.
"Hello Deztiny! Hur mår du?" frågade tjejen och jag log mot henne. Jag tippade på att hon var sisådär 7, kanske 8 år gammal. Hennes blonda hår hängde rakt ner på sidorna och gick en bit ner över ryggen.
"Jag mår bra. Vad heter du och hur mår du själv?" log jag mot henne och i ögonvrån såg jag hur Justin och Pattie var på väg emot oss. Antagligen för att kolla varför vi hade stannat.
"Jag heter Claire. Och jag mår bra. Vad gör du här?" frågade hon sedan och la huvudet lite på sned. Jag log mot henne innan jag vände blicken mot Jasmine, och sedan mot Justin en bit bort.
"Jag umgås med mina vänner. Vad gör du här då? Bor du här?" frågade jag henne tillbaka och hon nickade medan en rosa ton steg på kinderna. Hon vände bort blicken och jag förstod att det var någonting hon var på väg att fråga, men inte riktigt visste om hon vågade eller inte.
"Claire, du kan säga och fråga mig precis vad du vill." log jag varmt mot henne och hon svalde innan hon lutade sig fram för att viska i mitt öra. Jag skrattade mjukt åt henne innan jag nickade. Hon drog fram en papperslapp och en penna ur fickan för att sedan ge mig den. Jag gav den till Jasmine, som tittade på mig med ett förvånat leende, och sedan skrev hon sin autograf på den. När hon var klar gick jag bort till Justin, som stod och log mot mig, och gav den till honom också. De andra som vi gick med sa någonting mellan sig, men jag lyssnade inte på dem. Istället tog jag tillbaka pappret från Justin och gick tillbaka till Claire med det för att själv skriva min autograf på den. Hon ville ha alla tre's autografer, men hade inte vågat fråga om dem till alla. När hon fick tillbaka pappret så log hon med hela ansiktet och jag gick en hård kram.
"Tack Dezzie! Du är bäst! Hoppas ni får det kul vad ni nu ska göra." log hon innan hon snabbt vinkade till Jasmine, Justin och slutligen till resten av crewet.
"Det är jag som ska tacka Clarie. Ha det bra nu, och jag hoppas att vi ses någon mer gång. Hej då tjejen!" log jag mot henne innan jag lugnt vände mig om för att ni tillsammans med Jasmine gå tillbaka till resten. Justin stod och pratade med de andra, men han släppte mig inte med blicken. Försiktigt la jag huvudet på sned mot honom som för att fråga vad han flinade åt, men han hann inte säga någonting förrän Alfredo hann före.
"Jag ser vad du menar, bro. Det ser ut som om hon vuxit upp med det här." påpekade han medan han stötte till honom lite på axeln. Justin nickade lite och flinade som svar. Jag såg länge in i hans ögon, tills Scooter puttade till honom lite.
"Ska vi gå och äta eller? Jag börjar bli hungrig." muttrade han och Pattie skrattade lite åt honom innan hon började gå tillsammans med de andra. Justin släppte mig fortfarande inte med blicken, och det såg ut som om han inte riktigt själv visste vad han höll på med.
"Justin varför tittar du på mig sådär?" skrattade jag generat och försökte bryta ögonkontakten med honom. Han ryckte till och blinkade en gång.
"Ledsen, jag fastnade i dina ögon." svarade ahn bekymrat och jag trodde jag skulle dö av genans.
"Men shit! Måste du säga så där?" utbrast jag och skrattade meda jag la kinderna i mina händer. Han tittade på mig med ett frågande uttryck men jag skakade bara på huvudet mot honom.
"Kom nu Romeo! Dags att gå och äta!" mumlade jag till honom när jag drog med mig både honom och Jasmine mot de andra. Jasmine skrattade bredvid mig och jag kände hur Justin tog tag i min hand. Ett ögonblick försökte jag släppa hans hand men han höll kvar den.
"Det spelar ingen roll om vi håller handen. Det behöver inte betyda någonting." påpekade han men jag rynkade pannan mot honom.
"Nej det behöver inte betyda någonting, men i det här sammanhanget är det ju precis vad det gör. Du tror inte att folk kommer ta för givet saker? Jag menar, jag klagar inte. För mig kan vi gå ut med det liksom, men det är ditt val i den här frågan, för du behöver stå ut med konsekvenserna, inte jag." påpekade jag tyst för honom. Trycket i handen blev hårdare och när jag vände blicken mot Justin så såg han bekymrad ut.
"Där har du fel. Det är inte jag som kommer stå för de värsta konsekvenserna, det är faktiskt du. Och det tror jag att du är mycket väl medveten om, baby. Jag har inte sagt någonting till någon, dels för att jag vill ha ett privatliv som faktiskt är privat, men också för att jag vill skydda dig." förklarade han och jag suckade. Jag förstod det där med privatliv, det gjorde jag verkligen, men att skydda mig förstod jag inte överhuvudtaget.
"Du tror mig inte, så fråga Jasmine, eller Caitlin, eller Miley, eller Selena, eller någon annan tjej som varit runt mig, även om det inte har betytt någonting. Det är värre än vad du tror och jag vill inte att någonting ska hända dig." envisades han och jag suckade mot honom. Jag visste mycket väl hur det varit för Jasmine och Caitlin. Dem hade berättat det själva, men ändå förstod jag inte hur det kunde läggas ihop med att han behövde skydda mig.
"Justin, fine, det kommer säkert att komma konsekvenser. Det har din pappa förklarat för mig också, men det är ingenting du behöver skydda mig från. Jag har redan accepterat det och det vet du mycket väl om. Du gör som du vill, det är upp till dig. Du är kändispojken här som kommer få största konsekvenserna. Vi tar det som det kommer bara. Du får berätta för världen om du vill, när du vill. Det lägger inte jag mig i." svarade jag honom och gav honom en snabb puss på kinden. Han såg ut att fundera en stund innan han drog mig närmare sig och släppte min hand för att istället lägga en arm om min midja. Jag vände diskret blicken mot Jasmine som nickade gillandes. Hon hade lyssnat på vår argumentation, men inte visat att hon hade lyssnat, för vår skull antog jag.
"Vilken tid det tar för er! Du som brukar vara så hungrig efter konserterna." ropade Scooter en bit bort. Han stod utanför en restaurant och väntade på oss. Vi alla tre gick fram till honom och Justin log nöjt innan han drog med mig in i restauranten, där vi för en gångs skull slapp en massa galna fans, då stället nästan var helt tomt. Det fanns tre andra par därinne. Två av dem var pensionärer och det tredje paret var två vuxna som såg ut att ha en otroligt romantisk middag tillsammans. Vi satte oss lugnt ner vid ett utav borden, eller det var inte bara ett ord utan flera ihopsatte för att vi alla skulle få plats, och Justin satte sig snabbt vid min högra sida. Pattie satt mitt emot mig, Scooter satt mitt emot Justin och Kenny satt på Justin's högra sida. Bredvid mig till vänster slog sig Jasmine ner och sedan fylldes resten av platserna av Alfredo och dansare och resten av crewet. Det kändes lite konstigt att jag satt mitt emellan Jasmine och Justin, men ingen annan verkade reagera på det, och eftersom att jag inte visste varför jag känt så, så släppte jag tanken när en servitris kom till bordet för att dela ut menyer till alla. Medan hon jobbade granskade jag hennes ansikte och kom fram till att hon var extremt söt. Hennes ansikte var väldigt docklikt, något som man brukade se i modelltidningar och inte på en restaurant. Hon hade långt blont hår uppsatt i en stram hästsvans och hennes ögon var skimrande gröna. Hon log mjukt mot mig innan hon gick därifrån, antagligen för att låta oss bestämma oss. Jag kände Justin's hand på mitt lår och när jag vände blicken mot honom tittade han på mig med ett frågande uttryck. Jag log mot honom innan jag skakade på huvudet och la min hand på hans. Han besvarade mitt leende innan han vände sig mot menyn, fortfarande med sin vänstra hand på mitt högra lår.
Oj då, hur tror ni att Justin kommer välja? ;)"Aye, vad var det med honom?" frågade Jasmine lågt och puffade till mig lite i sidan. Vi gick inte mitt i klungan utan en bit bakom de andra. Om det blivit så eller om det var hennes plan kunde jag inte svara på.
"Jag vet inte riktigt." svarade jag innan jag motvilligt började le. Jag kunde gissa vad som fått honom att reagera så, för jag kände igen känslan. Jag kände hur Jasmine's blick brände i sidan på mig och till slut tittade jag på henne. Hon granskade mitt leende en stund innan hon själv började le.
"OMG! Han har sagt det? Eller hur?" frågade hon och jag försökte hålla skrattet inne, samtidigt som jag försökte dölja min förvåning. Hur kunde hon se sånt?
"Jag vet inte vad du pratar om." svarade jag undvikande innan jag började gå med lite snabbare steg och vände bort blicken. Jasmine kom ikapp mig och tvingade mig att stanna bredvid henne. Hon granskade mig och till slut kunde jag inte hålla leendet inne längre och hon tvekade inte en sekund.
"OH MY GOD! Du skojar inte?! Det är ju helt fanta..." började hon innan jag hörde hur det blixtrade till bakom mig. Diskret vände jag blicken åt de hållet och sneglade på en liten tjej som stod med en liten kamera i handen. Hon log blygt mot mig och jag log trevande tillbaka.
"Hello Deztiny! Hur mår du?" frågade tjejen och jag log mot henne. Jag tippade på att hon var sisådär 7, kanske 8 år gammal. Hennes blonda hår hängde rakt ner på sidorna och gick en bit ner över ryggen.
"Jag mår bra. Vad heter du och hur mår du själv?" log jag mot henne och i ögonvrån såg jag hur Justin och Pattie var på väg emot oss. Antagligen för att kolla varför vi hade stannat.
"Jag heter Claire. Och jag mår bra. Vad gör du här?" frågade hon sedan och la huvudet lite på sned. Jag log mot henne innan jag vände blicken mot Jasmine, och sedan mot Justin en bit bort.
"Jag umgås med mina vänner. Vad gör du här då? Bor du här?" frågade jag henne tillbaka och hon nickade medan en rosa ton steg på kinderna. Hon vände bort blicken och jag förstod att det var någonting hon var på väg att fråga, men inte riktigt visste om hon vågade eller inte.
"Claire, du kan säga och fråga mig precis vad du vill." log jag varmt mot henne och hon svalde innan hon lutade sig fram för att viska i mitt öra. Jag skrattade mjukt åt henne innan jag nickade. Hon drog fram en papperslapp och en penna ur fickan för att sedan ge mig den. Jag gav den till Jasmine, som tittade på mig med ett förvånat leende, och sedan skrev hon sin autograf på den. När hon var klar gick jag bort till Justin, som stod och log mot mig, och gav den till honom också. De andra som vi gick med sa någonting mellan sig, men jag lyssnade inte på dem. Istället tog jag tillbaka pappret från Justin och gick tillbaka till Claire med det för att själv skriva min autograf på den. Hon ville ha alla tre's autografer, men hade inte vågat fråga om dem till alla. När hon fick tillbaka pappret så log hon med hela ansiktet och jag gick en hård kram.
"Tack Dezzie! Du är bäst! Hoppas ni får det kul vad ni nu ska göra." log hon innan hon snabbt vinkade till Jasmine, Justin och slutligen till resten av crewet.
"Det är jag som ska tacka Clarie. Ha det bra nu, och jag hoppas att vi ses någon mer gång. Hej då tjejen!" log jag mot henne innan jag lugnt vände mig om för att ni tillsammans med Jasmine gå tillbaka till resten. Justin stod och pratade med de andra, men han släppte mig inte med blicken. Försiktigt la jag huvudet på sned mot honom som för att fråga vad han flinade åt, men han hann inte säga någonting förrän Alfredo hann före.
"Jag ser vad du menar, bro. Det ser ut som om hon vuxit upp med det här." påpekade han medan han stötte till honom lite på axeln. Justin nickade lite och flinade som svar. Jag såg länge in i hans ögon, tills Scooter puttade till honom lite.
"Ska vi gå och äta eller? Jag börjar bli hungrig." muttrade han och Pattie skrattade lite åt honom innan hon började gå tillsammans med de andra. Justin släppte mig fortfarande inte med blicken, och det såg ut som om han inte riktigt själv visste vad han höll på med.
"Justin varför tittar du på mig sådär?" skrattade jag generat och försökte bryta ögonkontakten med honom. Han ryckte till och blinkade en gång.
"Ledsen, jag fastnade i dina ögon." svarade ahn bekymrat och jag trodde jag skulle dö av genans.
"Men shit! Måste du säga så där?" utbrast jag och skrattade meda jag la kinderna i mina händer. Han tittade på mig med ett frågande uttryck men jag skakade bara på huvudet mot honom.
"Kom nu Romeo! Dags att gå och äta!" mumlade jag till honom när jag drog med mig både honom och Jasmine mot de andra. Jasmine skrattade bredvid mig och jag kände hur Justin tog tag i min hand. Ett ögonblick försökte jag släppa hans hand men han höll kvar den.
"Det spelar ingen roll om vi håller handen. Det behöver inte betyda någonting." påpekade han men jag rynkade pannan mot honom.
"Nej det behöver inte betyda någonting, men i det här sammanhanget är det ju precis vad det gör. Du tror inte att folk kommer ta för givet saker? Jag menar, jag klagar inte. För mig kan vi gå ut med det liksom, men det är ditt val i den här frågan, för du behöver stå ut med konsekvenserna, inte jag." påpekade jag tyst för honom. Trycket i handen blev hårdare och när jag vände blicken mot Justin så såg han bekymrad ut.
"Där har du fel. Det är inte jag som kommer stå för de värsta konsekvenserna, det är faktiskt du. Och det tror jag att du är mycket väl medveten om, baby. Jag har inte sagt någonting till någon, dels för att jag vill ha ett privatliv som faktiskt är privat, men också för att jag vill skydda dig." förklarade han och jag suckade. Jag förstod det där med privatliv, det gjorde jag verkligen, men att skydda mig förstod jag inte överhuvudtaget.
"Du tror mig inte, så fråga Jasmine, eller Caitlin, eller Miley, eller Selena, eller någon annan tjej som varit runt mig, även om det inte har betytt någonting. Det är värre än vad du tror och jag vill inte att någonting ska hända dig." envisades han och jag suckade mot honom. Jag visste mycket väl hur det varit för Jasmine och Caitlin. Dem hade berättat det själva, men ändå förstod jag inte hur det kunde läggas ihop med att han behövde skydda mig.
"Justin, fine, det kommer säkert att komma konsekvenser. Det har din pappa förklarat för mig också, men det är ingenting du behöver skydda mig från. Jag har redan accepterat det och det vet du mycket väl om. Du gör som du vill, det är upp till dig. Du är kändispojken här som kommer få största konsekvenserna. Vi tar det som det kommer bara. Du får berätta för världen om du vill, när du vill. Det lägger inte jag mig i." svarade jag honom och gav honom en snabb puss på kinden. Han såg ut att fundera en stund innan han drog mig närmare sig och släppte min hand för att istället lägga en arm om min midja. Jag vände diskret blicken mot Jasmine som nickade gillandes. Hon hade lyssnat på vår argumentation, men inte visat att hon hade lyssnat, för vår skull antog jag.
"Vilken tid det tar för er! Du som brukar vara så hungrig efter konserterna." ropade Scooter en bit bort. Han stod utanför en restaurant och väntade på oss. Vi alla tre gick fram till honom och Justin log nöjt innan han drog med mig in i restauranten, där vi för en gångs skull slapp en massa galna fans, då stället nästan var helt tomt. Det fanns tre andra par därinne. Två av dem var pensionärer och det tredje paret var två vuxna som såg ut att ha en otroligt romantisk middag tillsammans. Vi satte oss lugnt ner vid ett utav borden, eller det var inte bara ett ord utan flera ihopsatte för att vi alla skulle få plats, och Justin satte sig snabbt vid min högra sida. Pattie satt mitt emot mig, Scooter satt mitt emot Justin och Kenny satt på Justin's högra sida. Bredvid mig till vänster slog sig Jasmine ner och sedan fylldes resten av platserna av Alfredo och dansare och resten av crewet. Det kändes lite konstigt att jag satt mitt emellan Jasmine och Justin, men ingen annan verkade reagera på det, och eftersom att jag inte visste varför jag känt så, så släppte jag tanken när en servitris kom till bordet för att dela ut menyer till alla. Medan hon jobbade granskade jag hennes ansikte och kom fram till att hon var extremt söt. Hennes ansikte var väldigt docklikt, något som man brukade se i modelltidningar och inte på en restaurant. Hon hade långt blont hår uppsatt i en stram hästsvans och hennes ögon var skimrande gröna. Hon log mjukt mot mig innan hon gick därifrån, antagligen för att låta oss bestämma oss. Jag kände Justin's hand på mitt lår och när jag vände blicken mot honom tittade han på mig med ett frågande uttryck. Jag log mot honom innan jag skakade på huvudet och la min hand på hans. Han besvarade mitt leende innan han vände sig mot menyn, fortfarande med sin vänstra hand på mitt högra lår.
Kommer han säga någonting om deras förhållande till omvärlden, och när i såna fall? :P
Dem kanske hinner göra slut innan dess, det vet man ju aldrig ^^
Jag vill bara tacka er också för era fantastiska kommentarer! :)
Ni gör mig så otroligt glad varenda gång ni skriver någonting :) <3
Och en sak till, nog för att jag har mina planer om vad som ska hända, men det är jättekul om ni kommer med några förslag ni också när ni känner att det är någonting ni saknat :)
Jag är jättetacksam över det! :)
Ha det allra bäst allihop! Skriver snart på kapitel 149 :) <3
L O V E U ! ! ! < 3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 147
Hade inte allting hänt som faktiskt hade hänt, så skulle jag inte stå pressad mellan en vägg och Justin, av Justin medan hans händer smekte över min kropp likt en fjäders beröring, och jag skulle inte ha mina läppar mot hans hals. Jag log mjukt åt orden jag uttalat inom mig för ett par veckor sedan, if it's meant to be, it will be och jag måste säga, att bättre än så här kunde det omöjligt bli. Jag var den lyckligaste i universum som hamnat så rätt när jag fortfarande var så ung. Men ålder spelade inte längre någon som helst roll, det var jag och Justin, och det var det enda som betydde någonting. Jag och Justin, ett par som inte längre bestod av två individer, vi var en.
"Jasmine?" ropade jag medan jag lugnt gick runt i de olika rummen som tillhörde Justin's "rum". Till slut hittade jag henne i köket med telefonen tryckt mot örat. När hon såg mig la hon huvudet på sned innan han höjde ögonbrynet mot mig.
"Va? Nej hon kom precis in. Men kom igen, hur brukar du själv reagera? Haha precis. Klandra inte henne! Ja, vi hörs sen. Puss." pratade hon på i telefonen innan hon la på. Jag funderade en stund på vem det kunde vara. Min första tanke var att hon pratat med Caitlin, men sättet hon pratade på gjorde att jag började tveka.
"Jag pratade med Jinsu. Du behöver inte vara orolig, han säger ingenting." log hon mot mig och jag log mjukt tillbaka mot henne. Det hade jag inte haft en tanke på, jag litade tillräckligt på Jasmine för att veta att hon aldrig skulle säga någonting till någon som hon inte litade fullt på.
"Så, är ni klara med kelandet nu? Vi har ju en film att se." flinade hon och jag kände hur mitt leende försvann. Vi hade inte varit särskilt trevliga mot henne.
"Förlåt Jasmine! Det var inte meningen att det skulle bli sådär riktigt." ursäktade jag mig men hon stoppade mig genom att skratta.
"Jösses Dezzie. Ni är bra alltför söta. Ni har varit ifrån varandra i typ en och en halv månad, är du förvånad över att ni slängde er över varandra? Jag är inte det i alla fall. Jag skulle ha reagerat precis likadant som du. In fact, jag reagerar likadant som du gör när jag inte har träffat Jinsu på ett bra tag. Det är en naturlig reaktion och jag tror inte att det är någon som skulle klandra dig. Jag gör i alla fall inte det." log hon och jag skrattade mjukt till svar. Hon hade ju rätt i alla fall.
"Jag hade sagt åt honom att hoppa in i duschen om han inte hittat min svaga punkt. Bara så du vet!" påpekade jag sen när vi började gå ut ur köket och vidare in i vardagsrummet igen för att återigen göra ett försök till att välja film. Jasmine skrattade åt mina ord men sa ingenting. Smidigt satte vi oss ner båda två för att välja ut en bra film att se innan middagen. Efter mycket om och men blev det till slut The Runaways. Jag hade alltid varit ett stort fan av Joan Jett, och jag tänkte inte neka till det, jag blev enormt förvånad över att Justin hade den överhuvudtaget. På något sätt passade det liksom inte in i bilden.
"Släck lampan." mumlade Jasmine och jag kastade mig smidigt över soffryggen för att släcka lampan och fortfarande vara snabb nog att inte missa någonting. Jag hade sett filmen säkert 300 gånger, minst, men jag älskade den lika mycket ändå. Och Kristen Stewart gjorde rollen som Joan Jett extremt bra. Hon passade bättre som Joan i The Runaways än som Bella i Twilight serien. En serie där jag hellre läste böckerna än såg filmerna. Om det inte var för Kellan Lutz då. Han var helt klart den som såg bäst ut i filmerna, ingen diskussion om det!
"Jävlar vad mörkt det var härinne!" utbrast Justin när han öppnade dörren från badrummet. Instinktivt vände jag blicken mot honom, och jag kunde säga så mycket som så att mörkret hjälpte mig från att hålla blickarna borta från honom tillräckligt mycket för att inte kasta mig över honom.
"Det ska vara mörkt när man kollar på film." flinade jag mot honom innan jag vände mig mot tv:n igen. I ögonvrån kunde jag urskilja att han ryckte på axlarna innan han gick in i sitt sovrum igen. Det tog inte lång tid innan han var tillbaka, den här gången med kläder på (tack och lov), och satte sig sen ner i soffan bredvid mig. Han satt på min högra sida medan Jasmine satt en liten bit bort, på min vänstra sida.
"Har du sett den här Dezzie?" frågade Justin efter en liten stund. Jag vände huvudet mot honom för att se om han var seriös, vilket han verkade vara.
"Ja, massvis med gånger. Det är en av mina favoritfilmer." svarade jag men han såg bara lite förvånad ut. Sedan nickade han och vände huvudet mot filmen igen medan jag lugnt lutade mig lite emot honom och tog hans hand i min. Medan vi låg alla tre i tystnad och såg på filmen så lekte jag med Justin's fingrar. Dem var mjuka efter duschen, och dem var lika varma som alltid. Jag hoppade till när det knackade högt på dörren och när jag vände blicken mot Justin log han bara roat åt mig.
"Jasmine, har du lust att ta det?" frågade Justin mjukt utan att släppa mig med blicken. Hon verkade gå med på det för det kändes i soffan att någon flyttade på sig och sen hörde jag hur steg försvann bort mot dörren, som sedan öppnades. Vi hörde hur Jasmine stod och babblade med någon, men vi, åtminstone inte jag, kunde inte urskilja några speciella ord.
"Justin, Dezzie! Vi får se klart filmen sen! Jag måste gå och byta om. Vi ska tydligen dra och äta om en halvtimme och jag vill fräscha upp mig lite." ropade Jasmine innan vi hörde hur dörren stängdes. Jag vände blicken mot tv:n och började skratta åt den illa valda stillbildens ställe att stanna på. Det slutade med att vi båda satt och skrattade åt bilden, utan att så mycket som yttra ett ord eller göra någon ansats till att resa oss upp. Sagta började våra skratt dö ut, men vi fortsatte att sitta tysta i soffan och leka med varandras fingrar.
"Ehm, Justin? Får jag fråga en sak?" började jag osäkert medan jag följde linjerna inne i Justin's högra handflata. Jag kände hans läppar mot min panna innan han frågade vad det var.
"Låten du sjöng, som du sa var till mig... Varför just den låten?" frågade jag tyst utan att vända blicken mot honom. Det var svårt att formulera frågan på ett bra sätt, men jag tog för givet att han förstod mig ändå. Det brukade han ju med lätthet göra oavsett formulering.
"Jag gillar låten, och jag tycker den passar väldigt bra in på hur jag känner för dig." mumlade han till svar medan han drog mig intill sig lite. Det var skönt att bara ligga lugna i soffan. Inga personer runtomkring en, inga krav på att man måste bete sig på ett visst sätt, ingenting! Bara jag och Justin, helt utan gränser.
"Så du tycker liksom att texten passar in, eller vadå?" envisades jag och försökte låta så lugn som möjligt. Jag var mest nyfiken, men samtidigt gick det inte att förhindra att jag var nervös också, även om jag faktiskt lyckades dölja det rätt bra.
"Var vill du komma Dezzie? Är det något speciellt i låten som du syftar på?" skrattade Justin, och vände lite på sig så att han kunde se in i mina ögon. Helst hade jag velat vara utan den ögonkontakten. Jag ville inte se hans reaktioner på det jag skulle säga, även om jag inte kunde vara helt säker på vad som väntade under ytan.
"Jag tänkte på andra versen... Där du sjunger något om ett barn." mumlade jag och kunde för ett ögonblick känna att han stelnade till innan han slappnade av igen, som om han höll inne någon reaktion för mig. Istället log han mjukt mot mig.
"If you had my child, you would make my life complete, just to have your eyes on little me, that'd be mine forever." sjöng han mjukt och jag nickade, det var precis den snutten jag menade.
"Vad är det med den?" frågade Justin milt medan han flätade ihop våra fingrar tillsammans. Jag motstod lusten att himla med ögonen, det var otroligt svårt, men jag verkade vinna över impulsen att göra det. Dock gav jag nog ifrån mig en konstig grimash istället, men det var bättre det.
"Menar du det?" frågade jag och försökte låta så lugn som möjligt. Det var svårt att prata om det, eftersom att vi bara varit tillsammans i snart två månader. Men det kändes som om jag var illa tvungen till det såhär i början. Låta honom veta min stora brist, och sen låta honom välja utifrån det nu när det fortfarande kunde bli lätt att lämna mig om han ville det. Det var inte det lättaste att tänka för mig dock, men jag förstod hans sida av det hela. Han ville ha en stor familj, och jag kunde inte erbjuda det på något sätt alls. Att det tog ett tag för honom att svara gjorde bara allting nervösare för min del. Jag vet inte hur länge han satt och tänkte, men när han till slut öppnade munnen för att antagligen svara på frågan så kände jag hur jag var på väg att börja hyperventilera, så nervös var jag. Jag fick tvinga mig själv att andas lugnt för att han inte skulle märka någonting, och han verkade vara i en sån trans att han tack och lov inte gjorde det.
"Ja, jag menar det. Nog för att vi inte har varit tillsammans särskilt länge, men jag är galen i dig Dezzie! Du får mig alltid att må bra, du får mig alltid att le, och jag skulle vilja leva resten av mitt liv med dig. Du är det bästa som hänt mig och utifrån vad vi märkt de här veckorna utan dig, så känner jag mig extremt borttappad när du inte är i närheten. Du gör mig till en bättre människa och jag skulle vilja vara den bästa som finns, för dig." sa han till mig mjukt medan han strök en hand genom mitt hår. När han uttalat de sista orden så böjde han sig ner för att ge mig en kyss, som nästan var osäker. Som om han behövde ett svar eftersom att han inte var säker. För att svara på hans lilla kärleksförklaring höll jag honom kvar hos mig när han tänkte avsluta kyssen, och drog honom emot mig. Jag kunde känna hur han log milt mot mina läppar, och jag förstod att han hade förstått min vink. Det var någonting jag höll med honom om, jag skulle mycket väl kunna spendera resten av mitt liv med honom, men någonting fick mig att känna mig som en elak och falsk person. Skulle vi vara tillsammans resten av våra liv så skulle han inte få sin stora familj som han alltid velat ha, men han verkade samtidigt inte kunna lämna mig. Det såg vi ju bara hur det hade gått de senaste veckorna när han varit borta. Det hade drivit både honom och mig till vansinne. Försiktigt avslutade jag kyssen och satte mig upp bredvid honom utan att släppta hans hand.
"Justin, det är någonting du behöver veta. Någonting som kan komma att förändra din syn på vårt förhållande." började jag nervöst och såg hur hans ansikte speglade smärta och nervositet. Lugnt började jag berätta allting. Det var något fel på mig så jag kunde inte bli gravid, och jag hade aldrig varit särskilt intresserad av att gifta mig. När jag pratat klart vände jag slutligen blicken mot honom, jag hade suttit och tittat ner på mina händer och hans hand i min, hela tiden. Hans blick var ingenting som jag förväntat mig att den skulle vara. Jag hade förväntat mig smärta och beslutsångest men vad jag såg var bara ett roat uttryck.
"Måste du skrämmas så förbannat? Jag trodde ju att det var någonting allvarligt." log han och andades ut. Jag tittade på honom med ett höjt ögonbryn. Han verkade se i min blick att jag inte riktigt förstod honom just nu, så han böjde sig fram och kysste mig lätt.
"Deztiny! Varför ser du så rädd ut för? Trodde du att jag tänkte dumpa dig för att du inte kan bli gravid eller vill gifta dig?" frågade han mjukt och la en hårslinga bakom örat på mig. Jag svalde innan jag nickade för att erkänna att det faktiskt var något i den stilen jag hade tänkt mig. Till min förvåning skrattade han bara.
"Det spelar ingen roll för mig om du kan eller inte kan få barn, eller om du vill eller inte vill gifta dig." förklarade han och jag blinkade förvånat.
"Men du vill ju ha en stor familj." stammade jag fram oförstående och han gav ifrån sig ytterligare ett skratt. Vad var det med honom egentligen?
"Det är väl klart att det vore mysigt med en stor familj, men jag har dig. Du är allt jag någonsin velat ha. Och vill du om några år ändå ha barn så finns det ställen man kan adoptera från. Allting löser sig med tiden, baby! Men en sak är säker, jag kommer absolut inte dumpa dig för något sånt här litet. Du betyder mer än så Shawty." förklarade han sig och kysste min pannan innan han log mot mig. Jag trodde knappt att jag hört rätt. Här hade jag gått omkring och varit skogstokig på mig själv för att jag aldrig tog mig i kragen för att säga någonting då jag var lite för nervös, och när jag berättar det går det inte alls som jag trott. Avsevärt mycket bättre så klart, men absolut inte som jag trott.
"Jag trodde du skulle reagera annorlunda! Jag har varit livrädd för att säga någonting! Jag har varit livrädd för att förlora dig." mumlade jag och såg in i hans varma, vackra ögon. Dem blev om möjligt ännu varmare när jag fått ur mig orden och han la mjukt en hand på min kind. Beröringen var brännhet, lika brännhet som den brukade vara.
"Det finns ingenting du behöver vara rädd för. Jag kommer inte lämna dig! Inte någonsin! Du är en enorm del av mitt liv, och jag skulle inte byta bort dig mot någon alls." fortsatte han och jag log fånigt mot honom. Det var just vad jag hade varit det, fånig. Vi satt och stirrade in i varandras ögon en stund innan jag lutade mig fram mot honom för att ge honom en hård kram följt av en mjuk kyss. Han log mot mig när han backade undan lite och lutade sen sin panna mot min för att sen kunna se in i mina ögon igen.
"Deztiny? Jag älskar dig!" viskade han mjukt till mig och jag kände hur jag hajjade till inom mig. Hade han precis sagt vad jag trodde att han hade sagt? Jag undersökte hans blick noga och det var ingen tvekan om att jag hade hört rätt. För en sekund kände jag efter om jag kände tillräckligt för att svara, men det var en löjlig handling. Det visste jag redan innan jag automatiskt låtit kroppen leta efter känslan.
"Jag älskar dig också Justin!" svarade jag lugnt och hans blick var så fantastisk att jag skulle vilja hoppa runt av glädje. Blicken speglade hans vanliga djup, men sen en överväldigande glädje som spred sig likt ett stort regn. Han gjorde mig så fruktansvärt lycklig och jag älskade honom. Jag älskade Justin Drew Bieber, på ett annat sätt än vad alla hans fans gjorde. Jag älskade honom och han älskade mig. Känslan som uppstod mellan oss var obeskrivlig. Det var omöjligt att beskriva känslan som jag vet att jag kände, och som jag såg i Justin's ögon. Känslan av enorm glädje som till och med ord inte ens kan göra rättvis.
Awww :')
Jag log extremt mycket när jag skrev det sista! :)
Jag tycker det var rätt gulligt faktiskt :)
Vad tycker ni?
Det är ändå er det hänger på :)
Såsom det alltid har varit :)
Tack för de förra kommentarerna förresten :)
Ni gör mig alltid så glad, och jag hoppas att jag kan framkalla åtminstone hälften av glädjen hos er som ni ger mig!!! :) <3
Luv ya all ! <3
Imorgon kommer fler kapitel upp, ofc :) <3
Eftersom att kapitlet handlade väldigt mycket om just de orden så tänkte jag att jag skulle säga det ordentligt ;)
J A G Ä L S K A R E R M E R Ä N N I K A N T Ä N K A E R ! < 3
Hörs imorrn och glöm inte att följa @BieberCashBlogg på twitter för en direkt uppdatering och ett lätt sätt att fråga någonting på :)
Jag slänger alltid in en tag i slutet av twittermeddelandet ifall att det har någonting med bloggen / uppdateringen eller något att göra.
Håll utkik efter #BieberCashUpdate :)
Kram på er alla!
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 146
"Det är ingenting jag är stolt över om det är vad du tror. Ett par blåmärken och en skadad käke, fine. Men att jag varit orsaken till ett brutet ben, brutet på två olika ställen i benet, nej, det är jag inte stolt över. Och vad gäller min storlek så har det ingenting med saken att göra ska jag tala om för dig!" muttrade jag. Det var väl inte direkt meningen att mina skuldkänslor skulle gå ut så mycket över andra, men jag hade ju inte pratat med någon om det sen jag berättat för Justin och resten. Nog för att revbenen nu hade läkt nästan helt, så var min kropp inte helt hel ännu. När jag sagt till Justin att jag åkta in på sjukhus minst en gång i månaden så skojade jag inte med honom. Och ingenting var annorlunda den här månaden heller. Något som jag var säker på att Justin skulle ta särskilt lätt på när han skulle få reda på det, men jag kunde ju alltid hoppas att jag hade fel.
För att slippa en massa frågor nu direkt så åkte jag i förväg till hotellet tillsammans med Pattie, Jasmine och några av dasarna. Vi hade inte riktigt bestämt oss för om jag skulle åka hem igen eller om jag skulle stanna. Jag hade för säkerhetens skull tagit ledigt från skolan resten av dagarna, men det skulle ju inte spela någon roll egentligen om jag kom till skolan ändå.
"Mamma? Var är ni?" hörde jag Justin's välbekanta röst när hotelldörren öppnades till Pattie's rum, som vi tre tjejer satt i och pratade. Pattie svarade snabbt att vi satt i den lilla inbyggda bardisken och han kom snabbt fram till oss. Det såg ut som om han hade extremt bråttom av någon anledning.
"Hello Love!" log jag mot honom när han satte sig bredvid mig. Han log mjukt tillbaka innan han vände sig mot Pattie och Jasmine.
"Så vad pratar ni om?" frågade han oskyldigt och jag motstod lusten till att skratta åt honom. Det såg ut nästan som om han försökte dölja vetskapen om vad vi pratade om.
"Blir du förvånad om jag säger att vi pratar om dig, Biebs?" skrattade Jasmine och han skakade på huvudet. Någonting stort fyllde hans blick och han såg malligt på Jaz.
"Nepp, tjejer pratar om mig överallt så jag är inte alls förvånad. Det är en del av the Charm à la Biebs!" flinade han och såg alltmänt nöjd ut. Jasmine brast ut i skratt, och jag följde hennes exempel, men Pattie satt bara och granskade sin son med ett uttryck som jag inte hade någon aning om vad det betydde. Justin öppnade munnen för att säga någonting med Pattie skakade bara på huvudet innan hon log mot oss.
"Var är Scooter någonstans då? Tänkte att vi kanske borde prata om när vi ska åka vidare." log Pattie och reste sig. Justin sa till henne att han precis gått in i sitt eget hotellrum, det som han delade med Kenny, som också var där. Justin, jag och Jasmine gick ut ur Pattie's rum och vidare in till Justin's rum, som han hade helt själv, turligt nog. Hans mamma hade förklarat att det var för att han var otroligt rastlös om kvällarna och knappt kunde sitta still. Han drev henne inte ofta till vansinne, men det var något han kunde göra med all sin överskottsenergi om kvällarna. Jag hade inte riktigt märkt av det än, men åh andra sidan så hade vi väl kanske tröttat ut varandra.
"Åh kan vi inte kolla på någon bra film?" frågade Jasmine när hon slängde sig i soffan. Justin nickade mot henne innan han släppte min hand för att sedan gå in i sitt sovrum, antog jag. Jag vände blicken mot Jasmine men hon ryckte bara på axlarna innan hon började kolla igenom vad det fanns för filmer i påsen bredvid tv:n. Antagligen filmer som Justin tagit med sig.
"Ni får se vad ni vill, jag ska duscha bara." hörde jag honom säga vid sidan av mig när han precis kommit ut från vad jag fortfarande antog var sovrummet. När jag vände mig mot honom för att nicka så fastnade blicken på honom och jag fick inte fram ett ljud. Han hade kommit ut från rummet med endast en lavendelfärgad handduk runt höfterna. Nog för att jag inte sett honom på ett tag, men en sak var säker, han hade tränat magmusklerna sen jag såg honom sist.
"Justin, gå härifrån! Dezzie kommer snart börja dräggla." skrattade Jasmine men jag kunde inte ens få mig själv att reagera på det hon sa. Roat kom Justin fram till mig där jag stod på golvet bredvid Jasmine. Han la sin hand mjukt mot min kind innan han gav mig en mjuk kyss på halsen.
"Du gör ingenting bättre!" mumlade jag lågt och jag kunde känna hur han log mot min hals. Han la en av händerna om min rygg och tvingade mig att radera det lilla avstånd som fanns mellan oss. Inte för att jag klagade direkt, men Jasmine skulle nog göra det snart. Tyvärr fanns ju den lilla detaljen att Justin hade hittat mina svaga punkter, nämligen halsen, och jag hade ingen aning om hur jag skulle få min röst att bära.
"Justin? Sluta retas med henne!" påpekade Jasmine bakom mig och hörde hur Justin mumlade någonting till svar. Jag lyssnade dock inte för jag var alldeles för upptagen med att argumentera med mig själv. En del av mig försökte få kontroll över mig själv, medan den andra delen försökte få den första delen att strunta i kontrollen. Det var en jobbig argumentation, för båda vägde upp lika mycket.
"Jag tänkte säga att ni skulle ta in på hotell, men jag kom på att vi faktiskt är på ett, så jag lämnar er ifred en stund." sa hon innan jag hörde hur hon reste sig upp fron golvet. Jag var på väg att vände mig mot henne för att säga åt henne att hon inte behövde gå, men precis då tog Justin tag i min kind och pressade sina läppar mot mina. Han fick mig att smälta. Hans beröring vid min midja och vid min hals. Hans mjuka läppar som försiktigt masserade mina. Hans tunga i min mun. Han var för mycket för att ta in, och ingenting gjorde det bättre för att han bara stod framför mig i handduk. Jag insåg först då att jag nog hade saknat honom precis lika mycket som Jasmine sagt att han saknat mig, bara det att jag hade lättare för att förtränga smärta. Jag fick i alla fall inte nog av honom, och det var ett som var helt säkert.
"Varför gör du såhär mot mig?" mumlade jag ansträngt mot hans läppar. Han log milt tillbaka innan han pressade mig närmare sig.
"Ska du säga." mumlade han som svar och jag suckade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra längre. Han gjorde mig helt galen genom att bara låta sina läppar möta mina, men jag kunde inte precis släppa honom. Då skulle jag bli ännu galnare för då retades inte han med mig utan jag retades med både honom och mig själv. Sen var det inte direkt någonting som han skulle gå med på just nu. Han höll mig fast mot sin kropp och den djupa kyssen blev allt vildare. Jag insåg till slut att jag stod med ryggen mot väggen, vilken vägg det kunde varit hade jag ingen aning om eftersom att jag inte varit inne i rummet särskilt länge innan Justin började plåga mig. Hans högra hand smekte min rygg under tröjan som han måste ha smygit sig under, medan den andra handen mjukt lekte med mitt hår. Hans beröring fick mig att rysa, vilket han naturligtvis märkte, för han log mot mina läppar. För att försöka jävlas lite mot honom släppte jag hans läppar innan jag lät mina mjukt glida över hans hals ner mot nyckelbenet, motsatt sida till var jag lämnat ett sugmärke på Christians order, några veckor tidigare. Trots att jag trodde det var omöjligt så drog han mig ännu närmare sig och jag kände hur min kropp formades efter hans medan hans formades efter min. Vi passade ihop likt två pusselbitar, så olika men ändå så lika. Jag bannade mig själv för att jag kunde ha låtit allt det här sluppit undan mig. Hade inte allting hänt som faktiskt hade hänt, så skulle jag inte stå pressad mellan en vägg och Justin, av Justin medan hans händer smekte över min kropp likt en fjäders beröring, och jag skulle inte ha mina läppar mot hans hals. Jag log mjukt åt orden jag uttalat inom mig för ett par veckor sedan, if it's meant to be, it will be och jag måste säga, att bättre än så här kunde det omöjligt bli. Jag var den lyckligaste i universum som hamnat så rätt när jag fortfarande var så ung. Men ålder spelade inte längre någon som helst roll, det var jag och Justin, och det var det enda som betydde någonting. Jag och Justin, ett par som inte längre bestod av två individer, vi var en.
Ooooh...
Läste igenom kapitlet och jag kan säga som så att till och med jag blev förvånad över hur Justin kom in och tog över hela kapitlet xD
Det var inte såsom jag tänkt det från början, meeeeeen det är ju rätt bra ändå, tycker ni inte? ;)
Måste än en gång få tacka för alla era kommentarer, jag vet inte ens vad jag ska säga längre, för det finns seriöst inte ord kvar! D:
Men ni är i alla fall enormt underbara <3
My sweet little luvies!! <3
Och, ni som är mer inne på Twitter än Facebook, eller kanske bara vill ha en snabb update på twitter också, så har jag gjort en Bieber Cash Update inloggning :)
Är ni intresserade så är det bara att gå och följa http://twitter.com/BieberCashBlogg så får ni där en snabb Update :)
Där kommer jag även att skriva om andra saker, såsom att det kanske tar ett tag innan kapitlet kommer upp, eller att datorn strular, eller att... jaa... you get the picture ;)
Anyways :) Hoppas ni gillade det här kapitlet, även om det var lite eldigt kanske xD
Puss på er alla sötnosar <3
P.S. @BieberCashBlogg följer alla tillbaka! Detsamma gäller på min privata @tjofsen :)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 145
"Dig." log jag och han besvarade varmt mitt leende innan han kysste mig igen, mer passionerat än innan. Trots att jag var i ett annat land, och inte ens i närheten av Canada, så kände jag mig hemma.
"Hej baby! Hej Deztiny!" hälsade Pattie när hon kom mot oss med ett mjukt leende på läpparna. Jag besvarade hennes leende innan jag vände mig mot Justin som också log mot henne.
"Justin, hur kommer det sig att du bara ändrade mitt i alltihop? Det kom som en förvåning ska jag säga dig." frågade Pattie nyfiket och Justin ryckte på axlarna innan han slog armarna om mina axlar och pussade mig på kinden. Pattie granskade mig ett ögonblick men sen log hon bara mot oss. Vi stod och pratade alla tre en stund innan vi gick tillsammans mot "sällskapsrummet" eller vad man nu skulle kalla det.
"Justin, high five man! Sjukt bra show! Du såg ut att få bättre energi på slutet dock, och det vet vi ju alla vad det beror på." skrattade Alfredo när vi kom in genom dörren hand i hand. Justin's tag om min hand hårdnade lite innan han drog med mig bort till den nästintill överfulla soffan. Han trängde sig ner mellan Kenny och Scooter för att sedan dra ner mig i sitt knä, utan att jag verkade ha någonting att säga till om för fem öre.
"Är du glad nu lillskit?" frågade Kenny och log mot Justin. Jag såg inte hans ansikte så jag kunde inte bedömma vad hans uttryck var, men antingen så skulle han flina tillbaka till sin livvakt eller så skulle han jävlas med honom.
"Äsch, det var väl ingenting. Jag menar, fine, jag har väl saknat henne, men det skulle ju ändå inte vara lång tid kvar innan jag såg henne igen liksom." babblade Justin på bakom mig och jag motstod att skratta. När han var klar reste jag mig upp.
"Ja, men jag kanske ska gå igen, åka hem till Kanada igen." började jag och tog mig lugnt förbi de som satt ner i soffan. Inte långt därefter kände jag ett par starka armar runt mig som drog tillbaka mig i soffan igen.
"Ja eller inte! Du går ingenstans!" påpekade Justin torrt och jag skrattade mjukt innan jag kysste honom mjukt på läpparna. Det hördes några visslingar runtom oss och när jag backade undan lite så log jag besvärat. Jag var inte van vid sånt här. Inte för att jag klagade egentligen. Det var en del av Justin och hans liv, men det var ovant på något sätt.
"Aye!" utbrast Justin när jag backade undan från honom. Jag skrattade lätt innan jag vände mig lite så att jag satt rakt, med ryggen mot hans bröst, och lutade sedan huvudet mot hans axel. Under tiden vi satt så kände jag hur Scooter tittade på mig från min högra sida och till slut vände jag blicken mot honom.
"Vad är det?" skrattade jag och han la huvudet på sned innan han tittade bort med ett leende på läpparna. Sen såg han tillbaka på Justin för att sedan låta blicken vila på mig.
"Det är fascinerande hur mycket en person kan förändra en annan. Han har gått som på nålar här de här veckorna, om han inte legat inne i sitt hotellrum och inte gjort någonting alls. Det syntes till och med när han kom upp på scenen igen efter att Jasmine spelat sin låt. Han såg ut som en helt annan människa, han var så mycket gladare, och lite rosig om kinderna också." pratade han på och när jag förvånat vände huvudet mot Justin, eftersom att han faktiskt också satt där även om det lät som om Scooter inte ens brydde sig om att han hörde, så sov Justin. Han såg enormt fridfull ut, men jag var ändå osäker på att han sov. Det hade i så fall gått otroligt fort.
"Ja, det är inte så konstigt att han var rosig om kindpåsarna! Dem stod ju och grovhånglade bakom scenen!" kläckte Alfredo ur sig och jag vände huvudet mot honom. Han flinade överlägset mot mig men jag gav honom bara ett lekfullt leende tillbaka.
"Ledsen att göra dig så avundsjuk. Det var inte meningen. Du får se till att ragga upp en egen liten fröken att mysa med backstage." svarade jag sockersött till honom och han blinkade till samtidigt som leendet försvann. Det där hade han nog inte väntat sig, det verkade inte någon ha väntat sig då det blev knäpptyst i rummet, tills Kenny började skratta.
"Oh burn man!" skrattade han innan han klappade mig på axeln. Jag stirrade envist på Alfredo, som verkade väggra släppa mig med blicken, innan han log mjukt mot mig, tog upp en papperslapp som han sedan knycklade ihop och sen kastade han den i pannan på Justin. Justin hoppade till och såg sig omkring med sömndruckna ögon medan hans tag om mig blev hårdare.
"Vad?" muttrade han innan han lutade sig tillbaka igen. Han såg helt utmattad ut, och jag förstod honom väl. Han är ju överallt när han har konserter. Han springer fram och tillbaka, upp och ner, dansar hit och dit. Inte konstigt att han blir trött.
"Du får nog akta dig för bruden din. Hon är kaxig." svarade Alfredo och Justin skrattade trött mot sin kompis.
"Du skulle bara veta. Och hon är inte bara kaxig, hon har en hel del skillz också." flinade han innan han gned sig i ögonen med en hand han släppt mig med.
"Vad skulle det vara då hade du tänkt dig?" frågade han skeptiskt och jag kunde se på Justin's leende blev bredare.
"Hon är coolare än du, hon skulle kunna slå dig i vad som helst, hon får en alltid att skratta, hon är en jävel på att pranka folk, hon överaskar en alltid, hon står upp för vad hon tror på, hon slåss istället för de svaga, hon sätter sig emot sånt hon inte gillar, hon får mig alltid att le, hon är en underbar person som dessutom är extremt snabbtänkt, och hon är perfekt. Vill du ha fler förklaringar eller?" frågade han och log mot Alfredo, som nu satt och stirrade på Justin.
"Coolare än jag? Slåss för de svaga? Skulle kunna slå mig? Vad exakt snackar du om Justin?" frågade Alfredo oförstående och jag hoppades innerligt att Justin inte skulle dra upp vad jag trodde att han skulle göra.
"Hon är extremt mycket coolare än du! Och du skulle kunna utmana henne i vad du vill, hon skulle ändå klå dig! Och hon slåss istället för de svaga. Vafan tror du jag åkte med henne till akuten för när vi var i Atlanta? Någon vecka, eller två, innan hon träffade oss där nere så var hon i slagsmål med några killar som mobbade en mindre kille. Hon fick två brutna revben ovh en massa glassplitter i ryggen eftersom att en av killarna kastade in henne i en tavla." började han och jag suckade djupt. Jag visste att jag skulle få ångra mina handlingar och nu var jag på god väg till att göra det också.
"Blev du misshandlad av honom? Fyfan vilket svin?" muttrade någon av dansarna. Jag vände blicken mot honom och log överseende medan Justin skrattade.
"Sådär reagerade jag också! Saken är bara den att den största killen gick därifrån med större skador än vad Dezzie gjorde. Han hade blåmärken i hela ansiktet, en spricka i käken och sen var hans ben brutet på två ställen." förklarade Justin klart och jag begravde händerna i ansiktet. Jag har aldrig haft så dåligt samvete i hela mitt liv. Ju längre tiden gått från den dagen, desto större och grovare blev skuldkänslorna för det hela.
"Du skojar med mig? Den där lilla tjejen? Yeah right!" svarade Alfredo och jag såg upp på honom med skulden glänsande i blicken.
"Det är ingenting jag är stolt över om det är vad du tror. Ett par blåmärken och en skadad käke, fine. Men att jag varit orsaken till ett brutet ben, brutet på två olika ställen i benet, nej, det är jag inte stolt över. Och vad gäller min storlek så har det ingenting med saken att göra ska jag tala om för dig!" muttrade jag. Det var väl inte direkt meningen att mina skuldkänslor skulle gå ut så mycket över andra, men jag hade ju inte pratat med någon om det sen jag berättat för Justin och resten. Nog för att revbenen nu hade läkt nästan helt, så var min kropp inte helt hel ännu. När jag sagt till Justin att jag åkta in på sjukhus minst en gång i månaden så skojade jag inte med honom. Och ingenting var annorlunda den här månaden heller. Något som jag var säker på att Justin skulle ta särskilt lätt på när han skulle få reda på det, men jag kunde ju alltid hoppas att jag hade fel.
Oh damn!
Vad har hon nu hittat på? ;O
Och var ville Scooter egentligen komma med sitt lilla tal?
Han hann ju aldrig färdigt förrän Alfredo avbröt honom...
Nej, om man ska sova nudå kanske.
Det är ju werk time imorrn igen.
OH SWEET HOLY NIGGLETS!!!
KLOCKAN ÄR JU ASMYCKET O.o
Snacka om att det är dags för mig att knyta mig!!!
Kommer hem vid typ 6-tiden imorgon.
Då kommer jag antagligen sätta mig och käka någonting, sen kanske jag blir tvungen att tvätta eller något, men sen! Sen ni! Då sätter jag mig och skriver på nästa kapitel!!! ;)
Believe my words! :) <3
Oh crap! Tiden rullar!
Ni behöver inte tveka innan ni skickar vänförfrågan/skriver till mig på facebook! :)
För den som undrar heter jag Madelene Zeus Morén vilket är omöjligt att missa :)
Jag finns nästan alltid tillgänglig på facebook när jag är hemma, då jag har det i telefonen :)
Men sweet holy moses! Okej, time to go!
Tack för kommentarerna! De bara rullade in och jag älskar dem!
Lika mycket som jag älskar er! <33
Sweet Dreams are made of Biebs! (<-- ooooh, I like that!! :D Damn I'm good sometimes!)
Sheeet! Sorry, men jag har verkligen sjukt svårt för att slita mig märker jag D:
Skriver snart igen!
Love you guys !
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 144
"Tredje låten från och med nu är till dig. Vi ses snart." svarade jag henne snabbt innan jag gav henne ännu en kyss för att sedan springa ut på scenen igen. Det kändes ensamt att gå ut på scenen igen, utan henne, men nu behövde jag inte sakna henne längre. Nu var vi tillsammans igen, in the city of love.
DEZTINY'S PERSPEKTIV
När Justin sprang in på scenen igen så stod jag och såg på honom en stund, tills jag hörde hur han började sjunga på någon låt. Någon petade på mig i ryggen och jag vände mig instinktivt om för att se Jasmine med ett stort leende på läpparna.
"Det där gjorde vi bra tjejen!" flinade jag och höjde handen för en high five. Hon hakade snabbt på medan hon skrattade och nickade. Jag hade blivit lite förvånad när Jasmine ringt, nästan i panik, för några dagar sedan. Jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig att det var så illa som hon beskrev det alls. Däremot ångrade jag knappast att jag åkte hit. Jag hade saknat honom sjukt mycket jag också, och skolan var verkligen inte en plats för mig just nu. Christopher hängde runt mig som en igel för att försöka se på mig hur hårt jag tog på att Justin var borta. Han var helt övertygad om att det var någonting mellan mig och kändispojken, som han kallade honom.
"Dezzie, Justin vill att du ska gå ner i publiken för att stå bredvid Scooter och Pattie till nästa låt." hörde jag Kenny's röst, som drog mig tillbaka från mina tankar. Jag ryckte till och vände blicken mot honom, och det tog ett tag innan jag insett var han överhuvudtaget sagt.
"Oh, ehm... Hur kommer jag ner dit då?" frågade jag försiktigt men Kenny skrattade bara mjukt. Han var så otroligt lätt att vara runt.
"Jag har starka order från lillgrabben att följa med dig. Det skulle jag gjort i alla fall, man vet aldrig med fansen, men han blängde på mig rätt ordentligt, så om jag inte följer med dig så kommer jag antagligen få stora konsekvenser." förklarade han och jag skrattade lågt medan jag himlade med ögonen åt Justin. Han var bra söt han.
"Okej, men vi ses sen Jas." log jag mot henne innan jag gick med Kenny genom olika gångar hit och dit. Jag antog att jag skulle gått vilse direkt om jag hade gått själv. När vi kom ut framför scenen så slöt jag upp med Pattie och Scooter. Scooter petade mig välkomnande i sidan medan han log mot mig. Han var också lätt att vara runt, han var alltid så trevlig. Inte mot Justin kanske, men det var ju en annan sak.
"Åh, hej gumman! Vad gör du här nere?" frågade Pattie när hon fått syn på mig och gav mig en varm kram. Jag log mot henne när hon tog ett steg tillbaka.
"Justin's order." skrockade jag och hon log ett förvånat leende, men verkade släppa det. Justin avslutade tonerna på en låt, som jag faktiskt kände igen, nämligen One Time. Han letade med blicken ut över publiken och hans ögon stannade slutligen vid mina. Han log mjukt innan han tystade fansen.
"Okay! Now I'm gonna preform a song I've kinda missed singing! Unfortunatley the other part isn't here to do it with me, but we can do it anyway, can't we? Okay, c'mon!" ropade han i micken och i ögonvrån såg jag hur Pattie och Scooter snabbt utbytte blickar. Visste inte dem om upplägget som Justin hade på konserter? Varför skulle dem bli förvånade i sådana fall. Eller var det bara så att han petat in låten helt randomly bara för att jag dykt upp? Frågorna fick vänta till senare, för intrott började och publiken skrek när de identifierade låten. Jag kände igen låten, hade väl hört den någon gång, men jag hade inte direkt "knarkat" den eller hur man skulle uttrycka sig.
You've got that smile
That only heaven can make
I pray to God every day
That you keep that smile
You are my dream
There's not a thing I won't do
I'll give my life up for you
'cause you are my dream
And baby, everything that I have is yours
You will never go cold or hungry
I'll be there when you're insecure
Let you know that you're always lovely, girl
'cause you are the only thing that I got right now
One day when the sky is fallin'
I'll be standing right next to you, right next to you
Nothing will ever come between us
'cause I'll be standing right next to you, right next to you
If you had my child
You would make my life complete
Just to have your eyes on little me
That'd be mine forever
And baby, everything that I have is yours
You will never go cold or hungry
I'll be there when you're insecure
Let you know that you're always lovely, girl
'cause you are the only thing that I got right now
One day when the sky is fallin'
I'll be standing right next to you, right next to you
Nothing will ever come between us
'cause I'll be standing right next to you, right next to you
We're made for one another, me and you
And I have no fear, I know we'll make it through
One day when the sky is fallin
I'll be standing right next to you, whoa
One day when the sky is fallin'
I'll be standing right next to you, right next to you
Nothing will ever come between us
'cause I'll be standing right next to you, right next to you
Stand by my side, side, side
When the sky falls down
I'll be there, I'll be there
You've got that smile
That only heaven can make
I pray to God everyday
To keep you forever, oh
Genom hela låten vända han med jämna mellanrum blicken mot mig. Antagligen för att det inte skulle verka misstänkt så vände han den ut mot publiken, mot andra som stod och sjöng med, men den sökte sig alltid tillbaka till mina ögon. När han tittade ut mot publiken så skrek dem ännu mera.
"Okay. That's all for tonight! Thank you very much every... What? You don't want it to end? Well I have no more songs to preform! What was that? Oh? Oooooh! Someone out there wants to be my Baby! Well then, who wants to be my Baby?" skrek han i mic'en och det kändes som om taket när som helst skulle lyfta från väggarna, så mycket ljud var det. Det var ingen tvekan om att det var låten de flesta vill höra. Det var riktigt kul att höra hur alla fans sjöng med till låten och när jag sneglade bakåt kunde jag urskilja att nästan alla dansade med till låten, som tog slut fortare än jag tyckte det kändes.
"So, that's it! Thank's to you all! France is amazing! You guys are amazing! And remember, every single on of you are my Babies, my Common Denominators and my Favorite Girls! Nothing is ever gonna change that! Love you guys! Thank you and good night!" sa han i mic'en innan han vinkade till fansen för att sedan vända sig och gå in backstage igen. Scooter petade på mig igen och sa att det var dags att röra på sig. Jag log mjukt mot honom innan jag följde efter, för jag skulle nog inte ens hitta tillbaka, om jag inte skulle gå över scenen. När vi kom ut backstage, där Justin lämnat mig, så såg jag honom inte någonstans. Jag såg mig omkring och hoppade förskräckt till när någon kramade mig bakifrån.
"Hej." hörde jag Justin säga och la sin haka mot min högra axel. Jag skrattade mjukt innan jag vände mig om och gav honom en hård kram.
"Det där var fantastisk! Och du fick mig nästan att börja gråta inför din mamma. Vilket inte var särskilt snällt ska jag tala om för dig!" påpekade jag till honom och han flinade bara sitt vanliga, oskyldiga leende.
"Jag får väl gottgöra dig för det då." mumlade han inbjudande medan han lätt blicken sänkas till mina läppar och sen upp igen.
"Give it a shot." svarade jag mjukt och jag kände slutligen hans läppar mot mina. Mina drömmar om honom de senaste veckorna hade verkligen inte gjort honom rättvis. Det var även vad jag försökt underhålla mig med under de tråkiga lektionerna i skolan, försöka drömma mig tillbaka till då jag kunde känna hans beröring, känna hans läppar mot mina och höra hans skratt. Känna hans underbara lukt och känslan av att jag när som helst kunde smygkolla på honom bara för att han var så söt. Jag hade saknat honom så mycket att det gjorde ont i mig, men jag hade klarat av det. Mer än vad Justin verkat göra i alla fall.
"Vad tänker du på?" frågade Justin och drog mig tillbaka till hans armar. Jag log mot honom innan jag gav honom en snabb puss.
"Dig." log jag och han besvarade varmt mitt leende innan han kysste mig igen, mer passionerat än innan. Trots att jag var i ett annat land, och inte ens i närheten av Canada, så kände jag mig hemma.
Aww! :) <3
Så, vilka gissade på att det skulle vara Next 2 You som han sjöng? :)
Det kom som en liten (minimal eller vad man nu ska säga) chock va? ;)
Tack för alla era underbara kommentarer!
Jag älskar er luvies! <3
Kan inte lova att det kommer ett till kapitel idag, men det är inte helt omöjligt ;) <3
Where are you now - Kapitel 143
Jag satt själv inne på mitt rum och funderade vad för tjej som nu skulle bli OLLG. Det var en av de bästa sakerna med hela showen, men nu när jag saknade Dezzie så mycket så var det svårt att inte tänka på henne istället för den lyckliga tjej som satt med mig på scenen. Hittills verkade ingen märkt att jag var annorlunda i alla fall, om man bortsåg från mamma, Jasmine och resten av crewet. Dem flesta var dock smarta nog att inte kommentera det, medan andra, såsom Scooter och Jasmine, gjorde allt för att jag skulle tänka på annat. Det var lättare sagt än gjort det!
Jag avslutade de sista tonerna på Overboard med Jasmine innan hon gick ut från scenen. Intrott till One Less Lonely Girl började spela och publiken började genast sjunga med i låten när jag började. Det var extremt härligt att dem sjöng med, det var så roligt att de inte bara lyssnade utan var en del av showen. Precis som dem var när några från crewet gick ut i publiken för att hitta konsertens OLLG. Jag undrade spänt på vem det skulle bli. Förhoppningsvis en blond tjej, det var lite svårare att tänka och jämföra med Dezzie då. Det började dra ihop sig i låten och jag såg hur stolen togs fram, följt av dansarna som drog med sig en mörkhårig tjej. Naturligtvis tänkte jag för mig själv men sjöng vidare med samma leende på läpparna. Jag granskade tjejen på håll och det var ett stort under att jag inte slutade sjunga. Hon var så lik Dezzie. Håret, sättet att sitta. Antagligen var det bara jag som tyckte det, såsom jag tyckt om de flesta som varit OLLG under turnén, även de blonda, och ingenting visade att jag inte inbillade mig. Dansarna reagerade inte på henne, och publiken skrek sjukt mycket, men det gjorde dem ju alla. Jag tog emot rosorna från Alfredo innan jag gick vidare mot tjejen, som inte tittade åt mitt håll. När jag kom närmare vände hon upp sina blåa ögon, och av ren automatik fortsatte jag sjunga på texten, som försvunnit ut ur mitt huvud. Jag var bombsäker på att jag bara inbillade mig, men en liten del av mig sa att det var Dezzie. Min inre argumantation avslutades så fort hon log mot mig. Nog var det Dezzie alltid. Det var jag 100% säker på. Det var omöjligt att min hjärna skulle spela mig ett sånt spratt. Inte för att jag skulle bli förvånad om det var så, men nej, det var helt omöjligt.
"Hej!" viskade hon mot mig och jag log varmt mot henne. Jag motstod den stora lusten att pressa mina läppar mot hennes. Istället la jag armen om hennes axlar i någon sorts kram, en sådan som jag brukade ge OLLG's. Jag gjorde en mental påminnelse om att tacka Jasmine. Vi hade typ tre/fyra minuter på oss mellan slutet av den här låten och början av Favorite Girl.
Äntligen drog jag de sista tonerna i låten och drog lugnt med mig Dezzie backstage, eller vad man nu skulle kalla det. Jasmine mötte oss, eftersom att hon skulle på om en halv minut, och hon log oskyldigt mot mig. Jag gav henne en hård kram.
"Du är bäst, det vet du va?" viskade jag till henne och hon skrattade lågt innan hon släppte mig för att springa upp på scenen. När hon var borta, och man kunde höra henne prata med fansen, så kastade sig Dezzie över mig och tryckte sina läppar mot mina. Det kändes som om jag drömde, så underbart var det.
"Har du saknat mig eller?" skrattade jag lågt mot hennes läppar. Hon avslutade kyssen innan hon tittade mig i ögonen.
"Ska du säga! Jag har nog hört ett och annat ska du veta." flinade hon till svar och jag himlade med ögonen, jag ville verkligen inte prata om det just nu. Mina läppar fann istället hennes och jag kände mig hel igen. Den saknade pusselbiten var upphittad och ditsatt.
"Aye, bro, folk försöker jobba här runtomkring om du inte har missat det. Bruden finns kvar." påpekade Alfredo en bit ifrån oss. Jag vände motvilligt uppmärksamheten mot honom och blängde på honom med en hård blick.
"Shut up and mind your own business, man!" muttrade jag åt honom innan jag vände mig mot Dezzie igen. Alfredo skrattade men sa ingenting mera. Om han stod kvar eller inte var jag inte det minsta medveten om, eller intresserad av heller för den delen. Jag hade en och en halv månad att ta igen med Dezzie, på typ sisådär fem minuter. Inte det lättaste, snarare helt omöjligt, men man gjorde ju så gott man kunde.
"Baby. Du ska på nu." viskade hon mot mina läppar. Hade jag kunnat hade jag struntat i var jag var tvungen att gå. Under andra omständigheter hade jag skolkat, men det gick inte. Det var bara att gilla läget, och innerst inne visste jag att det här var något jag var tvungen att göra. Visa folk att det skulle funka mellan mig och Dezzie, även om jag hade en stor karriär att tänka på också. Jag visste att vi skulle klara det, men det gällde bara att bevisa för alla andra också.
"Jag går ingenstans. Du har en konsert att slutföra." pushade hon mig och backade undan. Jag suckade diskret innan jag drog henne närmare en sista gången för att ge henne en mjuk kyss.
"Tredje låten från och med nu är till dig. Vi ses snart." svarade jag henne snabbt innan jag gav henne ännu en kyss för att sedan springa ut på scenen igen. Det kändes ensamt att gå ut på scenen igen, utan henne, men nu behövde jag inte sakna henne längre. Nu var vi tillsammans igen, in the city of love.
Oooh, vad tycker ni? :)
Jag hade lite svårt för att skriva det här.
Jag menar, det är så lätt att det blir jätteöverdrivet eller så, men till slut fick jag nästan till det ^^
Jag är på värsta skrivhumöret känner jag xD
Bli inte alltför förvånade om det kommer upp ännu ett kapitel snart xD
Men aye, vad tror ni det är för låt han tänker sjunge "för henne"?? :P
Tack för kommentarerna sötnosar!
I can't even describe it <3
You are the brightest light in my life and I absolutley love you! <3
SWAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG (<--- svar ja, jag har fått fnatt ^^)
Where are you now - Kapitel 142
"Pattie?!" ropade jag och hörde hur hon kom emot mig. Hon såg på mig med en frågande blick och jag besvarade den med ett glatt leende. Det här skulle bli kul!
JUSTIN'S PERSPEKTIV
"Okej, men du, kan jag ringa upp dig sen? Jag ska gå på om fem minuter, jag ville bara höra din röst." sa jag i telefonen. Jag försökte låta munter, det var inte lätt, men det var inte lika svårt som jag hade trott och förväntat mig. Jaz hade helt klart haft en poäng när hon sa att det gick fortare om jag bara tog en dag i taget. Hon var så otroligt smart ibland, och jag älskade hennes sätt att se på saker. Läste man hennes twitter så blev men helt klart beroende av det. Alla hennes ordspråk och allt hon skrev var så sant, det gav en alltid så mycket nya tankar också.
"Klart vi kan prata senare! Gå på, gör en awesome show, så hörs vi senare. Puss på dig sötnos!" skrattade Dezzie lätt tillbaka. Jag log åt hennes skratt. Jag saknade henne fortfarande, men jag försökte vända på det från enorm saknad till extremt längtan istället. Att få se in i hennes blåa ögon, att få se hennes mjuka leende, att få känna hennes hand i min, att få känna hennes läppar mot mina, och bara få höra hennes fantastiska skratt. Det var vad jag längtade efter, och saknade. Det var svårt att hålla balansen uppe mellan båda känslorna, särskilt eftersom att jag inte kunde titta på någon annan tjej utan att tänka ännu mer på henne. Det var därför svårt att framföra One Less Lonely Girl, men jag visste att jag gjorde en bra sak, så det var bara att bita ihop. Det var värt det.
"Vi hörs snart. Puss!" avslutade jag i telefonen innan jag la på och gav mobiltelefonen till Kenny som stod och log mot mig.
"Vad är det?" frågade jag honom förbryllat men han skakade bara på huvudet och gick därifrån utan att svara. Han visste att jag saknade henne, det var oftast honom jag pratade med om det. På något sätt verkade han förstå mig, även om jag knappt förstod det själv ens en gång. Jag träffade Dezzie elva dagar innan jag åkte på turné, och de elva dagarna var några utav de bästa i hela mitt liv. Även om det gått kort tid mellan att vi träffats och sedan sa hej då, så hade hon blivit en stor del av mitt liv. Hon hade satt sig fast hos mig, men jag klagade inte. Hon var speciell, inte alls som alla andra. Den som nekade det hade inte ögonen med sig alls. Hon var inte som alla andra, det var ett stort faktum och ingenting annat.
"Justin?! Vad gör du här ute? Du ska ju ut på arenan till soundchecken! Typ nu!" utbrast någon bredvid mig som drog mig tillbaka till verkligheten och nuet. Jag vände förskräckt blicken mot rösten och såg in i Scooter's mörka ögon.
"Sorry man, jag stod och tänkte bara." svarade jag medan jag granskade hans ansikte. Han himlade med ögonen mot mig innan han formligen började putta mig mot scenen. Jag suckade innan jag slutligen drog ett djupt andetag för att sen springa upp på scenen med en mic i handen.
"Wazzup Paris?" ropade jag ut till den lilla publiken som stod nedanför scenen. De skrek när jag kom ut och jag vinkade till några med ett leende på läpparna. Fansen fick mig alltid att må bra, vad jag än hade i tankarna. Soundcheck fick mig alltid att tänka på annat, eftersom att vi dansade runt, skojade och skrattade en massa. Det var värre på själva konserterna, eftersom att de flesta låtarna handlade om kärlek, vilket i sin tur fick mig att tänka på Dezzie.
"Så, någon som har några frågor till mig? Ooooh, okej, det var ett par stycken." flinade jag när alla räckte upp sina händer. Jag genomsökte publiken för att välja ut någon och bestämde mig sedan för en blond tjej med håret uppsatt i två råttsvansar. Kenny tog sig ut mellan tjejerna med en mic så att hon lättare skulle höras.
"Vad tycker du om Frankrike hittills?" frågade hon och jag log bländande till henne.
"Jag älskar Frankrike! Det är fantastiskt fint här och jag skulle gärna stanna. In the city of luuuuuuuuuuuv." svarade jag innan jag blinkade ut mot publiken. Några skrek till medan några skrattade åt mitt svar. Jag såg hur Kenny gick vidare till en annan tjej med rödbrunt hår och fräknar i ansiktet. Fräknar var rätt charmigt, och jag älskade när folk stod för sitt utseende istället för att täcka dem med en massa onödigt smink.
"Var är Jasmine Villegas någonstans?" frågade hon blygt mot mig. Hon undvek ögonkontakt, men jag kunde urskilja att hon hade gröna, söta ögon.
"Jadu, hon springer nog runt som en stucken gris i sitt rum för att göra sig i ordning. Ni skulle bara veta vilken tid det kan ta för henne, och man får passa sig för att man inte ska få en borste i huvudet. Tro mig, det känns." skojade jag och tjejerna nedanför scenen skrattade åt mina ord.
"Äsch, du förtjänade det." hörde jag någon annan säga och när jag vände mig om såg jag att Jasmine kom ut på scenen med en egen mic i handen och ett brett leende på läpparna. Hon ställde sig bredvid mig och jag la lugnt armen om hennes midja. Hon spände sig lite då jag kommit åt hennes kitliga ställe, men annars brydde hon sig inte.
"Det är kanske inte helt omöjligt. Men hur kommer det sig att du redan är klar? Det brukar ju ta flera timmar för dig att få till allting. Vissa är ju inte lika perfekta som jag." flinade jag mot henne och hon lipade mot mig innan hon kärleksfullt ruffsade till mig i håret. Jasmine och jag hade väl haft något för ett bra tag sen, men nu var hon inget annat än som en syster för mig.
"Så, är det någon som kanske har en fråga till mig? Eller till muppen bredvid mig?" frågade Jasmine till publiken som stått och skrattat åt oss. Jasmine pekade snabbt på en liten tjej som såg ut att svimma när som helst då hon insett att Kenny var på väg mot henne.
"Vad ska ni göra efter turnén?" frågade hon och jag kände hur jag stelnade till. Jasmine petade diskret på mig och jag la på ett leende på läpparna medan jag log mot Jasmine för att hon skulle börja.
"Jag ska hem för att träffa min familj och lite kompisar, sen har jag en spännande ny låt till er på gång också så det kommer bli rätt många timmar i studion. Vad ska du göra Justin?" frågade hon mjukt, som om hon inte redan visste det liksom.
"Jösses, jag ska hem till Canada och ta det lugnt. Träffa Ryan & Chaz och andra kompisar. Bo hos pappa ett tag för att busa lite med Jazmyn och Jaxon. Träffa mormor och morfar så klart också. Ja, helt enkelt bara ta det lugnt. Ha lite konserter här och var, jobba lite på några låtar kanske. Ladda upp inför MTV Music Awards också." svarade jag på frågan och log mot tjejerna nedanför scenen.
"Dezzie då?" frågade någon från publiken och jag vände huvudet mot tjejen som ropat. Hon var runt min och Jasmine's ålder och hade sitt svarta hår uppsatt i en knut bak i nacken. Jag log mot henne och skulle precis öppna munnen för att säga någonting, men Jasmine hann före mig.
"Dezzie går i skolan om dagarna. Jag kan lova att hon hellre skulle vara här i Frankrike än på sega spanska-lektioner, men hon är den duktiga av oss här." svarade hon och jag nickade tacksamt åt henne. Jag hade nog inte kunnat svara på den frågan riktigt. Oftast var jag snabbtänkt, men vissa frågor kunde lätt sätta mig ur spel. Både jag och Jasmine besvarade lite fler frågor innan soundchecken officiellt sätt var avslutad. Vi gick till varsitt rum för att förbereda oss lite innan riktiga konserten skulle börja. Vi hade kommit överens om att Jasmine skulle framföra en låt mellan One Less Lonely Girl och Favorite Girl, så hon satt och övade med Mama. Jag satt själv inne på mitt rum och funderade vad för tjej som nu skulle bli OLLG. Det var en av de bästa sakerna med hela showen, men nu när jag saknade Dezzie så mycket så var det svårt att inte tänka på henne istället för den lyckliga tjej som satt med mig på scenen. Hittills verkade ingen märkt att jag var annorlunda i alla fall, om man bortsåg från mamma, Jasmine och resten av crewet. Dem flesta var dock smarta nog att inte kommentera det, medan andra, såsom Scooter och Jasmine, gjorde allt för att jag skulle tänka på annat. Det var lättare sagt än gjort det!
'zup luvies? :)
Det var meningen att kapitlet skulle komma upp igår, men jag hade så mycket att tänka på att jag glömde bort det, sorry =/
I alla fall så har jag planerat att gott-göra er och tänker därför skriva minst ett till idag innan jag går och lägger mig för att sova :)
Vad sägs om det luvies? :) <3
Juste, en sak som jag tänkte på idag (har nämligen sysselsatt mig med att läsa om hela WAYN) är att när jag läser det jag skrivit så känns det inte som om det är min text.
Det känns som om någon helt annan har skrivit den O.o
Det är svårt att förklara, men jag kan ärligt säga att jag gillar det jag läser, och det är en skum känsla när en själv skrivit de... O.o
Hm... De är svårt att spekulera i sånt här...
Man blir ju inte klok på de ^^
Åh, juste.
TACK för era söta kommentarer! :) <3
Jag blev jätteförvånad nyss när jag gick in och såg att jag fått hela 18 kommentarer på det föregående kapitlet!!! :')
Ni är så underbara att det nästan är läskigt ^^ <3
Aja, nu ska jag fortsätta skriva till er :*
Luv ya guys! <3
Where are you now - Kapitel 141
"Tack Caitlin!" var det enda jag kunde säga. Jag var så tacksam över att hon fanns, men det var svårt att förklara det för någon. Det var extremt skönt att det var Caitlin vi pratade om, och att hon förstod mig utan att jag behöver rabbla upp en halv ordbok. Hon nickade med ett varmt leende på läpparna innan hon gav mig en trygg kram. Hon var verkligen en ängel.
1 månad och 2 veckor senare
JASMINE'S PERSPEKTIV
"Justin? Hallå? Är du där inne?" frågade jag medan jag knackade på den stängda dörren. Någon mumlade i rummet och jag himlade med ögonen innan jag öppnade dörren. Därinne fick jag se något som inte förvånade mig alls längre. Justin låg i den svarta skinnsoffan och slängde upp en basketboll i luften för att sedan fånga upp den igen. Han tittade inte ens på den orange bollen, hans blick var fäst någon helt annan stans, som verkligen inte var i det rummet. Han låg och tänkte, det syntes lång väg. Något som han gjorde ofta. Han var oftast inte ens kontaktbar förrän man kastade något hårt på honom. Jag hade insett att en hårborste var ett utmärkt vapen när det kom till just det.
"Seriöst Justin! Nu får du väl ändå ge dig! Det är två veckor kvar! Två veckor! Jag saknar henne också, massor, men du har klarat av en och en halv månad. Vad gör två veckor mer eller mindre för skillnad?" muttrade jag till honom innan jag satte mig på hans mage. Han vände blicken mot mig, men det var inte samma glöd i den som det brukade vara, innan han släppte ner bollen på golvet och lät den rulla iväg från hans hand.
"Jasmine, vad vill du?" frågade han oförstående och jag suckade djupt. Det var så typiskt honom att inte ens lyssna på vad jag sa till honom.
"Jag sa att det inte är mer än två veckor kvar och..." började jag men avbröts av ett besvärat stönande från honom.
"Påminn mig inte! Hur kan två månader gå så extremt långsamt? Det är ju nästan löjligt!" muttrade han under mig och jag suckade innan jag lät huvudet vila i händerna.
"Ja, det här är extremt löjligt Justin! Dezzie är jätteunderbar och jag älskar henne extremt mycket, men vad skulle hon säga om hon såg dig såhär? Jag vet i alla fall hur hon skulle reagera!" påpekade jag till honom och han ryckte till. Jag hade träffat på precis rätt punkt. Han vet precis hur hon skulle reagera. Hon skulle bryta deras förhållande eftersom att hon inte ville stå emellan honom och hans fans. Han visste det precis lika bra som jag själv gjorde, och det syntes i hans blick.
"Vad ska jag göra då? Jag saknar henne! Det känns som om mitt hjärta inte ens existerar i mitt bröst längre. Det känns som om jag lämnade det hos henne. Ingenting blir bättre för att jag pratar med henne i telefon eller över internet, men gör jag det inte så blir allt bara ännu värre. Då blir saknaden så extremt mycket större. Jag kan inte äta ordentligt, jag kan inte sova ordentligt. Inte ens Ryan får mig att tänka på annat. Det är knappt att musiken och mina fans får bort tankarna från Dezzie. Hon gör mig galen och jag vill inte vara här när hon inte är det." förklarade han innan han drog ett djupt andetag. Jag gapade antagligen så mycket att hakan snart var nere vid knäna. Det var mer än vad Justin sagt alls under hela turnén. Det slog mig ur banan en sekund men jag skakade obekymrat på huvudet för att återigen få tillbaka talförmågan.
"Du är helt galen i henne." konstaterade jag och blinkade till. Jag hade haft helt fel när jag trott att det bara varit en vanlig förälskelse. Det gick inte att undgå att han verkligen var förälskad i henne, och att det var mer allvarligt än vilken förälskelse som helst, men det här var mer än vad jag var beredd på. Även om han inte sagt just de orden ännu så såg jag på honom att han verkligen älskade henne. Något som han kanske inte var helt medveten om ännu.
"No shit Sherlock! Har du lyssnat på vad jag precis sagt eller?" frågade Justin och höjde ett ögonbryn mot mig medan han såg på mig precis som om jag var helt dum i huvudet. Jag himlade med ögonen åt honom innan jag daskade till honom i huvudet. Han spände surt blicken i mig men verkade släppa det.
"Ledsen att göra dig besviken kompis, men det finns inte mycket du kan göra. Det är två veckor bara, det klarar du." uppmuntrade jag honom men han stirrade på mig för att visa att det loppet var dött. Han tänkte inte lyssna, och i hans ögon så var det inte alls som jag sa. På ett sett kunde jag väl förstå honom. Jag kunde se det i hans ögon, något som jag sett redan från början, att vad han och Dezzie hade inte var någonting annat än speciellt.
"Okej, du vill inte lyssna på mina uppmuntringar... Vad ska du göra då? Du kan inte ställa in turnén, och hon har skola så hon kan inte ta ledigt. Inte mer än vad hon redan gjort sen hon träffade dig. Jag försöker dessutom inte bara att muntra upp dig när jag säger att två veckor går fort. Det är fakta. Sen underlättar allt om du gör det bästa av situationen." sa jag försiktigt. Jag visste ju inte hur han skulle reagera, det var väl klart att jag hade mina föraningar, men när det kommer till Justin så vet man aldrig.
"Och hur ska det gå till menar du?" muttrade han som svar och tittade upp i taket igen. Jag motstod lusten att himla dramatiskt med ögonen. När han var inne i sina små svackor så var det inte lätt alls att få honom till den glada och positiva sidan igen. Hans svackor var inte många, men det hände med jämna mellanrum.
"Ta en dag i taget. Vakna på morgonen, dra ett djupt andetag och genomför sen dagen som den kommer. Ta vara på det speciella och gå sedan och lägg dig för att därefter ta dig igenom en ny dag." förklarade jag och genomträngde honom med blicken.
"Lätt för dig att säga." mumlade han till svar utan att se på mig. Jag suckade frustrerat åt honom. Han var en underbar person, men ibland skulle jag bara vilja strypa honom. Jag klandrade honom inte egentligen, men ändå.
"Justin, du har en chans på dig att åtminstone försöka! Sen svär jag på att jag ringer Dezzie!" morrade jag åt honom och han slängde ett blixtrande ögonkast mot mig. Han såg ut att begrunda om jag var allvarlig eller inte, och till slut suckade han uppgivet.
"Fine, jag ska göra mitt bästa. Ring henne bara inte, för du vet hur det kommer sluta!" mumlade han lågt och gav mig en vädjande blick. Jag log stolt innan jag petade honom i sidan för att sedan hoppade av hans mage och spatsera ut ur rummet. Det var förvånadsvärt att han faktiskt trodde att jag skulle ringa Dezzie, på det viset. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag förstörde ett förhållande mellan två personer? Särskilt mellan två personer som jag älskar något så grymt mycket som Dezzie och Justin?
"Åh, där är du Jasmine! Du har telefon." berättade Pattie när jag kom ut i "allrummet" inne på hotellet. Vi bodde på hotell nere i Frankrike, och för att underlätta för oss alla, då vi faktiskt var rätt många, så var hela övervåningen av hotellet vårat under vår vistelse. Det var ett par rum som man kunde göra till en lägenhet, eller hur man nu skulle förklara det. Fint och mysigt var det i alla fall.
"Vem är det?" frågade jag nyfiket medan jag tog emot min mobil, som jag lagt kvar i köket när jag ätit frukost. Pattie svarade inte på min fråga utan log bara innan hon vände uppmärksamheten mot Kenny som precis sagt någonting, antagligen om Justin, när man tänkte på Pattie's reaktion. De följdes åt ut från rummet och jag satte mobilen mot örat.
"Hallå?" svarade jag och väntade på svar. Ett mjukt skratt hördes i andra änden och personen hade inte ens behövt säga någonting, jag visste precis vem det var.
"Hej Jaz! Det är Dezzie! Hur är det med dig?" hördes Dezzie's underbara röst. Jag log brett innan jag slängde mig i soffan. Vi hade pratat senast för några dagar sedan, men det kändes som en evighet. Hon var verkligen hur gullig som helst. Vi träffades som av en slump, men jag älskade henne enormt mycket. Hon var en fantastisk människa. Väldigt egen av sig, det gick inte ens att neka till det, men fortfarande underbar.
"Hej babe! Jodå, det är bra. Älskar att vara i Paris. Allt är så sjukt fint och fansen här är så otroligt underbara! Vart man än går så flödar kärlek överallt. Från folk man möter, folk på restauranter, var som helst. Det är helt otroligt! Hur är det själv?" babblade jag på och hörde återigen Dezzie skratta.
"Jodu, det rullar väl på antar jag. Blivit bombarderad av paparazzi's två gånger den här veckan, och det är bara onsdag. Jag trodde att det skulle lägga sig lite när Justin faktiskt inte var i samma stad, eller till och med land, som jag, men jag verkar ha extremt fel på den punkten. Och dem frågar de mest konstiga frågor jag någonsin stött på. Jag fattar inte var de får allt ifrån alltså!" erkände hon och jag skrockade mjukt åt henne. Det var mycket hon inte visste om allt det här. Men jag var rätt säker på att hon skulle få reda på minsta lilla tids nog. Hon var det stora just nu, och den dagen då hon och Justin skulle gå ut med sitt förhållande, ja, då skulle det braka loss ordentligt.
"Tro mig, det har knappt jag räknat ut! Folk vet mer om mig än vad jag själv gör, vilket är extremt sjukt och en aning skrämmande ibland. Men that's life har jag märkt. Men du, jag har funderat på en sak... Vänta lite bara, jag måste kolla upp en grej." sa jag till henne i telefonen. Jag hade fått en snilleblixt, och jag hoppades verkligen på den. Jag fick dem med jämna mellanrum, och själv tyckte jag att dem var extremt bra.
"Pattie?!" ropade jag och hörde hur hon kom emot mig. Hon såg på mig med en frågande blick och jag besvarade den med ett glatt leende. Det här skulle bli kul!
Oh crap!
Vad har fröken Villegas hittat på för kul nu då? ^^
Någon som har några tankar om det? :P
Och vad tycker ni om att jag skrev ur Jasmine's perspektiv?
Det är första gången jag gör något sånt, så jag vill gärna veta vad ni tycker om det :)
Om det är något som ska hållas som en engångsföreteelse, eller om det är godkänt nog att användas fler gånger ?! :)
I alla fall, tack för kommentarerna, ni är underbara sötnosar!
A S A L W A Y S ! ! : ) < 3
Puss på er luvies! <3
Where are you now - Kapitel 140
Jag är helt enkelt rädd för framtiden, Caitlin! Hur skulle du kunna förklara det för någon när du normalt sätt aldrig släpper fram sådana här känslor inför folk?" grät jag fram och vände slutligen blicken mot henne. Hon satt kvar bredvid mig i sängen och hennes ansikte speglade ett gäng olika känslor såsom oro, stolthet och lättnad. Jag förstod dock inte något alls varför hennes ansikte visade just de känslorna, men jag kunde inte vara säker på att jag såg rätt. Jag tittade ju på henne genom tårfyllda ögon.
"Vad menar du med att du skulle göra honom besviken genom att du inte kan göra vissa saker för honom?" frågade Caitlin under en stunds tystnad. Hon hade bara suttit och tittat på mig. Granskat mig medan tårarna rann nerför mina kinder. Hon hade inte sagt ett ljud sedan jag släppt ut alla mina tankar, och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka den tystnaden. Som om hon väntade på någonting, eller om det kom som en chock det jag sa.
"Jag kan inte göra allt som alla andra kan, och vissa saker vill jag inte göra heller." svarade jag och hoppades för mitt liv att hon skulle släppa det utan att insistera på att jag skulle berätta för henne vad jag pratade om.
"Som vadå?" frågade hon nyfiket och jag höll inne en suck, klart att jag skulle ha fel, medan jag satte mig upp. Försiktigt torkade jag kinderna med baksidan av handen och insåg att jag höll på att bli extremt torr i hyn, såsom man brukade bli när man gråtit mycket. Jag snörvlade lätt till innan jag undersökte mina ömma kinder. När jag vände uppmärksamheten på Caitlin så visste jag att hon inte skulle ge sig, jag var för dålig på att ljuga, och jag insåg också att jag inte ville ljuga. Hon förtjänade att höra sanningen, hon var en av mina bästa vänner.
"Vad vill du veta först? Vad jag inte kan göra eller inte vill göra?" frågade jag försiktigt och hon funderade en stund på alternativen innan hon svarade. Hon ville veta vad jag inte ville göra, men hon gjorde också intryck av att hon ville veta resten också.
"Jag vill inte gifta mig." svarade jag sanningsenligt och ryckte lätt på axlarna. Caitlin stirrade på mig ett tag innan hon la huvudet på sned.
"Jag tänker inte ifrågasätta ditt val, men finns det någon speciell anledning till det hela?" frågade hon lugnt och jag kände hur förvåningen steg en smula. Jag trodde att hon skulle ställa sig på tvären åt mina ord, men hon såg bara extremt nyfiken ut. Jag funderade en stund, jag visste ju inte riktigt om det fanns någon speciell anledning till det egentligen.
"Jag har aldrig varit ett stort fan av giftemål. Varför kan jag inte riktigt svara på, men jag tycker inte om det. Jag vill inte binda mig själv till en person på papper, utan jag vill binda mig av kärlek. Min erfarenhet är att folk som gifter sig förstör sitt förhållande genom just det pappret, och jag vill inte göra det. Jag vill inte känna mig så fast som man blir bara för att jag gift mig med någon. Äsch... Det är svårt att förklara. Jag ska inte säga att jag aldrig kommer gifta mig, det kan jag ju inte svara på så klart, men enligt min inställning jag har nu, och har haft hela livet, så vill jag inte gifta mig." svarade jag och granskade henne medan jag pratade. Det var alltid svårt att förklara sånt här, men jag gjorde så gott jag kunde och det såg ut som om hon verkligen förstod. Hon nickade mjukt mot mig innan hon la huvudet på sned.
"Utan att tänka alldeles för mycket på framtiden eller så, men vad skulle kunna få dig att ändra dig? En speciell person? Eller kanske en handling? Eller kanske bara tiden och förhållandet?" frågade hon nyfiket och jag log mot henne. Jag visste precis vad hon pratade om, och vem hon pratade om. Däremot var det nog ingenting som var aktuellt, inte såsom jag kunde se det från min synvinkel.
"Jag vet inte Caitlin. Det är inte helt omöjligt att om jag träffar någon som verkligen älskar mig så extremt mycket, och älskar mig trots mina brister, så är det absolut inte omöjligt. Just nu ser jag dock inte anledningen i det hela." svarade jag och hon nickade frånvarande medan hon såg ut att begrunda mina ord. Jag väntade på att hon skulle fortsätta fråga, försöka få mig att utveckla mig, men hon sa ingenting om ämnet. Däremot ställde hon en fråga som till och med jag hade glömt bort fanns med i leken.
"Vad är det du inte kan göra då?" frågade hon, återigen på sitt vanliga, nyfikna sätt. Jag tvekade en sekund innan jag reste mig ur sängen och gick bort till fönstret i rummet som vätte ut över baksidan. Jag kunde känna Caitlin's blick i ryggen, en blick som jag skulle gissa på var allt annat än uttråkad och lugn.
"Jag kan inte få barn." erkände jag efter ett par sekunder. Det blev knäpptyst bakom mig och när jag slutligen vände mig om för att titta på Caitlin, satt hon med en oförstående blick i sängen, helt stilla. Jag suckade och nickade medan jag lutade mig mot fönstret. Det såg ut som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga, och jag klandrade henne verkligen inte. Min reaktion hade varit liknande, bara att jag inte trott på personen i fråga överhuvudtaget. Att skaffa barn var liksom en självklar grej från min sida, och det hade alltid varit det. Något som förändrats drastiskt, och som var extremt svårt att acceptera i min värld.
"Varför inte då?" frågade hon förvånat och log sen glädjelöst åt sin formulering. Jag besvarade hennes sorgsna leende med ett likadant innan jag gick fram till sängen för att sätta mig ner bredvid henne, det var lättare att prata då.
"För att det är något fel på mig." svarade jag långsamt innan jag suckade. Caitlin blinkade till innan hon himlade med ögonen.
"Yeah right. Det är inget fel på dig alls och det vet du mycket väl om!" muttrade hon och nu var det min tur att himla med ögonen.
"Hur ska jag kunna förklara någonting för dig när du inte lyssnar på vad jag berättar för dig? Det är fel på mig, något jag inte kan göra ett skit åt. Jag vet inte ens hur det är fel på mig, men det handlade om något genetiskt som ligger både från pappas och Vanja's sida. Någonting är inte som det ska, så jag kommer aldrig kunna skaffa barn." förklarade jag för henne och hon såg på mig med en medlidande blick.
"Usch, jag lider verkligen med dig. Du som älskar barn ju... Men vad menar du med att det skulle kunna förstöra mellan dig och Justin?" frågade hon och jag suckade. Jag gillade inte att tänka på det alls, för sanningen var den att jag älskade hans sällskap. Jag skulle utan tvekan vilja dela resten av mitt liv med honom.
"Till och med jag vet att Justin vill vara gift och ha barn när han blir äldre. Om vi håller ihop så länge då, tills vi är runt 30? Vad händer då? Han vill gifta sig och ha små sötnosar som springer runt benen på honom, och det är någonting jag inte kan ge honom, även om jag skulle vilja. Det är också någonting som han kommer att behöva tänka igenom, och det vet du." påpekade jag motvilligt för henne. Hon såg ut att begrunda det en stund innan hon ryckte på axlarna.
"Allt det du precis rabblade upp går att lösa. Att gifta sig är faktiskt inte så viktigt, det tycker nog inte ens Justin, och det finns faktiskt något som kallas adoption. Sånt löser sig gumman, men jag kan med säkerhet säga att Justin inte skulle dumpa dig för någonting så löjligt som det där! Jag känner honom bättre än så! Och en sak till, tänk inte ens tanken om att du kommer göra honom besviken! Berätta för honom när du känner dig redo, och jag kan lova dig att han kommer älska dig lika mycket ändå, varesig du kan ploppa fram en liten Justin eller inte. Tänk inte på det så mycket, allting löser sig, och när det kommer till Justin så värdesätter han saker som ingen annan ser, medan han struntar i sånt som alla andra hakar upp sig över. Oroa dig inte så mycket. Justin tycker supermycket om dig, och skulle inte dumpa dig i första taget. Du har även folk runtomkring dig som älskar dig extremt mycket, och som alltid kommer finnas här för dig." sa hon lugnt och jag log milt mot henne. Hon var så underbar, och jag kunde se hennes poäng i det hela. Även om jag fortfarande inte var helt avslappnad, så fick hon mig att ändra inställning.
"Tack Caitlin!" var det enda jag kunde säga. Jag var så tacksam över att hon fanns, men det var svårt att förklara det för någon. Det var extremt skönt att det var Caitlin vi pratade om, och att hon förstod mig utan att jag behöver rabbla upp en halv ordbok. Hon nickade med ett varmt leende på läpparna innan hon gav mig en trygg kram. Hon var verkligen en ängel.
Så, nu vet ni lite om varför hon inte kan få barn, men en större och mer lättförståelig förklaring kommer senare i novellen :)
Vad tycker ni om det?
Har Dezzie rätt när det gäller Justin?
Eller är det Caitlin som har rätt?
Caitlin har ändå känt honom längst...
Och Justin är ju inte riktigt som alla andra, det måste man ju hålla med om...
Mjaa... Vi får väl se ;)
Tack för alla kommentarer sötnosar :) Känns bra att vara tillbaka :) <33
Where are you now - kapitel 139
"Det bästa med den här platsen är inte bara att man ser månen bra, under soluppgången försätts hela skogen i ett rosa/lila ljus medan det sprider sig upp över himlen." log jag mot honom och han vände instinktivt blicken upp över trädtopparna igen, där det nu börjat synas en rosa/lila nyans över himlen. Soluppgången hade börjat, och jag skulle få se den med världens underbaraste person någonsin.
En djup suck smekte mjukt mina torra läppar då jag tänkte tillbaka på avskedet. Justin hade varit smart nog att säga hej då medan vi fortfarande var själva, i skogen. Hans misstankar fanns nämligen om att en hel del paparazzi's skulle befinna sig utanför mitt hus den morgonen då det inte direkt var svårt att missa den stora bussen som stod utanför. Bussen som skulle ta med sig Justin och Jasmine på en turné, som skulle vara i två månader.
Mycket riktigt hade gatan runt bussen, och mitt hus, varit dolt på grund av alla människor som ville se en skymt utav Justin. Vissa hoppades antagligen på att få se ett par rödgråtna ögon, vilket de till sin besvikelse inte fick se. Det enda som uppstod mellan mig och Justin, inför allt folk, var en vänskaplig kram och ett gäng lyckönskningar. Allt annat hade vi redan klarat av, medan alla andra låg och sov.
När Justin, Jasmine, Pattie och resten av crewet åkt iväg var det bara syskona Beadles, mänsklighetens Piff och Puff, och de tre resterande i familjen Bieber kvar hos oss. Chaz, Ryan och Christian satt i vardagsrummet framför tv:n och slogs om mitt uråldriga tv-spel som varken var använt eller upplockat ur kartongen. De försökte leja Caitlin att fotografera dem samtidigt som de rev ur spelet ur kartongen, men hon lekte med Jazmyn i soffan och totalignorerade pojkarna. Jeremy själv satt med Jaxon i knät och tittade på den skrattande Jazmyn som låg i Caitlin's knä och vred sig av skratt när hon blev kitlad. När jag tittade på de alla fick jag känslan av att jag var tvungen att vara ensam av någon anledning. Jag visste inte vad det berodde på, men det kändes plågsamt att se dem ha roligt, se dem skratta, medan jag stod där och längtade efter en varm famn att krypa in i och en glad röst att få höra. Jag saknade Justin, den känslan tänkte jag inte ens försöka gömma, i alla fall inte för mina vänner här. Jag saknade honom trots att det bara gått några timmar sedan jag vinkat åt honom. Jag saknade hans läppar, hans varma hand, hans otroligt konstiga humor. Jag saknade min pojkvän. Mer än jag kunde handskas med för tillfället, så jag gick lugnt ut ur vardagsrummet och sedan vidare till köket där jag ställde sig för att diska. En oerhört tråkig syssla när Justin inte stod bredvid mig. Vid närmare eftertanke började jag inse att allt var tråkigare utan Justin, ett tankesätt som höll på att driva mig till vansinne.
"Vi tänkte åka nu, hjärtat."
"Han är hemma snart igen. Man lär sig efter ett tag, och det brukar gå rätt så fort. Ta en dag i taget bara så ska du se att dagarna snabbt får ben och springer förbi dig med en väldans fart." mumlade han mjukt i mitt öra och jag skrockade åt hans liknelse, hans sätt att se på saker liknade ingen annans. Han var en oslipad diamant, precis som sin son.
"Jag vet. De här två månaderna kommer snart vara förbi." försäkrade jag honom, men jag fick känslan av att om det var någon jag försäkrade så var det mig själv och ingen annan. Vid mina ord rätade han på sig och såg in i mina ögon med ett mjukt leende på läpparna. Han öppnade munnen för att säga någonting men avbröts när snabba steg hördes från vardagsrummet och Jazmyn kom inspringande i köket. Hon stannade bredvid Jeremy med blicken fäst på mig. Mjukt satte jag mig ner på huk så att jag kom i hennes höjd.
"Hej på dig gullunge! Ska ni åka hem till dina leksaker nu?" log jag mot henne och hon såg på mig med en oförstående blick. Hon tittade upp på Jeremy, som nickade, och vände sedan blicken mot mig medan hon skakade på huvudet.
"Dezzie följa med?" frågade hon och pekade på mig samtidigt som hon såg på Jeremy igen. Han skakade på huvudet men hann inte säga någonting innan jag tog upp henne i famnen.
"Jag kan inte följa med idag, gullunge! Jag måste till skolan imorgon." svarade jag henne medan hon tittade på mig med sina kloka ögon.
"Dezzie komma imorgon?" frågade hon men jag skakade på huvudet, motvilligt. I vilken värld gick man hellre i skolan än lekte med Jazmyn? Det var svårt att tacka nej till erbjudandet, men jag var tvungen.
"Imorgonens imorgon då?" envisades hon och jag kunde inte låta bli att le mot henne samtidigt som jag letade runt i huvudet för att hitta min mentala kalender. Vad jag visste hade jag ju faktiskt ingenting att göra den kommande helgen, så en plan börjades nästan ta form i huvudet på mig.
"Kom nu Jazmyn. Dezzie är en stor flicka och måste gå i skolan. Precis som du måste till dagis. Dezzie får komma och leka med dig någon annan dag gumman." sa Jeremy och jag nickade instämmande till henne. Hon såg ut att begrunda orden en stund innan hon nickade godkännande.
"Jag kommer när du minst anar det, sötnos." viskade jag till henne innan jag gav henne en kram. Kramen jag fick tillbaka var varm och hård. Innan hon släppte efter fick jag en mjuk puss på kinden. Jag gjorde som jag gjort på Justin ett antal gånger, och gav henne en snabb puss på nästippen. Medan jag släppte ner henne skrattade hon sitt klingande skratt medan hon kliade sig på näsan. Hon måste vara den sötaste lilla ungen som existerade i denna värld.
"Charmtroll!" log jag mot henne. Hon lipade snabbt mot mig innan hon sprang ut ur köket och svängde in mot vardagsrummet igen.
"Ja det är väl bäst att vi åker, men Jazmyn är inte den enda som skulle uppskatta ett besök. Vi kan komma hit också, om det är lättare." sa Jeremy och jag log mot honom.
"Tro mig, ni kommer se en hel del av mig." svarade jag medan vi började gå ut ur köket. När vi kom ut i hallen möttes vi av Caitlin som bar på en gråtande Jaxon. På den röda tröjan syntes en gegga vid den högra axeln.
"Åh, ledsen för det där Caitlin!" sa Jeremy när han lugnt tog emot Jaxon. Caitlin skakade på huvudet och log mjukt.
"Det är ingen fara. Sånt som händer. Dezzie, har du någon tröja jag kan låna?" frågade hon och jag nickade snabbt till svar. Mer behövde jag inte svara förrän hon gick upp för trappan. Jeremy gav mig en enarmad kram innan han sedan gick ut genom dörren med Jaxon i famnen. Jag gav Jazmyn en snabb kram för att sedan vinka till dem när de lugnt tog sig ut till bilen för att åka hem. Jag stod och såg efter dem en stund innan jag beslutade mig för att gå upp till Caitlin.
"Åh, hej. Går det bra om jag lånar den här?" frågade hon när jag kom in i rummet där hon nu antagligen stod och rotade igenom min garderob, grundligt. Utan att titta upp på vad hon hade i händerna slängde jag mig på sängen för att stirra upp i taket.
"Du får ta vad du vill, Caitlin. Det vet du." mumlade jag till svar. Med blicken följde jag konturerna på bokstav efter bokstav ovanför mig där jag låg i sängen. Jag kunde känna Caitlin's blick i sidan på mig, men jag låtsades inte om den. Skulle jag möta hennes blick så vet jag precis vad jag skulle få se ändå. En blandning mellan oro, förvirring och medlidande. Något som inte skulle göra att jag mådde bättre. Medlidande var något jag ogillade extremt mycket. Jag tyckte inte om att se folk oroliga, särskilt inte för min skull.
"Dezzie? Hur är det?" frågade Caitlin mjukt innan hon satte sig bredvid mig i sängen. En mild beröring vid min kind bevisade att det inte bara var en retorisk fråga, utan även en fråga som hon ville ha svar på. Ett svar som fylldes av endast mina egna ord. Något som jag var helt säker på att hon inte behövde för fem öre. Hon visste precis vad jag gick igenom, hon hade gått igenom det så många fler gånger än jag gjort.
"Du behöver inte höra mig svara på den frågan, du vet redan svaret." muttrade jag till henne, fortfarande utan att vända blicken mot henne. Hon förväntade sig att Caitlin skulle fnysa, men inte ett ljud hördes från henne.
"Jag kanske vet svaret, men det betyder inte att du inte behöver svara på frågan. Du vet precis vad jag menar." sa hon tålmodigt men jag kände hur det började spricka för mig. Allt började spricka. Min fasad började sakta trasas sönder, något jag helst av allt ville förhindra.
"Jag ser det på dig Deztiny! Släpp ut det istället för att hålla det inom dig. Det blir lättare om du släpper ut det. Det finns folk som inte har någonting emot att lyssna på dig, om du bara tillåter dem. Du tror att det inte är så farligt att hålla det inom dig, men det blir bara värre ju längre tiden går. Tro mig, jag har varit där också, så jag vet vad du går igenom. Men även om jag inte hade haft någon som helst aning, så hade jag ändå ställt upp för att lyssna, det vet du." pratade hon på och jag kände hur en sakta tår rann nerför min kind. Hon träffade precis på de svaga punkterna i min fasad, som snart var ett minne blott. Hon hade raserat allt jag byggt upp, och nu såg hon mig rakt i ansiktet, ett bräckligt och förtvivlat ansikte.
"Jag klarar inte det här Caitlin! Du tror att det är så lätt att bara öppna sig för sina vänner, men det är det inte. Jag har alltid haft svårt för att öppna mig för folk, bara att jag varit duktig nog på att gömma det. Utåt ser jag säkert ut som en stark tjej, men inåt är jag hur bräcklig som helst. Det finns få människor som jag hittills träffat som ser rakt igenom min fasad, varesig jag vill eller inte, och den viktigaste av de människorna är borta. Hur kan alla vara så säkra på att jag kommer klara av det här? Hur kan alla tro att jag är så mycket starkare än andra, bara för att jag inte tillåter mig själv att vara svag inför andra? Justin är borta och jag saknar honom mer än vad jag någonsin skulle tro var möjligt efter en vecka. Jag är stolt över honom, det är jag verkligen, men jag är livrädd för att jag inte kommer klara av det här, att vi kommer att behöva bryta vad vi har, för att jag är för svag och inte klarar av det. Jag kommer aldrig någonsin be honom att välja mellan mig och musiken, jag kommer alltid göra det valet åt honom, och jag vet att om det här inte funkar, så kommer jag förlora honom, varesig han vill eller inte. Jag är livrädd för att vi inte kommer klara det här, men jag är lika livrädd för att vi kommer klara det. Jag kan inte hantera det här, och trots att han inte är den första jag blivit förälskad i, så känns det helt nytt för mig alltihop. Han får mig att känna mig som en bättre person, trots att jag inte är bättre än någon annan, snarare tvärtom. Han får mig alltid glad, men jag tvivlar på att jag har samma effekt på honom som han har på mig. Jag är rädd för att jag inte duger. Jag är rädd för att jag kommer försätta honom i jobbiga situationer när det gäller hans fans. Jag är rädd för att hans familj ska misstycka, jag är rädd för att hans känslor kommer frysas under tiden han är borta. Jag är rädd för att mina känslor ska frysas när han är borta. Jag är rädd för att om det här funkar så kommer jag göra honom ännu mer besviken på grund av saker jag inte kan göra för honom. Jag är rädd för att det här bara är en fas i livet, en tonårsförälskelse, som snart kommer gå över. Jag är helt enkelt rädd för framtiden, Caitlin! Hur skulle du kunna förklara det för någon när du normalt sätt aldrig släpper fram sådana här känslor inför folk?" grät jag fram och vände slutligen blicken mot henne. Hon satt kvar bredvid mig i sängen och hennes ansikte speglade ett gäng olika känslor såsom oro, stolthet och lättnad. Jag förstod dock inte något alls varför hennes ansikte visade just de känslorna, men jag kunde inte vara säker på att jag såg rätt. Jag tittade ju på henne genom tårfyllda ögon.
LUVIES!!!! FÖRLÅT!!!!
Jag hatar att jag inte verkar kunna hålla det jag lovar :(
Det var meningen att jag skulle ha fått internet i måndags, men modemet var trasigt. Fick ett nytt igår, men Telia har kopplat fel så jag kommer få internet permanent FÖRHOPPNINGSVIS på fredag, nästa vecka :(
MEN! :D Jag har ett mobilt bredband att röra mig med tills dess, så jag kommer kunna skriva och ge er kapitel så ofta jag inte jobbar/pluggar!
I alla fall, som jag skrev till en läsare i fredags när jag var i skolan (eller om det var i onsdags...), en omröstning kommer att ske senare, om jag ska avsluta Where are you now och påbörja en ny, eller om jag ska skriva klart WAYN innan jag lägger ut den nya...
Men innan omröstningen ens kommer börja planeras ska jag få upp uppdateringen igen! Det är ni värda!
Jag antar att ni håller med mig om att vi har många kapitel att ta igen för den här sommaren, eller vad säger ni? :)<3
Anyways, jag ska se om jag hinner skriva ett till kapitel idag, men det tror jag nog!
Tills senare, luv you guys! And I am sorry! <3
Where are you now - Kapitel 138
"Detsamma Pattie." log jag innan Justin drog iväg mig åt samma håll vi kommit från. Därefter presenterade han mig för alla vi mötte och alla vi gick förbi. Min bakgård var fylld av Justin's crew och det var lika roligt att träffa allihop. Alla var väldigt jordnära och de flesta liknade Justin när det handlade om sinnet för humor. Han jävlades med några av dansarna som stod och pratade om någon dans till en av Justin's låtar. Det var en lyckad dag kändes det som. Först hade jag fått träffa alla mina underbara vänner, och nu fick jag också träffa Justin's stora familj. Alla var väldigt snälla och trevliga. De fick mig att känna mig som en i gänget och, om de inte hade väldigt bra pokerface, så verkade de acceptera mig. Inte bara som person, utan också som Justin's flickvän.
"Baby! Det är dags att vakna nu." hörde jag en ängels röst viska i mitt öra. Sömndrucket suckade jag men öppnade inte ögonen.
"Jag vet baby. Jag vill inte heller, men du måste." viskade han tyst innan jag kände hans lätta andhämtning mot min hud. När jag insåg varför min kropp inte ville gå upp ur sängen, inte ens vakna, så stönade jag besvärat innan jag tog en kudde och la över huvudet. Kudden försvann snabbt och jag såg förvånat upp.
"Jag har timmar på mig att få vara med dig, och du tänker gömma ditt ansikte för mig? Är du inte klok?" frågade Justin förfärat och jag log mjukt mot honom innan jag satte mig upp. Jag var fortfarande enormt trött, och jag ville verkligen inte att det skulle vara onsdag. Hur mycket jag än skulle försöka kämpa emot det, så skulle det ändå inte göra någon skillnad. Det var onsdag och idag var sista gången jag träffade Justin innan han stack på en två månaders lång turné.
"Förlåt sötnos. Jag tänkte inte på det." ursäktade jag mig innan jag gav honom en mjuk kyss. Han la sin hand vid min hals och smekte den långsamt medan han besvarade kyssen. Jag skulle kunna mysa med honom hur länge som helst, men någonting i mitt bakhuvud vägrade lämna mig ifred. Tanken på att Justin's crew sov i turné-bussen utanför huset. Tanken på att Christopher, Chaz och Ryan sov nere på soffan i vardagsrummet. Tanken på att Caitlin och Jasmine låg i min pappas säng, medan pappa åkt till kontoret för att ta hand om något arbete. Den största tanken var dock fortfarande att Justin snart skulle vara borta, och ovetenskapen om vi skulle klara det eller inte brände enda in i ryggraden på mig.
"Hur mycket är klockan?" mumlade jag tyst när Justin avslutade kyssen. Han log lite oskyldigt mot mig, men leendet nådde inte ögonen. Han verkade ta det hårdare än vad jag gjorde, fast han var kanske mest trött.
"Klockan är fyra. Planet går halv tio." svarade han mjukt innan han la sig bredvid mig. Försiktigt kurade jag ihop mig bredvid honom och kramade om honom. Mitt huvud låg på hans bröstkorg och jag hörde hans jämna hjärtslag.
"Går inte flyget från Atlanta?" frågade jag efter en stund när jag legat och tänkt ett tag. Justin skrockade till lite innan jag kände hur han skakade på huvudet.
"Nej, Scooter bokade om det så vi tar planet från Kanada istället. Trots att det låter helt konstigt, så förstod han mig faktiskt när jag sa att jag inte ville lämna dig tidigare än nödvändigt." svarade han och skrattade lågt igen. Jag log mjukt för mig själv innan jag såg upp i hans ansikte.
"Så konstigt är det väl inte? Jag menar... Nej, jag tycker inte det är konstigt." svarade jag och log mot honom. Han himlade smått med ögonen, men inte alls lika mycket som han brukade, han var nog också väldigt trött.
"Jag tror du förstår vad jag menar när du lär känna honom bättre. Det är bara jobb som cirkulerar i hans huvud." svarade han och jag fnös smått. Jag hade faktiskt sett videor på Justin och Scooter. Jag hade sett båda twittra om varandra. Det var knappast som han sa.
"Justin, du har inte tänkt på att du är som hans lillebror och att han i vanliga fall avfärdar dig för att retas med dig?" frågade jag och höjde ett ögonbryn mot honom. Han blinkade lite innan han ryckte på axlarna till svar. Jag orkade inte säga någonting mer så jag lämnade det och la mig ner över hans bröst igen. Efter ett par minuters tystnad satte jag mig försiktigt upp i sängen och vände mig mot Justin.
"Ska vi gå ut?" frågade jag lugnt och Justin la huvudet på sned innan han nickade lugnt. Jag klev ur sängen och tassade bort till garderoben för att ta på mig kläder. Efter att ha slängt en blick ut genom fönstret insåg jag att det inte var supervarmt, så jag tog på mig ett par gråa mjukisbyxor och en svart t-shirt.
"Är du klar?" frågade Justin bakom mig och jag vände mig om mot honom medan jag nickade. Han hade på sig ett par svarta jeans och en vit t-shirt som det stod I ♥ Haterz! på med svart text, bortsett från hjärtat som var lila.
"Vad tycker alla haters om dina vackra kläder?" frågade jag och log mot honom medan jag tog hans hand. Han skrattade lågt åt min fråga innan han svarade.
"Det retar dem extremt mycket, det är därför det är så kul." skrockade han och jag log mjukt för mig själv. Han var så underbar. Jag förstod inte riktigt hur de här två månaderna skulle gå, det skulle bli plågsamt då Justin faktiskt blivit en enormt stor del av mitt liv numera.
"Var ska vi gå?" frågade Justin tyst när vi lyckats smyga ut genom dörren utan att väcka någon. Bussen var helt nedsläckt och det hördes inte ett ljud i området. Det märktes att det var tidigt på morgonen, allting var så stilla.
"Det är inte särskilt mycket folk ute så här tidigt, så det spelar egentligen ingen roll, men jag vet ett ställe vi kan gå till, som jag gärna vill visa dig." svarade jag lugnt och började gå ut från tomten bort mot nästa kvarter. Det var ett ställe som betydde en hel del för mig, och även ett ställe som jag inte visat för någon, än.
"Var åker ni först?" frågade jag under tiden vi gick. Justin hoppade till lite när jag bröt tystnaden, men sen tog han min hand i ett fastare grepp.
"Vi ska först till Kalifornien, sen runtomkring i USA lite. Sen efter det åker vi till Spanien, sen frankrike och sen till New York. Turnén avslutas med en konsert i Stratford." svarade han medan han såg sig omkring på alla de tysta och släkta husen.
"Var ser du mest fram emot att åka?" frågade jag medan jag koordinerade Justin att han skulle svänga av på den lilla stigen samtidigt som jag gjorde det.
"Hem." svarade han och när jag såg på honom log han mot mig. Jag skrattade lågt.
"Vad söt du är." sa jag mjukt till honom och gav honom en puss på kinden.
"Det är sant." mumlade han tillbaka utan att släppa mig med blicken. Vi båda stannade samtidigt och jag la mjukt mina händer på hans kinder och drog honom intill mig för att ge honom en kyss. Han la sina händer om min midja för att dra mig närmare sig. Hans läppar var lika mjuka som de alltid va, och så välbekanta. Han kysste mig med saknad, som om jag redan var hundra mil bort. Det skrämde mig lite, då kyssen var så laddad, men jag förstod honom, för antagligen kände han detsamma.
"Vi borde gå bort från vägen..." viskade jag mot hans läppar och han mumlade instämmande, men rörde sig inte ur fläcken. Jag visste bättre än att stå kvar, så jag avslutade försiktigt kyssen innan jag återigen tog hans hand för att fortsätta gå.
"Glädjedödare." hörde jag hur Justin mumlade bredvid mig och jag log roat för mig själv. Det var ju för hans skull, även om han hade svårt för att se det så. Skogen lät så lugn och fridfull, så jag brydde mig inte om att svara på hans kommentar. Den tysta melodin av skogens naturliga ljud spred sitt lugn i mig likt vatten som forsade genom dalar under regnperioderna.
"Dezzie? Var är vi på väg, hjärtat?" frågade Justin efter en stunds promenerande mellan träden. Vi hade redan lämnat stigen vid min mentala markering och tog oss nu lugnt över pinnar, små stenar, lite stockar och mossbevuxen mark. Efter alla gånger jag gått hit var det ingen utmaning att lokalisera sig var man var någonstans.
"Jag vill visa dig ett ställa sa jag ju." svarade jag bara innan jag medvetet började gå långsammare. Drog djupa andetag och kunde riktigt känna dofterna som omgav oss. Jag stod stilla så en liten stund, med slutna ögon, innan jag kände Justin's hand på min kind. Jag mötte nyfiket hans blick, som speglade någon form av glädje.
"Du är den mest annorlunda tjej jag har hittat, Deztiny Wallie, men det är också därför jag tycker väldigt mycket om dig." viskade han till mig och kysste min panna. Jag log mjukt mot honom innan jag tog ett steg till mot platsen vi var på väg till.
"Vi är snart framme." påpekade jag när jag märkte att han började bli otålig igen. I ögonvrån såg jag hur han nickade lugnt utan att säga någonting. Han var inte världens tålmodigaste kille, men han kunde när han ansträngde sig, vilket jag uppskattade. Med ett leende på läpparna tog jag äntligen det lilla steget över den osynliga gränsen till vad som jag kallade mitt. Det var en liten glänta, inte alls stort, men det var en plats där träden inte alls var lika tätvuxna som i resten av skogen, och grenarna verkade medvetet söka sig mot kanterna för att kunna släppa in solljuset under de soliga dagarna.
"Är det här vad du ville visa mig?" frågade Justin oförstående när vi slutligen stannat. Jag vände mig mot honom och log medan jag nickade. Hans blick förändrades och blev nyfiken. Han verkade se någonting i min blick som jag själv inte var riktigt medveten om.
"Tell me!" kommenderade han och jag höjde ett ögonbryn mot honom.
"Vad menar du?" frågade jag oförsående och han himlade mjukt med ögonen åt min fråga.
"Jag ser det i dina ögon, den här platsen är speciell för dig. Så berätta för mig är så snäll, jag vill veta." log han och jag funderade en stund på om det verkligen var så lätt att se saker på mig. De flesta andra tyckte ju att jag va extremt svår att se saker på eftersom att jag var duktig på att gömma undan det. Något svar kom jag däremot inte fram till eftersom att Justin såg ut att när som helst börja hoppa framför mig för att få reda på vad jag hade att säga.
"Jag hittade den här platsen för väldigt många år sen, närmare bestämt så var det min födelsedag då jag fyllde 6. Jag var jättearg av någon anledning och sprang ut i skogen för att bli av med ilskan. Jag sprang och sprang tills jag inte orkade längre och då var jag här, där du står nu. Det var sen eftermiddag och jag satt väl ute väldigt länge antar jag, för det hann bli mörkt och månen hann komma upp. Det var då jag insåg att månen syntes perfekt från den här platsen och månljuset lös upp hela gläntan. Sen dess har jag kommit hit nästan varje fullmåne." förklarade jag lugnt och Justin's blick förändrades från nyfikenhet till förståelse.
"Åh, nu förstår jag, det här är alltså platsen du kommer till när det är fullmåne. Jag kan förstå det, det måste bli en enormt mäktig effekt!" svarade han medan han såg sig omkring och sedan lät blicken söka sig upp mot skyn. Jag satte mig lugnt ner i gräset och Justin satte sig snabbt bredvid mig. Våra händer var fortfarande sammanflätade och jag såg mjukt in i Justin's söta ögon.
"Det bästa med den här platsen är inte bara att man ser månen bra, under soluppgången försätts hela skogen i ett rosa/lila ljus medan det sprider sig upp över himlen." log jag mot honom och han vände instinktivt blicken upp över trädtopparna igen, där det nu börjat synas en rosa/lila nyans över himlen. Soluppgången hade börjat, och jag skulle få se den med världens underbaraste person någonsin.
Kapitel 138 ;)
Trodde att ni redan hade fått det här kapitlet, men när jag gick in och kollade idag insåg jag att det inte alls var upplagt, trots att det var klart O.o
Måste varit någonting fel på blogg.se för jag minns att jag la upp det.
I alla fall, I have some great news! :D
Are you ready for it? Are you sure? Really??? Hmm... Okej :P
JAG HAR INTERNET IGEN! :D
Är ni lika glada som jag (typ omöjligt)?
I alla fall, tack för kommentarerna, jag ska överväga vad ni skrivit :)
Nästa kapitel kommer upp imorgon, om ingenting oplanerat kommer ivägen. :)
Puss på er sötnosar <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 137
"Låt mig gissa, överraskningen som spökar eller?" muttrade jag och Justin skrockade lågt innan han böjde sig över mig för att ge mig en kyss. På något sätt kändes det som om den här överraskningen egentligen inte var en överraskning, bara det att det inte fanns något bättre ord för det. Dessutom började jag bli extremt nervös för vad som väntade. Vad kunde de ha hittat på för någonting?
När Justin kom tillbaka in i mitt sovrum, med ett upprymt leende på läpparna, kände jag hur hjärtat återigen stannade. Allt hade kommit som en stor överraskning, det allra sista jag kunnat gissa, och dessutom något av det läskigaste jag gjort.
"Glöm inte att andas, Shawty." log Justin varmt och det syntes i hans ögon att han höll inne en stor del av entusiasmen. På ett sätt förstod jag honom, varför han var så energisk och liksom varför han fixat det här, men genom mina ögon så blev allting jobbigt, väldigt snabbt.
"Ehm, gå före ni. Jag måste hämta andan en stund bara." mumlade jag till Chris, Caitlin, Jaz, Ryan och Chaz som stod och väntade på mig. Caitlin vände blicken mot Justin och i ögonvrån såg jag hur han nickade mot henne. Det tog inte lång tid innan de var ute ur rummet och dörren var stängd igen.
"Justin, jag tror inte jag kommer klara det här." erkände jag och sjönk ner i sängen. Justin kom och satte sig bredvid mig och tog min hand.
"Det är väl klart att du gör. Det här är ju ingen stor sak." lugnade han mig men jag fnös åt honom och vände blicken mot hans lugna, glada och framför allt vackra ögon.
"Ingen stor sak? Justin, vad händer om de inte gillar mig? Vad gör jag då? Vad händer med oss då? Det är ju jättemycket som står på spel just nu." utbrast jag lågt. Han la en hand på min kind och beröringen brände till.
"Baby, för det första, så kommer de älska dig! Och om de mot förmodan inte skulle tycka om dig, så spelar det ingen roll! Det är mitt liv, mina val, och det blir alla andra tvungna att acceptera! Du är en stor del av mitt liv nu, och det är dags att du får träffa den andra halvan av mitt liv!" log han mjukt och jag kände hur lugnet spred sig genom kroppen likt en tjock dimma som inte tänkte stanna för något eller någon.
"Vi får väl se. Och jag måste ju träffa dem någon gång. Så varför inte idag?" mumlade jag och gjorde en ansats till att resa mig upp igen. Justin's hand släppte min kind, men istället tog han tag i min hand för att sedan fläta samman våra fingrar. Det var något som gjorde mig lite besvärad. Vad skulle dem säga om det var de första de fick se?
"Kom igen nu, innan mina tankar kväver mig." muttrade jag och började gå mot dörren. En bit ifrån stannade Justin och vände sig emot mig. Jag skulle precis fråga vad han höll på med när han snabbt gav mig en kyss. Det lätta trycket från hans mjuka läppar fick dimman inom mig att tyna bort, men den tog med sig större delen av oron och nervositeten.
"Är du redo?" frågade han efter att han tagit ett steg tillbaka. Jag rättade till tröjan jag hade på mig innan jag svalde och nickade.
"Bra! Nervositeten är rätt söt på dig, men självsäkerheten klär dig bättre. Du kommer fixa det här. Var bara dig själv. Ingen jag känner skulle tycka illa om dig, tro mig!" log han innan han öppnade dörren. Ett sorl av röster nådde mina öron, trots att alla var ute på baksidan. Jag koncentrerade mig på att andas djupt och melodiskt medan jag lät Justin leda mig ut genom den lilla korridoren, förbi hallen, vidare genom vardagsrummet och slutligen ut på verandan där folk inte verkade ha hört eller sett oss framträda. Det var till min fördel då jag inte trott att dem var så många. Snabbt slöt jag ögonen, drog in ett djupt andetag och andades ut långsamt innan jag öppnade ögonen igen och log lugnt.
"That's my girl." viskade Justin till mig och jag himlade roat med ögonen åt honom. Någon dag skulle jag bli tvungen att räkna hur många gånger jag humlade med ögonen på grund av Justin. Det kändes nämligen som om jag gjorde det väldigt ofta. Tanken fick mig att le lite bredare, och medan Justin drog med mig ner till gräsmattan och in i klungan av folk, kände jag mig väldigt normal igen.
"Dezzie! Jag sa ju att vi skulle se tidigare än du trott." hörde jag en röst jag mer än väl kände igen. Jeremy kom smidigt fram till oss och gav mig en hård kram.
"Ja, och du har rätt som vanligt." skrattade jag medan jag besparade kramen. Bredvid mig harklade sig Justin och Jeremy vände uppmärksamheten mot sin son.
"Åh, nej men hej. Jag är din son, Justin. Du kanske har något minne av mig?" muttrade Justin och jag skrattade roat åt honom. Jeremy skrockade djupt innan han gav honom en hård kram. Jag hörde hur de viskade någonting till varandra, men jag var artig nog att vända bort blicken för att de skulle få viska i fred. Istället mötte jag Caitlin's blick en bit bort. Hon log mot mig och jag besvarade mjukt leendet.
"Kommer du Dezzie?" frågade Justin och tog återigen min hand. Jag vände förvånat blicken mot honom eftersom att jag först inte kopplade vad han hade sagt.
"Var ska vi?" frågade jag, utan att jag antagligen behövde. Det syntes i hans ögon. De bruna, fina ögonen brukade ofta lysa naturligt, men nu lös de mer än någonsin.
"Mamma." sa han bara, precis som jag hade misstänkt. Jag drog ett djupt andetag innan jag följde efter Justin mot en kvinna i utkanten som jag mycket väl kände igen. Nu skulle jag träffa Justin's mamma för första gången och nervositeten kom genast tillbaka. Det fanns ingen i Justin's liv som betydde mer för honom än vad hans mamma gjorde. Så om hon inte gillade mig, då var jag säker på att vi hade enorma problem, vad Justin än sa för att lugna ner mig. Vi kom allt närmare och närmare, och när vi var ett par meter ifrån så vände hon blicken mot oss. Hon log brett mot Justin innan hennes blick mötte min, och blev genast varma och nyfikna. När vi var framme svalde jag diskret och sneglade på Justin i ögonvrån. Nu såg han också lite nervös ut, men inte alls lika nervös som jag kände mig.
"Mamma, det här är Deztiny. Dezzie, det här är min mamma." presenterade han artigt och hon räckte lugnt fram sin högra hand. Jag gjorde detsamma och våra händer möttes på mitten och övergick i en skakning.
"Hej Deztiny. Mitt namn är Pattie." log hon varmt. Varmt och moderligt på något sätt.
"Hej Pattie. Deztiny, fast de flesta kallar mig för Dezzie." hälsade jag tillbaka och hon nickade mjukt innan hon släppte min hand.
"Jag har hört mycket om dig. Hur är det med revbenen?" frågade Pattie mjukt och jag la instinktivt min lediga hans över de vänstra revbenen som faktiskt höll på att läka bra.
"Jodå, de har börjat läka ordentligt faktiskt. Jag har hört väldigt mycket om dig också." svarade jag och log. Pattie skrattade lätt innan hon nickade och gav Justin en enarmad kram.
"Vad har du ljugit om nu då?" frågade hon sin son och jag skrattade mjukt. Det märktes att Justin var hennes son.
"Det vanliga bara." flinade han och Pattie himlade med ögonen åt honom. När de släppte varandra tog han min hand igen och det verkade inte bekymra Pattie alls, vilket kändes väligt lättande.
"Var är Scooter någonstans?" frågade han sin mamma och hon pekade som svar på en man en bit ifrån oss som stod och pratade med min pappa. De såg ut att vara mitt uppe i en livlig diskussion och det syntes lång väg att de kom överrens.
"Vi ska gå och hälsa på lite fler. Ses snart mamma." sa Justin innan han gav mig en puss på kinden.
"Gör så ni. Det var trevligt att träffa dig Dezzie." sa hon och jag nickade till svar.
"Detsamma Pattie." log jag innan Justin drog iväg mig åt samma håll vi kommit från. Därefter presenterade han mig för alla vi mötte och alla vi gick förbi. Min bakgård var fylld av Justin's crew och det var lika roligt att träffa allihop. Alla var väldigt jordnära och de flesta liknade Justin när det handlade om sinnet för humor. Han jävlades med några av dansarna som stod och pratade om någon dans till en av Justin's låtar. Det var en lyckad dag kändes det som. Först hade jag fått träffa alla mina underbara vänner, och nu fick jag också träffa Justin's stora familj. Alla var väldigt snälla och trevliga. De fick mig att känna mig som en i gänget och, om de inte hade väldigt bra pokerface, så verkade de acceptera mig. Inte bara som person, utan också som Justin's flickvän.
Hur kommer det nu gå för Dezzie och Justin under de två månader som han är på turné?
Nu när hon har träffat resten av hans familj, och de inte verkar ha något emot att de är ett par?
Jaa, vad tror ni? :P
Tack för kommentarerna sötnosar, nu är extremt underbara! <3
Det är alltid lika uppmuntrande att läsa vad ni skrivit, och nu när det verkar som om jag inte kan sova så får det mig att bli gladare :)
Man blir lätt lite tjurig när man inte sovit på två och ett halvt dygn ^^
Jag tänkte på en sak, om ni vill så kan ni alltid få adda mig på facebook, om det skulle vara något ni vill :)
Det är bara att söka på Madelene Zeus Morén så lär ni hitta mig ;)
Puss på er era underbara sötnosar <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 136
"Inte mig emot, men jag förstår din poäng. Okej, jag ska vara glad inför det här." log jag mot honom. Han verkade godkänna mitt svar för han nickade nöjt. För att slippa fler kommentarer eller jobbiga överraskningar vred jag upp ljudet på stereon. Basen dunkade i bilen medan kapplöpningen nu började. Justin gasade och vi var redan om dem. Det här skulle bli en enkel match, och jag insåg att min bil även skulle få agera turistattraktion senare. Alla killarna skulle vilja köra den, och säkert Jasmine och Caitlin också. Det var däremot någonting jag bjöd på, med stort nöje.
Vi satt allihop inne på mitt rum. Tydligen var det inte tid för överraskningen ännu, så vi satt mest och slog ihjäl tid kändes det som. När jag inte kunde skjuta på det längre startade jag datorn för att göra som jag lovat. Fixa en tumblr och sedan lägga ut länken på Twitter. Det var alltid svårt att välja namn, men till slut lyckades jag med det. Det gick fort att lägga in länken på Twitter, och jag gjorde allt för att inte läsa några mentions, då skulle jag bara fastna. Istället klickade jag mig in på Alexandra's blogg och häpnade över hur utvecklad den var. Olika privata bilder av mig fanns överallt på designen, och den var ljust blå med mörkt blå text. Jag läste igenom några inlägg och såg att hon redan tagit bild på autografen jag gett henne, och lagt in bild på den. Under bilden skrev hon hur glad hon var och att jag var den bästa som fanns. Hon skrev också att hon var otroligt stolt över att ingå i DH. Snabbt scrollade jag ner lite för att se om jag kunde hitta någon förklaring till varför just Deztination Happiness. I mitt huvud gick det liksom inte riktigt ihop, Happiness var ju ingen destination...
Svar på tal!
"Hej Alexandra! Mitt namn är Elena och jag älskar din blogg! Men jag har en fråga, varför heter Deztiny's fanclub just Deztination Happiness? Tacksam för svar!"
Svar: Hej Elena! Deztiny's fanclub heter Deztination Happiness, förkortas DH, för att det är just vad Deztiny är. Hon gör folk glada bara genom att hon finns. Bara kolla på hennes YouTube-videor, hon får en alltid att skratta.
Jag har dessutom skrivit till henne typ 100 gånger på Twitter, och hon svarar på varenda Tweet. Hon bryr sig om folk och i hennes ögon är alla lika mycket värda. Deztiny är en av de mest underbara personer som jag vet om, och enda sedan den dagen jag hittade hennes YouTube har jag alltid älskat henne. Hon är fantastisk och förtjänar bara det bästa.
Alla har sin egen typ av "Destination Happiness", och Dezzie är min. Jag började använda det för ett par dagar sedan, och tydligen är det fler som höll med mig, för nu använder de flesta den benämningen.
Vad kul att du gillar bloggen förresten!
Här kommer jag alltid lägga upp allt jag fått reda på, och en dag kommer hon se den här.
Som en fantastisk stjärna en gång lärde mig, Never Say Never!
Kram på dig!
Alexandra Hopkins!
Jag läste igenom texten två gånger. Det var svårt att förstå att det handlade om mig, med undantag för det sista då.
"Biebs, du är med här också." mumlade jag fram utan att vända blicken från datorskärmen. Det verkade ta ett tag innan han reagerade, han satt och spelade lite på min gitarr, innan han slutligen satte sig bredvid mig i sängen.
"Vad pratar du om, sötnos?" frågade han och la en arm om min midja. Jag scrollade snabbt upp så att han fick se själva designen först innan han fick läsa vad jag läst två gånger. Han satt blixtstilla, men han drog mig närmare sig ibland, antagligen som en reaktion på något han hade läst.
"Deztination Happiness? Det var en annorlunda en..." påpekade han och jag nickade instämmande. Jag lutade mig emot honom så jag nästan låg mot honom. Han höll om mig ännu hårdare och kysste min panna. Trots att jag hade mycket i huvudet, så gjorde Justin mig otroligt lugn. Hjärtat hoppade dock över ett slag när Justin's telefon ringde, högt. Han log ursäktande mot mig medan han drog upp den ur fickan för att svara.
"Hej! Jodå, det är bra. Åh, det låter bra. Japp! Hej då!" pratade han på och jag hörde en manlig röst i andra änden. Jag kände dock inte igen den alls. Under tiden Justin la ner telefonen i fickan igen granskade jag hans ansikte. Han såg menande på de andra i rummet, men när hans blick mötte min såg han bara finurlig ut. Jag skulle kunna känna igen den blicken lång väg.
"Låt mig gissa, överraskningen som spökar eller?" muttrade jag och Justin skrockade lågt innan han böjde sig över mig för att ge mig en kyss. På något sätt kändes det som om den här överraskningen egentligen inte var en överraskning, bara det att det inte fanns något bättre ord för det. Dessutom började jag bli extremt nervös för vad som väntade. Vad kunde de ha hittat på för någonting?
Jaaa....
Vad kan dem ha hittat på?
Och är det en "vanlig" överraskning?
Behöver hon vara nervös egentligen?
Finns det någonting att vara nervös för?
Tack så mycket för kommentarerna :) <3
Jag önskar verkligen att jag skulle kunna svara er alla över era egna bloggar, mejler o.s.v., men det är så många som är anonyma eller inte har någon adress i kommentaren =/
I alla fall, tack till er alla <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 135
"Det är okej, ta det bara från början så ska jag försöka hjälpa dig." svarade han och jag kunde svära på att han satt på helspänn där han nu var. Som om han trodde att jag blivit slagen eller något liknande.
"Tack, Jeremy! Jag uppskattar det verkligen!" sa jag tacksamt till honom. Han skrattade tyst till svar.
"Ingen orsak, hjärtat! Jag är stolt över dig! Du klarar det här väldigt bra, bättre än jag tror att någon annan tror. Du är i den fasen just nu att folk förvirrar dig, egentligen helt utan att tänka själva. Paparazzies kommer gå mellan att vara trevliga till att bete sig som svin. Fans är i den fasen nu att de försöker avgöra om du är ett hot mot dem eller inte. Vissa av Justin's fans kommer acceptera dig redan från början, vissa kommer acceptera dig tills de inser att ni har ett förhållande, medan vissa aldrig kommer acceptera dig. Det är tyvärr sådant man får ta. Du kommer även få ett gäng egna fans, såsom den där Alexandra sa, så är du redan någras förebild. Till slut kommer det i princip bli något av ett bråk mellan beliebers som inte accepterar dig, och DH's som skulle göra allt för dig." pratade han på men jag var tvungen att avbryta honom.
"DH's? Vad är det?" frågade jag förvånat. Jag var inte lika förtvivlad längre utan hade lugnat ner mig avsevärt mycket med hjälp av Justin's far.
"Åh, du har inte varit inne på Twitter märker jag. Nog för att jag och Justin bara ses ibland, har jag fortfarande uppsikt över vad som händer omrking honom. Nu när du ingår i hans liv så har jag även uppsikt över saker som rör dig. Det verkar som om Twitter har ändrats drastiskt de senaste dagarna, och som Alexandra sa så har du en egen fanclub som kallar sig Deztination Happiness, vilket förkortas till DH då det annars är lite långt." förklarade han och det var svårt för mig att ta in vad han precis sagt. I vilken värld hade jag någonsin kunnat tro att jag skulle få en egen fanclub?
"Jösses, det här är extremt svårt att ta in." erkände jag och Jeremy skrattade i andra änden.
"Jo, jag vet det, men du kommer klara det galant. Nej, nu borde du nog kanske gå tillbaka till de andra innan de undrar vart du tagit vägen. Vi hörs snart igen. Tidigare än vad du tror. Ta hand om dig hjärtat!" sa han innan han la på. Jag orkade inte fundera på vad han menade med 'tidigare än vad du tror', det skulle komma fram tids nog ändå. Nu skulle jag tillbaka till de andra, men jag hade helt och hållet tappat aptiten, så det fanns inte en chans att jag skulle äta någonting nu.
Jag satte mig tankspritt i pasagerarsätet i min bil. De andra hade ätit klart så vi kom överrens om att vi alla skulle hem till mig. Tydligen var det någonting som de andra visste, men som jag inte hade en aning om, för de bytte blickar tillsammans. Däremot vad jag för tankspridd för att orka bry mig.
"Okej, vi ses hemma då." flinade Justin, som skulle köra min bil hem. Tydligen hade Ryan och Justin slagit vad om vem som skulle komma hem först, eftersom att alla nu var medvetna om vilken makt min bil bestod av, så jag hade tillåtit Justin att köra. Jasmine och Caitlin satt i baksätet och verkade vara lika taggade som killarna var.
"Jag har en överraskning sen, bara så du vet." log Justin när han omsorgsfullt backade ur från parkeringen för att kunna svänga ut på den stora vägen igen. Jag himlade med ögonen för mig själv.
"Vad ovanligt." muttrade jag utan att se på honom. Jag kände hur någon tog min hand och när jag vände uppmärksamheten ditåt såg jag att det var Justin som sammanlänkat våra händer.
"Det är inte en sådan överraskning. Det är mer som en lite viktigare, seriösare överraskning. En överraskning som är svår att förklara om man inte vill avslöja det hela. Så kan du låtsas vara glad över det här? Annars tänker jag kyssa dig mitt i en folkmassa!" mumlade han medan han med lätthet svängde ut på den stora vägen. Ryan svängde snabbt upp bredvid oss så att vi skulle börja på samma ställe typ.
"Inte mig emot, men jag förstår din poäng. Okej, jag ska vara glad inför det här." log jag mot honom. Han verkade godkänna mitt svar för han nickade nöjt. För att slippa fler kommentarer eller jobbiga överraskningar vred jag upp ljudet på stereon. Basen dunkade i bilen medan kapplöpningen nu började. Justin gasade och vi var redan om dem. Det här skulle bli en enkel match, och jag insåg att min bil även skulle få agera turistattraktion senare. Alla killarna skulle vilja köra den, och säkert Jasmine och Caitlin också. Det var däremot någonting jag bjöd på, med stort nöje.
Lite kort, I know, men det kommer mer snart :)
Vad tycker ni? :P
Tack för era söta kommentarer, as always <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 134
"Absolut!"
svarade jag och gick före mot det lilla kaféet. Förhoppningsvis var det inte så mycket folk, så att vi blev lämnade ifred, men den önskan var något jag kunde glömma. Så fort vi kom innanför dörrarna började tre tjejer skrika då de fick ögonen på Justin."Okej, tjejer. Det var jättekul att träffa er, men nu ska vi äta lite." hörde jag hur Justin sa från hopen av tjejer som nu omringat honom. Något som också fick mig att komma ihåg Atlanta, när vi gått in på Donken för att jag skulle få någonting i mig.
"Dezzie, gå fram och hjälp honom, han kommer hinna odla skägg annars." mumlade Jasmine till mig. Jag rynkade ihop ögonbrynen mot henne.
"Varför måste jag göra det? Hur mycket mer ska jag lyckas undvika att svara på frågor om vi dejtar, eller om vi är tillsammans? Jag är otroligt dålig på att ljuga, det vet ni." påpekade jag men jag såg att slaget redan var förlorat. De andra stod bredvid varandra och tittade snabbt på varandra innan de vände blicken mot mig igen.
"Varför du måste göra det? För vi röstade, och du förlorade." flinade Christian och jag lipade åt dem. Så typiskt de att gadda ihop sig. Muttrandes vände jag på mig, tog ett djupt andetag och gick lugnt fram till hopen av tjejer.
"Ursäkta mig, jag är ledsen hörni, men Justin behöver få äta någonting. Han har inte ätit på hela dagen, utom en extremt äcklig pizza på min skola. Kan jag få låna honom?" frågade jag mjukt och tjejerna mötte min blick. De stirrade på mig i några sekunder, säkert en halv minut, innan frågor överöste mig. Inom mig suckade jag. Bra, nu skulle inte jag heller komma därifrån. Inte förrän jag skulle få skägg, vilket aldrig skulle hända.
"Tjejer, får jag säga en sak? Om jag skapar en tumblr, och delar med mig länken till er alla på Twitter. Kan ni då överösa mig med alla era frågor där då? Om ni vill kan jag gå in på typ ustream eller något och besvara dem. Jag vill gärna svara på alla frågor, men just nu har jag liksom inte tid. Är det okej?" frågade jag hoppfullt till dem. Några tjejer, de som såg ut att vara de äldsta av dem alla, såg ut att överväga det mellan sig innan de vände sig mot mig igen.
"Menar du det? Besvarar du alla frågor vi ställer? Helt sanningsenligt? Inga lögner eller indvikande svar?" frågade en blond tjej, vars utväxt var mörkt brun. Håret var helt klart färgat, och antagligen behövde färgas om för att det inte skulle räkna som randigt. Jag drog ett djupt andetag, jag var väl medveten om att jag skulle få ångra det hela, men sedan nickade jag.
"Ja, jag menar det. Alla frågor, inga lögner. Allt jag svarar kommer vara sant." instämde jag och i ögonvrån såg jag hur Justin suckade lågmält. Jag förstod att jag skulle bli ställd mot väggen, men Justin var faktiskt ledig, och jag var extremt hungig.
"Okej, jag tror dig. Du är ju dessutom en av de få kändisar som verkligen svarar alla som kontaktar dig." fortsatte tjejen och jag skruvade på mig.
"Jag räknas inte som kändis, men ja, jag svarar alla som kontaktar mig. Både på facebook, Twitter och vart som helst annars." svarade jag medan Justin började ta sig genom hopen med tjejer.
"Skojar du eller? Klart du räknas som kändis! Är du medveten om att du typ har fått 10 000 nya followers de senaste dagarna? Vet du om att bilder på dig och Justin är med i nästan varenda tidning? Gå in i en tidningsaffär så kommer du med största säkerhet se minst 30 tidningar som har någonting med dig att göra. Antingen är du med på framsidan eller så är det något faktablad om dig. Du är mer känd än vad du tror, Deztiny!" pratade tjejen på och jag blinkade förvirrat. Vad snackade hon om egentligen? Jag vände blicken mot Justin som ryckte på axlarna och såg minst lika förvånad ut som jag kände mig.
"Vadå? Visste du inte om det?" frågade tjejen osäkert och jag svalde hårt innan jag långsamt skakade på huvudet. Jag hade faktiskt ingen aning om vad hon precis sagt. Hon log mjukt mot mig innan hon drog upp två tidningar ur axelväskan hon hade med sig. Lugnt räckte hon fram en av dem till mig. En av mina egna bilder dekorerade framsidan. Det var sommaren innan då jag och Ellie hade åkt till stranden en lugn kväll. Mitt hår var utsläppt, men luggen var flätad och fäst bakom örat på mig. Jag låg på mage i det gröna gräset och vinden blåste i mitt hår. Jag tittade inte in i kameran, jag hade inte ens vetat om att Ellie tagit bilden, utan jag såg ut över vattnet som någonstans på mitten möttes av himlen. Den mörka himlen pryddes av ett par stjärnor och den starka, nästan helt vita fullmånen.
"Wow! Jag hade nästan glömt bort den bilden." sa jag för mig själv medan jag granskade den vita klänningen jag hade på mig på bilden, och även den ljusblåa blomman som satt i mitt hår, i den flätade luggen.
"Du är jättevacker! Hade jag inte vetat om att det var en privat bild hade jag varit rätt säker på att det var en proffsfotograf som fotat dig. Bilden är helt fantasisk." sa en annan tjej, med långt brunt hår uppsatt i en halvimbakad fläta. Hennes ögon lös, som om hon var otroligt exalterad över någonting.
"Det är min kompis som tagit den, förra..." började jag förklara.
"Förra sommaren, jag vet. Det är Ellie som tagit bilden. Ni har varit kompisar i jättemånga år och det var genom henne och hennes pojkvän, Sky, som du och Christopher träffades." babblade hon på och jag såg förvånat på henne. Hur kunde hon veta allt det här?
"Wow, någon har läst på." svarade jag och blinkade till. Hennes kinder fick en rosa nyans då hon insett vad hon sagt. Det verkade som om hon var väldigt blyg och nu hade pratat utan att ha tänkt sig för först.
"Jo, jag vet det mesta om dig faktiskt." började hon försiktigt. "Du föddes 1994, lördagen den 13 Augusti klockan 03:38 på morgonen. Du föddes inte på ett sjukhus utan i din pappas bil, en gammal Ford, utanför den lilla verkstaden en bit ifrån din skola. Verkstaden är nu nedlaggd och istället är det en tygaffär där. Du har inga syskon, men när du var liten hade du en Ragdoll-katt vid namn Simon. En dag försvann han bara, då var du fem år gammal. Du ville inte ha någon ny eftersom att Simon inte gillade andra katter och du var fast besluten att han skulle komma tillbaka en dag. När du var åtta år gammal började din pappa skicka iväg dig till din farmor och farfar för att kunna jobba ordentligt. Där retade du gallfeber på den genom alla dina upptåg. Natten till juldagen lyckades du klättra upp på taket. Du ville vänta på tomten. Ambulans, brandkår och polis var där för att hjälpa dig ner, men du vägrade. Det var mycket snö det året, så männen som skulle hjälpa dig ner hade svårt för att komma upp till dig. Till slut tröttnade du på dem och åkte rushkana nerför taket och hamnade i en snödriva." berättade tjejen och jag kände att jag var på väg att svimma. Hur exakt kunde hon veta allt sådant här? Det var ju sådant som knappt jag själv kom ihåg. Jag hade ju varit liten.
"Det låter faktiskt lite som du, det sista i alla fall." flinade Justin men jag visste inte hur jag skulle göra för att le tillbaka. Allt hon radat upp hade hänt, allting var sant, men hur kunde hon veta allt det där? Knappt Ellie visste allt det där.
"Hur kan du veta allt det här?" frågade jag oförstående. Tjejen skruvade på sig medan färgen på kinderna blev ännu starkare.
"Du är min idol, Dezzie! Jag driver en egen blogg om dig och jag har alla tidningar som du är med i. På Twitter kommer du även märka att du har en egen fanclub. Detsamma gäller facebook." pratade tjejen på, men det kändes som om jag knappt hörde någonting av vad hon sagt. Det registrerades bara i bakhuvudet på mig.
"Vad heter du?" log jag mot henne för att försöka samla tankarna. Tjejen log mjukt tillbaka, det såg ut som om hon även slappnade av lite.
"Alexandra. Alexandra Hopkins heter jag." svarade hon och jag nickade mot henne.
"Hej Alexandra, trevligt att träffa dig. Hur mår du?" frågade jag henne och försökte tvinga mig själv att andas med jämna andetag.
"Trevligt att träffa dig, måste jag säga! Jag mår bra. Eller ja, det verkar som om jag har gjort dig upprörd, vilket inte är bra... Det ber jag om ursäkt för." sa hon ångerfyllt och skruvade på sig.
"Du har inte gjort mig upprörd, jag blev bara lite förvånad. Jag skulle gärna vilja veta vad du mer vet, fast inte nu. Jag och Justin måste gå till de andra för att äta. Kan jag få länken till din blogg?" frågade jag Alexandra och log mot henne. Hon nickade snabbt innan hon drog fram ett skrivhäfte ur väskan och började kladda ner ett par bokstäver på ett randigt papper. När hon var klar rev hon loss just det bladet och gav det till mig.
"Kan jag få din autograf?" frågade hon när jag stoppat ner pappret i väskan. Hon räckte osäkert fram skrivblocket och pennan till mig, som om hon trodde att jag skulle neka henne. Vänligt nickade jag och tog emot skrivblocket för att skriva en autograf.
"Okej, tjejer, nu ska vi äta lite. Det var trevligt att träffa er alla." log jag mot dem när jag gett tillbaka blocket till Alexandra. Hon tog glatt emot det igen och nickade sedan till mina ord.
"Glöm inte bort tumblr!" sa en annan, lite yngre tjej, och jag skakade på huvudet.
"Självklart inte! Jag fixar det när jag kommer hem och sen delar jag med mig utav länken på Twitter! Ha en bra dag!" log jag innan jag snabbt drog med mig Justin till bordet där de andra satt och väntade.
"Jag kommer snart." muttrade jag innan jag gick iväg och gick ut på baksidan av kafét. Jag var väl medveten om att det var personalingången, men jag struntade blankt i det om jag skulle vara ärlig. Utanför satte jag mig ner med ryggen mot väggen för att försöka samla mig ordentligt. Frågorna vällde upp inom mig. Hur kunde folk få tag på sådan information om mig? När knappt ens Ellie vet om de grejerna, bortsett från min katt, hur kan då en helt random tjej rabbla upp saker som om det lika gärna skulle kunnat stå punktat på stora torget? Jag förstod det inte, och en del av mig ville inte heller förstå. Allting var bara så överraskande. Det var nästan lite creepy att jag var någons idol. Det var ännu mer creepy att jag var ett stort ämne i tidningar. Snabbt drog jag upp mobilen ur fickan och klickade in det osparade numret.
"Hallå?" svarade en mörk röst som var allt annat än främmande.
"Hej, det är Dezzie! Har du tid att prata en stund?" frågade jag och suckade hopplöst. Han var någon som förstod mig, trots att jag inte träffat honom särskilt mycket, eller egentligen pratat med honom särskilt mycket.
"Absolut Dezzie! Det vet du! Vad har min knasboll till son gjort nu då?" skrockade han och jag skrattade till svar. Så typiskt honom att tro att det var Justin's fel.
"Ingenting faktiskt. Han är lika perfekt som alltid. Nej, det här har med... ehm... typ... fans... att göra. Jeremy, honestly, jag vet inte riktigt vad jag ska göra!" erkände jag och suckade frustrerat.
"Det är okej, ta det bara från början så ska jag försöka hjälpa dig." svarade han och jag kunde svära på att han satt på helspänn där han nu var. Som om han trodde att jag blivit slagen eller något liknande.
Oj, någon mer än jag som skulle bli förvånad om någon visste så otroligt mycket om mig? O.o
Roligt att ni gillade förra kapitlena! :)
Och jag skrattade extremt mycket när jag skrev förra xD
Det var extremt roligt när jag tänkte mig deras miner! ^^
I alla fall, tack för kommentarerna sötnosar <3
(Btw, designen muppar sig och den vill inte ALLS som jag vill -.-' Ska försöka lösa det, men tills vidare så får ni tyvärr nöja er med den här tråkiga saken! <3)
